Vår egen Ovechkin

Caps (vi snackar hockey här) vann mot Hurrikanerna från Carolina i kväll, 3-2. Backstroom var inblandad i samtliga Caps-mål, ett pass och två mål. Den stora grejen var dock att Alex Ovechkin, the great eight, fick lämna rinken svårt skadad i ena knäet.

Men det gör inget, för nu finns det en Ovi-kopia hemma hos oss. Lillebror ser nämligen ut som en blond Alex O, sedan han tappade sin ena framtand i dag. Leendet är närmast identiskt.

Här en stilstudie.

Han satt och åt en morot i godan ro vid skollunchen...

...när vänster framtand i överkäken plötsligt satt fast i moroten...

...vilket innebar ett nytt leende samt...

...en ytterst charmig lässsspning.

Och här är den riktiga ryssen, så ni kan jämföra gluggen. Jag måste tillstå att Lillebror sannolikt är mer intelligent...


Här en annan smart NHL-lirare från kvällens omgång. Florida Panthers Keith Ballard slår ner sin egen målvakt Tomas Voukon. Hockeyspelare överlag är väl inte så ofta medlemmar i Mensa om jag säger så...

En löptur bortom Thanksgiving

Jag ställde mig på vågen i morse och stack därefter direkt ut och sprang 10 km. Den här traditionen att äta en massa god mat vid Thanksgiving inspirerar verkligen till motion. Efteråt.

Efter dryga två år här i Georgetown börjar det bli en aning svårt att hitta nya löprundor. Så det blev en gammal goding, längs Rock Creek och så upp genom National Zoo och tillbaka längs diplomatkvarteren vid Connecticut- och Massachusettsavenyerna. Det är en rätt rolig väg. Först en smula natur kombinerad med förbi-ilande bilar på parkvägen. Sedan in bakvägen på zoo. Där nere ligger barnens avdelning, med diverse klassiska bondgårdsdjur som getter, kossor och hästar.

En bit upp kommer så lejon- och tigeravdelningen, som väckte uppmärksamhet för ett par veckor sedan då en hjort råkade hoppa in i lejonhagen. Det var inte något bra vägval, skulle det visa sig. Lejonen, som trots alla sina år i fångenskap uppenbarligen ändå har en aning jaktinstikt kvar, började jaga den stackars hjorten. Dramat utspelade sig inför ögonen på några hundra besökare, såväl barn som vuxna. Plötsligt blev den tillrättalagda djurparken med alla söta djur något helt annat. Något riktigt. För det är ju så här det går till därute i verkligheten.

För att göra en rätt lång historia kort så dog hjorten. Och det som händer tusentals gånger varje timme överallt i naturen - att någon dödar och någon dödas - förvandlades i detta fall till stora rubriker i lokaltidningarna.

Jag valde att jogga en annan väg, på behörigt avstånd från lejongropen. Sprang förbi flodhästen Happys stora bassäng och bur - tom sedan någon månad tillbaka. Happy har flyttat till en djurpark i Milwaukee och National Zoo är inte riktigt detsamma sedan han försvann. Han simmade omkring i sin bassäng med majestätisk grace och förvånansvärd smidighet trots sina 2,5 ton. Han gick bara upp ur vattnet när han åt eller bajsade. Det sistnämnde skötte han med still. Första började svansen snurra som en propeller. Sedan kan ni kanske tänka er resten. Att kasta skit i en fläkt blir en väldig väl fungerande liknelse, om jag säger så. Det gällde att inte stå i fel riktning, något vi som kände Happy väl naturligtvis aldrig gjorde. Men det var alltid lika kul när turisterna fick sig ett litet - eller större - bombardemang.

Zoo är en fascinerande om än en aning tragisk miljö (jag tänker då främst på att många av djuren har det trångt, tråkigt och vistas i miljöer som inte ens försöker likna deras normala biotoper). Personligen tycker jag att det är betydligt mer intressant att studera alla märkliga människor som alltid verkar dyka upp på zoo. Det är en vidunderlig blandning av etnicitet, klass, utseende, klädstilar, åldrar och uppträdande.

Väl ute på Connecticut Avenue sprang jag ner mot Massachusetts Avenue och förbi en massa flotta diplomatkvarter. Här ligger ambassader och residens på rad efter rad. Utan att ha kollat det misstänker jag att Washington DC har de flesta utländska beskickningar av alla världens huvudsträder, vilket gör att att de ligger tätt. Särskilt som de flesta har placerat sig inom några få kilometers omkrets i nordvästra delen av Distriktet.

Jämfört med det brokiga folk- och djurlivet på zoo, är diplomatkvarteren oerhört lugna och välordnade. Det är sällan man ser en diplomat på en söndag, däremot en och annan arbetande latinamerikan som fixar i trädgårdarna eller målar om fönstrer.

Efter att ha svängt förbi den turkiska ambassaden, som alltid har en beväpnad vakt stående utanför, sprang jag så tillbaka över bron till Georgetown och tio minuter senare stod jag i duschen. Nöjd över att detta var den första dagen i mitt nya sunda liv, bortom Thanksgiving.

