Reserapport, del 3

Hur kul är det att skriva ett jättelångt blogginlägg och sedan trycka på publicera-knappen, bara för att se hela texten försvinna framför ens ögon?

Inte. Så. Kul.

Detta hände mig i går kväll. Så nu blir det en kortare version, eftersom jag inte orkar skriva om allting igen.

Var var vi? Just, det. På halvön Cape Cod. Vi lyckades hitta polaren Björn med familj och deras kompisfamilj dagen efter (i söndags) och vi hade en ytterst trevlig stund med såväl pizza som kaka och kaffe i deras trädgård, ett stenkast från stranden. Jag har inte träffat Björn på flera år och det var onekligen en smula märkligt att vi skulle stöta på varandra just här, i en liten ort på den andra sidan av den atlantiska oceanen...

Därefter bilfärd in till storstan Boston och våra vänners relativt nyinköpta hus som visade sig vara ett helt fantastiskt kråkslott i enbart positiv bemärkelse. Vindlande trappor, roliga vinklara och vrår, massor med rum. Ett hus som gjort för hide and seek, som hustrun sa. Förvisso med ett visst renoveringsbehov, men det tillförde snarast ytterligare charm.

Vi hade några otroligt fina dagar i Boston. Höjdpunkterna var middagarna i kråkslottet samt måndagens Duck Tour i downtown. Touren gjordes med en sådan där amfibiebåt från andra världskriget, vilket innebar färd såväl på land som på vatten. Hur kul som helst, särskilt när kidsen fick styra när vi åkte på vattnet. Roligt också att träffa Fred, en kompis från DC som råkade vara i Boston på en konferens samtidigt som vi var där.

På onsdagen besökte vi först Harvard University och sedan åkte vi upp via New Hampshire till södra Main och York Beach, där vi hade lånat en strandnära stuga av en bekant. Vi hade ett härligt dygn med bad, god mat, promenader och besök på det lilla lokala nöjesfältet.

I går, onsdag, åkte vi vidare till Vermont. På vägen stannade vi till vid Ben & Jerry's glassfabrik. Förvånansvärt trevligt. Vi gick på en tur i fabriken och fick provsmaka glass så det stod härliga till. Sedan vidare till Burlington, Vermonts största stad (40 000 invånare, allt är väldigt småskaligt här i Vermont). Vi installerade oss på ett trevligt hotell och medan tjejerna gick och shoppade slängde vi grabbar oss i poolen.

Och det slutade med en smärre katastrof. Big Brother skar upp vänster fot rejält på en vass kant i poolen och det blev ett sent besök på den lokala akutmottagningen. Inget kul. Så nu tvingas vi vara kvar här i ett dygn till, eftersom grabben inte kan gå. Hotellet bjuder dock på andra natten som en liten nätt kompensation.

Såret är rejält stort men bar inte särskilt djupt och behövde inte sys. Så nu är det bara att hålla det rent och lägga om det enligt konstens alla regler, så har det förhoppningsvis börjat läka ihop om några dagar.

Nu ska vi iväg och äta lunch. Återkommer med mer rapport vad det lider. Take care.

Reserapport, del två

Efter en härlig natt i Providence, styrde vi så kosan mot Cape Cod. På vägen stannade vi till i Newport, en av de lyxiga hamnstäderna i New England. Här arrangeras jättelika seglingstävlingar som Americas Cup och här finns tennisens Hall of Fame. Med mera.

Vi flanerade runt en bra stund, åt lunch och hade oss. Sedan åkte vi vidare till det hotell som hustrun bokat in oss på. Det visade sig vara ett väldans trevligt plejs, med både inomhus- och utomhuspool, schysst rum och till och med hyfsad frukost (visade sig i morse). Vi ägnade kvällen åt att beöka halvöns största stad Hyannis. Åt en halvkul middag på en seafood-krog och turistade i största allmänhet.

Det blev vår midsommarafton.

I morse (lördag) gick vi upp vansinnigt tidigt för att åka båt till den berömda ön Marthas Vinyard. En härlig 45-minuters båtfärd och vips var vi framme. Hur gulligt som helst och därför känns det som något av en paradox att filmen Hajen spelades in här. När jag såg den som tolvåring (eller något ditåt), så vågade jag knappt bada i en pool under flera år.

Och då var jag ändå aktiv i OSS, Oskarshamns Sim Sällskap. Ryggsim var min starka gren, men det är klart att det är förknippat med en del problem att satsa på en simkarriär om man är rädd för vatten djupare än tre decimeter. Det blev inte så mycket med den karriären.

Jag var tvungen att köpa en rätt smaklös t-shirt med hajmotiv och med det klassiska citatat; "You're gonna need a bigger boat".

Så tillbaka till kapen efter lunch. Förmiddagens molniga och lite småkyliga väder förbyttes till solsken och runt 25 grader. Härligt. Vi ägnade eftermiddagen åt att spela minigolf, bada i hotellpoolen, leka på stranden samt leta efter min kompis Björn (med familj) som skulle ha kommit till Cape Kod under eftermiddagen. Det var dock tomt i deras hyrda hus någon kvarts bilfärd från vårt hotell. Vi får väl se om vi hittar varandra i morgon...

Istället åkte vi till ett närbeläget och, som det verkade, trevligt seafood-ställe. Och det visade sig vara hur trevligt som helst. Vi festade loss på hummer och lax till oerhört rimliga priser och det var helt fantastiskt gott.

Kvällen avslutades med ytterligare en timmes poolbad. Nu är det läge att krypa till kojs.

I morgon ser vi fram mot att dra oss mot kompisarna i Boston. Men först stannar vi här på halvön och roar oss fram till eftermiddagen.

Reserapport, del ett

Reserapport: vi har kommit till Providence, Rhode Island. Det ska visst vara en av USA:s fattigaste kommuner. Vilket kan vara en orsak till att hotellrummet kostar modesta 45 dollar. Inklusive frukost, gratis parkering och internet. Vi kom hit fran N Y City, daer vi hade en utomordentligt trevlig eftermiddag, afton samt halvdag. Pa vaegen intill Manhattan stannade vi till i Hoboken, New Jersey. Kollade in cake boss cafeet samt Sinatraparken. Utsikten fran parken over till Manhattan var magnifik.

Sedan koerde vi under Hudsonfloden och in till stan. Virrade runt en stund och lyckades faktiskt hitta ett parkeringsgarage precis intill dit vi skulle. Vi sov namlkgen oever hos en av hustruns kollegor, som bor mitt paa Manhattan, med en helt suveran utsikt 35 floors upp.

Fram mot 14-tiden aakte vwi fraan NYC. Sedan vidtog en mardromsresa. Pga vagarbeten och olyckor och annat saa tog det 8 timmar att koera hit, en resa som normalt tar mindre an halften...

I morgon siktar vi mot Cape Cod.

Att GAIS forlorade mot Kaamaa FF forbigar jag med tysssstnad.

Sikte: New England och Kanada

Dagen har mestadels ägnats åt diverse avslutande projekt av allehanda slag. Samt packning.

I morgon bitti åker vi nämligen norrut. Första anhalt New York City. Sedan Massachusetts, Cape Cod, Marthas Vineyard och Boston. Därefter mer norrut; Maine, Vermont, för att så småningom ta oss över gränsen till Kanada och Montreal.

Efter det snirklar vi oss över mot Toronto för vidare färd mot Niagarafallen, där vi räknar med att uppleva 4 juli.

Vi blir således borta ett par veckor på vår lilla turné runt om i New England och sydöstra Kanada.

Jag räknar med att kunna publicera en och annan reserapport här på bloggen, men lär nog inte kunna upprätthålla normal frekvens.

Därmed skulle jag vilja tillönska alla tusentals läsare av denna anspråkslösa blogg en riktigt glad och hejdundrande midsommar!

Sista skoldagen för Lillebror

Ms Z har varit Lillebrors second grade teacher, omåttligt poppis. I dag var sista skoldagen för läsåret.

Nedräkningen har börjat. Snart börjar semestern. I dag var det sista skoldagen för Lillebror, så nu har alla hemmavarande kids sommarlov.

Det blev ett kramkalas utan dess like. De flesta av kompisarna och lärarna och den övriga personalen kommer vi att se igen när skolan startar i augusti, men några försvinner på grund av flytt eller för att de går till andra jobb eller skolor. Det känns alltid lite extra när man skiljs åt och troligen aldrig kommer att ses igen. En av Lillebrors klasskompisar flyttar hem till Ukraina efter fyra år här i USA. Några ska bo kvar i Distriktet, men börjar andra skolor.

Här i Distriktet, precis som på de flesta andra håll i USA såvitt jag känner till, så har man en lärare bara i ett år. Man är helt enkelt "first grade teacher" eller "fifth grade teacher". Jag vet inte riktigt om det där systemet är bra eller dåligt, jämfört med det svenska, där man ju ofta behåller samma lärare i tre år. Det finns nog fördelar och nackdelar med båda.

När våra kids har haft en himla bra lärare under något år, så hade det ju varit kul att få behålla henne eller honom. Men samtidigt har lärarbytet varit någon slags markering att man gått upp en årskurs. Och hittills har vi bara haft jättebra lärare på vår elementary school. Middle school är lite annorlunda upplagt med flera ämneslärare.

Nurse Douglas fick lite choklad och en kram från Lillebror på hans sista skoldag, liksom...

...skolans rektor.

Testar nya apparaten

Detta aer ett inlaegg som jag skriver med min nya supersmarta Nook. Det finns inga graenser foer vad man kan goera numera...

En sån fantastisk dag

En sån dag. En sån fantastisk och otroligt trevlig pappadag.

Denna söndag är fathers Day i USA och jag hade uppriktigt sagt inte ens reflekterat över det förrän i morse. Jag låg och läste i godan ro, jag tycker det är skönt att ligga kvar en stund i sängen med en trevlig bok på helgmorgnarna om inte något tvingar upp mig.

Hustrun var redan uppe och jag antog att hon satt och jobbade när jag plötsligt hörde en massa tassande i trapporna och några minuter senare stämdes en sång upp i hallen.

"Happy Fathers Day to you"...

Så dök de upp, tre barn och en hustru, med jättefina teckningar och en Nook. Ja, just det. En läsplatta. En tablet. Precis det som jag skrev om här på bloggen för några dagar sedan.

