Syster Dyster blir Yster igen

Först en sjukrapport: Syster Dyster börjar bli allt mindre dyster och alltmer yster. I dag har hon kunnat stiga upp från sjuksängen och gått upprätt i flera timmar. Men någon skola blir det knappast i morgon heller. Ännu inga sjukdomssymptom hos oss andra.

Detta är i sanning en märkvärdig stad, denna the nations capitol.

I går kväll stack således Storebror och jag in till Verizon Center. Efter att ha sammanstrålat med några vänner, gick vi in i den fullsatta arenan och sedan underhöll Bruce oss i ett par timmar. Vid halv elva gav vi upp, sonen och jag (han skulle ju till plugget tidigt i morse), men enligt våra kompisar fortsatte bandet lira i ytterligare någon halvtimme. Det var ett sjujädra tempo och väldigt mycket positiv energi. Big Brother blev klart imponerad av Springsteens stagediving, coola moves och hans snygga gitarrteknik - särskilt när hans slängde gitarren till roddaren 15 meter därifrån. Polarna i E Street Band var också på sitt soligaste humör, kul att se Clarence Clemons på riktigt. Little Steven och Nisse Löfgren har jag sett tidigare, i andra sammanhang. Nils Lofgrens mamma bor för övrigt i Silver Springs, runt 10 kilometer norr om farsans gamla köksbord där jag för närvarande sitter och skriver.

Cykelturen hem i den tidiga natten var mycket behaglig. Trafiken hade tunnats ut och utanför Vita Huset stod det bara ett par poliser och småpratade. Det tog ganska exakt 20 minuter att komma hem. Att cykla är oslagbart. Och ibland känns Washington DC som en småstad.

Som om det inte var nog att träffa Bruce. Hustrun träffade tidigare i går självaste presidenten - och pratade med honom dessutom.

Detta är i sanning en märkvärdig stad.