Grattis Big Brother!

Att gå från 12-åring till tonåring är ett stort steg i livet. Nu har han tagit det, Big Brother. Det känns som det var i går, den där mörka sena höstnatten när vi körde in till Ystads BB. Ett knappt dygn senare, lagom till kvart i fem-ekot den 28 november 1996, föddes grabben.

I morse väcktes han av ett sjungande gäng, lastade med presenter. Fast han påstod själv att han redan legat vaken i flera timmar...

Hur som helst så blev han rejält firad och omkramad. Och nu i kväll fortsätter med kalaset. 13-åringen har själv bestämt menyn. Inte helt oväntat blir det tacos. Och som dessert, en smarrig glasstårta.

Grattis vår nyblivna tonåring!

Lillebror, Homer, Big Brother och Syster Yster i morse. Homer var en present från lillasyster.

Nyväckt. Uppvaktad. Populär. Tonåring.

Titel: Hustru anfaller tonårig son som försöker fokusera på presenter medan Lillebror avvaktar.

Grattis!

Happy Thanksgiving

Det var cranberry sauce, mashed potatoes och ham. Green bean cassarole, sweet potatoes med marshmallows och gravy. Sallad, bröd och stuffing. Fantastiskt gott rödtjut privatimporterat från en vingård i Frankrike.

Och, naturligtvis: turkey. Två stycken närmare bestämt.

Chokladmousse, fruktsallad, pajer och diverse andra godsaker till dessert

Vi har haft en thanksgivingmiddag som vi sent kommer att glömma. Otroligt gott. Otroligt trevligt.

Runt 20 personer samlades i går eftermiddag och ordnade med gemensamma krafter mat och dukning, alltmedan höstmörkret sänkte sig utanför fönstren. Vi tände en massa ljus och allting kändes rätt mycket som en svensk jul, dock utan Kalle och julklappar. Runt fem-tiden satte Raymond kniven i den ena fågeln, vi satte oss ner runt bordet och matkalaset började.

Efter flera timmars sittning avrundades så denna magiska thanksgiving-kväll runt kl 10. Nu är kylen fylld av left overs, vi lär inte behöva laga någon mat de närmaste dagarna. Och jag bör väl allvarligt fundera på om det inte är dags att börja jogga igen.

Dålig fart på röstandet, tycker jag. Vilka glasögon är snyggast? Jag behöver ha vägledning. Se förra inlägget och lägg din röst uppe till vänster!

Dagen inleddes med att två av kidsen kollade in Thanksgiving-paraden i N Y City.

Stackars fågel, så ensam, övergiven och naken.

Gemensam fixning av maten i vårt kök.

Färdigstekt kalkon. Efter nästan fyra timmar i ugnen ser den betydligt mer aptitlig ut.

Buffébord fyllt av läckerheter.

Mästerkocken och kalkontämjaren Raymond sätter kniven i den intet ont anande fågeln.

Miljöbild från barn- och ungdomsbordet. Thanskgiving går ut på att vara tacksam och att äta.

Vuxenbordet i inledningen av den långa sittningen.

Värsta klippet och lillgrabben trummar på

Stora delar, närmare bestämt 80 procent, av de boende i detta hus besökte frisören i dag. Den enda som inte gjorde det var Syster Yster, som dock klippte sig rätt rejält för bara en månad sedan eller så. Se några av resultaten här nedan. Själv har jag nog inte haft så här kort hår sedan jag tröttande på mitt burriga hippiehår 1979 och stubbade mig helt.

Här laddar vi upp inför det stora Thanksgiving-partyt. I dag var min gode vän Raymond och jag och handlade så det stod härliga till. I stort sett hela DC:s befolkning verkade göra samma sak, det var full fart i mataffärerna. Och ännu värre lär det bli i morgon, dan före dan. Kalkonerna stod som spön i backen i kundvagnarna...

Dagen avrundades med lite jam uppe i Lillebrors rum. Jag har lånat ett trumset till honom av vännerna Pia och Andy. Och sedan dröjde det ungefär fem sekunder och så hade plötsligt Big Brothers elgitarr samt Syster Ysters mikrofon, med tillhörande förstärkare, letat sig in i samma rum. Lillebror har varit inne på trummor sedan flera år, men hittills fått nöja sig med att spela på kaffeburkar och liknande. Nu får han prova på ett rikigt set, fast i juniorstorlek. Verkar han tycka det är kul kanske det blir en investering vad det lider. Till grannarnas stora glädje. De har ju redan fått glädja sig åt mina vackra saxofontoner. Jag tränar just nu in ett julmusik-program som ska framföras till dans runt granen om ganska precis en månad. Förhoppningsvis kommer det lite filmsnuttar från detta helt unika evenamang här på bloggen vad det lider.

Före klippningen hos Nello...

...och efter klippningen hos Nello.

Åsså lite gladare, tack.

Jag har också klippt mig. Och köpt nya glasögon, men det var ju någon månad sedan. Vad sägs om alternativ 1...

...alternativ 2 eller...

...alternativ 3? Svårt val, eller hur? Vilka glasögon är snyggast? Omröstningen sker här bredvid, längst upp till vänster!

