Jag har skrivit det förr, men det är värt att tjata om: Det amerikanska TV-utbudet är i sanning makalöst. Konsertfilmer, svenska Wallander-rullor av ytterst tveksam kvalitet, smala märkliga kortfilmer, världens bästa dokumentärer (såg en helt suverän om Muhammad Ali härförleden), konstiga shower för alla smaker, religiösa extaser.
Och inte minst: Gamla och halvgamla filmer som får ens nostaligia att fullständigt brisera.
Häromkvällen, kidsen var lagda och hustrun satt och jobbade, zappade jag mig genom de omkring 700 kanaler vi har. Plötsligt ramlade jag in i början av en film och bestämde mig omedelbart för att satsa resten av kvällen på temat: Cat People.
Filmen hade premiär 1982 och för folk i min generation var det fullständigt självklart att gå och se den. Det var liksom fullständigt oemotståndligt. För oss heterosexuella killar var Nastassja Kinski (dotter till en av de galnaste skådespelarena genom tiderna, Klaus Kinski) en sexikon, erotiken personifierad. Och enligt samstämmiga rapporter klädde hon av sig frekvent i filmen. Den andra huvudrollen spelas av Malcolm McDowell, tidigare känd för sin ytterst obehagliga karaktär i A Clockwork Orange och en kultskådis av rang. Mellan dessa två slog det gnistror.
När dessutom David Bowie sjöng soundtracket, var succén naturligtvis fullständigt given. Kinski, McDowell, Bowie, nakenhet, sex. Mer tidstypiskt början-av-80-tal kan det knappast bli.
(Inom parantes: Bowie hade ju en del skådespelarförsök själv. Någon av hans filmer var väl okej. Men överlag var det väl inte särskilt lyckat. För den som är intresserad av att se honom utan kläder rekommenderas "The man who fell to earth", en av de sämsta filmerna i filmhistorien.)
Tillbaka till Cat People. Jag minns inte så värst mycket av filmen. Jo, Kinski var naken. Och låten förstås ("Putting out the fire with gasoline"), den levde ju ett eget liv. Men filmens handling... var det inte något med att Kinski förvandlades till en svart panter när hon älskade? Eller nåt sån't? Hur som helst var det en stark upplevelse. Det minns jag definitivt.
Så jag satte mig i soffan och åt jordnötter och insåg snabbt att min smak för goda filmer ändrats rätt ordentligt genom åren. Alternativt är jag inte lika förblindad av dåtidens kontext och tidsanda och att det var "rätt" skådisar och "rätt" musik.
För filmen är i själva verket så uruselt dålig så den blir kul att se. Här haglar de freudianska passningarna vilt - mer än jag orkar hantera. Incest, passion mellan syskon. Frigjord (kvinnlig) sexualitet som är livsfarlig när den släpps lös (Kinski förvandlas mycket riktigt till en panter efter lite hopp i sänghalmen). Pantern så småningom instängd i en bur i en djurpark, from som ett lamm... Ja, ni fattar grejen.
Både Kinski och McDowell spelar stelt och konstigt och den där gnistrande erotiken dom emellan känns bara pinsam. Och hela handlingen är tunn, inte särskilt intelligent och ytterst förutsägbar.
Men låten håller rätt bra ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar