Nyårsafton

Det är nyårsafton vilket mest av allt liknar en vanlig lördag här i DC. Allt är öppet. Jag har varit på posten, hämtat ännu en hyrbil, varit hos polisen och fixat parkeringstillstånd och handlat på ett par ställen, bl a på Sullivans, den närmaste leksaksaffären (lillebror fyller 5 år om några dagar). Georgetowns butiksstråk är överfulla av människor och gatorna är packade med parkerade bilar.

I kväll ska vi hem till några kompisar och fira en riktig amerikansk nyårsafton. Det blir enligt rykten BBQ, pastasallad samt "a lot to drink". För min del får det dock bli alkoholfritt bubbel i år eftersom jag åtagit mig att köra bil. Smällar man får ta.

Jag pratade precis med sonen i Sverige, där man nu är på upploppet av 2007. Det återstår bara ett par timmar.

Här i The District är det en underbar dag. Klarblå himmel, drygt 10 grader i skuggan och en stilla bris. Det lär dock bli rejält mycket kallare om ett par dagar.

Gott nytt år allihop!

Valfebern stiger

Om bara några dagar är det dags för den mer formella starten på racet mot presidenttronen. Den 3 januari hålls Iowa Caucus - en märklig form av nomineringsval, vars detaljer och regelverk jag ärligt talat inte orkat sätta mig in i ordentligt. Jag har dock lärt mig att caucus skiljer sig en del från primärval, som t ex hålls fem dagar senare i New Hampshire. Och att båda naturligtvis syftar till att sålla fram en presidentkandidat för republikaner respektive demokrater.

Hur som helst. Det märks i tidningar och i TV hur valtempen nu stiger. Dagligen rapporteras det från de olika kandidaternas respektive högkvarter och i stort sett alla kommer att fira nyår i ett smällkallt Des Moins, huvudstaden i delstaten Iowa. Det pratas om temperaturer på ner mot 10-15 minusgrader.

Alla kandidater hårdgranskas. I dag hade Washington Post en genomgång av deras mest uppenbara lögner (eller tvistade "sanningar"). T ex har republikanen Mitt Romney sagt att han sett sin far marschera tillsammans med Martin Luther King. Detta har dock visat sig vara fel och Romney har senare förklarat uttalandet med att han "was speaking figuratively".

Demokraten Barack Obama sa i ett tal att han om fyra år inte vill vakna upp och upptäcka att det fortfarande sitter fler svarta i fängelser än som går i college. I själva verket är det betydligt fler svarta i college än i fängelser i dag.

Och så vidare. Inget uttalande från de åtta huvudkandidaterna är för litet för att inte förr eller senare hamna på en Internetsida eller i en tidningartikel. Snacka om att man måste vakta sin tunga. Och att man måste ha gjort det under många år bakåt.

Iowa Caucus kommer att bli mycket intressant att följa. Enligt de senaste opinionsmätningarna är det jämnt och ovisst på båda sidorna. Det finns inga självklara vinnare.

Annars är det en oerhört lugn söndag här i DC. Dottern har haft en kompis här på en sleepover, annars tillbringar vi mest tiden med att skrota runt, kolla mejl, spela spel, läsa, äta rester... Jag har inte ens varit utomhus ännu. Det är inget uteväder direkt. För en gångs skull är det grått, mörkt, regnigt och rätt deprimerande. Vi har haft lamporna på hela dagen. Fast det är rätt skönt med en eller annan sådan dag också. Jag lyssnar på Talking Heads, läser NY Times Book Review med en lååång och intressant artikel om J M Coetzee och hans alltmer komplicerade blandning av fiction och nonfiction, verklighet och dikt. Jag har precis läst ut hans "Slow Man" där plötsligt författaren Elizabeth Costello dyker upp. Hon var huvudpersonen i hans förra roman som hade just titeln "Elizabeth Costello" och hon är dessutom en ständigt återkommande person i hans föreläsningar och essäer.