Slutligen lite coola trummor:

Ajkia-präglad helg

Så var det då dags för en resa till Ajkia, borta i College Park, Maryland. På inhandlingslistan stod diverse bruks- och förbrukningsartiklar, men vi hade även vissa planer på att köpa ett nytt soffbord. Det vi har är tämligen vingligt och inga glas eller koppar står särskilt säkert på det.

Dessutom har det blivit dags att förnya hemmets relativt nya soffa (två år) med ny klädsel. Den vita som vi köpte har med tiden blivit allt mindre vit.

Så glada i hågen gav vi oss iväg norrut, släptte av Syster Yster på vägen för en sleepover hos en kompis och kom fram till Ajkia (Ikea på svenska) vid 11-tiden på förmiddagen. Massor av folk där förstås, men inte ohanterliga mängder. Vi gick runt, kollade in och mätte möbler, funderade på olika modeller och kom fram till att vi nog inte är riktigt mogna för att köpa ett nytt soffbord ännu.

Däremot köpte vi ett litet serveringsbord inför den stundande Thanksgiving-middagen samt diverse praktiska prylar till köket. Och soffklädsel. Och en massa mat, förstås. Och godis. Och lite julsaker. Och en massa annat smått och gott. Dessutom käkade vi lunch strax bredvid skylten där det står "Smaklig måltid!".

Sedan åkte vi hem och då hade nästan hela lördagen redan gått. Efter att vi packat ur bilen, åkte jag runt och letade parkeringsplats i en evighet (sen lördagseftermiddag i den här stadsdelen är ingen kul tid att parkera). När jag väl kom tillbaka, var hustrun och Big Brother nästan klara med monteringen av bordet.

Sedan blev det färdigmat från vår thai-krog och lite Caps-hockey på TV:n framemot kvällningen: förlust på straffar mot ligans sämsta lag, Torontos lönnlöv.

Söndagen har bjudit på vackert väder, 10 km löpning längs floden med grabbarna (som cyklade) samt diverse hemmafix och några timmars skrivjobb.

Nästa vecka är det Thanksgiving här. De båda minsta kidsen är lediga från torsdag, Storebror har bara en tvådagarsvecka. Thanksgiving är en rätt sympatisk storhelg, relativt fri från kommers och stress och med fokus på umgänge om mat. Även om många tycker att det är rätt pressande att tvingas umgås en massa med släktingar och laga en massa mat...

Ja, efter det är det bara fyra veckor kvar till jul.

Och nu en klyscha: Efter regn kommer sol

Ett regn som "aldrig kommer loss riktigt" skrev jag i går. Det skulle jag inte ha gjort. En kvart senare blåste värsta åskovädret över DC och pågick i över en timme. Regnet öste ner, gatan utanför förvandlades till en flod och blixtrarna avlöse varandra.

Att lägga sig och sova var inte att tänka på.

Och som så ofta blev det kanonfint väder efter ovädret. Denna fredag har varit en härlig höstdag, fylld av diverse aktiviteter i vanlig ordning. Bl a har jag kört till Big Brothers skola fyra gånger. Och nu ska jag strax iväg igen, för att hämta hem honom från kvällens skoldans.

Hustrun är hemma från sina äventyr i Indiana. Förutom att träffa Sarah Palin, som var där och signerade sin nya bok, hann hon (hustrun alltså) även med ett kort besök i James Deans födelsestad.

Det ni!

Vart tar all tid vägen?

Torsdag och det har återigen börjat regna i Distriktet. Det har strilat ner i stort sett hela dagen, ett sån't där tråkigt, irriterande, blött regn som aldrig verkar ta slut men som aldrig heller kommer loss riktigt.

Dagen har varit fylld av diverse aktiviteter. Aktiviteter som jag nog aldrig eller åtminstone sällan sysslade med i Sverige, men som känns näst intill självklara här. Jag upphör aldrig att förvånas över att dagarna liksom bara går. Att hinna jobba åtta timmar är inte ens att tänka på. Jag vet uppriktigt sagt inte varför, men att bo här är på något sätt betydligt mer omständligare än back home i det gamla landet. Allt tar mer tid; transporter, ideella insatser, gå och handla, städa.

Dagen såg ut så här i sammanfattning... Upp som vanligt tidigt i ottan (nåja) och sedan iväg till skolan med Big Brother vid halv åtta. Hemma igen vid åtta-tiden och fixa och dona med lunch-boxar och annat så att de andra kidsen är redo för en skoldag. Just denna morgon hade jag parkerat bilen vid skolan, eftersom den (bilen) var full av left-overs från förra helgens stora party på House of Sweden. Så jag ägnade någon timme åt att bära in en massa drickor och annat till ett lagerutrymme som föräldraföreningen har på skolan. Ideellt arbete för en fattig kommunal skola.

Därefter hemåt igen för att sätta på kaffet och möta min polare Raymond, som kom över med färska croissanter. Hustrun och jag ska nämligen vara värdar för ett riktigt klassiskt Thanksgiving-party nästa vecka - och eftersom ingen av oss är amerikan har vi anlitat uramerikanerna Raymond (från södern) och Beth (från norr) som våra guider. Raymond och jag gick igenom upplägget. Det är en massa saker att fixa, inte minst ett par jättelika kalkoner...

