Grinig gubbe på tågresa

Mitt tålamod blir allt mindre. Särskilt på tågresor. Som nu, den gångna helgen. Jag har ju varit en sväng till Köpenhamn och på vägen dit hade jag laddat upp med lunchmacka, dryck och en bra bok. Såg fram mot en trevlig färd söderut genom ett Sverige skrudat i vackra höstfärger. Och allt gick hur bra som helst fram till Alvesta, förutom att jag alltid blir åksjuk av X2000 och inte kunde sitta och läsa som jag hade tänkt. Det blev inte bättre av att jag åkte baklänges och inte hade något fönster att titta ut igenom. Strax efter Alvesta meddelade konduktören (eller vad det nu heter nuförtiden) att tåget inte skulle gå längre än till Hässleholm. Trafikverket hade visst inte gett några signaler (vad det nu betyder). Ersättningsbussar skulle skakas fram. Alla suckade och stönade och började packa ihop sina prylar.

Fem minuter före Hässleholm, meddelade samma stämma att man nu fått (köpt?) signaler och att tåget skulle gå vidare till Köpenhamn som planerat. Man tog sig för pannan och längtade tillbaka till den tiden då räls, vagnar, lok och allt annat som hade med tåg att göra tillhörde Statens Järnvägar och gick att lita på.

Nåväl. Efter en del förseningar, kom jag i alla fall fram. Helgen i Köpenhamn var sedvanligt utrevlig. Sedan var det dags för tillbakafärd. Redan vid starten kände jag på mig att det här skulle bli en tålamodsprövande resa. En glad barnfamilj med ett extremt högljutt barn i ettårsåldern satte sig bakom mig. Barnet omväxlande skrek och sparkade på ryggen till min stol. Oftast dock båda sakerna samtidigt. Sedan gick de av och ersattes av två glada killar i 25-årsåldern som pratade allt högre och generöst delade med sig av sin musiksmak till resten av vagnen. Efter en kvart fick jag nog och sa till dom att skruva ner sin musikmaskin. Vilket dom gjorde. Men tyvärr ökade deras egen volym i takt med att nivån på den medhavda whiskyflaskan sjönk.

Jag övervägde att säga till konduktören, men grabbarna gick av i Norrköping och jag hade precis andats ut när nästa spralliga resenär intog det ena av sätena bakom mig. Hon hostade oavbrutet - och jag överdriver inte - mellan Norrköping och Stockholms Centralstation. Jag höll på att krevera.

När jag till slut var framme, kände jag mig som en klassisk grinig gubbe. Vilket ju kanske inte är så konstigt eftersom det är det jag håller på att bli. Fyra veckor kvar till 50-årsdagen...

Nästa gång tar jag svärmors motorcykel när jag åker på långfärd. Så jag slipper alla människor.

I övrigt kan meddelas att Gais förlorade stilenligt mot Elfsborgs IF genom att släppa in ett mål i 95:e matchminuten.

Over and out.