Han är en märklig författare på ett oerhört effektivt, stillsamt och sparsmakat vis, denne sydafrikan. Dessutom skriver han förbannat vackert.

Nog med kultursnobbism. I morgon är det nyårsafton. Happy new year!

Julresumé

Så gick ännu en jul - vår första här i USA. Och även om vi naturligtvis saknat släkt och vänner, så blev det en mycket trevlig jul där jag lekte kock och presenterade ett julbord innehållande bland annat sill, potatis, ägg, kaviar, rödlök, skinka, senap, kyckling, saffransås, köttbullar, bröd, sallad, ost och en del annat smått och gott. Till detta serverades amerikanskt julöl (Samuel Adams Winterlager).

Senare på kvällen överraskade jag med risgrynsgröt, som dock ingen utom jag själv åt. Den var . hur ska jag uttrycka det... annorlunda.

Julklapparna delades ut enligt svensk sedvänja, dvs på julaftonens eftermiddag. Tomten kom på besök. Han såg verkligen konstig ut och jag ropade på hustrun men hon hann aldrig se den märkliga figuren eftersom hon precis stuckit iväg för att köpa tidningen.

I övrigt ägnade vi oss godisätande, filmtittande och en långpromenad på Theodore Roosevelt Island, som ligger i Virginia (bara på andra sidan floden, så det är inte särskilt långt).

Juldagen var oerhört lugn. Hela landet var i julkoma under förmiddagen. Jag var ute och sprang och nästan alla gator var folk- och biltomma. Märkligt känsla eftersom det alltid annars är trångt både på trottoarer och gator här i Georgetown.

Jag sprang uppemot 18 km längs Potomac och såg för första gången i mitt liv en vild bäver. Coolt. Efter lite basket och fotboll i Rose Park, bjöd vi sedan några svenska vänner på juldagsmiddag. Det blev en sen kväll med snack, massor av mat, vin och lite single malt till kaffet. Trevligt!

Och i dag har vi ägnat oss åt Ajkia (Ikea), så nu har vi fyllt på skafferiet med svenska skorpor och massor av svensk choklad.

Trevlig fortsättning!

Nu är det jul!

Jaha, jag har en inbyggd kamera i datamaskinen. En hälsning så här på julaftonsmorgonen (svensk tid - här är klockan 22.40).

Som en ren bonus: Vår julgran med julklappar samt barnens pepparkakshus. Från oss alla till er alla: A very, merry Christmas!

God Jul!

Det är den 23 december och bara en enda dag till julafton. Barnen tindrar och familjen har splittrats upp i olika delar. Hustrun och storebror tog hyrbilen för att köpa de sista julklapparna. Syster Yster har tillbringar gårdagen, natten och förmiddagen hos sin kompis Rina och lär inte komma hem ännu på några timmar. Jag och lillebror har precis städat och plockat lite och ska snart sätta oss och göra en av julens alla listor - denna gång över vad som behöver handlas i matväg.

Det har varit några intensiva dagar med mycket socialt umgänge och konsumtion. I fredags hade vi några kompisar på middag här hemma. I går, lördag, sprang jag ut och in i butiker här i Georgetown för att hitta presenter. Det gick faktiskt rätt bra. Ingen hjärtinfarkt. På eftermiddagen kom Beth och hämtade oss och sedan var vi hela eftermiddagen på Eastern Market, som ligger vid Capitol Hill. En jättestor marknad, där det säljs allt från stöldgods till delikatesser. I går kväll var vi hemma hos grannarna Catty och Tom, som bjudit in massor av folk på julkalas. De bjöd på varmt vin och vi träffade både nygamla och nya bekanta.

I dag blir det som sagt en del shoppande. Vi har hyrt en bil i en vecka, så vi ska passa på att göra sådant som man kan göra när man har en bil. Åka till Ajkia (Ikea) osv... Men först lite julefrid. Det här är faktiskt första gången som vi firar jul på egen hand.

Jag vill passa på att önska alla tusentals läsare av denna anspråkslösa blogg en rikigt god jul!

