Miljövänligt toppenbad

Storebror och jag cyklade under förmiddagen i dag iväg till en helt nyöppnad kommunal poolanläggning några kilometer norrut. Wilson Aquatic Center är det ståtliga, men för mig mycket svåruttalade, namnet (jag fick fråga Big Brother, som guidade mig rätt språkligt).

Hur som helst. Vilket ställe. Ljus från massor av stora fönster, rymd, härlig atmosfär. Och gratis. En underbart bred 50 metersbassäng som vi omedelbart kastade oss i. För en gammal tävlingssimmare som jag (ryggsim var min specialitet, men jag körde alla simsätt och kom oftast sist närhelst jag tävlade eftersom jag tyckte det var så läskigt att dyka från startpallen - därav min fabless för just ryggsim som man ju startar i från vattnet), var det helt suveränt att forsa fram. Det blev runt 400 meter frisim (crawl), ett par vändor ryggsim samt omkring 500 meter bröst.

Sedan spelade vi vattenbasket och lekte i lekbassängen innan jag sjönk ner i det 38-gradiga vattnet i bubbelpoolen och lät jetstrålarna massera min värkande rygg.

Och allt är miljövänligt! Hela denna suveräna och nybyggda anläggning är nästan självförsörjande på elenergi genom en mängd solpaneler monterade på taket. Solvärmen här i DC är intensiv åtminstone tre fjärdedelar av året och solen som energikälla är hittills sorgligt underutnyttjad (precis som vindkraften, för övrigt).

Men nu kanske det kan bli ändring på det. Wilson A C kan förhoppningsvis bli ett positivt exempel som kan få fler efterföljare.

I övrigt kan noteras att ingen av oss ännu har fått svininfluensa.

Femton böcker som skapat bestående intryck

Min gode blogg-vän Kropotkin fick den förtjusande idén att bjuda in mig till ett slags blogg-kedjebrev på temat "femton böcker som betytt mycket". Tanken är att man ganska spontant, på 15 minuter, ska komma fram med en lista på 15 böcker som lämnat bestående intryck på listmakaren.

Naturligtvis en helt hopplös uppgift. Och dessutom är jag inte särskilt förtjust i kedjebrev. Men eftersom Kropotkin är GAIS:are och dessutom både självgod och bitter, så går jag väl emot mina principer. Här är alltså min lista (jag har medvetet hållit mig till enbart skönlitteratur) på de böcker som av olika skäl betytt väldigt mycket för mig, i huller om buller-ordning:

Luke Rihnehart (George Cockcroft): "The Dice Man" ("Tärningsspelaren") (som jag skrev om här)
Aldous Huxley: "Du nya sköna värld"
Joyce Carol Oates: "We were the Mulvaneys"
Arthur Koestler: "Natt klockan tolv på dagen"
Sture Dahlström: "Tango för enbenta"
Knut Falbakken: "Oår"
David Wroblewski: "The Story of Edgar Sawtelle"
Harry Martinson: "Vägen till Klockrike"
Denise Mina: "The Dead Hour"
August Strindberg: "Röda Rummet"
Herbjörg Wassmo: "Dinas bok"
Jerzy Kosinski: "Being There"
George Pelecanos: "Hard Revolution" (nämnd i detta inlägg)
JM Coetzee: "Elisabeth Costello" (som jag skrev lite om här)
Stephen King: "Det"

Och då fick jag inte med Jack Kerouac, Tony Parsons, Vilhelm Moberg, John Steinbeck, Jack London, Maksim Gorkij, Nikolaj Gogol, Franz Kafka, Marianne Fredriksson, Ivar Lo, Toni Morrison, Ernest Hemingway, B Traven, Frans G Bengtsson, Michael Bulgakov, Henning Mankell och omkring 2 000 andra författare...

Jag antar att jag nu måste skicka vidare detta litterära kedjebrev, så nästa anhalt blir Brasilien...

Ohoj, Telmaco Borba. Can we please have your votes?

Ted Kennedys sista resa

I väntan på Teds sista resa.

Vi väntar och väntar...

Folk samlas och polisen pekar hit och dit.