Sedan lunch, telefonsamtal med mor (vi pratade mest om döden och det muntrar ju alltid upp)och ett par timmars arbete på kontoret (farsans gamla köksbord som står i vårt sovrum). Mitt i detta arbetspass kom en elektriker som skulle se över några gamla elledningar. Han lyckades dessutom förstöra två lampor i hallen innan han stack iväg (efter nästan en timme), så det blir ett nytt elektrikerbesök nästa vecka. Så var det plötsligt dags att hämta två av barnen. Därefter körning av Syster Yster till pianolektion och teckningskurs. Sedan hämtning av Storebror vid hans skola. Sedan hem och förbereda middagen samt hjälpa Lillebror med läxan. Sedan hämta dotter plus två kompisar från teckningskursen. Köra kompisarna hem. Och sedan kretsa runt Georgetown i en halvtimme för att försöka hitta en parkeringsplats (verkligen vettigt använd tid). Äntligen parkerad - dags att färdigställa gourmetmiddagen (köttfärs med ris). Middagen serverad runt klockan 7 pm.

Undanplockning och diskning. Organisering av återvinningen samt sophantering (här hämtas soporna på tisdagar och fredagar och återvinningen på fredagar, vi har alltid jättemycket återvinning och väldigt lite sopor). Kvällracet för att få tre glada barn i säng. Högläsning med Lillebror - övriga två läser själva numera.

Ja, så går ännu en dag. Nu är klockan strax halv tio och jag ska nog sätta mig i soffan och zappa lite bland våra 300 kanaler någon timme inna det är dags att lokalisera sängen.

Apropå kalkoner. Sarah Palin är ute på turné med sin nya bok just nu - hustrun stötte på henne i Indiana i dag. This is for all of you turkey-lovers... The Sarah Palin Thanksgiving Massacre:

Rälsen på plats

Bland det sista min hustru sa innan hon åkte iväg till Indiana var: "Glöm nu inte att ta bilder av vår dotter före och efter tandställningen". Nä då, sa jag. Sedan glömde jag naturligtvis bort det i alla fall. Som tur var var dock dottern själv smart nog att ta en bild före - och efter var ju lite lättare. Så tack vare henne kan bloggen nu presentera Syster Yster före respektive efter besöket hos ortodontisten...

Allt har gått jättebra så här långt, även om det förstås är lite ovant att ha en räls i munnen. Det spänner och ömmar en aning, vilket ju inte är så konstigt eftersom hela poängen är att tänderna ska förflyttas så att de nya får plats.

Precis som när Big Brother fick sin tandställning så ringde doktor S hem och kollade läget nu i kväll. Han pratade direkt med dottern och förhörde sig om att allt kändes bra och att läget var under kontroll. Mig var han inte intresserad av att prata med alls. Dottern var huvudpersonen.

Sådant värmer en faders hjärta.

Före...

...och efter.

Cool jazz, man

Lillebror krävde att jag skulle publicera bilden på medaljen som han fick efter den första säsongen som soccer-spelare i den lokala DC-ligan. Ja, dessutom är han ju själv med på bilden...



Sommaren har för övrigt fortsatt i Distriktet, även om temperaturen inte riktigt nådde över 20 grader i dag. Hustrun har rest till Indiana och rapporterade precis per telefon att det...

1. ösregnar
2. är mörkt som i graven

Låter ju som Sverige i november, tänker jag.

Bäst att lägga ut några schyssta jazz-slingor som tröst för er alla därute i mörkret:

Ännu en sommardag i Distriktet...

...och jag har suttit inne på kontoret i stort sett hela dagen. Tog dock cykeln och hämtade Big Brother vid hans skola på eftermiddagen, så lite sommarkänsla blev det i shorts, t-tröja och en ljum vind som nuddade vid cykelhjälmen. Jo, jag har fallit till föga och använder numera cykelhjälm när jag beger mig ut bland bilarna här i DC. Anledningarna är flera:

• folk kan inte köra bil här, de är näst sämst i landet efter Florida.
• de är totalt ovana att dela vägutrymmet med cyklister.
• dessutom är de fulla mest hela tiden - promillegränsen är 0,8. Det är som att ge sig ut och köra en monstertruck efter att ha slängt i sig en pava rödjut ungefär.

Således hjälm på. Det är skönt att kunna känna sig trygg och verkligen stå på bland alla bilar och rattfyllerister.

I morgon ska Syster Yster på sitt första studiebesök på en av flera skolor som kan vara tänkbara för henne - det här är tyvärr hennes sista år på vår älskade lokala kommunala skola. Vi får väl se vad hon fastnar för - och vad det blir. En enkel lösning är ju att hon börjar samma skola som Big Brother, men se'n är det ju alla hennes kompisar och var dom kommer att hamna...