Helt otroligt.

Så nu kan jag tanka hem nya böcker 30-40 procent billigare, och betydligt mer miljövänligt, jag kan låna böcker på biblioteket, jag kan ladda ner en massa gratisböcker, jag kan läsa tidningar, jag kan surfa, jag kan blogga, jag kan göra en massa saker. Möjligheterna är oändliga.

Efter denna fenomenala start på dagen, gick jag upp. Åt en närande och god frukost och sedan gick vi hem till några vänner och åt ännu mer frukost. Eller brunch, snarare. Det var croissanter, omeletter, sallader, cappucino, färskpressad juice, hash brown, citronkaka och mycket annat... Dessutom ville värdparet bjuda på den klassiska ingrediensen i en amerikansk brunch: Mimosa. Tre delar bubbelvin och en del apelsinjuice. Himla gott. Men jag tackade nej. Lite för tidigt för alkohol för min del, klockan var bara strax efter 11 på förmiddag. Även om jag sympatiserar med idén.

Vi satt säkert där och åt och hade oss i tre timmar, innan det var dags att vända åter hemåt. Jag insåg till min förfäran att jag totalt hade glömt bort söndagens GAIS-match mot Allmänna Idrottsklubben från Solna. Så med viss oro satte jag igång datamaskinen och kunde snabbt (ja, det var väl i och för sig en sanning med modifikation, det tar uppskattningsvis en kvart för den här datorn att komma igång) konstatera att Göteborgsatleterna hade vunnit med 2-0 efter två mål av brassen Santos.

Så nu ligger vi fyra i serien, med häng på topplagen. Ser skrämmande bra ut. Jag fattar uppriktigt sagt ingenting. Så här har det inte varit sedan 1989. Och innan dess har det inte varit så här sedan typ... ja, innan jag var med i matchen.

Värre är det för svärfars Bollklubb från Halmstad, som ligger sist med minst antal poäng och minst antal gjorda mål. jag har sagt det förut: De skulle aldrig gjort sig av med Texas.

Till kvällen middag anlände ytterst trevliga gäster från Sweden, som trots präktig jetlag lyckades undvika att somna mitt i huvudrätten (crabe cake med cous cous). Särskilt barnen var ömsom på väg att däcka eller helt uppe i varv. Det är tufft att byta tidzon, särskilt när man är liten och inte riktigt förstår varför man plötsligt ska vara uppe klockan tre på natten. Eller varför mamma och pappa vill att man ska somna om, fast kroppen säger att det är dags att gå upp (klockan är ju 9 på morgonen - i Sverige).

Så går en fantastisk dag i Distriktet. Nu ska jag läsa en god Nook bok och bli klok.

Igenkloggad datamaskin

Min datamaskin har blivit allt mer långsam på senare tid och dessutom har det börjat dyka upp irriterande röda varningssignaler med allt tätare mellanrum.

En god vän hade en teori: Det finns en inbyggd livslängd på varje dator, det spelar ingen roll hur försiktig man är när det gäller att ladda hem program (vilket jag är); bara uppdateringarna gör att datorn sakta men säkert fylls och så småningom blir överfull. Det är en naturlag. Eller ett smart trick från producenterna...

När jag växte upp hade tekniska prylar en omloppstid på åtminstone 15 år. Köpte man en TV så visste man att den investeringen skulle hålla ett tag. Sedan kom färg-TV:n. Omloppstiden sjönk något, men var fortfarande rejäl. Mer än tio år.

Därefter har allting bara rasat. Utvecklingen är extrem och en device (som vi säger här borta) har numera en livslängd på kanske två, tre år. Sedan är den hopplöst obsolet.

Min dator, den jag nu skriver på, är med andra ord fullständigt totalt antik. Fast den bara är fyra år gammal.

Medan den mänskliga genomsnittliga livslängden ökar (även om ökningstakten avstannat något på senare år), så har den genomsnittliga livslängden på tekniska apparater blivit nästan löjligt kort. Snart måste vi byta ut telefoner, kameror, musikmaskiner, datorer, tablets och en massa andra saker som jag inte ens känner till varje år.

Den här drastiskt minskade omloppstiden är jobbig för en gammal stofil.

Bara för att ge ett exempel: Som en hängiven bokläsare har jag länge varit lite inne på att köpa en så kallad läsplatta. Så smart att kunna plocka med sig hela biblioteket på resor, köpa nya böcker utan att en massa träd behöver huggas ner osv. Men vilken teknik kommer att att funka på lång sikt? Man vill ju inte vara strandsatt med en platta som inte funkar om tre år. Ett bibliotek är en livstidsinvestering. Vilken teknik kommer att dö ut om 18 månader? Vilken överlever? Vilken teknik vågar jag investera i?

Jag har ingen aning. Jag fortsätter att köpa tryckta böcker.

Dessutom gillar jag att se riktiga böcker i riktiga bokhyllor...

Men min igenkloggade antika dator har nog snart gjort sitt. Det är bara en tidsfråga innan det inte ens orkar orkar vakna när jag sätter på den. Frågan är om jag ska vara barmhärtig och låta den vila för gott. Och köpa en ny. Som kanske håller i två år.

I bästa fall.