Så kommer han då, Edward. Nu ska han bara över bron, sedan är han framme på Arlingtonkyrkogården.

Jag ropade "Hi John". Det tyckte dottern var lite pinsamt. Hon är i den åldern. Mr Kerry verkade inte ta illa upp, dock. Men ser han inte lite förvånad ut?

Födelsedag utan Michael

Min hustru fyller år i dag, lördag, och blev förstås vederbörligt uppvaktad med sång, levande ljus och presenter. Av mig fick hon en bok om trädgårdsskötsel, eftersom hon i en intervju påstår sig hysa en obesvarad kärlek till just detta. Men med kunskap kan underverk uträttas på bakgården!

Av barnen fick hon en fin kaffemugg, en "mor och dotter"-bok samt en Michael Jackson-skiva. Och det där med Jackson är lite speciellt. Denna födelsedag är den första som hon tvingas fira utan sin födelsedagskompis Michael. De föddes nämligen på samma dag (om än med ett antal års mellanrum...). Nu har Michael fyllt år för sista gången. Det blev aldrig någon gemensam fest.

Och som inte det är tillräckligt deppigt, så ska dessutom Ted Kennedy begravas just på hennes födelsedag. Vi ska strax iväg för att titta på processionen, som passerar ett par kilometer från där vi bor.

Förhoppningsvis kan en god födelsedagsmiddag fram mot kvällningen pigga upp stämningen.

Själv kan jag skryta med att jag sprungit 15 kilometer denna morgon.

Take care.

Grattis!

Om språkets avgörande betydelse

Första skolveckan till ända för mina båda yngsta. Varsin ny lärare, ny klass för Lillebror, några nya klasskompisar och en sprillans nyrenoverad skolbyggnad för Syster Yster. Men trots alla nyheter så har det gått som smort.

Det kan synas märkligt, men båda kidsen stortrivs helt enkelt i plugget. Vilket vi som föräldrar naturligtvis är djupt tacksamma över.

Jag minns hur det var för ganska exakt två år sedan. Då ville Syster Yster absolut inte gå till skolan, hon vantrivdes, hade inga kompisar och förstod inte ett dugg av vad någon sa. Det gjorde påtagligt ont i mitt hjärta när jag såg henne släntra iväg ensam över skolgården på morgonen, med långsamma steg och sänkt huvud. Jag lovade att komma dit på lunchrasten för att hålla henne sällskap, vilket jag också gjorde i ett par veckor. Sedan behövdes det inte längre. Hon fick kompisar. Började fatta språket. Hon sträckte på sig. Började le och skratta. Allting förändrades.

För Lillebror var det ungefär samma sak. Han började på sitt Montessoridagis, var fyra år gammal och ville absolut inte gå dit. Han kunde i stort sett ingen engelska alls, förutom en sak som vi tränat honom på: "I need to go to bathroom".

I nästan tre veckor var jag med honom på dagis, satt på föreståndarens kontor och läste tidningar och böcker medan Lillebror sakta började lära sig rutiner och sin första engelska på sin nya förskola. Till slut kunde jag lämna honom - och faktiskt gå därifrån några timmar.

I går sprättade jag upp ett kuvert från skolan som berättade att dottern inte längre är berättigad till stödundervisning i engelska. Det senaste testet visade att hon är språkligt ikapp sina amerikanska kompisar. Det var full pott på i stort sett varenda deltest. Och lillbrorsan "pratar väldigt mycket" som läraren sa i dag på skolgården - vilket jag tog som ett mycket gott tecken. Jag ser med egna ögon hur han snackar med sina vänner, hur kul han har på skolgården.

Språket är en nyckelfaktor för självförtroende, trivsel och lust. Utan språk är det svårt att känna sig delaktig och med i gemenskapen. Man blir osäker, tyst och känner sig bortkommen. Om man behärskar ett språk och inte upplever språket som ett hinder utan som ett helt naturligt sätt att kommunicera, så öppnar sig plötsligt nya oceaner av möjligheter.

Våra barn, Storebror inkluderar förstås, har gjort något fantastiskt. De har lärt sig behärska ett nytt språk och det är uppenbart att de numera känner sig helt trygga med det. De har skapat sig nya möjligheter.