Och nu: Punk 2009 med Torgny Melins

Min gode vän i blogosfären, Kropotkin, tipsar om en sak som ni absolut inte får missa. Torgny Melins spelar Ebba Gröns "800 grader" i SvT:s Dansbandskampen. Just när man trodde att Hajk-Bengt var oslagbar... Kolla och njut.

För övrigt kan jag skryta med att jag var en av de några hundra som var på Ebba Gröns och Dag Vags klassiska förlovningsspelning på Rock Palais runt 1979. Fast jag var mest där för Dag Vag. När Ebborna kom in på scenen och började köra sina treackords-låtar, tröttnade jag rätt snabbt och ställde mig vid baren istället. Har alltid varit mer av en KSMB-kille.

Men nu har Torgny Melins fått en ny medlem i sin fan club.

I övrigt: En finfin sommardag i Distriktet, 23 grader varm och strålande sol. Lillebror hade avslutning på säsongens fotbollsspel och fick en medalj. Stolt som en tupp.

Take care.

Party, party!

Det är inte särskilt ofta det händer, men det är desto trevligare när det gör det. Tack vare att Marissa och Andreas ställde upp som barnvakter (Andreas kom dessutom med en låda choklad från sitt jobb, han jobbar på en exklusiv chokladaffär - det kallar jag en bra barnvakt), kunde hustrun och jag gå iväg tillsammans på skolans årliga insamlingsparty. Detta år hade vi fått låna lokalerna på House of Sweden, vilket ju kändes extra kul. Massor av folk kom och massor av pengar flöt in till skolan. Alla jag pratade med var väldigt glada och nöjda och tyckte att Sweden är ett himla trevligt land som har en sådan öppen och snygg byggnad och ambassad mitt i smeten - och inte en taggtrådsförstärkt bunker uppe bland de andra bunkrarna uppe vid "Embassy Row". Jättekul. Särskilt för en annan som varit med i den arrangerade kommittén. Och råkar vara svensk.

Mitt pannkakserbjudande gick för minst 140 dollar på auktionen. Och själva bjöd vi på både resor och barnens fina "art work", men eftersom vi båda var rätt engagerade i själva arrangemanget och sprang omkring och hjälpte till där det behövdes, kunde vi inte bevaka budgivningen ordentligt. Så de bidde inte så mycket mer än ett presentkort till en glassaffär.

De två hemmavarande kidsen hade haft jättekul hela fredagskvällen - de hade spelat spel, ätit en massa godis, ritat (Marissa är konstnär så de fick riktig proffshjälp med teckningarna) och kollat in film. Och när vi kom hem hade de ypperliga barnvakterna dessutom lyckats få både dotter och yngste sonen i sina respektive sängar.

Big Brother var nämligen inte hemma ännu, han var på bio med Emma, en tjej i klassen. De såg "2012" på självaste premiärkvällen och grabben var inte hemma förrän nästan halv tolv på kvällen, hemkörd av mamman. Han var uppenbart mycket nöjd med kvällen, som väl måste betraktas som hans första riktiga date - även om han själv inte ställer upp på den analysen... Kul hur som helst.

Och i dag har han varit iväg på en bar mitzvah, först den religiösa delen mitt på dagen (med slipstvång, se bild) och nu är han på det efterföljande partyt (utan slips).

Vi andra har ägnat oss åt långa promenader, handling samt en del efterstädning på House of Sweden. Vädret? Fortfarande lite tråkigt väder med regn i luften och måttliga 16, 17 grader. Men varför klaga?

Folkligt, festligt, fullsatt. Runt 200 personer kom när vår fattiga kommunala skola hade party i House of Sweden i går kväll. Den skarpögda kan se min vackra hustru i mitten av bilden.

Pojke med slips. Fredagsdaten med premiärfilm följdes av bar mizvah i dag, lördag. Social grabb, den där.

Och här är Big Brothers rockband som framträdde på skolans "Grandparents Day" häromdagen.

Från Värmland, med kärlek

Alltså, jag älskar YouTube.

Hatti fnatti

Min gode vän Fredrik N tipsar på sin blogg om en riktigt rolig historia från Laholm. Man blir ju alldeles yr i mössan när man tittar på inslaget från SvT:s Hallandsnytt. Eller snarare glad i hatten, kanske? Kul hur som helst.

Snart ännu en tandställning i huset

Big Brothers gig för mor- och farföräldrar i dag gick hur bra som helst - dock utan stagediving.

Och Syster Yster har varit hos odontologen, som sa att hon behöver tandställning. En tand på hennes högra sida i överkäken har svårt att få plats och måste beredas plats annars blir det alldeles tokigt. Så från och med nästa vecka blir hennes vackra leende färgladare. Och storebror får tandställnings-sällskap.

Lillebror har haft en kompis hemma hela dagen - det har ju varit skollov här - och det tog omkring en timme att röja och plocka undan efteråt. De hade gjort om hela hans rum till ett "haunted house". När jag såg detta skräckens hus förstod jag plötsligt varför han var nere och frågade efter filtar titt som tätt. Som en liten men rolig bonus hade en tejphållare, innehållande en massa konstiga vita gruskorn (visst är det märkligt?) läckt, så det var korn över hela rummet, i sängen, under sängen, i fötöljen, på nattduksbordet, på skrivbordet.

