Det är en mus i vårt hus. Igen. Lillebror ropade just nerifrån köket.
"Mus! Mus!"
Jag får väl masa mig ner.
-----
En halvtimme senare. Tillbaka vid skrivbordet efter en fåfäng musjakt. Jag såg den springa in under spisen, men antagligen lyckades den ta sig vidare därifrån för den verkar inte vara kvar. Tre fällor står nu gillrade i köket. Tyvärr verkar det som om fällorna funkar rätt uruselt, ostbitarna är påfallande ofta borta - liksom musen som smort kråset...
Fast en fastnade faktiskt för någon vecka sedan. Den ligger numera begravd på bakgården. Jag trodde därmed att musproblemet var löst, men tydligen hade den kompisar.
Nånå.
Dagen har annars förflutit på ett behagligt sätt, med en flera timmar lång kajaktur med Syster Yster som absolut höjdpunkt. Vi stack iväg till Jack's Boathouse på förmiddagen och paddlade sedan motströms uppåt Potomac ända bort till Chain Bridge. Väldigt trevligt. Vi såg 26 sköldpaddor, massor av skarvar, fem stora hägrar, en jätteliten (var troligen en "least bittern", den minsta av hägrarna i Nordamerika), några gamar och en hel del hoppande fiskar.
Det är verkligen fantastiskt att man kan gå ner till Jack's och sedan ta sig några paddeltag norrut - och plötsligt är det inte längre ett hus inom synhåll. Om det inte hade varit det ständiga bruset från bilarna på vägarna längs båda sidorna om floden (de syns knappt, men hörs), så kunde man lätt inbilla sig att man faktiskt befann sig långt ute i utmarkerna och inte strax intill den amerikanska huvudstaden.
Det är nästan så man hör den där banjomusiken... Ja, ni som sett filmen Deliverance vet vad jag menar.
Apropå musik, slutligen. Tack vare polaren Sven W borta i Maryland så har jag nu åter fått tillgång till Spotify, denna gåva till mänskligheten. I går kväll satt jag och lyssnade på John Cale i flera timmar. Gudabenådat.
I morgon ser jag fram mot att ta en diskussion med vår lokala bilfixare om de där däcken (se tidigare inlägg).
2 kommentarer:
Angående USA-korrespondenter och Den sista färden så kommer jag att tänka på ett föredrag med Folke Rydén jag var på för en massa år sedan.
Under sin tid som korrespondent i det stora landet i Väster så höll han på med ett reportage från bergen i West Virginia, i en fattig gruvby med hög arbetslöshet och så vidare.
Han gick runt och planerade sitt reportage för att det skulle passa ihop med Banjo-duellen som bakgrund. I alla fall till ens liten pojke i familjen som han gjort ett besök hos rykte honom i armen och sa, - Sir, please don't make fun of us.
West Virginia har väl inte en högintellektuell profil direkt... Det går ju ett "banjo-bälte" längs Appalacherna, med en hel del intressanta fenomen. Bland annat lever gamla irländska och skotska dialekter kvar på en del håll - trots att det gått 250 år. Och inte gillar man utomstående, vilket möjligen förklarra en del av inaveln. Men musiktraditionen är faktiskt kanon.
Skicka en kommentar