Musikaliskt underbarn

Och tänk, han är inte ens 6 år fyllda. Vad månde bliva?

Swedish Pancakes och sveket mot Atleterna

I dag gick jag hem till Janice och Jim och deras 7-årige grabb James här borta på 33:e gatan. Med mig hade jag Lillebror, två pannkaksjärn samt allt annat som behövs för att steka mina berömda Swedish Pancakes.

Janice och Jim var nämligen de som ropade in mitt pannkakserbjudande i samband med skolans insamlingsauktion nyligen (se inlägg här). 90 bucks till skolan och en trevlig eftermiddag för lillebror och mig blev det. Det visade sig att Janice och Jim är stora Sverigevänner och att vi har gemensamma bekanta både i USA och i Sverige.

Mina pannkakor gjorde succé, men något annat var ju knappast att vänta. I övrigt är det business as usual här i Distriktet. Jag har haft ovanligt mycket professionella uppdrag på senaste tiden och en stor del av den här Thanksgiving-långhelgen har gått åt till att sitta vid datorn och skriva. Barnen har träffat sina kompisar och Syster Yster är på kalas och har en sleepover hos en av dom.

Caps förlorade i kväll med 3-0. Mot Columbus. Och det är nu klart att GAIS står utan tränare, efter att Djurgårdaren Magnus Pehrsson drar till danska Ålborg trots gällande kontrakt med Göteborgs-Atleterna.

Sensmoral: Lita aldrig på en djurgårdare.

Birthday Boy in DC

Grattis Big Brother 12 år!

En ny effektbox till elguran fanns bland presenterna.

Big Brother bygger på sitt nya Lego tillsammans med Lillebror.

The Turkey

Tillbaka från Thanksgiving-middag. Här fanns allt som är typical American. Jag är jättemätt.

Condoleeza, Neil, Thanksgiving och trippelpippi

Kalkonerna står som spön i backen. Det är Thanksgiving och dagen före Big Brothers tolfte födelsedag. Jag var ute för att hitta en sista liten rolig present bara för att upptäcka att stan är död. Stendöd. Alla affärer är stängda, knappt en bil på M Street och plötsligt finns det gott om parkeringsplatser på vår annars så knökade gata.

Thanksgiving är den stora familjehelgen här i USA, något som i stort sett alla kan samlas kring oavsett religion, etnicitet, ålder. Ja, åtminstone om man har en familj.

Själva ska vi hem till vår kompis Beth och hennes familj. De ska bjuda på kalkon med en anka inuti med en kyckling inuti. Det kallas något som jag glömt. Trippelpippi ungefär. Återkommer med rapport.

Läste som vanligt Washington Post i morse och upptäckte till min häpnad att Condoleezza Rice är väldigt lik Neil Young. Skumt.

Slutligen vann Caps med 5-3 mot Atlanta Trashers i går. Apropå Neil Young (och en av hans bästa låtar, "Thrashers"). Lite långsökt, kanske.

Happy Thanksgiving, everyone!

Potluck and GAIS-strul

Den allsvenska fotbollen är över för året efter en tämligen odramatisk säsong för oss GAIS:are. Redan rätt tidigt stod det klart att årets Atlet-trupp skulle ro hem en ganska säker mittenplacering utan vare sig chans på topplacering eller risk för nedflyttning. Lugnt och skönt för en gångs skull, alltså. Det är inte ofta man får uppleva det som Makrill.

Men så blev det naturligtvis inte. I morse läckte det ut uppgifter om att Magnus Pehrsson, tränaren som tog äver efter Roland Nilsson inför årets säsong och som av allt att döma gjort ett bra jobb, nu i stort sett är klar för danska klubben Ålborg. Trots att han ett gällande kontrakt med GAIS. Och samtidigt passar klubbchefen och f d spelaren Magnus Sköldmark på att avgå "med omedelbar verkan".

Back to normal, alltså.

För att trösta mig gick jag på Lillebrors knytkalas. Jag bidrog med mina klassiska Swedish pancakes, i plätt-storlek, serverade med heavy whipped cream och strawberry jam.