Pedro fick ett hårt kvällspass.

Annars kan rapporteras att det regnat hela dagen och att nedräkningen för skolans stora årliga gala har börjat. Den hålls på fredag, i House of Sweden. Och jag är i hög grad inblandad. Målet är att få in 50 000 bucks - över 300 000 kronor - till skolan.

För den som är intresserad av hur sådana här event kan gå till, rekommenderas ett besök på den särskilda webbplats som skapats för detta tillfälle. Kolla särskilt in de där pannkakorna som erbjuds till högstbjudande....

Dödsdrama på bakgården

Hustrun stod och diskade i godan ro efter frukosten i morse, när hon plötsligt fick se en stor fågel flaxa till utanför köksfönstret. Det var en rovfågel som tagit en mindre fågel som byte och som satte sig i vår trädgård med den lilla stackars pippin i tryggt förvar under klorna.

Hustrun gick och hämtade kameran och hoppas nu kunna sälja bildserien till National Geographic. Till dess går den att beskåda här, i kronologisk ordning. Rovfågeln är troligen en Sharp-shinned Hawk. Trots ett antal år som fågelskådare på amatörnivå, har jag ibland väldigt svårt att bestämma fågelarter här i landet. Om någon är av en annan åsikt är ni välkomna att rätta mig.

Observera på den sista bilden att ett livsfarligt monster dyker upp bakom den skarp-kindade höken - en totalt ofarlig och växtätande squirrel (ekorre). Det anblicken räckte för att rovisen tog sitt byte och flydde i panik.

I övrigt att berätta: Två av tre barn har skollov i morgon eftersom det är Veterans Day. Det tredje barnet, Big Brother, går i skolan. Det är "Grandparents Day" på hans skola och hans rockband ska ha ett gig. Grabben lirar lead guitar. Huruvida han ska stagediva som Bruce gjorde häromveckan är väl inte riktigt klart, men med tanke på publiken kanske det inte är att rekommendera (alla grandparents är ju inte så unga, pigga, friska, ungdomliga och starka som mina svärföräldrar, som faktisk var på plats i samband med förra årets Grandparents Day, då Big Brother också spelade fast i en annan konstellation).

Tyvärr har jag ingen möjlighet att åka till skolan och föreviga konserten, men förhoppningsvis blir det fler tillfällen längre fram. Och vem vet, kanske kommer det en bit på skolans blogg. I så fall länkar jag.

Här är hustruns inom kort prisbelönta serie om naturens grymhet. Jag tänker särskilt då på den där monsterekorren.

Kolla ekorren där bakom!

Inget pris för Wonderboy

Wonderboy Wanderson, den kanske bäste spelare som GAIS haft sedan Samir Bakaous dagar, vann den allsvenska skytteligan tillsammmans med Hyséns pöjk från Idrottsföreningen Kamraterna. Men det var Hysenpöjken som tog hem fotbollsgalans pris som bäste poänggörare. Inte för att jag är särskilt engagerad i detta, men det hade ju varit kul om en grönsvart spelare hade vunnit något pris. Någon gång.

Vi får väl trösta oss med att den brasilianske anfallaren lär inbringa runt 20-30 mille till Atleternas skrala klubbkassa. För han kommer säkerligen bli uppköpt av någon europeisk storklubb inom kort.

Vi har haft en sympatisk höstdag här i Distriktet, med temperaturer upp mot 20 grader. Jag har dock mest hållit mig inomhus på grund av jobb, jobb, jobb. I går var jag ute desto mer. Tog bland annat med mig grabbarna på en längre löptur (de cyklade), över till Virginia. Mycket trevligt, men trots stretching har jag träningsvärk i dag. Är uppenbarligen inte i bästa form.

Men jag är inte den som klagar. Jag bara beskriver fakta. Rent deskriptivt.

Nu måste Pedro ställa ut soporna. Dags att sluta för dagen med andra ord.

Om konsten att skapa en myt

Jag är skyldig er en pokerresumé. Jag lirade skjortan av grabbarna och gick hem med fickorna tunga av guld (läs Tom's sammanfattning i en av kommentarerna till det förra inlägget). Funderar på att lägga av nu när jag står på toppen av pokerkarriären. Det är ju så man skapar myter.

Själv är jag en mytisk figur i min gamla hemstad. Det fanns en tid i mitt liv då jag spelade fotboll. Tillbringade en höst och en vinter i träning med Oskarshamns Allmänna Idrottsklubb. Seriesäsongen kom och jag var inte ens med i truppen de första matcherna. Men sedan blev det en del skador och sjukdomar och jag fick hoppa in som avbytare i slutet av en match. Det var kanske fem minuter kvar, det stod 1-1 eller 2-2. Bollen kom plötsligt rullande mot mig och jag saftade på från 30 meter. Kände direkt att jag fick en kanonträff, men var rätt övertygad om att bollen skulle gå över. Men den höll sig disciplinerat i en linje som innebar att den borrade in sig i nätmaskorna ganska precis i målvaktens högra kryss.