Några särskilda tankeblixtar skickar jag till farbror Sigge som avled för att par veckor sedan och som begravdes i fredags. Den sista av de fyras gäng har lämnat jordelivet. Bröderna är nu återförenade i himlen eller var man nu hamnar efter detta. Hoppas ni har det bra där ni är, Erik, Rohde, Sigge och farsan...

Tip Top

Tipp Tapp blev Tip Top i det tryckta programmet för skolans julshow och aldrig har väl en liknande version av den gamla julslagdängan hörts. Dottern höll ett inledningsanförande (utan mikrofon) inför den 200 personer stora publiken - coolt. Jag provar att lägga ut en dryg minut lång videosnutt av den historiska nytolkningen. Ursäkta den bristande kvaliteten.

Nu är det bara en dag kvar i skolan, sedan två veckors härligt jullov!

Musen avslöjad

Vår egen lilla husmus är nu utjagad från köket. Tidigare i kväll när vi satt och åt hörde vi plötlisgt misstänkta ljud från trakterna kring kylskåpet. Efter en lång och intensiv jakt lyckades vi få korn på och skrämma ut en liten gullig mus. Fast den är väl snart inne igen. Det här huset måste vara en dröm för en mus som vill komma in i värmen.

America goes environmental by lobbying

"I'm so happy - this is a great day!"

Beth var eld och lågor när jag pratade med henne i telefon i tisdags kväll. Hon är lobbyist och har de senaste åren arbetat intensivt för att få till stånd lagändringar som gynnar användande av biobränsle och ställer hårdare krav på fossila bränslen. Hennes (och många andras) lobbande har nu gett resultat.

I morse skrev presidenten under en "Energy Bill" som bland annat innebär skärpta krav på effektiv bränsleanvändning, kraftig subventionering av olika biobränslen samt utfasning av vanliga glödlampor. Enligt Washington Post kommer förändringarna innebära att USA:s utsläpp av växthusgaser kommer att minska med 25 procent fram till 2030.

Det är intressant att få en inblick i hur det amerikanska lobbandet fungerar. Beth arbetar för ett större företag som producerar biobränslen. De har en hel avdelning som ägnar sig åt att bevaka vad som sker politiskt och som på olika sätt agerar för att påverka utvecklingen.

Lobbying is big business här i DC och det är en tillväxtmarknad. Sedan år 2000 har antalet registrerade lobbyister fördubblats och är nu uppemot 40 000. Det lobbas om allt. Traditionellt viktiga områden är t ex livsmedel, hälso- och sjukvård, droger (alkohol, läkemedel), tobak, transporter och vapen, men på senare år har energi- och miljöområdet ökat kraftigt i betydelse. Ideella organisationer har agerat som lobbyister i miljöfrågor i många år, men det som nu skett är att näringslivet gett sig in i dessa frågor i takt med att miljöområdet blivit alltmer kommersiellt intressant. Det finns pengar att göra på det nyvaknade amerikanska miljöengagemanget!

Vårt behov av trygghet

I går kväll satt vi och tittade på en dramadokumentär om ett av de flygplan som kapades i samband med terrorattacken 9/11 (det planet som störtade i Pennsylvania och som sannolikt var på väg mot kongressbyggnaden här i DC). Vi konstaterade hur raffinerat planerad, kallblodig och helt overklig aktionen var. Filmen visade hur förvirrat det var på flygledarcentraler, militära kommandocentraler och liknande ställen.

Så nu för en halvtimme sedan. Jag hade precis lämnat barnen på skolan och kommit hem från en cykeltur till Safeway och satt mig med en kopp kaffe. "Vita Huset brinner!" hörde jag plötsligt min hustru ropa. Vi satte på CNN och kunde snabbt konstatera att det var byggnaden bredvid som brann och så småningom visade det sig att brandkåren hade det hela under kontroll och att det sannolikt var ett elektriskt fel som orsakade branden.

Men i några minuter upplevde vi lite av de som så många här måste ha upplevt för drygt sex år sedan. Förvirring, oro - vad är det som hänt? Är det ett terrordåd? Ett flygplan som kraschat? Kommer det mera? Ska vi göra något?

