Gott nytt statistikår!

Jag skrev precis på min frilansblogg Amerika-reportage att statistikens förlovade tid är nu. Runt nyår ska allt summeras och sammanfattas...

Så nu ska jag göra en kortkort statistiksammanfattning av årets bloggande:

Antalet inlägg under 2009: 265 (inklusive detta). Det är 19 färre än under 2008, men 174 fler än året före (då jag dock startade bloggande först i augusti). Minskningen jämfört med förra året kan definitivt föklaras med att jag startade ytterligare en blogg, på vilken jag skrivit omkring 200 inlägg sedan augusti 2008.

Om en timme ska min gode vän Martin B ringa in det nya året från Skansen (han påstår det på sin facebook-sida, men han är ju AIK:are så ta uppgiften med en stor nya salt). Så därför är det hög tid att tillönska alla miljontals läsare av denna blogg ett fullständigt makalöst härligt 2010.

Kinski och McDowell 28 år senare

Jag har skrivit det förr, men det är värt att tjata om: Det amerikanska TV-utbudet är i sanning makalöst. Konsertfilmer, svenska Wallander-rullor av ytterst tveksam kvalitet, smala märkliga kortfilmer, världens bästa dokumentärer (såg en helt suverän om Muhammad Ali härförleden), konstiga shower för alla smaker, religiösa extaser.

Och inte minst: Gamla och halvgamla filmer som får ens nostaligia att fullständigt brisera.

Häromkvällen, kidsen var lagda och hustrun satt och jobbade, zappade jag mig genom de omkring 700 kanaler vi har. Plötsligt ramlade jag in i början av en film och bestämde mig omedelbart för att satsa resten av kvällen på temat: Cat People.

Filmen hade premiär 1982 och för folk i min generation var det fullständigt självklart att gå och se den. Det var liksom fullständigt oemotståndligt. För oss heterosexuella killar var Nastassja Kinski (dotter till en av de galnaste skådespelarena genom tiderna, Klaus Kinski) en sexikon, erotiken personifierad. Och enligt samstämmiga rapporter klädde hon av sig frekvent i filmen. Den andra huvudrollen spelas av Malcolm McDowell, tidigare känd för sin ytterst obehagliga karaktär i A Clockwork Orange och en kultskådis av rang. Mellan dessa två slog det gnistror.

När dessutom David Bowie sjöng soundtracket, var succén naturligtvis fullständigt given. Kinski, McDowell, Bowie, nakenhet, sex. Mer tidstypiskt början-av-80-tal kan det knappast bli.

(Inom parantes: Bowie hade ju en del skådespelarförsök själv. Någon av hans filmer var väl okej. Men överlag var det väl inte särskilt lyckat. För den som är intresserad av att se honom utan kläder rekommenderas "The man who fell to earth", en av de sämsta filmerna i filmhistorien.)

Tillbaka till Cat People. Jag minns inte så värst mycket av filmen. Jo, Kinski var naken. Och låten förstås ("Putting out the fire with gasoline"), den levde ju ett eget liv. Men filmens handling... var det inte något med att Kinski förvandlades till en svart panter när hon älskade? Eller nåt sån't? Hur som helst var det en stark upplevelse. Det minns jag definitivt.

Så jag satte mig i soffan och åt jordnötter och insåg snabbt att min smak för goda filmer ändrats rätt ordentligt genom åren. Alternativt är jag inte lika förblindad av dåtidens kontext och tidsanda och att det var "rätt" skådisar och "rätt" musik.

För filmen är i själva verket så uruselt dålig så den blir kul att se. Här haglar de freudianska passningarna vilt - mer än jag orkar hantera. Incest, passion mellan syskon. Frigjord (kvinnlig) sexualitet som är livsfarlig när den släpps lös (Kinski förvandlas mycket riktigt till en panter efter lite hopp i sänghalmen). Pantern så småningom instängd i en bur i en djurpark, from som ett lamm... Ja, ni fattar grejen.

Både Kinski och McDowell spelar stelt och konstigt och den där gnistrande erotiken dom emellan känns bara pinsam. Och hela handlingen är tunn, inte särskilt intelligent och ytterst förutsägbar.

Men låten håller rätt bra ännu.

Oväntad toppform mot The Mall

I förmiddags stack jag ut i solskenet och sprang in mot the National Mall. Det gick förvånansvärt bra och när jag vände vid the Monument förstod jag varför; Jag hade haft vinden i ryggen de första 22 minuterna. Plötsligt framstod min ärligt talat och uppriktigt sagt rätt oväntade toppform som något mindre toppad. Mer rimlig, så att säga. Så jag kämpade mig tillbaka med en iskall nordan rakt in the fejs, som Lillebror hade beskrivit situationen.

Väl hemma efter 50 minuters hårt jobb, sprang jag omedelbart ner i källaren och satte mig på träningscykeln som jag placerat på husets varmaste plats, cirkus 1,5 meter från värmepannan. Jag är seriös när det gäller att bli av med kilon och i frånvaro av bastu får man cykla i 30-gradig värme.

En halvtimme senare och tre kilo lättare gick jag upp i köket och drack fyra liter vatten.

Detta är den första dagen på resten av mitt liv, tänkte jag. Detta - träning, nyttigheter, hälsosamhet - ska hädanefter bliva min melodi. Sedan lagade jag en fullständigt fantastisk kycklingmiddag med jordnötter och ris. Ät mängder. Och drack några välförtjänta öl till. Det är ju ändå i stort sett fortfarande jul.

Och nu: Äntligen en sportrapport

Som den obotlige sportfåne jag är, kan jag inte låta er slippa längre; Det är dags för en sportrapport.