Potluck på Kindergarten:

Stressigt för frilansskribenten

Vägde mig i morse och stack omedelbart därefter ut på en timmes joggingtur. Nu har dock svärmor åkt hem, så nu lär jag rasa i vikt igen eftersom hon är en av världens bästa kockar och jag... inte är det. Och det är jag som lagar mat oftast i vardagen. Jag säger som min gode vän Nisse Varg: Att bara äta äcklig mat är den mest effektiva bantningsmetoden.

Sedan var jag professionell nästan en hel normal arbetsdag. Frilansskribenten Peter Andréasson har det stressigt just nu. Det är rapportskrivande, flera artiklar som snart ska vara klara och diverse annat. I dag har jag bland annat bevakat ett seminarium om vad Obama bör göra för att minska fattigdomen här i landet och intervjuat en ledare för USA:s största fackförening.

Efter middagfixande (svärmors sista rester), åkte vi iväg till Big Brothers skola för att avnjuta en höstkonsert. Vår egen grabb spelade gitarr tillsammans med en klasskompis. Kanonbra. Naturligtvis. Det är ju jag som lärt honom spela.

När vi kom hem väntade så en timmes pannkaks-stekande. Det är nämligen både field-trip och potluck-lunch i Lillebrors klass i morgon och vi förväntas ta med något typiskt för just vår familj eller kultur. Så det blev Swedish pancakes.

Nu är klockan snart halv elva på kvällen och stackars jag har äntligen fått sätta mig ner en liten stund. Slötittar på TV där Caps håller på att förlora stort mot Minnesota.

Svärföräldrarna har lyckligt och väl landat i det gamla landet. Det var visst nio grader i huset när de kom hem.

Jag vill passa på att tacka för de två veckor de besökte oss. Det har som vanligt varit oerhört trevligt och ett sant nöje att ha dem här. Och några extra kilon går alltid att arbeta bort. Välkomna tillbaka!

Palins Turkey-intervju

Ibland överträffar verkligheten sannerligen dikten. Saturday Night Live (SNL) har haft några fantastiska inslag med Sarah Palin, både den riktiga och den som spelas av Tina Fey (se till exempel här).

Thanksgiving är nu på torsdag och här i USA är medierna fyllda med turkeys. Jag antar att de flesta av er sett denna kalkonintervju med Sarah Palin? Den skulle kunna vara direkt från SNL. Men den är verklig och har redan skapat en rik flora av roliga eller mindre roliga följdfilmer på YouTube.

Här är ett något mer barninriktat alternativ. Ganska kul.

Både reportern och fotografen måste ju ha sett vad som utspelade sig bakom Palins rygg. Undrar om hon kommer att ställa upp för någon mer intervju för det teamet.

Shopping in the District

Vi stack iväg och shoppade i dag. World Market i Chevy Chase sålde ut svenska pepparkakor, julmust, pepparkakshus och glögg och det kunde vi naturligtvis inte motstå. Så vi tog Freestylen dit och handlade. Bensinen är ju billig igen, runt fyra spänn litern.

Julgran med snygga dekorationer.

Allt är klappat och klart. Bara tomten fattas.

Vi blev lite trötta till slut.

Broccolirapport

Jo, jag vet. Jag är skyldig er en rappoprt från min amerikanska köksträdgård.

Det är en sorgerlig historia.

Men låt mig börja med det positiva: Vi fick runt 20 mogna och fina tomater från våra två plantor. Ungefär lika många åts upp av diverse djur. Men det är okej. Det bjuder jag på.

Basilikan: Satte rätt många. Alla utom en försvann i ogräs. Denna enda slutade växa när den var ungefär fyra centimeter. Inte så mycket att hänga i julgran eller ha i pastasåsen.

Broccolin: Kom igång rätt bra. Efter gallring hade jag runt 20 plantor som växte på och såg fina ut. Sedan anfölls de av hungriga insekter, som dessutom la ägg i dom. Hälften åts upp innan de hunnit sätta blommor. I stort sett alla andra är också angripna. Ett fåtal har utvecklat blomsterställningar (det där man äter), som dock är tämligen minimala. Inte så mycket att hänga i julgran eller göra soppa på.

Ingen höjdarsäsong för min köksträdgård alltså. Det är en smula pinsamt eftersom jag faktiskt har en bakgrund som professionell organisk-biologisk grönsaksodlare, med just broccoli och örter som specialitet. Visserligen bara i ett år (för 23 år sedan), men i alla fall.

