Grattis Big Brother

Tänk att Big Brother, numera omdöpt till Gymnasiegrabben här i bloggspalterna, har fyllt lätt MC! Det är alltså 16 år sedan han föddes, lagom till kvart i fem-ekot den 28 november 1996. På Ystads BB.

Jag minns det som det var i går. 

I morse blev han traditionsenligt sjungen och hurrad för. Bland uppvaktarna fanns också småkusinerna och farbror och faster. 

Födelsedagen har annars präglats av världens oväder, med regn, blåst, kyla och en massa snö nu mot kvällen. Frågan är om det går att cykla i morgon eller om jag måste ta tricken. Fast jag har ju mina regnbyxor. 

Grattis grabben! Bilden är fem år gammal. 

Datorn är emot mig

Det har tame17 regnat hela dagen i det här landet där jag befinner mig och som ligger strax intill nordpolen. Det är så illa att jag kröp till korset och investerade i ett par regnbyxor. Eftersom jag fick en regnjacka i födelsedagspresent av min omstänksamma hustu (ja, jag fick en ipad mini också). så kan jag nu cykla till jobbet utan att bli blöt om varken skjorta eller byxa. Dock ej torrskodd, eftersom stövlar ännu inte ingår i min garderob.

Regnet och datastrul gör att mitt i vanliga fall så prima och genomglada humör inte riktigt är på topp just nu. Jag cyklade hem till brorsan och hans familj (där jag och gymnasiegrabben tillfälligtvis är inhysta) rätt tidigt i dag med målet att sitta i lugn och ro och göra klart diverse arbets- och studierelaterade uppgifter under eftermiddagelogga in sig, trots smartkort och allt. Ytterst irriterande. Utan tillgång till diverse nyckeldokument står jag hjälplös, värnlös och totalt handfallen.

Jag får trösta mig med att jag fått med beröm godkänt betyg på den första delkursen i statsvetenskap - därmed är en fjärdedel av kursen avklarad. Nu har jag tre dagar kvar till deadline för nästa inlämningsuppgift och jag har samlat en massa fakta och textutkast i ett särskilt dokument. Vilket jag således inte kan nå...

Det är ju attans så förargligt.

Om Augustpriset och annat

Grattis till Augustpriset Ingrid Carlberg! Hon fick priset för sin fantastiska bok om Raoul Wallenerg ("Det står ett rum här och väntar på dig", Norstedts 2012). Det känns lite skoj också för mig, eftersom jag bidrog en del till boken. Det var nämligen jag som, på Ingrids uppdrag, grävde djupt i diverse amerikanska arkiv på jakt efter gamla dokument om Wallenberg.

Ingrid är enormt driven, engagerad, noggrann och dessutom en hejdlöst skicklig skribent. Så priset är så himla välförtjänt!

I övrigt kan rapporteras att svägerskan och kusin L nu lämnar Distriktet (om jag inte tar alldeles fel så startar flygmaskinen i detta nu) och återvänder till Halmstad. De har ersatts av svärföräldrarna som ankom i lördags och stannar till Lucia. Jag räknar med att flyga över Atlanten om ett par veckor.

Sedan sist har även min släkting Larry Hagman avlidit. För oss i Hagmans-släkten kom det helt oväntat. Själv visste jag inte ens om att han var sjuk.

Annars präglas dessa dagar av jobb, studier och förberedelser inför gymnasiegrabbens 16-årsdag på onsdag. Tänk vad tiden går...

Lyckliga grabbar efter SHM-gig

Har precis varit och hämtat gymnasiekillen vid Friends Arena. Han och polaren W var hesa, trötta, törstiga och mycket lyckliga efter att ha hoppat till SHM i ett par timmar.

Borta i USA är det kalkonmiddag just nu. Hustrun är hemma hos de vänner som vi firat Thanksgiving med i fem år i rad. Tråkigt att missa det...  Fast svägerskan med dotter är med istället.

Nu är det bums i säng. I morgon är en annan dag.

Äntligen fredag.

Gais mot nya höjder

Som ett flertal vänliga människor redan påpekat via mejl och fb, så förlorade Gais med 1-8 i går kväll mot Hammarby (bandy). Inga knussligheter, rejäla grejer.

Hade själv vaga planer på att ta mig till Zinkens, men det föll på portföljbrist. Jag har faktiskt inte varit på en bandymatch i hela mitt liv, men när nu Gais gör vad man kan för att ge sporten nya dimensioner, så måste jag förstås råda bot på detta.

