Åsså litta bilder

När Janne tog av sig sin tröja visade det sig att han redan hade en bowlingskjorta på sig. Snygg stil. Hjälpte dock föga, han fick stryk av mig.

Mamma strax innan hennes TV-bild försvann.

Snygg upphängning med avborrad antennsladd.

Äldste sonen har blivit projektcontroller i mångmiljon-klassen. Men han verkar inte särskilt uppjagad av det.

Två sötnosar: Brorsdottern D och brorsan.

TV-haveri med mera i Nynäshamn

Denna dag, onsdag, har ägnats åt ett heldagsbesök hos mor nere i Nynäshamn. Tanken var att vara den gode sonen och dels komma dit med en ny mikrovågsugn (hennes gamla hade gått sönder), dels sätta upp hennes platt-TV med ett sån't där smart fäste på väggen.

Så jag kom dit med både mikro och väggfäste. Det var ett helskotta att bära detta, inklusive väskan med borrmaskinen, från bilen till dörren. Men det gick bra. Fram till att jag skulle ringa på mammas dörr. Då for luckan tilll ugnen helt oväntat upp och ut skuttade den där runda glastallriken varpå man ska ställa det livsmedel man vill värma upp. Ner på det hårda golvet. Sönder.

Bra start.

Sedan skulle ingenjör Andréasson montera fast väggfästet i väggen och på TV:n. Försäljaren på Expert vid DN-huset i Stockholm hade 1. Försäkrat att det var hur enkelt som helst 2. Försäkrat att det fanns med en utförlig beskrivning i paketet, vilket ju är helt rimligt med tanke på att jag betalade 800 spänn för några plåtbitar.

Dock hade försäljaren (på Expert vid DN-huset, om någon missade det) fel på båda sina punkter. Det var inte enkelt. Det fanns ingen beskrivning.

Men efter rätt många svordomar, omgörningar, borrning i den stenhårda betongväggen med mera, så hängde TV:n perfekt och jag satte på den.

Myrornas krig.

Jag tog bort den igen och satte i antennsladden lite bättre. Ingen bild.

Efter fyra timmars hårt arbete, där bl a grannen i hög grad blandades in, så kunde jag konstatera att jag sannolikt lyckats med bedriften att borra av antennsladden inne i väggen.

Grandiost.

Vi ringde fastighetsskötaren, men han hade naturligtvis gått för dagen. Så nu har mamma en snyggt upphängd TV på väggen. Men det är inte så värst många kanaler att titta på. Ingen, närmare bestämt.

Efter denna succé övergav jag mamma fram mot kvällning, utan TV och utan mikro. Hämtade upp äldste sonen och åkte och hälsade på brorsan och min yngsta brorsdotter, charmtrollet D. Allt var bra med dom, svägerskan var inne i TV-huset och jobbade, så vi missade tyvärr varann.

Tisdagen ägnades mest åt jobb. Jag åkte in och träffade min projektledare på förmiddagen och sedan satt vi och gick igenom en massa saker nästan hela dagen. Mycket jobb kommer det att bli den närmaste tiden, men det är både kul och inspirerande och dessutom ett viktigt projekt.

På kvällen gick polaren Janne och jag ut och käkade, drack ett par öl och toppade kvällen med några serier bowling på Fridhemsplan. Jag nådde 146 poäng. vilket måste betraktas som godkänt med tanke på att banan var sned, kloten ojämna och skorna för små.

För bilder, se nästa inlägg. Take care.

SAS i medvind

Har nu nått Sweden och Stockholm efter en massa timmars resande. SAS-planet från Washington DC hade medvind över Atlanten, vilket innebar att vi landade nästan en timme före utsatt tid.

I vanliga fall är ju detta något positivt. Dock ej denna gång eftersom jag hade bokat en tågresa från Köpenhamn till Stockholm klockan 10.30. Fyra fruktansvärda timmar att slå ihjäl på en av världens absolut tråkigaste flygplatser i ett av världens mest ogästvänliga länder.