Jag räknar med att komma igen nästa år. Då ska jag damma av en annan gammal specialitet: kålrabbi. Först måste jag dock ta reda på vad det heter på engelska. Coalrabbi? Just kidding. Det heter faktiskt... kohlrabi.

Not kidding.

Det amerikanska överbeskyddet

Vackert i Appalacherna. Men stängt.

Jag stortrivs i USA, men ibland blir jag så trött på det här landet. Låt mig berätta om min lilla tripp till Appalacherna i går.

Det var kallt och klart när jag stack iväg tidigt på morgonen. Klockan 10 var jag framme vid Shenandoah National Park, där jag hade tänkt tillbringa ett par dagar. Vandring och reportageskrivande stod i min planeringskalender. Jag hade bokat in ett trevligt rum with a view på Skyland Resort, en enkelt hotell beläget på runt 1 000 meters höjd, mitt i nationalparken.

Här i USA är nationalparkerna rigoröst bevakade av så kallade Park Rangers eller nationalparks-polisen. De tar sig själva på största tänkbara allvar. Det kostar 15 bucks att köra in i Shenandoah. Man åker då längs den oerhört vackra Skyline Drive. Jag stannade vid betalbåset och var beredd att hala fram stålarna.

"Tyvärr, Skyline Drive är stängd due to bad weather" sa rangern.

Jag tittade mig omkring. Jo, visst kunde jag se en eller annan snöflinga, men bad weather? Himlen var ju klarblå. Jag frågade hur bad (illa) det egentligen var.

"Det har kommit uppemot en inch of snow (ungefär två centimeter) och det är rejält halt på en del ställen. Vi vill inte riskera något. Vi jobbar för att fixa det här. Ring om ett par timmar."

Jag stönade i mitt inre, men höll god min. Det är ingen idé att bråka med parkpolisen. Så jag undrade om man trots allt kunde vandra upp i nationalparken, t ex längs den berömda Appalachian Trail. Motvilligt sa rangern att det väl skulle gå bra men det var absolut inget han rekommenderade med tanke på vädret.

Jag tittade återigen på de få snökornen och på den klarblå himlen.

"Och du ska absolut inte gå söderut på trailen. Där är det brant och det kan vara väldigt halt. Du har väl en GPS-sändare fastsatt på skon? Det måste du ha när det är sådana här omständigheter."

Jag nickade lite vagt instämmande, körde iväg bilen några hundra meter och började vandra. Söderut.

Efter ett par timmars vandring hade jag kommit runt 500 meter högre upp i bergen, ungefär på 1 300 meters höjd. Utsikten var magnifik och vädret underbart. Ett tunt snötäcke och runt noll grader. Stigen var som en autostrada, några väldigt branta backar såg jag inte skymten av och överhuvudtaget var det som vilken skogspromenad som helst.

När jag kom mer igen hade de bestämt sig för att utrymma hela nationalparken. I kolonn. Som ur värsta krigszonen. Det var bara en vit flagga på frontbilen som saknades. Jag frågade några hur förhållandena var längre in i nationalparken.

"Hur bra som helst. Lite snö och kallt, men inga problem. Vi fattar inte varför de kör ut oss."

Jag gav upp alla mina planer på att ta mig in i nationalparken och gav mig istället iväg till den lilla historiska stan Luray. Så värst historisk var den väl inte, däremot finns det grymma grottor strax utanför stan som man får gå ner i mot en liten avgift på 19 dollar.

Det var det värt. Besöket kan rekommenderas.

I övrigt från Distriktet: Big Brother är frisk och kry och i skolan. Däremot är Syster Yster nedbäddad med feber och illamående.

På återseende

Nu drar jag bort ett par dagar, till de vilda bergstrakterna borta i västra Virginia. Återkommer med rapport. Ha det himla bra, everyone.

Mitt sämsta köp någonsin men pannkaks-succé

Jag borde väl ha fattat misstankar när ingen annan bjöd på den där skrivaren, men jag kände mig helt och hållet nöjd. Bara 50 dollar för en laserskrivare, med toner och allt. Ett fynd, helt enkelt.