Jag vände mig om och sträckte min knutna högerhand mot skyn i en målgest som jag lärde mig av Ralf Edström i VM-matchen mot Västtyskland 1974. Fortfarande min favorit, trots att jag i efterhand fått höra att den gode Ralf var så lös i magen så att han inte pallade att göra något mer vidlyftigt målfirande eftersom risken för läckage var tämligen stor.

Hur som helst. Detta kände jag inte till då och jag hade heller inga magproblem, så för min del var det endast en ytterst cool gest efter ett helt avgörande mål som dessutom sannolikt var säsongens snyggaste. Några minuter senare visslade domaren för full tid, lagkamraterna kom fram och hissade mig och lite senare, i omklädningsrummet, förklarade jag att jag beslutat att lägga av med fotbollen.

Medspelarna trodde inte sina öron, tränaren kom fram och bönade och bad, men jag gick inte att övertala. Beslutet var orubbligt. Resten av säsongen spelade Oskarshamns AIK:s juniorlag halvtaskigt och fick - om jag inte minns fel - till och med stryk av nördarna i konkurrentklubben IFK Oskarshamn. AIK var den tuffa arbetarklubben. I IFK spelade de besuttnas barn. Normalt fick IFK:arna stryk både på plan och utanför. Det var en rätt tuff stad.

Men vid tiden för IFK-förlusten hade ryktet om mig och min kapacitet som fotbollsspelare redan nått mytiska höjder. Det var ett AIK i mentala spillror som mötte lokalkonkurrenten. Klart att de förlorade.

Själv hade jag då övergått till andra och roligare aktiviteter; samhällsengagemang inom miljörörelsen, läsa svåra ryska författare samt umgänge med politiskt medvetna tjejer.

Apropå fotboll kan meddelas att Lillebrors lag vann med ungefär 8-4 eller 10-3 i går (uppgifterna varierar). Han själv gjorde minst två mål (han hävdar att han gjorde tre). Det första påminde faktiskt om mitt enda seriemål, ett distansskott som letade sig upp i ena krysset. Dessutom slog han ett vansinnigt snyggt målpass, som helt friställde en medspelare.

Ur helgens skörd i övrigt: Big Brother stack iväg på filmparty med sina klasskompisar i lördags. Syster Yster har en kompis här som sovit över. Och hustrun och jag tog faktiskt barnledigt några timmar i går kväll och stack på fest. Jättetrevligt.

Här kan ni njuta av Rald Edströms målgest. Försök att tänka bort omständigheterna...

Pokerkväll med grabbarna

Äntligen fullvärdig amerikan. I kväll ska jag iväg till min polare Tom på 28:e gatan och spela poker. Hustrun tror att kommer hem iklädd endast en tunna. Vi får väl se. Till saken hör att jag aldrig spelat poker. Är inte ens särskilt intresserad av kortspel. Men vad gör man inte för att bli upptagen i the american community?

Sjukrapport: Alla friska!

Man är ju inte äldre än vad man känner sig

Först och främst: Tack för alla glada uppvaktningar på min 77-årsdag. Det värmer i hjärtat på en gammal man. Min ömma moder ringde och grattade i dag och vi kom snabbt in på temat man-är-inte-äldre-än-vad-man-känner-sig. Jag frågade hur gammal hon känner sig. "Ja, runt 60 år tror jag" svarade 82-åringen.

"Herregud, då är vi ju lika gamla", sa jag eftersom jag kände mig ungefär i den åldern just då. I själva verket är jag ju bara 34 år. Eller hur var det nu?

Min gode vän Anders Träsnidare fyller 50 just denna dag. Vi har alltid fyllt år på samma dag, märkligt nog. Och lika märkligt är det att jag alltid varit tre år yngre än vad han är. När vi bodde i Göteborg och var unga och pigga så hade vi understundom gemensamma födelsedagspartyn den 5 november. Anders har flytt ner till sin favoritby vid havet i Marocko tillsammans med äldste sonen. Han har det säkert bra där.

Huruvida det är kul att fylla år när man uppnått denna långa levnad är väl i hög grad tveksamt. Men det är roligt att bli uppvaktad. Och man är ju inte äldre än vad man känner sig. Just nu känner jag mig inte en dag över 58.

Sjukrapport slutligen: Syster Yster är med i matchen igen. Just nu på pianolektion och i morgon blir det skola som vanligt.

Take care.

Syster Dyster blir Yster igen

Först en sjukrapport: Syster Dyster börjar bli allt mindre dyster och alltmer yster. I dag har hon kunnat stiga upp från sjuksängen och gått upprätt i flera timmar. Men någon skola blir det knappast i morgon heller. Ännu inga sjukdomssymptom hos oss andra.

Detta är i sanning en märkvärdig stad, denna the nations capitol.