Jag kan inte annat än att beundra dessa kids.

Bald Eagle över Watergate

En sån dag.

Eftersom Storebror fortfarande har sommarlov tvingas jag ju hitta på en massa saker med honom så att han inte går under av leda och lättja. I dag tog vi t ex en cykeltur till National Mall och kollade in det nyrenoverande området kring Lincoln Memorial. På vägen tillbaka, längs floden Potomac, såg vi en Bald Eagle på nära håll. Den flög framför oss och försvann så småningom in bakom Watergate-komplexet. Rätt häftigt att se nationalfågeln mitt i huvudstan.

Efter lunch stack vi ut och paddlade på nämnda flod. Plötsligt dök det upp en fiskgjuse omkring tre meter ovanför vår kajak. Den satte sig i ett träd precis vid stranden och vi kunde kolla in på nära håll i flera minuter innan den flög iväg med makliga vingslag. Strax intill lyfte en stor ägretthäger och följdes av flera kompisar - otroligt vackra i sina vita fjäderdräkter.

Vi paddlade vidare och såg både ett flertal stora sköldpaddor som låg och solade på stenar i floden samt ett antal halvmeterstora fiskar (laxar?) som hoppade upp åtminstone ett par decimeter från vattenytan. Mäktigt.

Det här är avgjort en stor fördel med Distriktet. Naturupplevelserna är aldrig långt borta. Det finns gott om grönområden och vildmark i direkt anslutning till staden och skalorna på byggnader och vägnät är rimliga jämfört med de flesta andra amerikanska storstadsområden av jämförbar storlek.

I morgon funderar vi att sticka och bada i en av de många offentliga pooler som finns här i DC. Det kostar lika mycket att bada där som det kostar att gå in på de flesta muséer här: Nada.

Oerhört sympatiskt, det med.

Tandpräglad dag

Själv försöker jag mest fly från alla de tandläkare som ständigt förföljer mig med diverse tortyrredskap i högsta hugg (se tidigare blogginlägg). Men barnen ska inte komma undan!

Så i går ägnade jag mig mest hela dagen åt att tvinga kidsen till diverse tandrelaterade besök. Först var det Big Brother som fick sitta 1,5 timme hos vår orthodontist, Dr. S, för att fixa tandställningen. Eller tandställningarna. För sedan i går har han två: En däruppe och en därnere. Lite jobbigt och ovant. Förhoppningsvis vänjer han sig snabbt.

Sedan var det dags för alla barn att gå till vår tandläkare, Dr. Lycka (Gluck). En efter en gick de in i undersökningsrummet, kollades av och blev rensade och rengjorda enligt konstens alla regler.

Inga hål. Däremot konstaterade doktor Lycka att även Syster Yster behöver tandställning eftersom en tand inte kan komma fram pga av att andra tänder är i vägen. Så nu blir det ett nytt besök till vår kära orthodontist i höst.

Annars kan meddelas att jag premiärsprang en halvmil i går. Blev väldigt inspirerad när jag ställde mig på vågen i går morse. Och att vi ännu inte insjuknat i svininfluensan.

Om H1N1 och amerikanska skolkids

Alla talar om svininfluensan på skolgården här i Distriktet. Det går redan ett antal rykten om insjuknade barn:

"En hel familj ligger sjuk i influensan i ett hus mitt emot postkontoret", berättade en mamma i går. En annan meddelade att deras dotter fått åka hem i förtid från sommarlägret eftersom fler av barnen fått the flu.

Eleverna på skolan har fått extra noga instruktioner om handhygien och att man ska hosta eller nysa i armvecket eller använda näsdukar. Vår nya sjuksköterska ska gå runt i alla klasser med en särskild genomgång.

Ännu så länge, vi är inne på tredje skoldagen, finns det inte ett enda bekräftat fall av svininfluensa på vår skola. Men det är förstås bara en tidsfråga innan det första dyker upp.

Det ska bli intressant att se vad som händer då. Hur många barn kommer att dyka upp i munskydd (vi hade ett barn som gjorde det redan i våras, i samband med det lilla utbrottet)? Kommer skolan att stängas helt?