"It's looks very 1900" sa polaren Pavel när jag kvitterade ut den. Beth och min hustru höll med. Hustrun trodde hon hade sett en liknande skrivare någonstans på sitt kontor, men att det modellen var utgången sedan länge och att det inte fanns några toners att köpa längre.

Mitt goda fyndhumör fick sig en törn. Men så illa kunde det väl i alla fall inte vara, tänkte jag.

Det var värre.

Sladden som ska sitta mellan datorn och skrivaren passade inte till min bärbara dator. Kontakten var utgången. Den porten har inte setts på någon dator under detta tusental. Också de installerings-skivor som var med i paketet visade sig vara värdelösa eftersom de är anpassade för operativsystem som folk knappt kommer ihåg namnet på längre.

Detta köp är sannolikt det sämsta jag gjort någonsin. Jag får trösta mig med att pengarna går till vår fattiga kommunala skola. Det var nämligen på lördagens stora välgörenhetsgala som jag gjorde detta antika fynd.

Jag kan också trösta mig med att mitt bidrag till auktionen blev en succé. Efter vild budgivning gick det för 90 bucks. Vad det var? Så här presenterades det i programmet:

"Evening with Peter and his Swedish pancakes
He will come to your home with his fry pans and ingredients and make his famous Swedish pancakes especially for you. As an exta bonus, he will give his secret recipe if you promise not to publish it. And as an extra.extra bonus, he will play Swedish songs on his guitar while you're eating this delicious dish served with Swedish preserve and whipped cream."

Jo, jag hade skrivit texten själv. Den vinnande familjen visade sig vara stora Sverigevänner och de avslöjade att deras favoritpannkakor serveras i Moderna Muséet restaurang, Stockholm.

Så nu blir det upp till bevis för the Swedish pancakemaker in the District...

Sjuka dagar och brödbak i Distriktet

Nybakt amerikansk matbröd. Jättegott om jag får säga det själv.

Big Brother har legat i sängen i tre dagar nu, rejält däckad av någon slags magåkomma. Stundtals har han haft det riktigt jobbigt och han har knappt ätit en bit mat under hela tiden. I morse kände han sig i alla fall lite bättre och just nu halvligger han i soffan här strax intill. Och aptiten är på väg tillbaka. Han har frågat efter mitt hembakta bröd, så nu har jag precis tagit ut det ur ugnen.

Jag har nämligen tagit tag i den där amerikanska brödbiten, efter en del tvekan. Jag har alltid bakat rätt mycket matbröd, är väl närmast att betrakta som periodare. Men här i USA har det tagit emot. Dels finns det ingen färsk jäst att få tag på. Bara torkat jästpulver. Och det är ju inte alls samma känsla. Som att baka med bakpulver i stort sett. Brrr.

Sedan har det amerikanska mjölet en helt annan beskaffenhet än det europeiska. Jag är lite osäker på vad som skiljer - är det glutenhalten? Eller proteinhalten? Eller selenhalten?

Hur som helst så är bakegenskaperna helt andra. Degen beter sig helt enkelt inte normalt. Den jäser ofta upp ofantligt och det är svårt att få den där goda tyngden i brödet. Eller så jäser den inte alls, vilket anatgligen beror på den där förbannade torrjästen.

Nu har jag i alla fall bakat ett tital gånger och börjar känna mig rätt trygg med the american way of baking. Tror att jag ska servera grabben en skiva nu.

Fört lite korta rapporter från Distriktet i övrigt:

• 20 grader varmt, fuktig och åska i natt.


• Big party i kväll . Dags för skolans årliga auktion enligt devisen fyll alla gästerna med öl och vin och de kommer generöst att öppna sina plånböcker och stödja vår skola.


• Capitals är i vinnarspåret. I går slog man New Jersey Devils hemma på Verizon Center.


• Toppmöte här i DC just nu. Ledare för de 20 ekonomiskt största länderna är på besök och halva stan är avstängd.

Take care!

Deppig dag i Distriktet

Ingen höjdardag, denna torsdag. Morgonen började med att Big Brother mådde illa. Och sedan dess har han legat stadigt planterad i soffan, kallsvettig, febrig och stönande. Inget kul alls. Hoppas att det inte är något långvarigt.

Och när jag gick med de andra två till skolan började det regna. Därefter har det regnet fortsatt och fortsatt och fortsatt hela förmiddagen. Det ser ut att kunna pågå resten av dagen. Mörkt och trist. Eller "svenskt väder" som någon sa på skolgården.

Hustrun och jag var och tittade på filmen W (Oliver Stone) i går kväll. Den handlar, som ni säkert känner till, om George W Bush - numera en lam anka. Filmens huvudtema var Irak-kriget, eller rättare sagt tiden för beslutet om att gå in i Irak. Utifrån detta fick vi en inblick i W:s uppväxt och väg fram till att han valdes till president. Pappa Bush spelar en stor roll i filmen, liksom många av medarbetarna i början av 2000-talet (Powell, Rumsfeld, Rice m fl).

Utan att avslöja för mycket så är filmen inte så dräpande eller satirisk som jag hade väntat mig. Stone gör ett seriöst försök att ge en bakgrund och en förklaring till varför Bush agerat som han gjort som president. Förhållandet till pappan, en vilja till revanch och hans kristna uppvaknande är några saker som tas upp i filmen.

För den som är intresserad av nutidshistoria och av att få en något sånär sannolik (fast egentligen har jag ingen aning huruvida den är sannolik eller inte) inblick i hur det gick till i Situation Room där runt år 2002-03, kan "W" rekommenderas.

Den lär väl komma till Sverige inom kort (eller har den redan gjort det, rentav?).

Take care.

Den sista färden för mig?

Jag planerar att sticka iväg till Appalacherna nästa vecka. Läs på min andra blogg, Amerika-reportage, om varför jag kanske aldrig kommer tillbaka.

Granparent's Day på Burke School

Lämpligt nog passade Big Brothers skola Burke på att ordna Grand Parent's Day precis när mormor och morfar är här och hälsar på. De tillbringade hela förmiddagen på skolan och fick bland annat se grabben uppträda med gitarr inför 350 personer. Coolt.

Mormor och morfar gav skolan med utomordentligt beröm godkänt. Särskilt gillade de den trevliga och inspirerande stämningen som är mellan eleverna och mellan eleverna och lärarna.

Morfar tog lite bilder, som jag publicerar med hans tillstånd:

Big Brother spelar tillsammans med klasskompisen Adam.

Storebror under lektion. Skåda hans koncentrerade och fokuserade blick. En blivande professor. Eller rockstjärna.

Big Brother med skolans rektor, David.

Nurse Joan kom tillbaka, allt är förlåtet

Den trogna läsaren av denna blogg känner väl till Nurse Joan. Hon var barnens skolsköterska och porträtterades bland annat här.

Hon slutade dock i augusti och ersattes av en ny. Yes! tänkte vi. För även om Nurse Joan var rätt trevlig och rentav log ibland, så var hon väldigt fyrkantig och direkt konstig när det gällde till exempel gällde vaccinationer. Jag ska inte trötta ut er med detaljer, men hon gav begreppet bokstavstrogen ett väldigt strängt ansikte.

Oavsett allt annat så måste den nya skolsyrran vara en kraftig förbättring, sa vi och gratulerade varandra för att vi skulle få slippa Nurse Joan.

Nu är vi beredda att ropa: Kom tillbaka, allt är förlåtet!

Den nya skolsköterskan, vars namn jag inte kommer att avslöja eftersom jag i så fall riskerar att bli stämd, är sannolikt en av de dummare människor jag någonsin träffat.

Jag har nu upprepade gånger lämnat in kopior på papper och intyg som på alla upptänkliga sätt visar att våra barn fått alla de vaccinationer de ska ha. Jag upprepar: Upprepade gånger.

Ändå fortsätter små trevliga hotbrev att komma från skolsköterskans kontor: "Har ni inte sett till att era barn fått den tredje sprutan mot Hepatit B inom kort så får ert barn inte komma till skolan." Eller: "Era barn är inte vaccinerat mot vattkoppor."

Det spelar liksom ingen roll om jag förklarar att om man haft vattkoppor så är man immun mot vattkoppor och alltså behöver man inget vaccin mot vattkoppor.

"Det står här att era barn inte är vaccinerat mot vattkoppor. Det måste det vara annars kan jag inte tillåta att barnet kommer till skolan."

"Men jag har ju intyg på att båda barnen haft vattkoppor. Och då är man immun mot vattkoppor. Alltså är det helt meningslöst att ta en spruta mot vattkoppor."

"Jag ser här att era barn har inte blivit vaccinerade mot vattkoppor"... osv, osv.

Ja, ni fattar. Det är som att tala med en vägg. Jag har nu lämnat kopior på kopior på kopior med intyg på alla sprutor våra kids fått, men fortfarande fattas det vaccinationer, enligt skolsyrran.

Nurse Joan må ha varit bokstavstroende. Men hon hade i alla fall något bättre koll på de mest grundläggande sakerna när det gäller vaccinationer.

Elfte plats för Atleterna

Kalmar FF vann som väntat Allsvenskan och mina grönsvarta hjältar hamnade till slut på elfte plats. För oss GAIS:are blev det en oväntat odramatisk avslutning på årets serie. För en gångs skull var det varken risk för nedflyttning eller chans till topplacering. Atleterna var i praktiken klara för en ny allsvensk säsong för ungefär fem omgångar sedan och de sista matcherna var tämligen ointressanta. Så följdrikigt har man spelat utan större motivation och resultaten har blivit därefter.

Hade klubben vunnit några av de här sista matcherna hade GAIS faktiskt kunnat ta en femteplats. Så tätt var det mellan femman och tolvan.

Hur som helst. I dag blev det förlust mot Solna AIK, (0-2) som därmed tog den där femteplatsen. Någon som min polare Martin rätt nöjt konstaterar i ett segermejl (han passar också på att förnedra mig ytterligare genom att påpeka hur mycket han tränar numera).

Jag får väl trösta mig med att GAIS åtminstone hamnade före Djurgården i sluttabellen.

De har landat

Mormor och morfar landade lyckligt på Dulles Airport i går eftermiddag och möttes av ett Washington med sol och sommartemperatur. Efter en trevlig middag utnyttjade hustrun och jag dom omedelbart som barnvakter och stack iväg på fest på egen hand.

I dag har vi ägnat oss åt långsam sightseeing i närområdet och bland annat ätit kanelbullar på House of Sweden. Det sympatiska vädret har hållit i sig och på det hela taget är det synd att klaga över någonting just nu...

Kärt besök.

Promenad i gassande sol i förmiddags.

Vi hade tänkt köpa cupcakes på cupcake-affären men avskräcktes av kön.

Höstfärger i Georgetown.

Nedräkningen har börjat

Nya avslöjanden om det egentliga valresultatet på min blogg Amerika-reportage. För vem kom egentligen på tredje plats i det amerikanska presidentvalet? Och fjärde? Och hur gick det för miljöpartiet? Och socialisterna?

Här i Distriktet har den stora nedräkningen börjat på allvar. I morgon eftermiddag kommer nämligen kidsens mormor och morfar och just nu tror jag knappt barnen tänkar på något annat. Det ska himla kul att ses - det har redan hunnit gå tre månader sedan sist. Då var det sommar i Halmstad. Nu är det höst, även om utetemperaturen här i DC för närvarande (klockan 10 på kvällen) håller behagliga 19 grader.

Jag kan meddela att Caps vann över Hurrikanerna från Carolina nu i kväll. Alexander Semin gjorde 3-2 med tio sekunder kvar och Big Brother skrek högt från sin fåtölj. Kul.

Annars är det fortfarande valresultatet som är på allas läppar. Obama fick till slut 93 procent av rösterna här i Distriktet och att träffa någon som röstat på McCain är inte särskilt lätt. Vår bekant Gerard har dock kommit ut som Mac-anhängare. Det väckte allmän förvåning i vänkretsen, eftersom han av allt att döma borde vara Obamian så det skriker om det: Svart, rätt fattig och väldigt trevlig...

I morgon får jag ta ett städsvep här så att huset är presentabelt när svärföräldrarna kommer. Dessutom ska jag försöka hinna med någon timme tennis på förmiddagen. Det ska visst bli drygt 20 grader och strålande sol.

Synd att klaga. Take care därborta i det mörka Sweden.

Det egentliga valresultatet

Tror ni att gårdagens val bara handlade om att hitta en ny president i USA? Långt därifrån. På min blogg Amerika-reportage har jag grävt fram det egentliga valresultatet. Det handlar bland annat om flera bakslag för homosexuellas möjligheter att få gifta sig och att bli prövade som adoptivföräldrar.

I övrigt har dagen gått i val-komans tecken. Alla jag träffat under dagen har varit rejält trötta - men glada - efter att ha varit uppe sent för att lyssna på Obamas segertal. Det höll han efter midnatt amerikansk östkusttid.

Våra kompisar Marnie och Dennis hade ordnat ett election-party i går, som jag tyvärr inte kunde gå på. Uppmaningen var att komma som John McCain, Barack Obama eller någon av de andra figurerna i valkarusellen. Marnie visade bilder från kalaset. Hon själv var en skrämmande lik kopia av Palin. Men så hade också frisyren tagit en och en halv timme att fixa...

Själv hade jag nog gått dit som John McCain. "And I will tell you this, my friends. I'm a maverick. And Obama is a socialist". Eller som Joe the Plumper.

Slutligen vill jag passa på att tacka för alla gratulationer som ramlat in med anledningen av min 35-årsdag. Själv firar jag just nu med en kylskåpskall Cola samt lite Halloween-godis.

See ya! som Sarah brukar säga.

Klart!

Läs om valet på Amerika-reportage. Bland annat en kanonfilm från M Street mitt i natten. Party! Karneval! Måste ses.

Nu över till viktigare saker. Caps är inne i en taskig trend. I natt, svensk tid, förlorade man mot Ottawa i over time (sudden death som det heter på svenska).

Och Redskins förlorade stort i förrgår. Det går åt skogen med DC-idrotten...

Regn över valet

Det har regnat hela eftermiddagen här i Distriktet och på nyhetskanalerna analyserar de om hur vädret påverkar valdeltagande och röstfördelning. Är demokrater eller republikaner mest väderkänsliga? Spänningen är olidlig.

Jag och delar av barnaskaran vinkade till TV 4:s ankare Anna Lindmarker genom fönstren på House of Sweden för en halvtimme sedan. Hon vinkade snällt tillbaka och log glatt och var lite senare med direkt i deras nyhetssändning. Jag tipsade kidsen att de kunde hoppa lite bakom henne för att på så sätt komma med i svensk TV, men jag vet inte om de kom i bild. Någon som sett några lintottar bakom Anna back home?

I dag hade Big Brother ingen idrott, eftersom gymnastikssalen i skolan var förvandlad till vallokal. Vi tittade in för att se hur själva röstproceduren går till. Den var rätt lik den vi har i Sverige. Först går man fram för att få sin rösträtt bekräftad, sedan vidare till valbåsen och slutligen lägger man sin röst vid en tredje station. Men de där valrutinerna ser helt olika ut i olika delstater.

Nu inleds snart den riktiga valvakan här. Men först ska vi gå och käka hamburgare på Johnny Rockets.

Nytt om valet

Här handlar allt om valet denna tisdag. Det faktum att Caps möter Ottawa Senators i kväll verkar ingen bry sig om. Läs mer om valet på min andra blogg, Amerika-reportage. Nya bilder, ny text!

Fast jag vet redan vem som vinner. Ralph Nader. Inte.

Det är gott om svenskar på besök. I morse gick Bob och jag en morgonpromenad förbi House of Sweden och kunde konstatera att TV 4 byggt upp en hel studio där. Sveriges Radio har gjort detsamma strax här intill. Sveriges Television sänder från downtown någonstans. Och de stora tidningarna har också sänt ut folk förstås.

Överhuvudtaget är det väldigt mycker journalister här i DC just nu. Redan i morse var det ett par TV-bolag här utanför på gatan med kameror och mikrofoner. Runt hörnet ligger nämligen en vallokal och det var köer här redan vid 6.30.

Happy voting

Bara timmar kvar nu. Världens mest omtalade val inleds i morgon förmiddag och redan på kvällen, amerikansk östkusttid, kan det i praktiken vara avgjort. Detta förutsatt att en av kandidaterna tar de swingstater som ligger i den första tidszonen. Bland annat Virginia, på andra sidan floden härborta.