Även DC, eller rättare sagt Virginia, var ju drabbat i samband med 9/11. Ett av planen träffade Pentagon, som ligger bara några kilometer från alla monument vid The Mall. Jag har pratat med vänner här som bodde i DC då och de säger samma sak. Attacken innebar stora förändringar på många olika sätt. Alla säkerhetsrutiner skärptes förstås drastiskt, men också folks attityder och vanor påverkades. Det var många oroliga blickar upp i skyn när ett flygplan passerade. En del undvek att besöka de centrala delarna av stan under en tid efter attackerna.

Ett år efteråt härjade en sniper (krypskytt) i DC-området och sköt ihjäl totalt tio personer. Stämningen i DC var närmast panikslagen - all känsla av trygghet var som bortblåst. Det är lätt att leva sig in i känslan. Trygghet är en rätt skör företeelse när det kommer till kritan. Samtidigt är vårt behov av trygghet oändligt.

Brandalarm, nackspärr, möss och käcka repliker

Klockan 2 i natt hoppade jag en halvmeter rakt upp i sängen. Ett mardrömstjut ljöd genom huset. Brandalarmet på tredje våningen hade gått och eftersom allt låter högre i det här landet var oljudet oerhört plågsamt. Vi sprang upp för trappan och försökte förvirrat och desperat stänga av signalen, vilket hustrun lyckades med efter att jag själv misslyckats och retirerat för att inte ytterligare förvärra den tinnitus jag redan har.

Två tredjedelar av barnen sov helt ofattbart igenom hela äventyret. Det var först när vi lagt oss oss igen som hustrun kom på den briljanta tanken: "Tänk om brandalarmet gick igång av en orsak?" Vi klevupp igen och gick husesyn från källare till vind - dock utan att upptäcka några illavarslanda spår. Lätt oroliga gick vi till sängs igen.

Sedan vaknade jag med världens nackspärr. Så hela dagen har jag gått omkring med en stor halsduk virad om halsen.

Och i går kväll såg jag, till sanning gränsande visshet, en mus som sprang över köksgolvet. Det är ingen hejd på eländet.

I dag har vår 5th-grader varit på skolbesök och jag har repat Tipp Tapp med 3rd-gradersklassen. På torsdag är det uppträdande.

Annars är folk väldigt julvänliga. I går kom en granne med en burk fin choklad och önskade oss god jul. På lördag är vi hembjudna till några andra grannar på julparty. Och i morgon ska vi hem till vår kompis Joan, konstnären. Hon är gift med David som är blind och som jag pratade med i telefon i går. Gissa hur jag lyckades avsluta samtalet?

"See you Wednesday, David!"

Ytterligare en glimrande replik från klantskallen Peter Andréasson. Ses!

Indianer och Redskins

Som en uppladdning inför kvällens helaftonsmatch på TV, Redskins mot NY på Giant Stadium, gick vi på National Museum of the American Indian i går eftermiddag. Det var första gången vi var där och det var en oerhört imponerande byggnad med en enorm innergård. Det kändes lite som om hela klabbet var en eftergift för 500 års dåligt samvete...

Själva utställningen gapade över väldigt mycket, det var inblickar i indiankulturer från Chile i söder upp till Alaska i norr. Här fanns allt. Berättelser om olika legender och skapelsehistorier. Information om vilken mat man åt, hur man tog hand om de döda, vilka funktioner olika danser hade, hur man lever i dag och så vidare och så vidare. Det vi möjligen saknade var en överblick och ett sammanhang. Som svensk har man ju inte riktigt koll på indianernas basala historia enligt formulär 1A. Jag känner själv att jag har en bild av detta ursprungsfolk som domineras antingen av min barndoms westernfilmer, av indianbesöken i Mobergs Utvandrarepos eller av berättelserna om förtrycket i B Travens böcker från Mexico (t ex "De hängdas revolution").