En särskild fråga som många pratar om är om vaccinet kommer att hinna levereras i tid. Här i USA har myndigheterna bestämt att prioritera bland annat skolbarn och deras föräldrar. Men denna prioritering spelar ju ingen större roll om vaccinet inte finns när flunsan slår till på allvar. Enligt planerna ska den första dosen vaccin kunna börja ges i mitten av oktober. Den andra tre veckor senare.

Eftersom det finns en del logistiska problem med att vaccinera alla USA:s omkring 60 miljoner skolbarn (plus runt 20 miljoner på college), så innebär det i praktiken att de amerikanska kidsen knappast inte kommer att vara färdigvaccinerade förrän tidigast i slutet av november eller början av december.

Och det kan vara för sent.

Den som lever får se. Fram till vi vet hur det går spanar vi alla ivrigt efter det minsta tecken. I går hade t ex Syster Yster ont i huvudet. Tydligt tecken på svininfluensa. Men det var uppenbarligen en mild variant, för i morse var huvudvärkden borta...

Nöff nöff på er alla!

Time for school

A message in English will follow.

So, finally. Time for school. Hundreds of kids and parents joined with teachers and other staff Monday morning at Hyde Addison Elementary School. Fore some it was the very first and exciting day at school. I saw both students and parents crying... For others it was more like going back to normal after the long summer break.

Both Lillebror and Syster Yster were cool and confident and started immediately to chat with their friends. No problemas there... So far.

Lillebror together with Samir this morning.

Syster Yster and Rina.

Gud sätter trafikreglerna ur spel

Tack för trevliga kommentarer från när och fjärran. Farbror Erik, som understundom kallar sig Eremiten på Cambridge Place, är varmt välkommen över på en kall öl i vår trädgård närhelst det passar sig.

Söndag är kyrkdag här i Distriktet. Inget ovanligt i det, så är det i de allra flesta kristna hörn av detta klot om jag inte är helt felunderrättad. Här i Georgetown har någon räknat ut att det finns 23 kyrkor. Det var således omöjligt att hitta en parkeringsplats till bilen, vilken jag hämtade i dag efter att den stått parkerad i sex veckor i ett garage hos några ytterst snälla vänner.

Alla tar bilen till sin kyrka. Det blir trängre än vanligt längs stadsdelens redan mycket trånga gator. För att bereda alla bilar plats så har stadens parkeringsmyndighet beslutat att tillåta parkering på båda sidor vid de gator där det normalt bara är parkering på ena sidan. Vilket för med sig en hel del strul, eftersom det finns ett skäl till att det annars är tillåtet att ställa bilen bara på ena sidan: gatan är för trång för fyra bilar (två parkerade och två körande i varsin riktning). Varje söndag inträffar följdaktligen ett antal irriterade möten som slutar med att en eller flera bilar tvingas backa bakåt till nästa korsning, för att släppa förbi en mötande.

Naturligtvis inträffar det även en hel del skrapskador på bilarna och antalet backspeglar som blivit påkörda just på söndagar på grund av trängseln är sannolikt mycket stort.

Dessutom abdikerar alla normala trafikregler på söndager. Plötsligt är det helt tillåtet att stå hur nära en korsning eller en utfart som helst. Något som konsekvent straffas med höga böter måndag till lördag.

Till detta kan tilläggas att många som är ute och kör på söndagar är just det: Söndagsbilister. Aldrig annars ser man så hög medelålder bland bilförarna här i Georgetown. Man tror knappast att det är sant när dessa 110-åriga gubbar och gummor mödosamt tar sig fram till sin bil, mödosamt sätter sig ner, mödosamt stänger bildörren och sedan tar sig ut ur sin parkeringsficka genom att först köra på bilen bakom, sedan bilen framför för att slutligen plocka med sig ett tiotal backspeglar på övriga parkerade bilar. Det är också lite spöklikt, eftersom de ytterst sällan når upp så att de kan se ut genom vindrutan. Det ser helt enkelt ut som om bilen krockar med andra bilar utan att det sitter en bilförare.