Skyfall över Distriktet

Precis när vi kommit hem efter en trevlig middag (hummer, sparris och vitt vin - en helt vanlig torsdagsmiddag med andra ord) hos några vänner, brakade det loss. Oavbrutna åskknallar och blixtar och ett ösregn som normalt bara ses i de tropiska delarna av Brasilien.

Jag gick ut för att rädda presenningen över trägårdsmöblerna, den höll på att spricka på grund av allt vatten som samlats i den. Det tog kanske 20 sekunder att tömma ur vattnet och jag var genomblöt när jag kom in igen.

Vädret här i Distriktet kan verkligen vara omväxlande och åskovädren framförallt på våren och sommaren blir ofta våldsamma. Det är långt ifrån de snälla små oväder som drar förbi i Sverige.

Men allt är ju större här i Amerika, som ni vet.

Annars inte mycket nytt härifrån. Lillebror var på sin näst-näst sista skoldag och hade med sig en massa böcker och grejer hem. Big Brothers kompisar sov över och sov när jag gick i morse och var borta när jag kom tillbaka. Syster Yster ska ha en övernattande kompis här i morgon, fredag.

I morgon ska pojkarna och jag till Nello för klippning. Jag har avsatt tre timmar. Det tar tid hos Nello. Jag pratar utifrån erfarenhet.

Mycket att stå i

Det har varit en hel del att stå i den senaste tiden, så jag hann inte kommunicera med er i går, tisdag. Även denna dag har varit en aning jäktad. Men här är i alla fall en liten rapport från Distriktet:

Lillebror är inne på sin sista skolvecka och i dag hade de "pool party" på skolgården, vilket innebar att det ställts fram tre upplåsbara runda pooler. Mer behövs inte för att barn ska ha kul.

Perfekt badväder också, sol och strax under 30 grader varmt.

Syster Yster och Big Brother har mest drällt omkring hemmavid. Båda har städat sina rum inför sommaren, vilket uppskattas - särskilt av Pedro som för närvarande har ont både i en stortå och i ryggen.

Just nu har Big Brother en kompis på besök. Eventuellt dyker det upp flera framåt kvällen. Enligt rykten ska de visst sova över. Jag har laddat upp med kyckling i stora lass som jag strax ska gå ut och grilla.

Syster Yster har köpt in en massa sommaböcker, bland annat "The Pearl" av John Steinbeck.

Annars intet mycket nytt att förtälja. Hustrun jobbar i stort sett dygnet runt och även jag har som sagt rätt mycket på agendan för tillfället.

Det rullar på, som det heter.

I kväll ser jag fram mot att kolla in den sista och helt avgörande Stanley Cup-final-matchen. Jag misstänker att Boston Bruins tar hem bucklan.

Sport eller politik, det är frågan

Oavgjort, 1-1, på bortaplan mot topplaget Helsingborgs IF måste betraktas som klart godkänt. GAIS ligger på femte plats när snart hälften av serien är spelad. Det var länge sedan det såg så bra ut för Atleterna och det är naturligtvis bara en tidsfråga innan det går helt åt skogen.

Politik eller sport? Jag sitter just nu och zappar mellan den första debatten mellan sju hoppfulla republikanska presidentkandidaterna (Michele Bachmann är med och har precis deklarerat att hon ställer upp) i CNN och den sjätte finalmatchen i Stanley Cup mellan Boston och Vancouver.

Hockeymatchen verkar rätt avgjord redan när bara hälften av första perioden är färdigspelad: 4-0 till Boston. Det lär bli en sjunde och helt avgörande match.

Vem som leder den politiska matchen är svårare att säga. Mitt Romney är ju storfavorit, men av det lilla jag sett av debatten hittills har han inte gjort något större intryck.

Förutom Bachmann (enda kvinnan i gänget) och Romney, deltar även Newt Gingrich, Tim Pawlenty, Rick Santorum, Herman Cain (enda svarta deltagaren) och den evigt närvarande libertarianen Ron Paul.

Vem saknas? Ja, Sarah Palin. Hon säger att hon ännu inte bestämt om hon ska vara med i racet.

Fortfarande 4-0 i hockeyn. Nu ska jag göra ett försök att få lillgrabben i säng.

I morgon ser jag fram mot att tillbringa en heldag på National Archives i College Park, Maryland. Ska gräva i dammiga gamla arkiv där...

Giganternas kamp i Volta Park

Det var giganternas kamp i Volta Park i eftermiddags. Östra Georgetown mötte västra i en stenhård drabbning i softball. Jag hade äran att bli uttagen i det östra laget (vi bor öster om Wisconsin Avenue), liksom Lillebror.

Efter stenhårt spel i omkring timme slutade matchen 7-7. Vi låg under med 2-6 när sista inningen inleddes och vann således den med hela 5-1 efter fullständigt strålande spel.

Lillebrors insats var helt makalös, han träffade bollen varenda gång när han var slagman. Även jag lyckades bra, det visade sig att de svenska brännbollstålet fortfarande biter. Jag var nära en homerun i första inningen, men hann inte riktigt runt.

Kul!

Lillebror redo för match.

Min första fullträff. Nära homerun.

Publiken var som synes i extas.

Laddade inför nästa slag.

Stilstudie av Lillebror. Född baseballspelare.

"Du ser mer amerikansk ut än amerikanerna", tyckte hustrun.

Chock-service när verkstan bytte ägare

Det kostar på när verkstan byter ägare. Här har vi lämnat in bilen på service då och då när andan fallit på och Mike och hans grabbar har fixat lite olja och pumpat upp däcken och kollat här och där. Runt 60 bucks per gång.

Hur bra som helst.

Sedan köptes verkstan av Dana i februari. Och plötsligt gick servicen på 2 500 bucks.

"Jomensörru, du har ju bara bytt olja några gånger på de senaste tre åren", sa Dana när han hade tittat på bilen och sedan räknade han upp vad som behövde göras. Det var byte av det ena och det andra ("det skulle du ha gjort vid 30 000 miles och det skulle du ha gjort vid 60 000 miles och filtret borde ha bytts för två år sedan och..."), det var trasiga packningar, det var slutkörda däck, det var en lista som var hur lång som helst.

Jag, som gått omkring och fröjdat mig över hur mycket billigare servicen på en bil är i USA (vi betalade nästan 20 papp förra sommaren för Renault hemma i Sweden, och det vara bara service enligt handboken), insåg att jag levt på en illusion.

Verkligheten kommer alltid i kapp en. Så är det bara.

"Se det så här", sa Dana i ett försök att trösta mig när han såg mitt chockade ansiktsuttryck, "du har ju i stort sett inte haft några utgifter alls under de tre år du haft bilen. Så utslaget per år är det inte så farligt."

Nä nä.

"Dessutom ska jag ha BBQ här snart. Du är välkommen. Gratid hamburgare för mina bästa kunder."

Jo jo.

Men ändå.

Fast nu har vi i alla fall fyra nya däck och nya oljor i växellådan och servon och fixade bromsar och diverse annat smått och dyrt. Här gäller det att snabbt sälja bilen innan Dana sätter klorna i den nästa gång.

I övrigt har det varit några intensiva dagar i Distriktet.

• I torsdags var Lillebrors klass i Vita Huset och såg presidentens hund.



• I fredags var det den traditionella Field Day-dagen på Lillebrors kommunala skola. Under sedvanlig ledning av Mr. C var det full fart under förmiddagen med diverse tävlinga och lekar. På eftermiddagen den lika traditionella kickball-matchen mellan fifth-graders och lärarna. Se bilderna nedan.



• På kvällen tog hustrun och jag ledigt några timmar och försökte mildra bil-kostnades-chocken genom att gå på ett fancy party på Georgetown University. Vi smet dock därifrån rätt tidigt, eftersom kidsen var ensamma hemma.



• Jag tog av mig finkläderna, slängde på mig shortsen och gick vidare till polarna Tom och Dough och kollade den femte finalmatchen i Stanley Cup. Vancouver vann efter att ha gjort matchens enda mål i sista perioden, vilket fick Bostonfödde Dough att stöna högt.



• I dag, lördag, var det dags för säsongens sista fotbollsmatch för Lillebror. Efteråt tackade vi coachen med en flaska bubbelvin.



• Eftermiddagen ägnades åt poolparty hemma hos vännerna Leslie och Paul. Sedan tog hustrun (som i övrigt jobbat hela dagen) med sig barnen och gick bort för att kolla gay-paraden - alltid en rolig upplevelse. De kom hem med massor av godis och allehanda konstiga saker.



• Själv tog jag en dagens (vitt vin och fruktsoda väl kylt, svägerskans favvodrink när det är varmt, och det är det i Distriktet) och grillade kyckling.

I morgon ser jag fram mot att delta i den årliga softball-matchen mellan Georgetown East och West borta i Volta Park. Jag har inte spelat brännboll sedan midsommaren 1980, så det kan bli hur kul som helst.

Här är lite bilder:

Genomgång inför grenarna på the Field Day. Lillebror är laddad...

Första grenen: Tug of war. Det var en stenhård kamp mot parallellklassen.

Sedan: Kickball. Lillebror med kompisar hejade på lärarna...

...som som vanligt vann över fifthgraders. Men det var rätt jämnt i år. Ett tag stod det 9-7. Här är det Ms. Roth, Big Brothers lärare i fifth grade (för fyra år sedan) som kickar.

Taktiksnack med coachen på dagens fotbollsmatch. Penguins vann med ungefär 7-4.

Som vanligt tackade lagen varandra efter matchen, den sista för säsongen.

Hela gänget och tränarna efter matchen. Rätt svettiga efter 40 minuters spel i 30-gradig värme...

Feber i Distriktet

Snudd på värmerekord i Distriktet. Enligt hustrun, som åkte iväg och hämtade ett av barnen, slog biltermometern över till 100 grader utanför Whole Foods på Wisconsin klockan 17 på torsdagseftermiddagen.

Det är lika med 38 grader, det.

Feber med andra ord.

Den här värmen börjar bli en aning jobbig, även för en värmefantast som jag. Att gå ut leder ofelbart till en genomblöt tröja. Även inomhus är det rätt varmt. Vi har en effektiv AC-anläggning, men när det är över 35 grader flera dagar i rad kan inte ens den hålla värmen borta. Särskilt på övervåningen, där jag råkar ha mitt arbetsrum (jag utnyttjar Big Brothers sovrum när han är i skolan), blir det rejält varmt. Mitt på dagen i dag var det runt 28-29 grader.

