Pinsam fotbollsgala och jetlag

Slötittade på fotbollsgalan i måndags. Den var stundtals - ja, rätt ofta vid närmare eftertanke - så pinsam att jag var tvungen att byta kanal. Taffliga artister, ursusel sång (den där versionen av My Way... brrrr), fantasi- och talanglösa tacktal. Tyvärr missade jag Pia Sundhages framträdande av Dylands slagdänga "Times They are a-changing", det var sannolikt galans artistiska höjdpunkt.

Nåväl. Jag satt mest och funderade på vad Gais skulle kunna ha vunnit för pris. Titeln "Sämsta insats någonsin i allsvenskan"? Eller "Laget som vunnit minst antal matcher under en säsong"? Eller helt enkelt: "Allsvenskans sämsta fotbollslag genom tiderna"?

Tacktalet, då?

"Vi skulle vilja tacka vår nya tränare för detta. Utom honom hade vi inte stått här i dag. Sedan han kom till klubben har vi inte vunnit en enda match. ja, vi har faktiskt inte ens varit nära att vinna. Tack Jan Mak!"

Just nu sitter gymnasiegrabben och jag och kollar på Sverige-England på nya nationalarenan, som verkar rätt cool. Grabben ska dit nästa lördag, på Swedish House Mafia. Så då får han se stadion på riktigt. Själv funderar jag på att gå på bandyfinalen som ska gå där i mars någon gång.

Självklart med portfölj.

Jag skäms över att erkänna det, men jag har faktiskt aldrig varit på en enda bandymatch i hela mitt liv. Det vore ju rätt skoj om bandy-Gais lyckas ta sig till final ute i Solna.

Zlatan har just gjort 1-0 och Sverige spelar rätt bra så här långt.

Jag sitter och klipper en smula med ögonen. Trodde att jag klarat av jetlagen utan större problem. Men så slog den till den gångna natten. Jag vaknade klockan 2. Klarvaken. Låg och vred mig en stund, förgäves. Sedan gav jag upp, tände lampan och började läsa. Tre timmar senare lyckades jag slumra in, bara för att vakna av väckarklockan en dryg timme senare.

Det är väl åldern.