Göteborgsatleternas försäljning av den unge och talangfulle anfallaren Pär Pärlan Ericsson till ärkerivalen IFK Göteborg, har naturligtvis lett till fullständigt sanslösa debattstormar i GAIS-lägren. Allt från "hoppas han bryter benet i första träningsmatchen" till "en kanonaffär av GAIS-ledningen" har spårats i kommentarerna. Själv har jag ingen riktig uppfattning, för en gångs skull. Jag menar, naturligtvis är det upprörande att en Atlet går till bananerna i pyjamas (de kallas så, de blåvita). Men samtidigt kan man väl knappast kräva någon större klubbkänsla från en värmlänning som vistats ett år i grönsvart. Och är betalningen okej så är det ju fridens och fröjdens. Och så himla bra var han ju inte, när jag tänker efter.

Här i Washington håller hockeyn på att ta över - till många förskräckelse. "Vi har inte blivit Detroit ännu, men vi är på god väg", sa kommentatorerna till kvällens amerikanska fotbollsmatch, klassikern mellan Dallas Cowboys och Washington Redskins. DC är traditionellt en football-stad. Men Redskins spelar fullständigt uruselt och har så gjort i åtminstone tre säsongen. Det här året har man knappt vunnit en match och att cowbojsarna slog rödskinnen med 17-0 var snarare ett fall framåt...

Kommentatorerna skämtade om hockeyn, men faktum är att det är väldigt mycket mer drag kring den märkliga sporten på is just nu. Och det var med en gnutta skräck i rösten som de sa att de sett fler röda Caps-tröjor med Ovetchkin skrivet på ryggen än Redskins-tröjor på stan i dag.

På tal om Caps, eller Washington Capitals, så kan jag meddela att den ena svensken gör stor succé och den andra är persona non grata. Backstroom gör mål och passar till mål som aldrig förr och ligger bland de bästa i hela NHL:s poängliga. Medan Nyyylander har tvingats iväg till något farmarlag någonstans i obygden och inte längre tillhör truppen. Olika falla ödets lotter.

Vi har ägnat denna mellansdagssöndag åt en långpromenad bland muséer och monument. Bland annat kollade vi in Vita Husets julgran och tog en sväng genom den varma och sköna djungeln i det stora botaniska trädgården som ligger alldeles bredvid kongressen. Som avslutning gick vi på indianmuséet och en äkta indiansk konsert där. Mycket trevlig dag i strålande sol och runt tio plusgrader.

Och sedan åt vi i flera timmar

Snön smälter bort i rasande takt och annandagen har ägnats åt julklappsbyten, nyshopping samt en trevlig sen lunch/tidig middag med ett gäng ungar på ett noodleställe i Ballston. Nu väntar julens egentliga höjdpunkt: Mitt nya pussel.

Sedan ska jag ta tag i det där med att träna. I morgon, som äldste sonen brukar säga.

Här följer en bildsammanfattning av helgen, så här långt:

Numera tradition: Julaftonspromenad längs "Lovers Lane" och Dumbarton Oaks. Gnistrande vackert...

...det kändes nästan som en sån där vårdag i fjällen.

Vi hade naturligtvis med oss en pulka och det var väldigt bra före eftersom det frusit under natten...

...Lillebror slog personligt hastighetsrekord...

...och Storebror slog nytt pers i hopp med liten pulka...

...liksom Syster Yster, här på väg att lämna marken för högre höjder.

Så gick vi hem och lagade julaftonsmiddag och sedan åt vi i flera timmar tillsammans med Andreas och Marissa, som kompletterade julbordet med en utsökt apple pie. De åkte därefter vidare till sitt julfirande i Pennsylvania, medan vi...

...fick oväntat besök av tomten som dagen till ära hade hennafärgat sitt skägg och pratade...

...med en konstig variant av Texas-dialekt, aldrig tidigare hörd på denna jord.

Sedan blev det skattjakt och Lillebror hittade en sparkcykel i Storebrors garderob. Han blev väldigt glad.

På juldagen hade vi några kompisar på middag hemma hos oss och de introducerade oss i hur man firar Hannukkah. När det religiösa inslaget var avklarat åt vi i flera timmar igen. Min Jansson gjorde oväntat stor succé. Liksom hustruns saffransdränkta brysselkål. Där var dock succén inte lika oväntad.

God jul på er alla!

Det är alltid intressant att kolla in hur folk ser på Sverige med ett utanförperspektiv. Jeremy Stahl på Slate Magazine har skrivit om det nordiska kvackande så här i juletid:

Nordic Quack - Sweden's bizarre tradition of watching Donald Duck cartoons on Christmas Eve

Väl värd att läsa. Thanks Raymond for the link!

Med detta vill jag tillönska alla tiotusentals läsare av denna anspråkslösa blogg en riktigt fantastisk god jul. Möjligen skriver jag några glöggfryntliga rader i morgon, men det är inget löfte... eller hot...

Take care.

Ute på hal is

För att vårda våra stolta skandinaviska skridskorötter, åkte vi till Kettler Iceplex i Virginia i dag. Det var allmänhetens åkning på eftermiddagen till det tilltalande priset av 1 dollar (inkl skridskohyra).

Det är alltid kul att kolla in Washingtonbornas tafatta försök att åka skridsko. Bambi på hal is är en osedvanligt träffande beskrivning, För även om stan för närvarande har ett av landets bästa proffslag i hockey, så är traditionen att åka skridskor tämligen begränsad bland den breda befolkningen. Milt uttryckt...

Och ingen har hjälm.

Dagen avrundades med några glas vin med tilltugg hemma hos några kompisar - tillsammans med ytterligare några kompisar. Mycket trevligt.

Och i morgon är det dan före dan. Jag säger då det. Vid ett av mina sista arbetspass på skolbiblioteket för säsongen fick jag ögonen på The Tomte av Victor Rydberg. Sannolikt hade Karen, min blibliotekschef, lagt fram den för min skull. Och jo, den finns i engelsk översättning.

Deep in the grip of the midwinter cold
Stars send a sparkling light
All are asleep on this lonely farm
Deep in the winter night
The pale white moon is wanderer
And snow lies white on pine and fir
Snow glows on rooftop shake
The tomte alone is awake

Ja, inte är den bättre i den versionen... Har aldrig varit någon större fan av den där Rydberg.

Tre coola killar ute på hal is.

Fyra minst lika coola tjejer laddar upp inför ett ispass.

Young Ovechkin, med glugg och allt. Capitals tränar för övrigt på rinken bredvid.

Och nu: Årets...

Min bloggpolare Taina har skickat en blogg-utmaning som måste besvaras samt skickas vidare till andra bloggare - annars kommer något hemskt att hända mig under 2010.

Årets bittra: Hade jag varit hammarbajare hade väl valet varit självklart. Men nu är jag ju inte det, så jag får väl säga min tandläkares besked om att mina visdomständer måste dras ut. Allihop.

Årets bästa semester: Amerikanska södern i 40-gradig värme. Utan tvekan.

Årets nytillskott: Åtvid tillbaka i allsvenskan. Möjligen även 20.000 bin i vår trädgård i oktober.

Årets förlust: Derbyt GAIS mot IFK, som Atleterna förlorade med 1-2 - det andra IFK-målet gjordes i den 93:e minuten, på matchens sista spark.

Årets vuxenpoäng: Jag åkte på vintur genom Virginia och låtsades att jag kunde skilja på en pinot och merlot. Eller nå't sån't.

Årets fysiska förändring: Senaste hårklippningen?

Årets nya kändisförälskelse: Min hustru. Inte så ny, kanske men alltid min hustru.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Dotterns körsång på julavslutningen.

Årets läsupplevelse: Datelab i Washington Post.

Årets insikt: Folk är överlag förbannat trevliga.

Årets TV-besatthet: När jag försökte få in GAIS-matcher via någon slags konstig och sannolikt illegal streaming.

Årets fest: Måste vara vår fattiga kommunala skolas välgörenhetsgala i november - på House of Sweden här i DC.

Mycket snabbt och mycket spontant. Jag kommer säkert på bättre svar när jag publicerat detta...

Jag skickar vidare utmaningen till Hanna, Fredrik, Kropotkin (men han kommer bara att vara ironisk) samt Annika i Distriktsförorten (fast hon stack väl till Sweden nyss och kanske inte ser det här på ett tag...).

The spell is on you now, guys... Och allt är Tainas fel.

Om sopor och slöseri

Amerikansk soptunna. Här försedd med snö-mössa.

Två gånger i veckan hämtas soporna här i Distriktet, tisdagar och fredagar. På fredagarna hämtas även återvinningen, det vill säga papper, papp, metall, glas och plast.

Soptunnan är rätt stor. Plastlådan för återvinningen är kanske en tredjedel av den storleken.

Vår soptunna är alltid maximalt halvfull (eller halvtom beroende på vilken inställningen till livet man har). Däremot är återvinningslådan alltid totalt överfull. Den räcker inte till på långa vägar. Vi får komplettera genom att fylla papperskassar med flaskor, burkar, tidningspapper, diverse förpackningar.

Vi är svenskar. Vi sopsorterar. Vi återvinner. Vi slänger inte vad som helst i våra sopor. För vår del borde soptunnan vara en tredjedel av återvinningslådans storlek - och återvinningen borde hämtas två gånger i veckan.

Amerikaner är inte svenskar. Det är inte särskilt vana att sortera sitt avfall. Det räcker med att kolla in vad som ställs ut på gatan på tisdags- och fredagsmorgnar för att inse att de flesta inte förstått poängen med återvinning. Eller inte orkar ta sitt miljöansvar. Det mesta hamnar i soptunnan, oavsett om det är tomma vinpavor eller dagstidningar.

Rutinerna för sop- respektive återvinningshämtningarna säger - i all sin enkelhet - en hel del om det amerikanska överflödssamhället. Här är man van att slänga bort. Mängden sopor är helt makalöst stor. Det snålas inte på förpackningar eller emballage. Och det mesta hamnar på tippen. Pantsystem är ett helt okänt fenomen i de flesta delstater (det finns några undantag). Det kostar inte mer att kasta mer i soporna. Avgiften är densamma oavsett om man leverar 150 kilo sopor i veckan eller 25 kilo.

Det finns inga egentliga incitament för att minska på sopberget - mer än möjligen ens eget miljösamvete.

Nog om det. Det har varit en fantastisk och gnistrande vacker dag i Distriktet, med klarblå himmel och massor av snö på gator och taken.

Fram emot kvällningen gick min gode vän Raymond och jag på bio och kollade in "Up In the Air". En rätt uppskriven film om en känslomässigt avtrubbad konsult som livnär sig på att ge folk besked om att de fått sparken. George Clooney spelar huvudrollen och filmen är välgjord och ruggigt aktuell - den får en dokumentär prägel eftersom det faktiskt är riktiga människor som själva blivit av med sina jobb som intervjuas i filmen. Arbetslösaheten i USA har i stort sett fördubblats på två år.

Väl värd att se. Se trailern här:

En massa bilder och en massa snö

Okej, okej, okej. Jag vet att jag varit en aning ironisk när det gäller DC-bornas känsla för snö (=panik!).

Men i dag får jag faktiskt krypa till korset, vilket i och för sig är ett konstigt uttryck för en ateist... Det är snökaos i DC.

På ett dygn har det ramlat ner en halvmeter snö och stan är mer eller mindre isolerad från omvärlden. Det är märkligt och fascinerande att gå omkring i den amerikanska huvudstaden, som normalt är överfull av bilar och folk och ljud, och plötsligt uppleva tystnad och tomma gator. Förutom på några få huvudgator, plogas inte snön undan här - vilket innebär att inga bilar varken tar sig fram eller bak i den djupa snön. Särskilt som vinterdäck är ett helt okänt fenomen i Distriktet.

I morse vaknade vi tidigt och sprang ut i snön och hade hur kul som helst. Syster Yster saknade ett par rejäla täckbyxor så hon och jag gick ner till den lokala extrema outdoor-shopen North Face för att investera i ett par dylika. Men de hade inte öppet, sannolikt på grund av att de anställda inte kunde ta sig till jobbet. Vilket kändes en aning märkligt med tanke på att vore det någon affär som skulle kunna klara av att hålla öppet så vore det väl en extrem outdoor-shop, specialiserad på jätteextrema och varma jackor och vantar och skor och sovsäckar... De chicka boutiqerna bredvid hade i alla fall öppet. Och där trippade försäljarna fram i högklackat...