Eller som den yngste sonen uttryckte saken mot slutet av museibesöket: "Väldigt många indianer här men var är cowboysen?"

Efter en fantastisk middag designad av min fantastiska hustru, så bänkade vi oss sedan (ja, dvs jag bänkade mig) framför NBC och en fyra timmar lång kamp på Giant Stadium. För alla er som är väldigt ointresserade av amerikansk fotboll gör jag pinan kort: Redskins vann tämligen komfortabelt med 22-10. Inte för att de spelade särskilt bra, men New York Giants var ännu sämre. Sportkommentatorerna, som i det här landet älskar statistik över allt annat, konstaterade förtjust att Giants quarterback Manning missade 32 passningar. Så många missar i en NFL-match har ingen gjort sedan 1957. Så nu vet ni det.

Väderleksrapport: En storm drog in över DC i går kväll och höll oss vakna halva natten. Nu har vinden lugnat sig. Det är kallt och klart, ett par plusgrader och klarblå himmel.

Vilket party!

Hustrun och jag hade barnvakt i går och hamnade på ett party som jag inte sett maken till på många, många år (det skulle möjligen vara den där nyårsaftonen i Malmö 1994). Det var en fest som hade nära släktskap - i rakt nedstigande led - med de normlösa och vilda sammankomsterna i ett californskt sent 1960-tal, kändes det som.

Det var mat i överflöd, champagnen fylldes ständigt på, fri bar och dånande musik kompletterad med rökmaskin och blinkande, oliksfärgade spotlights. Blandningen av folk var något av den märkligare - och roligaste - jag sett. Här fanns allt ifrån unga studenter klädda som änglar och vise män till 90-åriga tanter i tomtedräkter. Alla umgicks med alla, volymen var hög och stämningen ofantlig. Peace&love, you know.

Vi förundrades och lät oss svepas med och ut på dansgolvet och när vi precis konstaterade att så här djupt in i den amerikanska dekansensen hade vi aldrig tidigare skådat, gud så himla exotiskt och coolt och... så satte de på Rednex och "Cotton Eye Joe" och folk började dansa hillybilly och fattade inte att de stuffade till en pinsam svensk låtsasgrupp. Då försvann lite av exotismen, men vad 17. På något sätt var det ju också helt rätt.

Himla kul hur som helst. Och barnen hade haft det kanonkul med våra barnvakter, svenska syskonen Frida och Johan. Tack!

Tidigare på lördagen hade vi:
1. Byggt pepparkakshus med barnens kompisar Mary och Charlie, så nu står tre amerikanska pepparkakshus på bordet bredvid julgranen.
2. Varit på gloggparty och våra vänner Bent och Mary, det dansk-amerikanska paret som bor några kvarter från oss och som har barn på samma förskola som vi.

Slutligen några meddelanden:

• Min gode vän M på regeringskansliet är orolig för att jag missköter min träning eftersom jag verkar ha så fullt upp med att koordinera sleep-overs, uppträdande på skolan, skolbesök och annat. Jag säger bara: Lugn, bara lugn. Du kommer inte ha en chans när vi möts på halvmaran här i DC den 29 mars.
• Verner tycker att jag ska lägga ut vår version av "Tipp Tapp" på YouTube. Vi har faktiskt pratat om det. Så vem vet, den kanske hamnar där. Jag meddelar er i så fall.

Väderrapport: Uppklarnande efter en hel natts regnande. Runt 8 grader. Vi funderar på att bege oss till Indianmuséet i dag.

Peace, love and understanding.

Lillebrors jullov

Det var en stolt lillebror som vandrade ut från sin pre-school för ett par timmar sedan. Det första amerikanska jullovet - tre lediga härliga veckor. Wow!

Det har gått fantastiskt bra, den första terminen på montessoriskolan här i DC. Över all vår förväntan. Efter en lite trevande start där borta i augusti, då jag fick vara med lillebror hela dagarna den första tiden, började det snabbt gå allt bättre. Och de senaste veckorna har varit makalösa. Hans engelska utvecklas märkbart dag för dag, han umgås med kompisar med samma intensitet som i Sverige och nu har han börjat följa med kompisar hem efter dagis. Tänk, vår lille grabb går hem till amerikanska familjer, tillbringar hela eftermiddagar där och klarar sig hur bra som helst. Det är fantastiskt.