I övrigt kan rapporteras att det är Thanksgiving idag och att familjens amerikanska gren laddar upp inför en orgie i kalkon. Själv ska jag se till att gymnasiegrabben och hans polare W lyckligt och väl kommer hem från en konsert på nya Friendster Arena. Swedish House Mafia står på scen...

Intensiv helg med konkurshot

En intensiv helg närmar sig sitt slut. Mycket trevlig umgänge. I fredags var jag bjuden på tjejmiddag, i lördags var det jag som bjöd, men då var det nästan bara killar (en tjej, bara) och i dag var gymnasiegrabben och jag över hos brorsan och käkade het kycklingwok.

Däremellan har jag tvättat, handlat, städat, pluggat och kollat in fotboll (Bollklubben åter till allsvenskan!) och skidor på TV. Och nu i kväll följer jag med stort intresse utvecklingen för SAS - blir det konkurs eller inte? Frågan är rätt intressant för oss eftersom vi har en massa poäng som i så fall går upp i rök, antar jag. Dessutom föredrar vi att åka med Scandinavian över Atlanten, trippen via Köpenhamn är en av de bättre från vårt perspektiv.

I USA har för övrigt min svägerska med dotter - kusin L - precis anlänt till Dumbarton Street. Vilket flygbolag de åkte med? SAS...

Och apropå flyg så har äldste sonen lyckligt och väl ankommit till Sydney. Han mejlade kort att han skulle iväg och köpa solskyddsmedel, vilket möjligen indikerar att det är vackert väder down under.

I övrigt att rapportera: Översvämning i källaren i vårt amerikanska hus i fredags kväll. Expansionskärlet hade visst spruckit. Ännu oklart hur mycket som skadats, men en hel del tydligen. Inget roligt alls.

Äldste sonen mot andra sidan

I morgon är han framme om alla byten går som de ska. Äldste sonen sitter förhoppningsvis just nu på ett plan med riktning västerut. Slutmålet är Sydney, down under.

Det är väl ungefär så långt en son kan ta sig från en far, förutsatt att han fortfarande är kvar på Jordens yta.

Australien och jag har aldrig mötts. Däremot vat nitt gamla Haglöfs tält därnere en gång för en herrans massa år sedan. En av mina bästa polare lånade nämligen tältet för en liten tripp till outbacken. Jag minns att tältet kom tillbaka i trasor efter hårda umbäranden och flitigt användande i ett halvår. Det är sån't man får ta.

Sonen räknar med att stanna på andra sidan i någon månad. Sedan bär det av hemåt Sweden igen, via USA. Förhoppningsvis väntar studier därefter, han har ökat diverse kurser och program.

Själv är jag ju också student numera, pluggar statsvetenskap på halvfart. Det är faktiskt oförskämt kul. Nu läser vi om det svenska partiväsendet och jag ska skriva en uppsats om ett valfritt parti. Funderar starkt på att skriva om SD.

I övrigt en vacker dag här i utkanten av Europa. Sol, runt åtta grader och rätt trevligt på det hela taget.

Hemma i Distriktet förbereder sig familjen för fint besök på lördag: svägerskan flyger över från Halmstad, tillsammans med sin äldsta dotter, kusin L. Kul!

Pinsam fotbollsgala och jetlag

Slötittade på fotbollsgalan i måndags. Den var stundtals - ja, rätt ofta vid närmare eftertanke - så pinsam att jag var tvungen att byta kanal. Taffliga artister, ursusel sång (den där versionen av My Way... brrrr), fantasi- och talanglösa tacktal. Tyvärr missade jag Pia Sundhages framträdande av Dylands slagdänga "Times They are a-changing", det var sannolikt galans artistiska höjdpunkt.

Nåväl. Jag satt mest och funderade på vad Gais skulle kunna ha vunnit för pris. Titeln "Sämsta insats någonsin i allsvenskan"? Eller "Laget som vunnit minst antal matcher under en säsong"? Eller helt enkelt: "Allsvenskans sämsta fotbollslag genom tiderna"?

Tacktalet, då?

"Vi skulle vilja tacka vår nya tränare för detta. Utom honom hade vi inte stått här i dag. Sedan han kom till klubben har vi inte vunnit en enda match. ja, vi har faktiskt inte ens varit nära att vinna. Tack Jan Mak!"

Just nu sitter gymnasiegrabben och jag och kollar på Sverige-England på nya nationalarenan, som verkar rätt cool. Grabben ska dit nästa lördag, på Swedish House Mafia. Så då får han se stadion på riktigt. Själv funderar jag på att gå på bandyfinalen som ska gå där i mars någon gång.