Nå, nå. I brist på nya byxor, tröstade vi oss med ett halvdussin av Georgetowns godaste cupcakes och förundrades över amerikanernas sätt att tackla ett snöfall. Först såg vi några helt vanliga fotgängare försedda med värsta skidglasögonen (såna som man möjligen förväntar sig se i en slalombacke). Därefter kom det ett par klampande i varsitt par snöskor. Mitt i stan. Vojne, vojne.

Här är en bildkavalkad från de senaste dagarna:

"And here's Sweden". Hustrun och jag hälsade på Lillebrors klass och...

...berättade om Sverige och Pippi Longstocking och bjöd på pepparkakor och hade med oss lite roliga hattar och en svensk flagga. Stor succé.

Dagen efter (i fredags) var det dags för skolavslutning på vår kommunala skola. Först uppträdde Lillebror och hans klass...

...och sedan var det dags för Syster Yster och hennes kompisar i 5:th grade.

I dag, lördag, hade snön anlänt med besked och Lillebrors kompis Calix var så inbyltad att han knappt syntes...

...men pappa Gerard tycket det var toppen. Vi gick tillsammans upp till Montrose Park, där det finns en finfin...

...backe, perfekt för pulkaåkning. Storebror var med och tyckte att vädret var toppen.

Här ramlar han av pulkan i ungefär 150 km/h. Men snön är ju mjuk...

...vilket Lillebror ("Storgluggen") uppskattade, eftersom han fick kasta hur många snöbollar som helst utan att någon blev särskilt arg.

Syster Yster frös om lite om fötterna, men tyckte på det hela taget att...

...det var kanonkul att leka i snön med mamma och resten av gänget.

På väg hem efter ett par timmar i pulkabacken. Det är minsann inte...

...ofta man kan gå mitt i gatan på 31:st Street.

Vi gångtrafikanter och pulkaåkarna hade tagit över helt. Bilarna stod stilla, oförmögna att röra sig.

Här är kidsen framför vår bil. Den är där någonstans under det det där berget av snö.

Bloggaren tycker att det är kul med snö och med bilfria gator.

Wow! Snökaos i DC

Jag cyklade iväg till Trader's för att handla i eftermiddags. Gick in genom entrédörren och möttes av - kön till kassorna. Kön gick alltså genom hela butiken som en lång slingrande orm. Min spontana reaktion var förstås att gå ut igen, men så var det ju den där ekologiska laxen och kycklingfiléerna och...

Så jag hämtade diverse matvaror och ställde mig snällt sist i kön, förundrad över att så många var och handlade en tidig fredagseftermiddag. Jag menar, jobbar inte folk eller vad är det här?

Började småprata med folk i kön, det gör man alltid här. Jag sa något om att det var värst vad folk handlar julmat tidigt. Då sa någon att det var snön.

"Vadå snön?" sa jag.

"Folk bunkrar upp för snöovädret. Det kommer att lamslå hela DC."

Åter igen alltså: Snökaos i den amerikanska huvudstaden. Enligt väderfolket väntas mellan 12 och 18 inches snö i morgon. Borgmästare Fenty har deklarerat "snow emergency". Det är klart att folk handlar medan de kan. I morgon kommer de ju inte ut genom dörren. Enligt rapporter nu i kväll så har hyllorna tömts på matvaror på flera håll i Distriktet.

Det kan bli en ruggig helg. Själv ser jag fram mot mycket pulkaåkning.

Winter Break och min arma hjärna

Hanna i Brasilien meddelade precis via e-post att hon strax skulle hämta kidsen från skolan. Detta var sista dagen före sommarlovet.

Våra barn slutar också skolan i dag och är lediga i ett par veckor. Men här, på det norra halvklotet, är det helt oväntat dags för vinterlov.

Så konstigt det kan vara, upp- och nervända världen, liksom. Jag har även hört att vattnet ska strömma åt andra hållet när man till exempel tappar ur ett handfat (en så kallad vattenvirvel).

Märkligt.

På andra ledden har jag alltid haft svårt att rent logiskt förstå den där datumlinjen. Särskilt jobbigt blir det för min arma skalle är det att fatta den tidsmässiga konsekvensen beroende på från vilket håll denna linje passeras. Blir jag plötsligt en dag äldre? Eller yngre? Och vad händer om jag fyller år just den dagen när jag passerar datumlinjen vid midnatt och kommer till andra sidan dagen efter? Fyllde jag aldrig år då? Å andra sidan, fyller jag år två dagar i rad om jag passerar linjen från andra hållet? Och skulle man i så fall inte kunna sätta det i system och aldrig bli äldre?

En annan sak jag funderat mycket över är hur man faktisk åldras långsammare om man reser väldigt fort. Fast man själv aldrig upplever det, eftersom en egen tidsuppfattning är konstant.

Märkligt.

Hur som helst. Några informationspunkter:

• I går var hustrun och jag i Lillebrors klass och berättade om Sweden. Stor succé, särskilt när vi delade ut svenska pepperkakor. Mest frågor blev det konstigt nog om kungens hund.
• I går kväll fixade vi små käcka presenter till barnens lärare.
• I morse glömde Big Brother och jag att ta med de små käcka presenterna till hans lärare.
• Förmiddagen ägnades helt och hållet till Syster Ysters och Lillebrors skolavslutnings-uppträdande. Väldigt vackert.
• Man har förvarnat om snökaos här i Distriktet. Tydligen ska det komma uppemot 20 centimeter snö i morgon, lördag. dags att plocka fram pulkorna...

Eftersom hustrun åkt iväg på en kortare resa och tagit med sig kameran, får ni ge er till tåls med bildbevis för ett och annat. Bildpublicering senare, med andra ord.

Rörande historia i The Post

Jag vet inte om det är för att det lackar mot jul, men i morse kände jag mig plötsligt ovanligt känslosam och berörd av en artikel i Washington Post. För 20 år sedan hittade ett tonårspar en nyfödd flicka utanför dörren till det lokala kommunalhuset. Flickan togs omhand av paret, som kontaktade polisen. Hon adopterades senare av en familj.

Det unga paret har sedan dess gått skilda vägar, har gift sig på varsitt håll och har sina respektive liv och karriärer. Men en dag varje år, just det datum som de hittade flickan, ringer de varann och kollar läget och pratar om det märkliga de var med om och om den flicka som de räddade. De har alltid undrat vad det blev av henne och hur hon har det.

Tills nu. Häromveckan fick de båda varsitt meddelande via Facebook. Det var från Mia, 20 år. Flickan de hittade. Hon undrade om de båda möjligen var de personer som hittade henne den höstdagen för 20 år sedan och i så fall ville hon helt enkelt tacka för att de räddade hennes liv.

Mia går på college och verkar vara en harmonisk och lycklig tjej om jag får döma av artikeln. Hon har alltid vetat att hon är adopterad, men under många år hade hon ingen aning om omständigheterna kring adoptionen. När hon väl upptäckte sin bakgrund, kunde hon inte släppa tanken på att försöka hitta det där tonårsparet som tog hand om henne för 20 år sedan.

Nu ska de träffas. Visst är det en fin historia så här i juletider? För den som vill läsa hela artikeln och se bilder, följ länken här.

I övrigt? Kallt! I morse var det fyra grader Celcius. Minus. Men ingen snö. Pratade precis med mor i Nynäshamn, där det var totalt snökaos. Hon hade laddat upp med mat i kyl och frys och räknade med att hålla sig inne de närmaste dagarna.

Julpyssel i hemmets lugna vrå.

Några bilder från morgonen

Tog en snabb cykeltur ner på stan i morse, efter att ha levererat kidsen till sina respektive skolor. Kallt som sören. Men fint. Blå himmel och strålande sol. Crispy, som vi säger här.

Miljöaktivister har byggt en ark på The Mall. Ett inlägg i klimatdiskussionen och en uppmaning till delegaterna i Köpenhamn att komma fram till något vettigt.

Den nationella julgranen. Jag tycker inte den var särskilt snygg. Rätt ojämn och dessutom har man i vanlig ordning slängt över ett slags ljusbehängt nät, vilket gör att den ser ut att vara försedd med hårnät i dagsljus. Betydligt snyggare när mörkret faller, dock.

Jultomten var på rast. Är inte det konstigt? Så här års? Han har ju resten av året att vila ut på.

Här var det några som inte tagit rast. Full fart runt Jesusbarnet i krubban, några hundra meter från Vita Huset.

Den judiska ljusstaken tändes i samband med att hanukkan inleddes härom dagen. Till höger några av alla de småjulgranar som står runt den stora granen. Alla delstater, inklusive ställen som DC och Guam, har varsin gran. Tyvärr har den nationella parkpolisen aldrig utmärkt sig för stil eller smak. Varför sätta upp gunnebostängsel runt allting? Det hela ser mer ut som en byggarbetsplats än som en vacker och stämningsfull plats för stillsam glädje och eftertanke. Eller är det bara jag?

Vinter-konsert med kören

I går, måndag, var det dags för den numera för oss traditionella vinterkonserten med Syster Ysters kör. Och i år var succén naturligtvis större än någonsin tidigare. Jublet visste inga gränser efter den sista sången.

Efter konserten gick vi och åt pizza med ett gäng kompisar. Sedan fick jag ledigt och stack iväg på den lokala puben The Guards, där polarna Andy och Tom redan satt med varsin öl och med varsitt öga på sammanfattningen av helgens football - en sammanfattning som alltid går på måndagskvällen på televisionen.

Herregud, man börjar bli en verkligt amerikansk man... Det känns rätt etablerat när man går ner på stamkrogen och träffar sina vänner och kollar in det senaste från the world of football. Dessutom tycker Andy att jag ser ut som om jag kommer från Brooklyn. Själv är han gift med en finska. Och Tom har tidigare jobbat för ett finskt företag. Så det blev en del diskussioner om bröderna Kaurismäkis filmer och om den finska folksjälen.

Jo.

I dag har jag varit på ännu ett skolbesök för Syster Ysters räkning. På vägen hem cyklade jag nästan på borgmästare Adrian Fenty, som tog ett klassiskt första spadtag för en renovering av en high school strax intill.

Det var en massa TV-bolag där och jag gjorde vad jag kunde för att komma med i bild, men är inte säker på att jag lyckades. Hittar jag något så lägger jag ut länken.

I övrigt kan rapporteras att det är 15 grader varmt och att jag har vaga planer på att ge mig ut på en joggingtur i eftermiddag. Måste dock jobba en smula först.

Tjejerna i kören strax innan de gick upp på scenen.

Kolla stilen, närvaron och utstrålningen. Det är bara en tidsfråga innan vi har en professionell musikalartist i familjen.

Dundrande applåder efter sista låten.

Det är så vackert att man bara vill gråta:

Helg med skolprov, försvunnet bankkort, pris och vaccination

Lördagen kom och gick i faslig fart. Vi var uppe tidigt av olika anledningar. Hustrun åkte iväg med Syster Yster för det där skoltestet som jag skrev om häromdagen. Strax efter gick vi pojkar i gänget ut i kylan. Big Brother träffade en kompis i Rose Park och Lillebror och jag tog tunnelbanan bort till U Street för vaccination mot H1N1-viruset. Om man är under nio år ska man ha två doser och det är ju Lillebror.

När vi kom fram till Frank D Reeves Municipal Center var kön till vaccinationen inte särskilt lång och åtgången av vaccinet så måttlig att de frågade om även jag ville ta en dos - trots att jag inte är i någon av de prioriterade grupperna. Och jag är ju inte den som säger nej till något sådant. Så en halvtimme senare var både Lillebror och jag nyduschade med nässpray-vaccin.