Ännu är dock inte engelskan helt perfekt: "Where are my handsk?". "Can you pass me the gurk, please?"

Och han har börjat blanda språken: "Jag tänkte måla den blue." "Kan du helpa mig?".

Vi passade på att tacka lillebrors lärare med varsin flaska bubbel. De var helt överlastade av föräldrapresenter. Det var inte tal om att samla in till en gemensam present.

Syskonen har en vecka kvar i skolan. Under den sista veckan arrangeras bland annat det traditionella juluppträdandet, där yours truly deltar medelst gitarr under numret "Tipp tapp".

Den absurda syster J

Dom sjöng så vackert. Lillebror i västen i översta raden.

Och sen kom tomten med sin fru och här går lillebror precis fram för att hämta sin julklapp. Det galna djuret med de märkliga hornen är tomtens ren.

I dag var vi på ytterligare ett skolbesök. Washington International School. Låg oerhört vackert strax bakom den gigantiska National Cathedral, några kilometer norrut. Skolans huvudbyggnad består av ett gammalt slott och tomten är en jättelik park. Lite annat än vår skola här i Georgetown. Vi får väl se om vi söker en plats här. Enligt våra grannar som har sin dotter på skolan är den förträfflig.

Kvällen ägnade vi åt julparty på vår Montessoriskola. Massor av föräldrar, syskon, släktingar och vänner fanns på plats när barnen sjöng julsånger på både engelska och franska. Vår lillebror tog i för full hals och hade lärt sig nästan alla sånger utantill. Lagom när sista sången klingade ut kom tomten med fru tomte och en mycket stilfull ren. Släden stod antagligen utanför dörren, för jag såg den aldrig. Klappar delades ut till alla barn och vi vuxna minglade. Det var rörigt, högljutt, varmt, trångt, folkligt, festligt och trevligt. Det var ett knytkalas och vi hade ombetts ta med en typisk svensk julspecialitet så vi inhandlade ett stort paket frysta italienska köttbullar på Safeway. De gick åt, varenda en.

Veckans Kafka från DC: Vi har en skolsköterska, vi kan kalla henne syster J. När vi började så sa hon till oss att barnen måste ha tagit sin tredje vaccination mot Hepatit B, annars skulle hon inte släppa in dom i skolan. Vi påpekade att det måste gå en viss tid mellan vaccinationerna och att vi precis tagit den andra sprutan innan vi lämnade Sverige så . "Spelar ingen roll - enligt våra regler ska eleverna ha tagit tre sprutor". Så vi fick bege oss till en läkare som ordnade det hela.

Häromdagen kom följande meddelande från syster J: Ni måste vaccinera era barn mot Hepatit B. Hustrun gick till syster J för att fråga varför. "För att ni tog era tredje sprutor för tidigt". "Men det var ju det vi sa, men du beordrade oss att ta dom ändå", sa hustrun. Så nu måste barnen ta nya sprutor igen för att syster J inte lyssnade på oss förra gången, men hon får det att låta som om det är vi som gjort fel eftersom vi tog dom för tidigt... Ja, det är märkligt.

I morgon ska 5th-graders till Vita Huset och själv ska jag lära dotterns klass att sjunga "Tipp-tapp".

Avslutningsvis: Uppemot 18 grader varmt i dag. Och Caps slog NY Rangers med ett mål i sudden death.

Uppdatering

När ens sons konstverk beskrivs som "outstanding student artwork" så kan man ju inte låta bli att känna viss stolthet...

Det numera kända konstverket.


Intresserade och konstkunniga vernissagebesökare.

Konstnären och några av hans fans.

Visst är det vackert? Vår amerikanska julgran (detalj).