Självklart med portfölj.

Jag skäms över att erkänna det, men jag har faktiskt aldrig varit på en enda bandymatch i hela mitt liv. Det vore ju rätt skoj om bandy-Gais lyckas ta sig till final ute i Solna.

Zlatan har just gjort 1-0 och Sverige spelar rätt bra så här långt.

Jag sitter och klipper en smula med ögonen. Trodde att jag klarat av jetlagen utan större problem. Men så slog den till den gångna natten. Jag vaknade klockan 2. Klarvaken. Låg och vred mig en stund, förgäves. Sedan gav jag upp, tände lampan och började läsa. Tre timmar senare lyckades jag slumra in, bara för att vakna av väckarklockan en dryg timme senare.

Det är väl åldern.

Back in Sweden

Gymnasiekillen och Åldringen har nått Sweden.

Resan till Stockholm gick hur bra som helst, men låt mig backa bandet en smula först. Innan vi stack från Distriktet hann vi nämligen kolla in Lillebrors sista match för säsongen. Han Penguins vann med omkring 10-0 och jag har ärligt talat aldrig sett grabben spela så bra någonsin. Två egna mål och runt fyra målgivande passningar. Dessutom en massa coola dribblingar och hörnor och finter och annat som hör fotbollen till.

Samtidigt var Syster Yster på sin skola föravskedsföreställningen på sin teaterpjäs.

Efter matchen körde hustrun oss till Dulles International Airport, där SAS-planet landade samtidigt som vi anlände. Puss- och kramkalas, inna  vi stack in i terminalen. Check-in och säkerhetskontroll klarades smidigt av på en kvart och planet lyfte på utsatt tid.

Efter en lika sömnlös natt som vanligt - jag kan inte sova på flygplan - landade vi i ett dimmigt och regnigt Köpenhamn. Bytet till Stockholmsplanet gick hur bra som helst. SAS är bäst. Alla rykten om bolagets kris kan dementeras, allting funkar hur bra som helst. Jag har sett det med mina egna ögon.

Vi tog flygbussen till S:t Eriksplan och sedan tunnelbana ut till vår västra förort. Uttröttade släpade vi våra våra tunga, stora väskor in i lyan och möttes av ballonger, serpentiner och champagne! Kompisarna Johan, Annika, Wille och Karro hade smyckat ut både hallen och köket. Vilken oerhört trevlig överraskning!

Nu är det söndagskväll. Grabben och Åldringen har båda sovit ett par timmar och det lär i vanlig ordning bli en förvirrad natt. Det där med jetlag har en tendens att bli värre med åren. Åtminstone för mig. Får se om jag orkar ta mig ur sängen i morgon bitti.

Sista kvällen i Distriktet

Min pendlar rullar på. I morgon är det åter dags att kliva in i flygmaskinen som ska ta gymnasiegrabben och mig över den atlantiska oceanen. Sedan åter DC några veckor senare.

Denna fredagskväll blev en perfekt avslutning, eftersom vi hann se Syster Ysters teaterföreställning. Fullsatt, bra stämning och hur bra som helst. Dottern var naturligtvis bäst, men även de andra skådisarna var urbra. Tyvärr fick man av någon obegriplig anledning inte plåta under själva uppsättningen, men jag brände av ett gäng bilder efter densamma.

I morgon blir det lagom att se Lillebrors sista match för säsongen innan vi måste bege oss ut till flygplatsen. Sedan vaknar vi utvilade och på gott humör i Köpenhamn strax efter kl 1 på natten, amerikansk tid. Vi har bara en timme på oss att byta plan, så jag räknar kallt med att vi missar anslutningen. Men det lösersig väl på något sätt.

Tack för de här två veckorna, Distriktet.

 Familjens skådis fångad mellan autografskrivande.

 Några av medskådisarna.

 Så här kan alltså en världsstjärna se ut back stage. Liksom en helt vanlig tjej.

 Två coola bröder som förstås var mäkta imponerade av Syster Ysters insats på tiljorna.

 Jo, dom är väldigt coola, som sagt.

 Trippelcoola, rentav.

Ja, coola var ordet.

Dagen efter i Distriktet

Obama rasade i DC-valet. Den här gången fick han bara 91,7 procent av rösterna, mot 92,7 för fyra år sedan. En kraftfull signal som tydligt visar att Distriktets medborgare är djupt missnöjda med den gångna mandatperioden.

Här är det annars lite dagen efter-stämning. Radiomänniskorna har gjort sitt och just nu plockar de ner 300 kilo teknisk utrustning. I kylskåpet står överbliven pizza och soptunnan är välfylld med diverse skräp. I morgon har Pedro fått ledigt och en riktig städfirma kommer hit för att göra fint.

Det lär behövas. Om jag inte hörde alldeles galet så har det passerat omkring 50 gäster här under det senaste dygnet. De sista gick för en knapp timme sedan.

Hustrun har varit i farten i runt 32 timmar i sträck, med bara två timmars sömn  natt. Fattar uppriktigt sagt inte hur hon orkar. Själv somnade jag innan Romney höll sitt förlust-tal för omkring tolv timmar sedan. Men jag hann i alla fall se hur valet slutade innan jag slocknade.

I dag är det kallt och rått här i DC. Tre av fyra barn är i skolan, gymnasiekillen stack över till sitt gamla plugg för ett par timmar sedan för att hälsa på gamla vänner. Dessutom var han (och jag) uppe i ottan eftersom han hade tid hos ortodontisten tidigt i morse.

Nu ska jag strax ta fram rullatorn och ta en tur på stan. Måste försöka bli av med några av de där junk-kalorierna som jag slängt i mig de senaste dagarna.

Election Day - glädje i Distriktet

Precis som för fyra år sedan sprang jag ner på M Street för att kolla in om befolkningen i Distriktet firar Obamas övertygande seger (ja, min blygsamhet förhindrar mig ifrån att berätta att jag sannolikt var först i världen med denna förutsägelse, baserad på en knivskarp analys).

Och visst firades det. Inte på samma sätt som 2008, då M Streets trottoarer var smockfulla och där bilar körde parad och tutade på gatan.

Denna afton var något mer stillsam, men några hundra personer sprang in mot Vita Huset under de rätt få minuter jag gick läns gatan. Och glädjen gick inte att ta fel på. Här är några lite suddiga bilder, tagna för några minuter sedan:

Election Day, val-tempen stiger

Det börjar bli riktigt spännande nu. Om några timmar stänger vallokalerna här i Distriktet och alla jag pratat med under dagen är väldigt osäkra på utgången.

Det kommer att bli en lång natt - eller tidig morgon rentav. Eller möjligen flera dagars väntan på det slutliga resultet. Fast jag tror att Barack Obama tar hem det här och mitt tips är att han till slut står med över 300 elektorsröster (det krävs 270 för att vinna).

Jag tog med mina äldsta söner på en promenad downtown mitt på dagen. Härligt väder. Kallt med klart. Här är lite bilder:

 

 Dom hade stängt av H Street strax intill Vita Huset. Oklar anledning, men det verkade som om det var av säkerhetskäl.

 Vi stötte på det här käcka gänget på södra sidan av huset...

 ...där julgranen står redo för kommande äventyr.

 Även Pennsylvania Avenue var avstängd av någon obegriplig anledning. Obama är ju inte ens hemma, han är uppe i Chicago och har valvaka.

 Min snygge äldste son njöt i solskenet.

Och hemma är det som vanligt full fart i studion. Sändningen okmmer att fortsätta hela natten och en bra bit in på morgonen, svensk tid.

Election day #2

Radion har invaderat vårt hem. Så här ser det ut just nu:

Election Day

Redan före klockan sju i morse ringlade kön rätt lång utanför vallokalen strax intill vårt hus och just nu, ett par timmar senare, står runt 300 personer och väntar tålmodigt på sin tur att rösta. Enligt de som står längst fram är kötiden omkring en timme. Jag ser kön utanför mitt fönster här där jag sitter och skriver och den rör på sig. Långsamt.

Återigen bekräftas bilden av amerikaner som ett tålmodigt och köande folk. Själv hade jag blivit galen av denna effektivitetsförlust... Samtidigt är det ju rätt stort att se att folk är beredda att ge rätt mycket för att utnyttja sin rösträtt.

Flera vänner stod och väntade i kön. Alla skulle förstås rösta på Obama. Förra valet fick han 93 procent av rösterna i Distriktet. Men valet handlar inte bara om presidenten. Här i DC handlar det också om lokalval. Däremot får man inte rösta i kongressvalet, eftersom man inte har någon representation i varken senaten eller representanhuset (dock någon form av "obervatörsmandat" i huset). Denna avsaknad av rösträtt är orsaken till (sannolikt) världens mest spridda protestskylt: 

"Taxation Without Representation" står det på varenda bil som är registrerad i DC. På nummerplåten... Vi har på vår. 

Valdagens inledning var rejält kylig i Distriktet. När jag körde dottern till skolan vid 7.30 var det bara två grader varmt och tydligen hade det varit frysgrader under natten.

Senare i dag blir det nog en promenad bort till Vita Huset. Måste ju kolla in läget. Här är lite bilder så länge:



En mogen modern man

Så har det då äntligen skett. Jag har fyllt ett halvt sekel. Inget särskilt med det, när jag väl lyckades montera ihop rullatorn gick det ungefär lika bra som tidigare att ta sig fram.

Jag blev väckt med skönsång, teckningar och presenter av alla mina fyra barn samt hustrun tidigt i morse. Dagen var sedan mest fylld av det kommande valet. Det är ruggigt spännande. I dag TV-följde jag både Romney och Obama på deras närmast hysteriska kampanjande så här i slutspurtens elfte timme. Obama, hesare än någonsin, hade med sig Bruce Springsteen som ett extra dragplåster. Fokus ligger nu helt på "svängstaterna" där valet i praktiken kommer att avgöras; bland annat Ohio, Pennsylvania, Wisconsin, Virginia och Florida.

På TV rullar de politiska annonserna nästan oavbrutet. Det är en väldig skillnad jämfört med för fyra år sedan, då man knappt märkte valet här i Distriktets TV-kanaler. 

Nåväl. Fram mot eftermiddagen lämnade jag tillfälligt den förtidiga valvakan och stack till den helt makalösa musikaffären Chuck Levin's ute i Wheaton, Maryland. En musikerpolare hade rekommenderat stället och det var verkligen en klart cool upplevelse. Här fanns allt - och dessutom enormt kunnig och engagerad personal.

Det blev en del inköp. Främst en Martin-gura (på rekommendation från en annan musikerpolare, Fredrik N). Ett klart fynd. Ordinarie pris 1200 bucks - jag fick den för 700 - och då bjöd dom på ett originalcase värt runt 100 dollar. Enormt klart och mäktigt ljud. Sannolikt lite för bra gitarr för en hobbylirare som jag, men va 17. Man fyller 50 bara en gång i livet.

Hustrun fixade en annan klart häftig leksak: Den helt nysläppta iPad Mini. Så den har jag lekt en hel del med också, denna bemärkelsedag. Även om jag snart ska gå i pension, är jag alltså väldigt med i teknikracet. Tror inte ens den finns att få tag på i Sweden. Så modern är jag.

Jag vill passa på att tacka för alla gratulationer och vänliga ord som ramlat in via e-post, facebook, telefonsamtal och på andra sätt. Ni är för gulliga, hela bunten!

I morgon blir det valkoll för hela slanten. Funderar på att ta rullatorn över till Vita Huset och kolla läget mitt på dagen. Det är nog rätt bra fart där då.



Vårt matbord har förvandlas till ett studiobord...

 

...och i vardagsrummet ser det ut så här.

 

Jättefina blommor kom inflygande ända från svärföräldrarna i Halmstad - tack!

 

Den sprillans nya ipad mini. Så även om jag är gammal så är jag jättemodern.

 

Den nya Martin till vänster. Den gamla guran till höger.

Min sista kväll som ung

Min sista kväll som ung. När jag vaknar i morgon bitti är jag 50 år gammal.

50 år.

Nello, vår italienske frisör, och jag diskuterade ålder när jag var och klippte mig häromdagen. Jag berättade att jag allt mer jämför mig med farsan. Vad han gjorde - eller hade gjort - när han var så här gammal. Hur jag upplevde honom. Och hur mina barn möjligen tänker om mig.

Nello slutade klippa (det gör han rätt ofta) och sa:

"I'm doing the exact same thing!"

Sedan följde en halvtimmeslång utläggning om hur hans pappa en gång kom från södra Italien med sin gitarr och bosatte sig i Distriktet. Jag har hört historien förut, men jag lät honom berätta. Man kan inte stoppa Nello, när han väl startat. Det tar tid, man sitter där och lyssnar timme ut och timme in.

Men det är okej. Med åren har jag lärt mig att tålamod är en underskattad egenskap.

Själv firar jag stillsamt - och en smula vemodigt, det måste medges - min sista kväll som ung med ett glas whisky och kollar in det senaste om valet på webbplatser och i TV.

För den som vill veta hur det ser ut hemma hos oss just nu, kan kolla den här länken.

