onsdag 26 december 2012

Några bilder från sista skoldagen

Något konstig kronologi på bloggen i dag, men här är bilder från Syster Ysters och Lillebrors sista skoldag i fredags. Under de 5,5 år vi varit här, har alla hemmavarande barn gått på vår lokala skola Hyde ES, djupt älskad av oss alla och redan saknad. Det här var skolan som tog emot oss med öppa armar när vi anlände i augusti 2007 och det här stället har betytt så oerhört mycket för oss. Via Hyde har vi lärt känna massor av vänner, både vuxna och barn. Skolan är verkligen väldigt speciell på många sätt. Fantastiska lärare, en otroligt engagerad rektor, föräldrar från stan's alla kanter och hörn. Hyde är definitivt en närmast perfekt symbol för Distriktet, här samsas männiksor med olika religioner, hudfärger, sociala förhållanden. De flesta är förstås "helamerikaner", men det internationella inslaget är stort. Under åren här har vi umgåtts med folk från Indien, Schweiz, Ukraina, Venezuela, Argentina, Vietnam, Finland, Kanada, England, Tyskland, Mongoliet, Sri Lanka, Sydafrika etc, etc...

Bilderna är från den sista julshowen vi bevittnade på Hyde samt Lillebror tillsammans  med kompis, sin lärare samt rektorn.

Jag minns fortfarande när brevet från Sidwell Friends School kom. Det var en vårdag och plötsligt hörde jag hur hustrun ropade - nej, skrek - på dottern.

"Oh My God! Du har kommit in på Sidwell!"

Ni får ursäkta om det här låter en aning skrytsamt, men SFS är utan tvekan den svåraste skolan att komma in på i Distriktet med omnejd. Populariteten har förstås inte minskat sedan Obama-familjen valde att placera sina två döttrar här. Ingen, varken hustrun, jag eller Syster Yster själv, förväntade sig därför att hon faktiskt skulle komma in. 

Men det gjorde hon. Tack vare utomordentliga testresultat, superbra betyg från Hyde, fantastiska omdömen från lärarna och en oerhört väl genomförd intervju med företrädare för SFS. Man må tycka vad man vill om att barn ska behöva konkurrera på det här sättet redan i unga år, men jag kan inte låta bli att vara stolt över tösen. Och såvitt jag kan bedöma upplevde hon ingen direkt press i samband med själva ansökningsförfarandet. Däremot är det en tuff skola att gå på. Oftast har hon suttit och pluggat två, tre timmar varje dag - plus helgerna. Ibland ännu mer. Då och då har det känts som att det är för mycket.

Men jag vet att hon kommer att sakna sitt plugg, lärarna och framförallt alla sina kompisar. På bilderna här nedan syns hon med några av dem när vi hämtade henne i fredags.    












3 kommentarer:

Hanna sa...

Åh, vad fina barnen är! Fattar om det känns konstigt och nostaliskt. Hoppas ni kan hålla kontakten med dem som betytt mycket för er där.

Anonym sa...

Sitter med glansiga ögon och klump i halsen... Fin text och fina bilder! Kram Karin

Peter sa...

Tack kära svägerskor!