Värst vad tiden går fort. Bara två veckor kvar till julafton och det är snart fyra månader sedan vi flyttade hit. Det känns som i går. Samtidigt har vi rotat oss väldigt snabbt och känner oss redan väldigt hemma här - även om jag inser att vi fortfarande har mycket nytt kvar att upptäcka och lära oss.

Helgen som gick blev i vanlig ordning intensiv. I fredags var vi på ytterligare ett av många skolbesök. Sedan var det föräldrakonferens med skolbarnens respektive lärare. Båda fick närmast översvallande omdömen och det var två väldigt stolta föräldrar som vandrade hemåt.

Därefter var det dags för vernissage. Storebrors självporträtt var ett verk av fyra som hade valts ut för att representera vår skola på en större konstutställning där elever från totalt 13 skolor deltog. Stoltheten blev inte mindre av det...

Fredagens avslutades med att jag och killarna samt en kompis till storebror hade grabbkväll med college-basket (Eagles mot Dolphins, Eagles vann den rafflande matchen med två poäng). Hustrun hade å sin sida en tjekväll hemma med dottern och en av hennes kompisar. Det hela avslutades med en sleep-over med båda kompisarna hos oss.

På lördagsmorgonen var det ett gäng trötta barn som steg upp ur sängarna. Dottern stack på kalas och storebror åkte hem tgill kompisen. Vi andra handlade, städade och grejade.

Och i går var det bio för dottern, bowlingkalas för storebror och en massa annat smått och gott. Jag och lillgrabben cyklade ner till Vita Huset och kollade in presidentens julgran. Den är jättestor. Roligast var det omkring tio modelltåg som tuffar runt granen. Dessutom hade varje delstat en egen julgran på plats, så det var rätt många granar sammanlagt. Till detta bör läggas en ljudbild bestående av sådan julmusik som man blott hör i detta land.

Nu är julen här

Dotter med vår nya amerikanska julgran.

I går kom det stora paketet levererat av Fedex: Vår jättefina julgran av plats med inbyggda lampor. Så under eftermiddagen har barnen, med moraliskt och praktiskt stöd från främst hustrun, klätt den enligt konstens alla regler. Julmusiken ljuder från vår nyinköpta stereo, barnen tindrar, snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken.

Jag ska för övrigt framföra juldängan "Tipp tapp" med gitarr och sång på svenska i dotterns klass. De hade omröstning om vilken elev som skulle få välja "klassens jullåt" och dottern vann så nu blir det svenskt.

Och det är fortfarande tre veckor kvar...

Snökaos i DC

Jättemycket snökaos på vår gata.

Peter, the photographer, goes arty.

20 minuter senare stod det en snögubbe strax intill.

Observera julilluminationen - ett fynd på Home Depot häromveckan.

Det sedan länge emotsedda snöfallet kom rejält under dagen som förflutit. Det är för närvarande rätt vitt här i The District. Alla talar om snökaoset (det har fallit omkring fem centimeter) och skolorna har fem olika larmnivåer:

• Code Red - alla skolor och skoladministrationer är stängda.
• Code Yellow - byråkraterna måste ta sig till jobbet, men eleverna slipper.
• Code Green - allting öppnar två timmar senare än normalt.
• Code Orange - lärare och byråkrater ska vara på plats vid ordinarie tid men undervisningen startar två timmar efter.
• Code Blue - i princip som vanligt.

Det är med andra ord rena rama beredskapstiderna för oss som har skolbarn. I morgon bitti måste vi snabbt kolla in vilken larmnivå som är utfärdad och sedan rätta oss därefter. Det är rätt kul. Sån't liv för lite snö...

Brrr!

Oj, va kallt det har blivit. I morse kom det till och med några snöflingor, vilket i stort sett varenda person jag mött under dagen förtjust kommenterat. I övrigt blåser det en obarmhärtig nordan och temperaturen håller sig strax ovanför vad vi i Sverige brukar kalla nollstrecket (här kör dom ju med Fahrenheit, där noll grader är lika med 32).