På spaning efter den fotboll som flytt

Hade tänkt att kolla in yngste sonens fotbollsmatch i dag, men uppenbarligen hade vi tagit fel på tiden. Vi var där. Men inga andra i laget. Himla tråkigt, hade sett fram mot att att se lite kvalitetsfotboll efter den pinsamma Gais-säsongen. Vi åkte runt och letade efter laget på diverse planer i Distriktet. Förgäves. Jag får väl sikta in mig på nästa lördag. Då är det säsongsavslutning, dessutom.

I övrigt hade vi en supertrevlig fredagskväll i goda vänners lag. Skoj att träffa gamla polare efter några månader i Sweden. Mycket snack om den stundande valet, förstås.

Vem som vinner? Det ser ut att bli väldigt, väldigt jämnt. För ett år sedan slog jag självsäkert fast att Obama vinner om den officiella arbetslösheten går under åtta procent. Det var på den nivån den låg när han flyttade in i Vita Huset för snart fyra år sedan. Och siffran ligger precis där och pendlar. I går kom ny statistik som visade på 7,9 procent. Alltså borde han vinna, enligt min logik. Och det är fortfarande mitt grundtips.

Men det är långt ifrån säkert. Sanna mina ord.

Denna lördag har också ägnats åt en dryg halvtimme nere i gymmet bredvid värmepannan. Jag arbetade bort tio kalorier för varje år jag levt. Och var helt slut efteråt.

Åren tar ut sin rätt.

Nu ska jag kolla in den första slutspelsmatchen mellan New York och DC United. Vi snackar soccer här. NHL-hockeyn är fortfarande nedlagd på grund av konflikt. Backstroooom har visst stuckit till Ryssland. Däremot har NY Red Bulls en svensk lirare i sitt lag, nr 5 Markus Holgersson. Han har redan synts en helt del i matchen, som precis startat.

På Romney-möte i Virginia

 Er ödmjuke bloggare åkte nästan ända ner till Richmond, Virginina, för att kolla in Mitt Romney.

 Hustrun var där på jobbats vägnar och befann sig innanför staketet. Själv rörde jag mig fritt utanför...

 Virginia är en sydstat som oftast röstar republikanskt, men förra valet vann Obama här. Det blir nog tuffare den här gången.

 Många här tycker att Obama är rena rama socialisten. Dom har uppenbarligen aldrig träffat en riktig socialist...

 Eric Cantor, gruppledare för den republikanska majoriteten i representanthuset och Bob  McDonell, guvernör i Virginia, var två av förtalarna..

,

 ...liksom den blivande (?) senatorn George Allen, som förlorade sin senatorsplats för sex år sedan.

Så kom han då.

Mannen som kan bli USA:s...

...nästa president...

...Mitt Romney.

Han snackade en stund, drog några...

...skämt och sina fem politiska budskap. Men på det hela taget gav han ett rätt lamt och lite trött intryck. Inte så konstigt kanske efter ett års kampanjande.

Tillbaka i Distriktet och Halloween-fest på Lillebrors skola. Här är grabben tillsammans med några av hans trevliga kompisar.

Min gode vän senator Chris Dodd vet minsann hur en senator ska se ut. Som vanligt pratade vi Ingmar Bergman och han blev eld och lågor när jag berättade att jag varit på Fårö i sommar.

Vad vore en Halloween utan en panda?

Gymnasiekillen lät sig roas så smått.

Folkligt, festligt och fullsatt.

Äntligen lite bilder

Tro det eller ej, men jag hittade en ny ingång i datamaskinen och där passade faktiskt minneskortet till kameran. Så här är några bilder, som hastigast. Hustrun och jag ska strax ner till Richmond för att kolla in Mitt Romney, så mer än så här blir det inte just nu.

Allas var favvohund Rosco bodde hos oss i fem dagar. Han verkade trivas rätt bra. 

Sandy förde inte med sig några större skador i vårt grannskap, men på andra håll var det desto värre. Hörde just att ett 70-tal personer dödats och att massor av människor fortfarande är utan ström. Städer och byar vid kusten är fortfarande evakuerade. 

 Lillebror och Rosco ute och inspekterar stormens härjningar.

 Hustrun and the Headless Horseman på promenad på väg till Halloween-party i går.

 En talande bild av folklivet i Georgetown under Halloween-kvällen. Numera stänger polisen helt enkelt av flera gator eftersom det är så mycket folk som är ute och trick och treatar.

Vi stötte på en ung Dylan på promenad. Bland många andra...