I går kväll stack således Storebror och jag in till Verizon Center. Efter att ha sammanstrålat med några vänner, gick vi in i den fullsatta arenan och sedan underhöll Bruce oss i ett par timmar. Vid halv elva gav vi upp, sonen och jag (han skulle ju till plugget tidigt i morse), men enligt våra kompisar fortsatte bandet lira i ytterligare någon halvtimme. Det var ett sjujädra tempo och väldigt mycket positiv energi. Big Brother blev klart imponerad av Springsteens stagediving, coola moves och hans snygga gitarrteknik - särskilt när hans slängde gitarren till roddaren 15 meter därifrån. Polarna i E Street Band var också på sitt soligaste humör, kul att se Clarence Clemons på riktigt. Little Steven och Nisse Löfgren har jag sett tidigare, i andra sammanhang. Nils Lofgrens mamma bor för övrigt i Silver Springs, runt 10 kilometer norr om farsans gamla köksbord där jag för närvarande sitter och skriver.

Cykelturen hem i den tidiga natten var mycket behaglig. Trafiken hade tunnats ut och utanför Vita Huset stod det bara ett par poliser och småpratade. Det tog ganska exakt 20 minuter att komma hem. Att cykla är oslagbart. Och ibland känns Washington DC som en småstad.

Som om det inte var nog att träffa Bruce. Hustrun träffade tidigare i går självaste presidenten - och pratade med honom dessutom.

Detta är i sanning en märkvärdig stad.

Något för Bob

Syster Yster är lite bättre i dag - fick till och med i sig en smula lax och potatis. Och febern är nere på nästan normala nivåer.

Nu ska Big Brother och jag cykla in till Verizon Center och kolla in Bruce Springsteen och hans E Street Band. Vi fick tag på biljetter för drygt 30 dollar styck - det var inte slutsålt.

Dom har visst lovat att spela alla låtar på "Born to Run"-plattan. Min egen gamla favvo är "Greetings from Asbury Park" - faktiskt den enda LP jag har av Bruce. Men man kan väl de flesta låtarna från BtR också.

Jag misstänker att min gamle vän Bob - gigantisk Springsteen-fan - är en smula avundsjuk. Men han såg ju bandet i samma lokal i våras, så det är kanske inte så farligt.

This one's för Bob och alla andra Sprängsten-fans:

Maran i the City, allsvenskan och några bilder

Mina tankar går till min gamle gode vän Martin B, som just nu troligen har avverkat ganska exakt hälften av sitt maratonlopp i New York City. Jag hade hoppats göra honom sällskap på startlinjen, men tyvärr fick jag inte plats i loppet (det är alltid fullbokat, 40 000 personer).

Man brukar normalt känna sig en aning småtrött efter att ha sprungit 42 kilometer, åtminstone gjorde jag det den enda gången jag faktiskt kutat en mara. Möjligen kommer den gode Martin bli rätt mycket piggare när han får höra (via hustrun Eva som jag precis pratat med i telefon) att hans Allmänna Idrottsklubb från Solna precis bärgat det allsvenska guldet efter bortaseger mot IFK Göteborg - också kallade Bananer i Pyjamas efter de blåvitrandiga dräkterna.

Mitt lag, med det betydligt vackrare och stoltare namnet Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap, avslutade säsongen på ett snyggt och effektfullt sätt: 3-1 på Örjans Vall mot svärfars Bollklubb från Halmstad. Det innebär att GAIS blev därmed 11:a i årets serie. Och det var väl bra, med tanke på hur det såg ut i somras. Roligast är att laget gjorde så många mål (41) och att brassen Wonderboy Wanderson vann skytteligan på 18 mål (delad vinst med Hyséns grabb i Blåvitt).

I övrigt kan rapporteras att Syster Yster ligger däckad för tredje dagen i rad, fortfarande med feber och hosta. Vi misstänker en viss influensa, trots vaccinationen för en dryg vecka sedan. Det är bara att hoppas att de gäster vi haft den senaste veckan klarar sig... Inga andra i familjen uppvisar några symptom. Ännu.

Vädret är urtrist. Regn och småkallt. Det blir en dag inomhus.

Det vackraste av klubbmärken fick jag i present av min nya bästis, Hugo J. Han hade ägnat timmar åt detta projekt i skolans träslöjd - trots att jag misstänker att han i själva verket är IFK:are (något han aldrig erkände när jag frågade honom...). Tack Hugo, Grönsvart har alltid plats för en så hängiven grabb!

Pumpadags. Lillebror och hustrun sågade och filade...

...och resultatet kunde beskådas på trappan i går kväll. Läskigt, va?

Syster Yster låg nedbäddad större delen av gårdagen, med feber och hosta. Lite av Halloween-firandet orkade hon dock uppleva, bl a kom flera av hennes vänner förbi och hälsade på under kvällens lopp.

Lillebror och hustrun redo för trick or treat. Några timmar senare kom de tillbaka fullastade med godis.

Big Brother var en hemsk kock som lagade "horrible food", som han förklarade för dom som frågade. Andra undrade om han kunde sjunga något ur "Phantom of the Opera" för dom.

En typisk scen från en Halloween-kväll i Georgetown. Barnen ringer på dörren, Dracula öppnar, barnen säger "Trick or treat", Dracula undrar vilken blodgrupp de har.

Röken låg tjock över Georgetowns gator. Det var en creepy afton. Pumporna var större än någonsin.