Mycket dricka blir det.

Dottern och äldsta hemmavarande sonen slutade alltså sina respektive skolor i dag och de verkar rätt glada för det. Nästan tre månaders sommarlov har därmed inletts. En oavbruten serie sovmorgnar.

Jag minns hur det var på min tid. Då var det sommarjobb som gällde från 13 års ålder. Jag hoppade in som brevbärare. Gick plikttroget upp klockan fem, sex dagar i veckan och såg till att invånarna fick sin post som de skulle. Var jag mot förmodan ledig någon vecka, stod farsan där och påpekade att huset behövde målas om eller att det låg 20 kubikmeter ved som skulle sågas upp och huggas eller att den en hektar stora ängen på torpet skulle slås. Med lie.

Denna torsdagskväll avrundades med grillade hamburgare och bakad potatis. Till detta avnjöt jag en kall öl. Himmelskt gott.

Sista dagen för två av tre skolbarn

I morgon är det sista dagen för två av tre skolbarn. Så fort ett läsår går. Åtminstone för oss vuxna. När jag själv gick i skolan var ett läsår oändligt. Antar att mina barn upplever det på liknande sätt.

Hur som haver. Big Brother går ur åttan och börjat high school till hösten. Syster Yster slutar sexan. Lillebror däremot har nästan två veckor kvar i skolan, stackarn. Han ska för övrigt på field trip till Vita Huset i morgon. Även de andra två ska ut på diverse roligheter i morgon, som dessutom ser ut att bli årets hittills varmaste dag. Enligt säker källa (dottern) ska det bli 103 grader. Farenheit, alltså. Vilket motsvarar cirkus 39,5 grader Celcius.

Det kan vara det varmaste jag någonsin upplevt i Distriktet, åtminstone som jag varit medveten om.

I övrigt denna dag: Passansökan för dottern på ambassaden. Nu är det bara att hoppas att passet hinner bli färdigt och hitskickat innan vi ska iväg på en planerad tripp till bland annat Kanada i om ett par veckor...

Och så en del jobb. Och rejält ont i ryggen. Kan det vara cyklingen?

Slutligen: Temperaturen i eftermiddags, omkring 36 grader, inbjöd till en pastasallad till middag. Till detta hutruns fantastiska curry- och chutneysås och fullkornsbaguette.

Suveränt!

Att cykla ger nya perspektiv

En härlig dag i Distriktet. Runt 32 grader varmt och en stilla bris. Tog två motionstimmar på förmiddagen och eftersom jag tillfälligt (?) lagt löparskorna på hyllan på grund av en löjligt skada (stortån), ägnade mig åt min nygamla hobby - cykling. Har den senaste veckan kört cykelleder i södra Maryland och norra Virginia, totalt runt åtta svenska mil.

Det är som att upptäcka en ny värld i närvärlden. Capital Crescent Trail, som går härifrån där vi bor och upp till Bethesda och ännu längre, känner jag förstås till. Jag har både gått, sprungit och cyklat längs den tidigare. Men aldrig hela vägen. Det gjorde jag för någon vecka sedan. Mycket trevligt. Trailen löper så småningom ut i Rock Creek Park och via den kommer man sedan tillbaka till startpunkten.

Häromdagen cyklade en av flera trails i norra Virginia, riktning norrut. Och i dag begav jag iväg på en loop i samma område, men söderut. Delar av cykelleden löper längs en gammal banvall (W&OD Railroad, nedlagd i slutet av 1960-talet), precis som Crescent Trail i Maryland (B&O railroad, nedlagd ungefär samtidigt). Efter ungefär tre svenska mil kommer man fram till National Airport, belägen vid Potomac River strax söder om centrum.

Det roliga med att ta sig fram medelst cykel är att man faktiskt kan tillryggalägga rätt avsevärda sträckor på rätt kort tid. Och framförallt att man hamnar på ställen eller i områden som man aldrig kommer till med bil eller via löpning/gång.

Ett alldeles lysande sätt att se huvudstadsområdet ur nya perspektiv, helt enkelt.

I övrigt kan rapporteras att hustruns tid på femkilometersloppet i lördags nu kommit: 30:33. Nytt pers med nästan en halvminut! Nästa år måste målet vara att ta sig under 30 minuter. Om hon bara hinner ut och träna ett par gånger före loppet, så fixar hon säkert det...

Imponerande slututställning i dotterns skola

I dag var vi på Syster Ysters skola (samma skola där presidenten har sina barn i och vice presidenten har några av sina barnabarn) (inte för att jag vill skryta på något sätt, men betydelsen av ett nätverk kan ju inte överskattas) och tittade på deras expo av resultatet från årets studier. Här fanns en massa roliga och tankeväckande och spännande saker utställda. Dottern hade bland annat gjort en exakt och skalenlig modell av penna, gånger hundra i storlek (tror jag). Hon hade även tillverkat en soldriven bil, sammanställt en massa intressant statistik, skrivit en bok, ritat en världskarta och väldigt mycket annat. Otroligt imponerande!