Huset som vi bor i är långt ifrån den svenska isoleringsstandarden. Enkelfönster överallt, helt oisolerade väggar, ytterdörrar som glipar rätt våldsamt. Det blåser kort sagt rakt in, vilket innebär att temperaturen är modest inomhus samt att vår gaspanna går för fullt. Det känns rätt mycket som om vi eldar för kråkorna.

Dagen har varit fylld av hantverkare. Först på morgonen kom ett gäng som fixade och lagade ett hål i hallväggen, en låda i köket och lite annat smått och gott. Sedan kom Rick, the water-heater-man och såg till att en läcka på varmvattenberedaren i källaren täpptes igen. Det började plötsligt droppa vatten ur den med en oroväckande fart...

Själv har jag ägnat flera timmar åt att anmäla vår 5th-grader till diverse skolor och tester inför nästa läsår. Just nu lutar det åt att vi anmäler honom till åtminstone fem olika skolor. Eftersom alla kräver personliga besök, intervjuer, tester och en massa annat, tar det väldigt mycket tid. I morgon bitti ska vi till en skola, på fredag en annan och på onsdag en tredje...

Åhåjaja.

I morgon ser vi fram emot mera snö!

Snövarning!

Det har utfärdats snövarning här i The District. På onsdag kan det vara snö på gång. Temperaturen ska falla rejält i morgon, till och med under nollstrecket och barnen hoppas intensivt på snö. För blir det bara lite, lite snö så stänger alla skolor eftersom vägarna anses vara ofarbara.

Snön lär dock inte ligga kvar särskilt länge. I slutet av veckan ska det visst bli uppemot tio grader igen.

Se'n sist

Hösten har definitivt kommit till DC nu. Morgnarna är kalla, runt 4-5 grader och mitt på dagen är det oftast omkring 10-12. Solen syns alltmer sällan och i går tog jag upp vinterskorna från källaren.

Julen börjar sätta sin absoluta prägel på stan. Vi har varit och shoppat en del julprylar och övervägde allvarligt att köpa en tre meter hög upplåsbar plast-snögubbe med inbyggt ljus och Hammarby-halsduk, men vi ångrade oss i sista stund. Hade figuren haft en GAIS-halsduk hade det inte varit någon tvekan.

Barnen och jag var på en Bolling Air Force Base i går, lördag. En av dotterns klasskamrater bor på förläggningen (både mamman och pappan jobbar på basen) och vi var inbjudna på ett bowling-party. Basen hade allt man kan tänka sig. Här fanns bensinmack, Burger King, kyrka, idrottsanläggningar, bibliotek, bank, post... Alla bostadshus var av lite barackkaraktär och överhuvudtaget kändes det gigantiska området som någon rätt tillfälligt, trots att basen funnits här sedan 1918. Ett mycket intressant studiebesök i en amerikansk verklighet som jag aldrig tidigare varit i. Man förstår vilken jättelik industri den amerikanska militärapparaten är - hur mycket folk som arbetar där och hur mycket pengar den kostar. Denna bas är ju jämförelsevis rätt liten - och det finns hur många sådana här förläggningar och baser som helst runt om i landet och i andra länder.

Bowlingen var verkligen kul. Barnen bowlade så det stod härliga till. Mitt eget resultat var väl inte rikigt på topp: 122 poäng är jag långt ifrån nöjd med...

Det blev en lugn kväll i går eftersom bara lillebror var hemma. Resten av barnen sov över hos kompisar. Jag ägnade en stund åt att TV-titta på Caps som faktiskt lyckades slå Florida med 2-1. Och i dag spelar Redskins (amerikansk fotboll) sin första match efter att spelaren Sean Taylor mördades i sitt hem för någon vecka sedan. Mordet har varit oerhört uppmärksammat i amerikanska medier och för ett par dagar sedan greps fyra unga killar, 17-20 år gamla, misstänkta för att "ha bragt Taylor om livet" som det brukar stå i svenska förundersökningar.

Själva ska vi strax gå och köpa crabcakes på marknaden borta vid Dupont Circle. Have a good one!