Tidigt eftermiddag återsamlades vi sedan en stund i hemmiljö för lite lunch. Testet hade varit jobbigt, mer än tre timmar långt och med en hel del väldigt svåra uppgifter. Men Syster Yster tyckte ändå att det gått rätt bra och hon var nöjd. Efter lite mat stack hon iväg på ett födelsedagskalas och pojkarna och jag gick iväg till vår park igen för en stunds förströelse utomhus. Jag gick och handlade på favvobutiken Trader Joe's och när jag skulle betala saknade jag mitt bankkort. Efter febrilt och allt mer oroligt sökande i min tjocka plånbok (jag har en förmåga att lägga allting där utom pengar), fick jag till slut hala fram mitt svenska visa-kort.

Är det något som gör mig nervös så är det sån't där. Bankkort som plötsligt är borta, försvunna nycklar... Jag räknade snabbt ut att jag senast hade använt kortet på fredagseftermiddagen på vår lokala CVS (en märklig kombination av apotek och jourbutik). Så jag sprang dit med kidsen, ställde mig i kön och förbannade min egen slarvighet omkring tiotusen gånger och målade upp skräckscenarior där vårt bankkonto var totalt tömt på pengar.

Så var det min tur till slut. Jag förklarade läget och det tog bara några sekunder så hade jag fått tillbaka det där jädra kortet. Då var det dags att oroa sig för nästa grej: Fanns pengarna kvar på kontot? Jag sprang ner till bankomaten, knappade med darrande fingrar in koden och kunde konstatera att alla pengar fanns där dom skulle.

Med lätta steg (trots alla varor från Traders som jag hela tiden burit i min stora fjällryggsäck, som jag fick av mina jobbarkompisar när vi flyttade hit) gick jag hem igen. Där stod hustrun och liksom strålade mer än vanligt. Det visade sig att hon fått ett kanonfint pris för sin insats här i USA. Helt i klass med Obamas fredspris, med den skillnaden att hon verkligen förtjänat sitt pris (man kan ju tycka annorlunda om Obamas...) Så det blev snabbkylning av bubbel, skål och party! Sedan rundades kvällen av med en underbar middag samt filmtajm och godis.

Ett härligt slut på en tämligen intensiv lördag i Distriktet.

I dag har det mest regnat. Jag har uppriktigt sagt och ärligt talat inte ens satt den ena foten utanför dörren. Inte den andra heller.

Lucia? Jo, Lillebror och Syster Yster kom springande på eftermiddagen och påpekade att det är den 13:e i dag. Men det blev liksom inget mer sedan.

Nyvaccinerad och storgluggad. Den andra övre framtanden, som hängt på trekvart i någon vecka, drogs helt resolut ut av hustrun i fredags kväll. Lillebror kände ingenting.

Tack Petra!

Fredagsmorgonen inleddes med att jag glömde fixa lunchmat till Syster Yster, som skulle på field trip. Nutcracker på National Theater. En härlig opera. Glömmer aldrig Håkan Hagegårds insats i uppsättningen i mitten av 1970-talet. Syster Yster påstod att det inte är någon opera, ingen sång överhuvudtaget. Bara balett. Men jag rättade henne förstås. Bara att googla det, sa jag. Och då fick hon så hon teg.

Sedan bjöd rektorn oss i skolans partykommitté på frukost som ett ringa tack för att vi dragit in 60 papp (vi pratar dollar här) till vår kommunal skola. Det motsvarar drygt 400 000 spänn. Inte så pjåkigt. Det handlar alltså om den stora välgörenhetsgalan som vi ordnade på House of Sweden för en dryg månad sedan.

En stor insats i sammanhanget gjorde den svenska smyckedesignern Petra Schou, som utan att ha några bindningar till vår skola skänkte två fantastiska ringar. Hon ville helt enkelt stödja en fattig kommunal skola, med barn från alla möjliga samhällsklasser och etniciteter, mitt i den amerikanska huvudstaden. Hennes ringar inbringade mer än 4 000 kronor på auktionen. Tack Petra - du är guld värd! Du kan lita på att pengarna kommer att användas till barnens bästa!

Alla var väldigt nöjda med festen i House of Sweden och det är inte omöjligt att det blir en favorit i repris nästa år.

I övrigt pratar alla om att Tiger bestämt sig för att sluta spela golf. Själva är vi dock mer fokuserade på att Syster Yster ska upp tidigt och göra ett så kallat SSAT-test i morgon. Testet är obligatoriskt om man ska komma in på en massa skolor - dottern går sista året på vår lokala skola. Nästa år är det bara Lillebror kvar...

I morgon ska även Lillebror och jag ta oss till U Street för en andra omgång av hans vaccin mot the swineflu. Fast personligen lyder jag ännu så länge uppmaningen från vinbutiken uppe på Wisconsin Avenue: Take a wineshot instead of a swineshot. Detta av den enkla anledningen att det ännu inte finns något vaccin för oprioriterade grupper. Och att jag har hål i en visdomstand kvalificerar mig inte till någon av riskgrupperna. Så det är bara att dricka vin och hoppas på det bästa. Och tvätta händerna förstås.

Skål.

Holiday Party på plugget

I den progressiva och politiskt korrekta - och dessutom religiöst blandade - skola som Big Brother går i, har man naturligtvis inte julfest. Det heter istället Holiday Party och vi har precis kommit hem från årets event.

Massor av barn och föräldrar trängdes och trivdes, mängder av mat och dricka serverades och dessutom njöt vi av diverse musikuppträdanden av talangfulla high school-elever - bl a en tjej som spelade helt makalöst på harpa. Det är inte varje dag man ser och hör sådant, minsann.

I övrigt kan rapporteras att vintern nått DC igen, med iskalla vindar och fallande temperatur. Just nu är det runt fryspunkten, men den råa fuktigheten och vinden gör att det snarare känns som tio minugrader. Det är inte utan att jag längtar en aning efter att åka till Brasilien - en oss närstående bloggare påstår att det är runt 30 grader där...

