En löptur bortom Thanksgiving

Jag ställde mig på vågen i morse och stack därefter direkt ut och sprang 10 km. Den här traditionen att äta en massa god mat vid Thanksgiving inspirerar verkligen till motion. Efteråt.

Efter dryga två år här i Georgetown börjar det bli en aning svårt att hitta nya löprundor. Så det blev en gammal goding, längs Rock Creek och så upp genom National Zoo och tillbaka längs diplomatkvarteren vid Connecticut- och Massachusettsavenyerna. Det är en rätt rolig väg. Först en smula natur kombinerad med förbi-ilande bilar på parkvägen. Sedan in bakvägen på zoo. Där nere ligger barnens avdelning, med diverse klassiska bondgårdsdjur som getter, kossor och hästar.

En bit upp kommer så lejon- och tigeravdelningen, som väckte uppmärksamhet för ett par veckor sedan då en hjort råkade hoppa in i lejonhagen. Det var inte något bra vägval, skulle det visa sig. Lejonen, som trots alla sina år i fångenskap uppenbarligen ändå har en aning jaktinstikt kvar, började jaga den stackars hjorten. Dramat utspelade sig inför ögonen på några hundra besökare, såväl barn som vuxna. Plötsligt blev den tillrättalagda djurparken med alla söta djur något helt annat. Något riktigt. För det är ju så här det går till därute i verkligheten.

För att göra en rätt lång historia kort så dog hjorten. Och det som händer tusentals gånger varje timme överallt i naturen - att någon dödar och någon dödas - förvandlades i detta fall till stora rubriker i lokaltidningarna.

Jag valde att jogga en annan väg, på behörigt avstånd från lejongropen. Sprang förbi flodhästen Happys stora bassäng och bur - tom sedan någon månad tillbaka. Happy har flyttat till en djurpark i Milwaukee och National Zoo är inte riktigt detsamma sedan han försvann. Han simmade omkring i sin bassäng med majestätisk grace och förvånansvärd smidighet trots sina 2,5 ton. Han gick bara upp ur vattnet när han åt eller bajsade. Det sistnämnde skötte han med still. Första började svansen snurra som en propeller. Sedan kan ni kanske tänka er resten. Att kasta skit i en fläkt blir en väldig väl fungerande liknelse, om jag säger så. Det gällde att inte stå i fel riktning, något vi som kände Happy väl naturligtvis aldrig gjorde. Men det var alltid lika kul när turisterna fick sig ett litet - eller större - bombardemang.

Zoo är en fascinerande om än en aning tragisk miljö (jag tänker då främst på att många av djuren har det trångt, tråkigt och vistas i miljöer som inte ens försöker likna deras normala biotoper). Personligen tycker jag att det är betydligt mer intressant att studera alla märkliga människor som alltid verkar dyka upp på zoo. Det är en vidunderlig blandning av etnicitet, klass, utseende, klädstilar, åldrar och uppträdande.

Väl ute på Connecticut Avenue sprang jag ner mot Massachusetts Avenue och förbi en massa flotta diplomatkvarter. Här ligger ambassader och residens på rad efter rad. Utan att ha kollat det misstänker jag att Washington DC har de flesta utländska beskickningar av alla världens huvudsträder, vilket gör att att de ligger tätt. Särskilt som de flesta har placerat sig inom några få kilometers omkrets i nordvästra delen av Distriktet.

Jämfört med det brokiga folk- och djurlivet på zoo, är diplomatkvarteren oerhört lugna och välordnade. Det är sällan man ser en diplomat på en söndag, däremot en och annan arbetande latinamerikan som fixar i trädgårdarna eller målar om fönstrer.

Efter att ha svängt förbi den turkiska ambassaden, som alltid har en beväpnad vakt stående utanför, sprang jag så tillbaka över bron till Georgetown och tio minuter senare stod jag i duschen. Nöjd över att detta var den första dagen i mitt nya sunda liv, bortom Thanksgiving.