Och övriga kids i hela sjätte årskursen presenterade sina projekt på liknande vis. Bra idé med en slags slututställning som en sammanfattning av studieåret.

Sedan åkte vi till ex mexikansk restaurang och åt lite god och kryddstark mat, innan det var dags för party på det svenska residenset. Detta på grund av nationaldagen, förstås. Massor av folk där och en del bekanta. Ambassadören höll tal och EU-minister Birgitta Ohlsson, som landat ett par timmar tidigare, gjorde detsamma. Sedan var det knätofs och nyckelharpa och fiolspel och svensk jordgubbstårta i den vackra kvällen.

Residenset är en imponerande fastighet som ligger strax intill American University ett par kilometer från där vi bor. Huset är en slottsliknande, italieninspirerad byggnad och tomten, eller parken snarare, är gigantisk. Komplett med en tennisbana långt därborta mot horisonten. Det var där dåvarande vicepresidenten och sedemera presidenten George Bush den äldre brukade lira när andan föll på.

I övrigt denna vackra dag i Distriktet: Pedro fixade och grejade en del i morse. Bland annat röjde han ur kökslådor och -skåp. Sedan stack jag ut och cyklade på nya vindlande vägar i Virginia en dryg timme för att få lite motion (det har ju klagats våldsamt på min kropp bland kommentarerna på bloggen undert den senaste tiden, så jag kände ett behov av att göra något) (inte för att det behövs) (men i alla fall).

Jag är även skyldig er en musrapport: Vi har haft tre laddade fällor uppsatta i matrummet i tre veckor. Resultat: Nada. Niente. Nothing. Nichts. Kein. Null. Noll.

Å andra sidan var det ett tag sedan vi sist såg en mus ila förbi. Så det kanske har löst sig i alla fall.

Apropå fyrbenta vänner: Dagens stora samtalsämne var kusinernas nya hund, Mira. Likadan sort som presidentens, för övrigt. Allt handlar ju numera, som bekant, om att skapa sig ett vettigt nätverk.

Stoppad av en vänlig polis

Min fantastiska hustru har gjort det igen - och med all sannolikhet ännu bättre än förra året!

I lördags morse gick vi, hustrun, dottern och jag, upp i ottan. En snabb frukost och sedan iväg in till National Mall, medan grabbarna låg och sov i godan ro.

Det var dags för hustruns fem kilometer långa lopp. Det har blivit något av en tradition - om man nu får lov att kalla något som man gjort två gånger för en tradition. Halv åtta på morgonen var skorna knutna, det lilla chippet på plats, nummerlappen likaså och hon var redo. Dottern och jag bildade en liten, men ytterst intensiv hejarklack och vi sprang till ett i förväg utvalt ställe, där vi stod och väntade.

Vi behövde inte vänta särskilt länge. Hustrun kom springade i rekordtempo. Av allt att döma slog hon sitt tidigare personliga rekord på 31 minuter, men vi vet inte säkert eftersom de ännu inte publicerat resultaten.

Dottern sprang med som stöd den sista kilometern och såg till att hustrun inte tappade fart.

Väl i mål var båda tjejerna rätt trötta, men glada och nöjda. Hustruns bedrift är anmärkningsvärd. Hon har i ärlighetens namn inte hunnit träna många meter denna vår.

Starkt jobbat!

Lördagen fortsatte sedan med diverse aktiviteter. Lillebror hade match mitt på dagen. Syster Yster umgicks med vänner och försvann så småningom hem till en kompis för en sleep over. Big Brother ägnade en stor del av dagen till att göra klart något slags konstnärligt projekt till skolan. Och dessutom var vi på den traditionella "Spring Fest" på vår lokala skola hela eftermiddagen. Skolgården vars om vanligt fylld med diverse vattenlekar, hoppborgar, klätterväggar... Fullt ös i tre timmar.

Kvällen rundades av med stillsam grillning i trädgården samt ett par kalla Sam Adams för er ödmjuke bloggares del. Mycket trevligt, mycket gott.

Även i dag, söndag, har det varit full fart med bland annat en stor baluns på Syster Ysters skola och en mycket trevlig middag hemma hos svenska vännerna Karin och Martin och derad kids.

På vägen hem blev vi stoppade av en ytterst vänlig polis som påpekade att jag inte stannat helt och hållet vid en stoppskylt (jag saktade bara in och kollade så att kusten var klar, vilket i stort sett alla gör här i Distriktet - nästan varenda korsning är en så kallad fyrstoppskorsning här). Men han hade naturligtvis helt rätt. Det var en stoppskylt och jag hade inte stoppat. Det var bara att erkänna och be om ursäkt. Han lät mig dock komma undan med en varning. Så det varken böter eller prick den här gången...

Hustrun strax efter klockan 7 i lördags morse. Redo för sin tävling.

Bloggaren och packåsnan i väntan på hustruns ankomst. 40 000 deltog i loppet. Hälften gick, hälften sprang.

Hejarklacksmedlem nummer två. En härlig morgon i Distriktet.

Lillebrors fotbollscoach Frank går igenom taktiken i halvtid. Laget vann med omkring 7-4. Lillebror hade ett rungande skott i stolpen, men lyckades inte göra mål den här gången...