Hur kul var det? Ja, ungefär en etta på en tiogradig skala. Eftersom jag knappt sovit en blund under flygresan, var det hela rätt jobbigt. Särskilt som de charmiga danskarna verkar vägra att ställa ut soffor som väntande kan sätta sig på. Nere på tågperrongen finns det några sittplatser, men det lutar i en högst obehaglig vinkel. Det är antagligen för att ingen ska få sitta bekvämt och njuta av att få vila benen en stund.

Men när tåget väl kom och jag passerat sundet och äntligen var tillbaka på svensk mark, så somnade jag så sött.

På eftermiddagen mötte Stockholm med vackert höstväder. Lite kyligt och blåsigt, men blå himmel.

Kvällen ägnades åt middag tillsammans med äldste sonen och hans polare. Sedan var det dags för sportradion och kvällens GAIS-match. Just nu 3-0 till GAIS mot Örebro. Tyvärr måste jag meddela svärfar därborta i DC att Halmstad tappade 1-1 mot Elfsborg i slutminuterna och således förlorade med 1-2. Vilket innebär att GAIS nu definitivt passerat HBK i tabellen...

Se'n sist

Fredagen och lördagen har varit ett par intensiva dagar, med fallande temperatur och blötare klimat. Här är några bilder samt en film som sammanfattar de senaste dygnen på ett utmärkt sätt:

Äntligen en slips att trivas i.

Dom kallar det sann mormors-lycka.

Dom kallar det sann morfars-lycka.

Fast allvarligt talat är morfar lika förtjust i alla sina barnbarn som mormor är. Däremot är det tveksamt om mormor är lika förtjust som morfar i det amerikanska medieutbudet...

Så över till ett inlägg från Lillebror:

Nu åker jag iväg på en kombinerad nöjes- och jobbtripp i någon vecka. Förhoppningsvis kan jag skicka en eller annan rapport längs vägen. Annars så hörs vi when I'm back.

Take care!

SAS i motvind - men nu är de här!

Så kom de då äntligen - mormor och morfar. Syster Yster och Lillebror hade väldigt bråttom hem från skolan i dag och efter ett snabbt mellanmål och dito läxjobb, sprang de ut på gatan och väntade på att en viss taxi med vissa passagerare skulle dyka upp.

Sedan ringde morfar och sa att flygplanet hade haft motvind och att de var försenade. Så kidsen gick in igen. Men det ryckte liksom i benen på dom och efter en kvart (och 1000 frågor av karaktären "kommer dom inte snart?") sprang dom ut igen och stod och hoppade på trottoaren. Jag gav dom en kvast och sa till dom att sopa trappan och trottoaren för att på så sätt helt föräldracyniskt utnyttja barnens överskottsenergi, medan jag själv satte mig i en skön fåtölj och läste tidningen. Maten stod redan klar på spisen...

Sedan dök de upp (svärföräldrarna alltså), med glatt humör och svenska chokladkakor. Och morfar fick närmast en glädjechock när jag meddelade att Bollklubben vunnit över Djurgårdens IF med 2-0. Så det blev en våldsamt trevlig middag, kyckling med mangosås, curry, paprika, rödlök samt pasta därtill. Till detta serverade jag ett lättdrucket och välkylt rosé från Linden i Virginia, på rekommandation av min gode vän vinkännaren Raymond.

Övriga delar av hushållet - hustrun och Big Brother - är i Pennsylvania. Dock inte på samma ställe. Hustrun är i Pittsburgh och sonen är med sin skola på ett tvådagars läger.

I övrigt kan meddelas att det fortfarande är runt 30 grader, men att det aviserats något svalare temperaturer i morgon. Kanske ner mot 23-25 grader ungefär.

Tufft.

Nästan så man får börja fundera på att ta på sig en t-shirt eller nåt.

Het stad - het fotboll

Oj vad varmt det blev plötsligt. Redan när jag levererade de två yngsta till deras skola kändes det som om det var något hett på gång. Sedan cyklade jag och Big Brother, som hade sovmorgon, till hans skola. Och när jag var tillbaka en knapp timme senare var jag lika svettig som efter en joggingtur i hyfsat tempo.