Rena rama Stephen King.

Hur som helst. Kombinationen av trafikregler som satts ur spel av Gud, osynliga bilförare och trängseln är förödande. Det gäller att hitta en bra parkeringsplats redan på lördagen och sedan inte flytta bilen en centimeter förrän tidigast söndag kväll. Alternativt fly ut från stan.

Nå. Innan jag inte hittade parkeringsplats var jag och handlade baslivsmedel för några tusenlappar. Härligt med de generösa amerikanska butikerna igen - jag tror att jag fick med mig omkring 50 kassar hem.

Dagens stora händelse var förstås Atleternas seger över Henkeborg, Helsingsborgs IF. Ett mål mot noll på bortaplan, andra raka segern och äntligen lite fast mark i tabellen. Det är bara att njuta.

I morgon är det alltså dags för skolstart för de båda yngsta. Syster Yster börjar i femte klass och Lillebror i first grade. "Lite nervöst men mest kul" sa Lillebror när jag frågade honom hur han kände sig inför skolstarten.

Rapport lär komma i morgon.

Back in the US

Washington DC mötte oss med ett hejdundrande åskoväder och skyfall när vi landade på Dulles på lördagskvällen, svensk tid.

Nu har klockan hunnit bli lördagskväll, amerikansk tid. Vi har så smått börjat installera oss. Sängarna står bäddade, hustrun fixade thaimat från vårt favvohak och några väskor har börjat tömmas. Lillebror har däckat, rejält trött efter en låååång dag som startade klockan 5 i morse. Även vi andra börjar klippa en smula med ögonen.

Men resan har i stort sett gått bra, utan vare sig inställda flighter eller förseningar. Och den nya delen av terminal 5 på Arlanda var kanon. Aldrig har väl en säkerhetskontroll gått så smidigt.

I morgon blir det fortsatt upp-packning samt en hel del inhandlingar. Det är ju skolstart redan på måndag och då ska både Syster Yster och Lillebror ha med sig en massa skolgrejer. Här i USA förväntas man bidra med en hel del när det gäller allt ifrån handsprit till pennor och block. Särskilt i fattiga offentliga skolor här i DC, där det alltid råder brist på material.

Jag misstänker att handspriten kommer att ha en strykande åtgång denna pandemihöst...

Uppdatering mot sommarslutet

Kära vänner

Sommaren lider, för vår del, mot sitt slut. Tidigt på lördag morgon åker vi iväg till Arlanda för vidare transport till Köpenhamn och Washington DC. På måndag börjar två av tre kids skolan och det är dags att ramla in i de vanliga rutinerna igen.

Senare delen av sommaren har präglats av vackert väder och sociala aktiviteter. Vi tog oss upp till Stockholm någon vecka in i augusti och stack omedelbart ut i skärgården tillsammans med brorsan. Tre suveräna dagar med strålande sol och 22 grader i vattnet.

Därefter tog vi mor med på en tvådagars-tur till Småland. Jag har ju mina rötter där. Första anhalt blev min födelsestad Västervik, där vi åt lunch och turistade bland båtsmansstugor och våra två gamla bostäder (Kvarngatan och Klarkullegatan) under 1960-talet.

Västervik är en trevlig stad, med en småskalighet och genomförd öppenhet mot kaj och hamn som skapar en harmonisk atmosfär. Det kan man inte säga om min uppväxtstad, Oskarshamn. Där har man konsekvent lyckats sabotera alla möjligheter till att skapa en harmonisk småstadsatmosfär i centrum genom att riva urskillningslöst, bygga nytt utan närmare eftertanke, blanda stora lagerliknande varuhusbyggnader med fula höghus och en eller annan till synes bortglömd 1800-talsbyggnad.

Men framförallt vänder staden ryggen mot havet, vilket är helt obegripligt med tanke på läget och den närmast magiska utsikten med Blå Jungfrun i fonden.

Vi tog en tur genom tätorten, jag visade upp mina gamla skolor och det hus på Humlekärrshultsvägen (jo, gatan heter faktisk så) där jag bodde från 10 års ålder och fram till att jag flyttade hemifrån runt sju år senare. Och sedan åkte vi och hälsade på farfar (min pappa) som ligger och vilar på Nya begravningsplatsen och såg till att han fick lite nya blommor.