Men det är bara att bryta ihop och komma igen. Uppåt framåt. Glaset är ju halvfullt, trots allt.

Slutligen en liten video som sammanfattar den religiösa smältdegeln rätt bra. Här blandas kristendom, judendom, romsk-ungersk musik och diverse annat. Det lilla mästerverket av mästarnas mästare (som dansar i filmen) hittade jag på min polare Fredriks blogg. Lyssna, kolla och njut.

Om omröstningar och turning signals

Så är då omröstningen om omröstningar på den här bloggen avgjord och även om intresset för denna omröstning om omröstning var tämligen klent - 16 röster - så tolkar jag resultatet (75 procent jämt, 25 procent då och då och 0 procent aldrig) enligt följande: Det blir väl en och annan omröstning då och då. Kanske, möjligen. Får se. Tips på omröstningsteman tas tacksamt emot.

Nu över till något helt annat. Funderar på att starta en egen Facebook-grupp: "Turn on the turning-signal when turning in DC". Det är med stigande irritation som jag varje morgon kan konstatera att folk i den här stan av någon slags obegriplig princip aldrig sätter på blinkersen när de byter fil, kör ur en rondell eller helt enkelt svänger av vägen. Jag antar att de är fullt upptagna med att prata i mobiltelefon, raka sig/måla läpparna, dricka kaffe och läsa morgonens Washington Post.

Samtidigt.

Jag har tidigare berättat här på bloggen att DC-borna är landets näst sämsta bilförare. Bara Florida-borna är sämre (ja, Tigers framfart ger ju syn för sägen). Men kunde bara Distriktets bilförare lära sig att den där pinnen vid sidan av ratten kan användas för att sätta på blinkersen och inte bara är något att hänga upp påsen med fikabrödet på, så hade de börjat klättra i bilförarligan.

Förutom dessa blodtryckarhöjande erfarenheter, har jag ägnat dagen åt bl a ett kompletterande Ajkia-besök (en massa godsaker), en del jobb, hämtningar av kidsen på tre olika ställen samt en löpartur.

Take care.

Familjekonferens lamslår skolorna i DC

I går, måndag, var Family Conference Day här i DC. Det betyder att alla elever på alla public schools, de kommunala skolorna, är lediga. Istället är det föräldrarna som ska till skolan, för ett kvartssamtal med barnens lärare. Ja, det är verkligen en kvartssamtal, eftersom varje familj får en kvart med läraren.

Det är en rätt märkligt påhitt att stänga hela skolan fyra gånger per år för detta kvartssamtal (eller utvecklingssamtal heter det väl i svenska skolor?). Man kan ju tycka att det skulle kunna gå att organisera lite smidigare, med samtal direkt efter skolans slut eller någon halvtimme innan den börjar på morgonen och istället sprida ut dessa möten under ett par veckor.

För oss funkar det väl rätt bra, eftersom vi båda jobbar hemifrån och åtminstone jag kan ju disponera min tid rätt väl efter omständigheter som dyker upp, t ex att två av barnen är hemma en heldag från skolan. Men för andra, som jobbar på vanliga kneg, är det svårare. Det handlar dels om att ta ledigt en dag för att passa barnen, dels att fixa barnvakt så att man kan åka in på det där samtalet med läraren. Och dessutom är alltid schemat förskjutit eftersom en kvart aldrig räcker till, så i praktiken får man dessutom sitta och vänta mellan en halvtimme och en timma på sin tur, om man inte är smart nog att boka in en av de första kvartarna på konferensdagen. Det är bara att hoppas att folk har förstående arbetsgivare.

Samtalen för våra båda kids var för övrigt en ren fröjd. Om ni ursäktar skrytet, så fick såväl Syster Yster som Lillebror de bästa tänkbara omdömen från sina respektive lärare. Sicka ungar!

I kväll har jag varit på en föreläsning om föräldrarelaterad stress. Intressant ur många aspekter. Bl a påminde föredragshållaren rätt mycket om den där kontorschefen i The Office. Och då menar jag naturligtvis originalupplagen, den brittiska. Han hade samma sätt att lägga slipsen tillrätta och att avsluta var tredje mening med ett "okay?". Detta gjorde att jag tappade fokus då och då, men i korthet gick föreläsningen ut på att man som förälder inte ska gå i fällan att trappa upp konflikter och motsättningar ("nu gör du som jag säger bara!"), utan istället tänka på att ge barnen ett val, motivera varför man vill att de ska göra eller inte göra något, bejaka positiva, spännande och utmanande tankar eller händelser och se till att bryta destruktiva mönster på olika sätt.

Inga stora nyheter direkt, men rätt nyttiga påminnelser här och där. T ex att ägna någon minut åt att prata med barnet om något som gör att det känns roligt att börja en ny dag istället för att bara skrika "upp, dags att gå till skolan!". Ja, ni fattar.

I övrigt ser vi fram mot rejäl kyla om några dagar. Det pratas om ner mot fem minusgrader. Brrr.

Smällkall julmarknad i DC

Det var bjällror, det var hästar, det var jultomtar, det var barnkörer, det var pepparkakor och det var kallt.

Den årliga julmarknaden - ja, traditionen är rätt ny, det här var bara andra året - på Wisconsin Avenue, ett stenkast från vår gata, genomfördes på söndagseftermiddagen. Alla var där. Allting var där. Ljudvolymen var bedövande.

Vi stod ut i någon timme, sedan blev den råa kylan för jobbig och vi drog oss tillbaka till stugvärmen med några vänner, fixade thé, varm choklad med vispgrädde och irish coffee och ställde fram plåtburken med ginger cookies från Ajkia.

Aftonen avrundades med en fantastisk god kycklingmiddag, serverad med couscous.

Barn och Santa.

Barn och styltlöpare.

Rain deer med ett barn med ny fjällräven-jacka.

Barn med snögubbe. Lite Stephen King-känsla, va?