Eftermiddagen var vikt åt "Spring Fest" på vår lokala skola. Här försöker Lillebror få ner en kompis i vattnet. Träffarn man den röda knappen i mitten åker plankan ner och det som sitter där åker ner i baljan. Eftersom det var så varmt så var det betydligt mer populärt att sitta på plankan än att kasta prick...

Kul att sjunga i kör

De intensiva dagarna i Distriktet fortsätter. Det känns som om jag ständigt ligger efter en dag. Så idag får ni en rapport från i går, fredag. Dagens händelser berättar jag om i morgon.

Det största i går var Syster Ysters körkonsert på skolan. En ren och skär njutning. Påminner mig om min egen tid i skolkören. Jag var en av de få killarna som var med. Vi var väl ungefär tre grabbar och 57 tjejer.

Jag har alltid älskat körmusik. Jag kommer ihåg när vi hade skolavslutning i kyrkan (vi pratar tidigt 1970-tal här) och jag tyckte att skolkören sjöng så vackert så jag nästan började gråta. Så fort jag började i mellanstadiet anmälde jag mig och fick vara med. Sedan var jag med i kören under resten av grundskolan.

I vuxen ålder har jag ofta tänkt att det vore himla kul att börja sjunga i kör igen. Men det har liksom aldrig blivit tid... Både far och mor har alltid varit med i olika körer, så det har alltid funnits nära och naturligt i familjen. Och det är väl aldrig för sent, antar jag. Jag menar, kan jag ta MC-kort i så här mogen ålder, kan jag väl gå med i en kör. Någon gång.

I övrigt kan jag rapportera om fortsatt finfint väder. Jag kan redan nu avslöja att jag bjöd på grillmat denna lördagskväll. Mer om det i morgon.

Syster Ysters skolkör. I publiken bland andra presidentens dotter.

Dottern mitt i kören. De framförde sex sånger. Stor succé, förstås.

Moving Up to High School

Fortfarande varmt och skönt i Distriktet. Men jag har förstått att ni inte klagar i Sverige heller. Åtminstone inte i trakterna runt huvudstaden. Äldste sonen slog följe med brorsan och mina brorsbarn och har varit ute i skärgården i flera dagar. Enligt rykten har han (sonen) till och med hoppat i vattnet tre gånger.

Här i DC är dagarna mest fyllda av skolaktiviteter. Och för Big Brother skrivs det historia just nu. Han går in på sin sista vecka i middle school. I höst är det dags för high school. Jag vet inte hur det är numera, men förr - när jag var ung - var det en rätt stor sak att sluta högstadiet. Men det svenska skolsystemet är ju inte riktigt detsamma som det amerikanska. Och för Big Brothers del så innebär uppflyttningen till high school naturligtvis en del förändringar, men inte alls lika stora som det är mellan grundskolan och gymnasiet i Sverige, efter vad jag kan förstå i alla fall. Han kommer att gå kvar på samma skola, en del lärare är desamma och en hel del annat likaså.

Hur som helst. I går kväll (torsdags) var det dags för "Moving Up Ceremony". Ett par timmar med musik, tal, poesi, bildspel och annat fint inför en fullsatt teater på skolan.

Här är lite bilder:

Strax innan eleverna tågade in.

Och nu var de på plats. Big Brother såg samlad och fokuserad ut.

Här kompar han klasskompisen Kali som sjunger en finstämd sång.

Och här är det bandet som framför en av sina hits inför en hänryckt publik.

Sent i går kväll blev det en syskonkram vid hemkomsten. Syster Yster hade framträtt med sin kör samtidigt som brorsans ceremoni. Som tur var så hade kören en reprisföreställning i dag - rapport kommer.

Slutligen en riktig bi-sak: Det kollektiva bi-självmordet. Här ligger djuren i drivor på vårt tak. Jag kan meddela att de fortsätter att frivilligt dyka ner i den där fläkten (se tidigare inlägg).

Kollektivt bi-självmord

Många blir bindgalna (härligt ord) i värmen här i Distriktet. Sedan ett par dagar tillbaka har vi till exempel kunnat konstatera att grannens bin (se tidigare irriterade bi-inlägg) valt att begå kollektivt självmord i den andra grannens nyinstallerade AC-anläggning.

AC:n står på grannens tak, några meter utanför hallfönstret på vår tredje våning, och döm om vår förvåning när vi såg hur det plötsligt låg drivor med döda bin runt anläggningen.

Självmordet går till på följande sätt. Bina flyger ner i den fläkt som snurrar runt i en våldsam fart bakom ett galler på maskinens ovansida. De följer med några varv i propellern, kastas ut, tar sig runt några varv på egen hand - uppenbarligen tämligen snurriga - och lägger sig sedan och dör på taket.

Uppskattningsvis ligger det nu runt 10 000 döda bin utanför fönstret. Och det kommer ständigt nya glada utmanare till denna uppenbarligen hejdlöst lockande karusell.

Det är inte otänbart att de alla lider av någon form bi-polär åkomma.... Att hålla på med sådana där bi-sysslor är inte så bra.

Inga fler bi-satser om det. Lovade att publicera några bilder på Big Brothers gig i går. Varsågoda:

Big Brother med basen. Sångaren i förgrunden.

Och här har han hängt på sig huvudinstrumentet, elplankan.