Vi hade bokat in oss på ett litet pensionat i Påskallavik, någon mil söder om Oskarshamn (Lyckans Guesthouse, mycket trevligt). Jag körde ner mamma till Mösterås, eftersom hon skulle hälsa på en väninna där. Sedan hade vi en stillsam kväll i Påskallavik, med ett besök på den lokala pizezrian som clou. Till min stora sorg fick jag höra att ett av de godaste matbröden någonsin, den klassiska Påskallalimpan, inte längre bakas. Bageriet är nedlagt sedan flera år, visade det sig. Ännu en av barndomens grundstenar är därmed försvunnen. En annan sådan grundsten som är borta är Oskarshamns simhall, som numera byggts om till restaurang och hotell. Det var en märklig känsla att gå in och kunna konstatera att den lilla bassängen, där jag lärde mig simma för tiotusen år sedan, nu är en bar. Fortfarande en blöt miljö, som någon sa...

Besöket på simhallen skedde dagen efter, sedan jag lämnat resten av familjen på Astrid Lindgrens Värld. Jag fick någon timme för mig själv i Oskarhamn innan det var dags att hämta mor. Det är alldeles uppenbart att min känsla för nostalgi blir allt starkare ju äldre jag blir.

Sedan vände vi norrut igen och installerade oss hos brorsan, fru Linda och kusin D. Och här vi varit sedan dess. Dagar och kvällar har fyllts med små utflykter, en mängd playdates för barnen, kräftskivor, fikor, middagar och diverse festligheter här och där. Och så har vi förstås umgåtts mycket med bror, svägerska, mor och äldste sonen.

Sammanfattningsvis: Mycket trevligt!

Nästa gång jag skriver är vi förhoppningsvis framme och installerade hemma i Amerika. Då återgår jag jag även till normal periodicitet.

Till slut kan jag konstatera att GAIS inte bytt tränare, men kallat in en förstärkning. Och då kom till slut en seger. Mot jumbon Örgryte IS.

Hoppet lever.

Om Atleternas närvaro överallt

Plötsligt var den bara där, mitt i den småländska skogen. GAISare finns överallt. I Tuna, i Washington. Ja, det finns rentav några kvar i Göteborg.

Vi var ute och körde på en liten småländsk väg häromdagen, på väg mellan Påskallavik och Vimmerby. När jag precis hade kört över den smalspåriga järnvägen i Tuna, såg jag något skymta förbi till vänster. Jag stannade och backade tillbaka till övriga familjens stora protester.

Jo, där var den. En GAIS-brevlåda mitt i den småländska urskogen, målad i de vackraste av färger och försedd med det vackraste av klubbmärken.

Jag ser det som ett gott omen inför måndagens derby mot Örgryte IS.

Häcken-GAIS 1-0

Avgå Axén.

GAIS-Trelleborg 0-1

En tränare med ett intatuerat klubbmärke för Solna AIK kändes fel redan initialt.

Avgå, Axén.

En massa bilder i kronologisk ordning

På väg hem från flyget, 26 timmar försenade.

Första middagen i Sweden. Amerikanskt grillparty hemma hos brorsan och hans familj.

Mina barn med yngsta kusinen.

Sedan åkte vi till Nynäshamn och hälsade på farmor.

Party med något slags digitalt rockbands-TV-spel. Kusin E till höger.

Därefter Halmstad. Här Syster Ysters födelsedag 10 juli. Vad hon fyller framgår av paketet.

Den första av raden av gruppfoton på den helt nya verandan. Här med Gunilla, Gösta och deras glada hund Ture - alla barns favorit.

Barnen var på friidrottsläger i IFK Halmstads regi. Mycket lyckat.

Bloggaren grillar.

Lillebror och kusin J övar sig i tango.

Nästa gruppfoto...

...och nästa.

Hanna med familj flyttade till Brasilien. Här tar de farväl av mormor och morfar.