Jul, party och snökaos

Det blev ett rejält snökaos här i Distriktet i går. Det kom några millimeter tung blötsnö, som smälte så fort den nådde marken. Katastrofnivå på gatorna förstås och i vanlig ordning fick man plötsligt pulsa genom - inte snö - utan de oerhörda mängder salt som gatuförvaltningen snabbt öser ut överallt.

I detta kaos vandrade vi ner till House of Sweden vid lunchtid för att kolla in den traditionella julmarknaden. Väldigt svenskt om jag säger så. Vi fikade med pepparkakor och räkmacka, barnen tittade på en Pippi-film dubbad till amerikanska och hustrun och jag gick omkring och kollade in utbudet på marknaden. Mycket löpare, juldukar och dalahästar. Vi fastnade dock bara för en finfin Fjällräven-jacka av klassiskt snitt.

Fram mot kvällningen kom våra barnvakter och goda vänner Marissa och Andreas över eftersom vi skulle på party. En vinna-vinna-situation eftersom våra kids fullständigt älskar att tillbringa en afton med M&A - och vi fullständigt älskar att för en gångs skull komma iväg och göra något vuxet. Det händer inte ofta.

Barnen hade haft fullt upp med spel, lekar, kreativa konst- och musikupptåg, chipsätning och film. Dessutom låg de nattade och klara i sina sängar när vi kom hem vid 11-tiden. Lyx!

Själva var vi på ett trevligt party en bit norrut här i Distriktet, hos min gamla löparkompis Val och hennes familj. Massor av folk, sprakande brasa, gott tilltugg och organiskt rödtjut. Kan man önska sig mera?

Partyt innebar att jag missade den TV-sända Caps-matchen (vi pratar hockey här), vilket naturligtvis inte var någon större sak, även om det hade varit roligt att se Backstroom göra fem poäng i en och samma match - ett mål och fyra passningar.

Men den stora sportgrejen är förstås att det preliminära spelschemat för nästa års allsvenska är klart. Så nu måste jag sätta mig ner och planera sommaren. Ser t ex att mina Atleter spelar mot Solna AIK på Råsunda den 15 augusti (vann inte dom allsvenskan i år?). Den matchen lär jag inte missa. I övrigt är det tunt med sommarmatcher, det är tydligen något VM som ligger i vägen. Men Åtvidsmatcherna back-to-back (serien vänder där, så det är ett dubbelmöte mot de forn storlaget från Facit-byn) skulle ju vara kul att kolla in live. Åtminstone en av dom.

Spelschemat kan den intresserade kika närmare på här.

Denna söndag blir liksom gårdagen julpräglad, eftersom det är den stora julmarknaden här i Georgetown. Det är då det fantastiska inträffar: den nedre delen av Wisconsin Avenue stängs av för biltrafik och förvandlas för några timmar till en gågata - ett annars totalt okänt fenomen här i Distriktet. Tyvärr.

Snökaos.

Slutligen en smula snö- och julnostalgi:

Uppdaterad: Fullt uppror, headhuntad rektor och vi har blivit TV-kändisar

Här i Distriktet händer det grejer, må ni tro. Det har varit en rejäl folkstorm kring vår lokala högstadieskola Hardy Middle School de senaste veckorna. Jag ska inte trötta ut er med detaljer, men det har haglat diverse anklagelser mot DC:s stridbara skolchef Michelle Rhee som vill ha en större lokal förankring i skolan. Hon har inte varit nöjd med rektorn sedan många år, den mycket populäre Mr. Pope.

I dag hade föräldraföreningen kallat till möte och jag och hustrun gick dit. Knökfullt och upprört redan från början. Jag träffade polaren Mark och vi enades om att vi kanske måste ingripa om mötet skulle övergå till handgripligheter. Men han gick så fort det hettade till...

Precis före mötet kollade hustrun sin e-post och såg att rektorn på vår lilla skola, Dana Nerenberg, skickat ut ett meddelande där hon meddelade att Ms. Rhee utsett henne till ny rektor för... Hardy Middle School. Mr. Pope hade således fått sparken och ersatts av vår rektor, som blivit headhuntad av skolchefen. Tyvärr måste jag säga, eftersom Dana är en tippentoppen rektor som gjort enorma insatser för vår skola under de dryga två år vi varit här. Det är väl just därför hon blivit uppflyttad.

Mötets ordförande inledde mötet med att berätta denna nyhet, vilket inte direkt ökade Michelle Rhees popularitet i lokalen. Tidvis var stämningen närmast hotfull. Dana kommer att få en tuff start på sitt nya jobb...

Men den stora grejen var naturligtvis att TV var där och att både hustrun och jag är med i nyheterna! Kolla t ex in ABC 7 News, där jag syns inte mindre än tre gånger! Om det läggs ut några fler filmsnuttar kommer jag att lägga ut länkarna. Lita på det!

I övrigt väntar vi på snökaos i morgon, lördag. Det lär ramla ner någon millimeter eller två, vilket i vanlig ordning kommer att lamslå hela stan. Återkommer med en väderleksrapport.

Glöm inte att rösta om omröstningar - längst upp till vänster!

Fullsatt, folkligt och festligt... Nja, stämningen var milt uttryckt upprörd på kvällens skolmöte.

Vår skolchef här i Distriktet, som bl a prytt omslaget till Time Magazine, fick sina fiskar varma i kväll. Vilket konstigt uttryck det är, fick sina fiskar varma...

Mr Pope, nuvarande rektorn för Hardy Middle School, har fått sparken av Ms. Rhee och var inte så glad på mötet. Han ska ersättas av rektorn på vår lilla elementary school, Ms. Nerenberg. Hon lär få en tuff uppgift. Alla kommer att vara emot henne...

En helt annan sak: Så här ser det ut på morgnarna hemma hos oss numera. Syster Yster och Lillebror går upp extra tidigt för att hinna se den svenska julkalendern innan skolan börjar.

Kolla in ett bekant ansikte efter 1.16, cirka: