Om konsten att skapa en myt

Jag är skyldig er en pokerresumé. Jag lirade skjortan av grabbarna och gick hem med fickorna tunga av guld (läs Tom's sammanfattning i en av kommentarerna till det förra inlägget). Funderar på att lägga av nu när jag står på toppen av pokerkarriären. Det är ju så man skapar myter.

Själv är jag en mytisk figur i min gamla hemstad. Det fanns en tid i mitt liv då jag spelade fotboll. Tillbringade en höst och en vinter i träning med Oskarshamns Allmänna Idrottsklubb. Seriesäsongen kom och jag var inte ens med i truppen de första matcherna. Men sedan blev det en del skador och sjukdomar och jag fick hoppa in som avbytare i slutet av en match. Det var kanske fem minuter kvar, det stod 1-1 eller 2-2. Bollen kom plötsligt rullande mot mig och jag saftade på från 30 meter. Kände direkt att jag fick en kanonträff, men var rätt övertygad om att bollen skulle gå över. Men den höll sig disciplinerat i en linje som innebar att den borrade in sig i nätmaskorna ganska precis i målvaktens högra kryss.

Jag vände mig om och sträckte min knutna högerhand mot skyn i en målgest som jag lärde mig av Ralf Edström i VM-matchen mot Västtyskland 1974. Fortfarande min favorit, trots att jag i efterhand fått höra att den gode Ralf var så lös i magen så att han inte pallade att göra något mer vidlyftigt målfirande eftersom risken för läckage var tämligen stor.

Hur som helst. Detta kände jag inte till då och jag hade heller inga magproblem, så för min del var det endast en ytterst cool gest efter ett helt avgörande mål som dessutom sannolikt var säsongens snyggaste. Några minuter senare visslade domaren för full tid, lagkamraterna kom fram och hissade mig och lite senare, i omklädningsrummet, förklarade jag att jag beslutat att lägga av med fotbollen.

Medspelarna trodde inte sina öron, tränaren kom fram och bönade och bad, men jag gick inte att övertala. Beslutet var orubbligt. Resten av säsongen spelade Oskarshamns AIK:s juniorlag halvtaskigt och fick - om jag inte minns fel - till och med stryk av nördarna i konkurrentklubben IFK Oskarshamn. AIK var den tuffa arbetarklubben. I IFK spelade de besuttnas barn. Normalt fick IFK:arna stryk både på plan och utanför. Det var en rätt tuff stad.

Men vid tiden för IFK-förlusten hade ryktet om mig och min kapacitet som fotbollsspelare redan nått mytiska höjder. Det var ett AIK i mentala spillror som mötte lokalkonkurrenten. Klart att de förlorade.

Själv hade jag då övergått till andra och roligare aktiviteter; samhällsengagemang inom miljörörelsen, läsa svåra ryska författare samt umgänge med politiskt medvetna tjejer.

Apropå fotboll kan meddelas att Lillebrors lag vann med ungefär 8-4 eller 10-3 i går (uppgifterna varierar). Han själv gjorde minst två mål (han hävdar att han gjorde tre). Det första påminde faktiskt om mitt enda seriemål, ett distansskott som letade sig upp i ena krysset. Dessutom slog han ett vansinnigt snyggt målpass, som helt friställde en medspelare.

Ur helgens skörd i övrigt: Big Brother stack iväg på filmparty med sina klasskompisar i lördags. Syster Yster har en kompis här som sovit över. Och hustrun och jag tog faktiskt barnledigt några timmar i går kväll och stack på fest. Jättetrevligt.

Här kan ni njuta av Rald Edströms målgest. Försök att tänka bort omständigheterna...