Brasilienpackning. De åkte iväg i mitten av juli, vi körde dom ner till Köpenhamn.

"Nej, nej, ingen bild här!" Vakten till vänster protesterade våldsamt mot mitt fotograferande. Men det struntade jag i. Ett dygn senare var Hanna och kidsen lyckligt framme i Brasilien.

Hustrun och jag passade på att göra Köpenhamn under ett dygn. Värst vad dyrt det blivit...

...sedan åkte vi och hämtade farbror Lasse i Malmö och tog en tur till den märkliga nya byn Jakriborg på vägen tillbaka mot Halmstad.

Vi köpte även tre karpfiskar av koi-modell som vi släppte ut i dammen. Därefter sågs de aldrig mer.

Lite fågelskådning hann vi också med innan Lasse åkte tillbaka söderut.

Någon dag senare träffade vi Linda, kusin D och brorsan som var på några dagars besök i Halmstad.

Hustrun gick på det lokala Äventyrslandet tillsammans med syster Karin och en hop kusiner. Här har Lillebror precis blivit uppäten av en T Rex.

Och här är det dags för karusell-färd.

Ebba, Hyggen och Svante kom på besök...

...och vi åkte och hälsade på Wille med familj nere i Höllviken.

Plötsligt skred hon fram över verandan, iklädd sin mors gamla reseguide-uniform.

Vi skypade med utvandrade släktingar i Brasilien...

...och var ute och gick med Anders och Åsa plus kids, som var på genomresa.

En fotograf från lokaltidningen HP (Hallandsposten) kom och plåtade hutrun inför ett kommande reportage om henne.

Kärt besök. Olivia Lee hälsade på några dagar, tillsammans med mamma, pappa och lillasyster.

Semlor? Den 1 augusti? Gott!

Min gamle polare Anders kom också och hälsade på...

...tillsammans med dottern Tyra. Här skådar vi fågel igen, nere i hamnen.

Kusinvandring i kvällsregn. Bilden från i går.

Om den svenska sommaren

Omväxlande. Så kan väl vår sommar karaktäriseras så här långt. En sammanfattning:

• Våra dyrbara och högt älskade koi-fiskar verkar har gått vidare upp i fiskhimlen. Inte ett spår av dom de senaste två veckorna. Dammen är tom och innehållslös. Åtminstone på fiskar.
• Vädret har varit ömsom sol ömsom hällregn. Fast det har i alla fall blivit en hel del bad här i Halland.
• Mycket socialt så här långt. Här i Halmstad med omnejd har vi bland andra träffat brorsan och Linda, äldste sonen med kompisen Axel, Lasse, Peter B och Åsa, Marnie och Dennis, Georg och Pia, Åsa och Anders, Johanna och Rickard, Perka och Kinna, Johan och Annika, Anders L och en massa kids och annat löst folk. Dessutom är våra DC-kompisar Bob och Martina på väg mot de halländska ljunghedarna.
• Min nya hobby heter Spotify. Harrejavvlar va kul att återupptäcka alla gamla låtar från ens ungdom. Just nu snurrar Ola Magnell på datorn. Tack min nyfunne vän, musikern Fidde, som visade mig in i detta paradis. Nu återstår att se om programmet funkar från USA...
• Jag har även upptäckt SvT Play och utvecklat ett svårartat beroende av Pistvakt. Det brukar väl bli åtminstone ett avsnitt per kväll.
• Jag löper på med mina nya springskor. Häromdagen sprang jag runt 15 km. Annars är det mest 7-8 km som gäller. Löpträningen behövs eftersom...
• ...jag ständigt och jämnt äter väldigt god mat här i Halmstad. Svärmor är en farligt skicklig kock. Pedro är på husmorssemester och har knappt rört pannor och grytor på flera veckor.
• Till skörlevnaden hör också ett icke ringa antal öl. Det smakar alltid så fördömt gott fram mot kvällen.

På det hela taget, således, en mycket sympatisk sommar så här långt. Om några dagar åker vi norrut, till Stockholm. Sedan stannar vi där -med något kortare avbrott - fram till tillbakaresan över den atlantiska oceanen den 22 augusti.

Take care.