Jag tog en joggingtur över Memorial Bridge i morse för att känna på stämningen och valtemperaturen i denna delstat. Kunde dock inte känna någon större skillnad jämfört med DC-sidan av bron. Jag blev ungefär lika svettig och andfådd därborta.

Vem som vinner valet här i Distriktet råder det inga tvivel om. Frågan är bara om Obama kommer att få över 80 procent av rösterna. Eller rentav 95 procent, som en opinionsundersökning indikerade för några veckor sedan...

"Han är ju rolig, ju"

Utflykt i morse längs Potomac River.

Syster Yster i höstskrud. Ärret ovanför ena ögat är en tatuering. Ett minne från Halloween.

Tittade på Saturday Night Live sent i går kväll och vem dök upp som gäst om inte John McCain. Ett billigt publikfriande trick för att värva röster i sista skälvande dagarna av presidentkampanjen? Förvisso. Men bortsett från det kunde jag återigen konstatera att McCain faktiskt är genuint rolig. Han drev friskt med sig själv, hade en varm ironisk ton och en och annan träffsäker och dräpande replik som satt klockrent.

Återigen konstatera? Jo, jag hörde honom vara rolig för någon månad sedan is amband med något välgörenhetsjippo. Även då kändes han plötsligt som en riktigt trevlig kille.

Så jag tänkte att varför i helskotta använder han sig inte av den här positiva, varma och rätt sympatiska McCain-sida i sin kampanj? Istället har han fyllt kampanjen med en massa negativt skitsnack om sin motståndare, gjort miner under debatterna med Obama, valt en populistisk och djupt konservativ VP-kandidat och totalt saknat linje och stringens i sin egen framtoning och kampanjstrategi.

Svaret är kanske att han omgivit sig av urusla rådgivare och strateger. Vilket naturligtvis är bra för alla som tycker att USA behöver en demokratisk president efter åtta katastrofala år med en republikan i Vita Huset.

Rapporter i övrigt:

• Vädret har skärpt sig. Uppemot 20 grader ett par dagar i rad nu. Värmen ska visst fortsätta.
• I morse tog jag och ett gäng kids en cykeltur längs floden i jakt på the Baldheaded Eagle, som jag fortfarande inte sett i vilt tillstånd. Förgäves. Men trevligt att komma ut i naturen.
• Lördagen ägnade jag bland annat åt att springa bort lite av Halloween-godiset. tolv kilometer. Jag var helt slut.
• GAIS vann enkelt över Ljungskile med 3-0 på Starke Arvids Arena, vilken har ett namn fullt i klass med Örjans Vall. Atleternas sista match går hemma på Ullevi på söndag, mot Solna AIK.
• Kalmar FF verkar i praktiken ha säkrat guldet efter storsegerns mot Norrköpingskmaraterna i dag.
• Sporten i DC lämnar en del övrigt att önska. Caps förlorade mot Buffalo med 0-5. I dag förlorade basketgänget Wizards mot Detroit. Baseball-laget Nationals var ett skämt tidigare i år och var inte ens nära att nå slutspelet. Och normalt det enda stabila storlaget här, DC United (soccer) missade play offs för första gången på många år. Redskins, amerikansk fotboll, har dock inlett hyfsat och har några raka segrar bakom sig. Spelar mot Pittsburgh Steelers i morgon, måndag.

Take care over there.

Bildrep från Happy Halloween

En ballongmänniska dök upp på skolgården...

... det var ju Lillebrors lärare, Mrs Bailey.

Syster Yster och några av hennes klasskompisar.

Victoria var Batwoman.

Min kompis Mark var mer lik en trollkarl än någonsin.

Min bibliotekschef Karen förvandlad till älg.

Donna var utklädd till... ja...något.

Snygging.

Lova med lillasyster och kompisar.

Little Brother funderade på nästa drag.

Bob och Val diskuterade väsentligheter.

Big Brother såg så här trevlig ut i skolan i fredags.

Kvällens "trick or treat" inleddes. Här är delar av vårt gäng.

Bloggaren är ute på kvällspromenad i Georgetown.

Obama-pumpa.