Efter en dusch och lite dryck - vatten och kaffe - satt jag därefter och jobbade som en plikttrogen iller fram till lunch. Surfade in på radiosportens webbsändning (GAIS mötte Bajen på Söderstadion), värmde lite rester och gick ut för att lyssna och äta utomhus. Och möttes av en hetvägg i ordets egentliga och sanna betydelse. Insåg att vi har en rätt effektiv AC inne i huset...

Över 30 grader och en luftfuktighet på några tusen procent. Jag älskar värme, men jag var rädd att datorn inte skulle klara av betingelserna, så jag satte mig inomhus och avnjöt såväl matchen som maten.

Sedan tillbaka till mina arbetsuppgifter (jag jobbar för närvarande med ett projekt som handlar om sociala insatser för barn och unga, läs mer här) med matchreferatet i bakgrunden. Kändes riktigt bra efter 2-0, men sedan reducerade förstås Hammarby med några minuter kvar och domaren hade självklart lagt på alldeles för mycket tilläggstid, så jag måste erkänna att det inte blev många knop gjorda de sista fem minuterna av matchen. Men Atleterna lyckades stå emot anstormningen och bärga ytterligare tre poäng. Klubben har nu allt fastare mark under fötterna.

Extra skönt var det förstås att åter gå om Bollklubben i den allsvenska tabellen. HBK har dock en match mindre spelad och möter farsans gamla lag Djurgårdens IF i morgon, torsdag. Eftersom svärfar befinner sig på ett plan på väg hit när matchen avgörs, lär det vara jag som berättar för honom om hur matchen slutar. Frågan är om han ska fira segern med en kall öl eller dränka sorgen. Jag återkommer i frågan.

För övrigt spelade Big Brothers lag också 2-1 i dag. Tyvärr var det motståndarna som gjorde två mål. Men Storebror gjorde sitt lags enda balja och han var påtagligt nöjd när vi cyklade hemåt i skymningen i kväll. En kanonträff från rätt långt håll som seglade över målvakten och gick in rätt i krysset.

I morgon försvinner grabben på camp i ett par dagar. Vi andra förbereder oss för att ta emot mormor och morfar. Sedan väntar en intensiv helg med bl a poolparty och födelsedagskalas. Och på söndag går jag ombord i en flygmaskin för transport till Köpenhamn och därefter Stockholm.

Men vi hinner säkert höras innan dess.

Saprofyterna kom fram ur garderoben

Ibland chockar jag mig själv. Som härom morgonen. Sonen och jag var ute i ottan för att ta bussen till hans skola. På ett murket träd utanför vårt hus såg vi några vita, svampliknande växter. Sonen undrade vad det var. Han förväntade sig säkert inget annat svar än det vanliga svamlet från fadern. Men fadern chockade framförallt sig själv genom att drämma till med:

"Det, förstår du min son, är saprofyter. En särskild sorts kryptogamer som specialiserat sig på att leva av förmultnande och ruttnande växter."

Jag stannade upp, förstummad. Herregudminskapare. Jag hade säkert inte tänkt på en saprofyt på de senaste 30 åren. Ändå satt den där kunskapen i mig någonstans i något undanskymt skrymsle av min arma hjärna. Och plötsligt bara plockades den fram, utlöst av en enkel fråga och en disträ blick på trädet. Liksom självklart.

Jaha, där växer ett gäng saprofyter.

Sonen trodde förstås att jag bara hittade som vanligt. Men efter mina pedagogiska förklaringar om saprofyter och kryptogamar och svampar och lavar och mossor (kunskaperna ställde sig på kö och bara ville ut ur huvudet), så började han sakta men säkert inse att jag för en gångs skull visste lite vad jag pratade om. Först såg han faktiskt lite imponerad ut. Sedan tappade han snabbt intresset. Vilket är fullt förståeligt, faktum är ju att saprofyter inte tillhör de roligaste växterna på denna jord. Fattar inte varför jag var så intresserade av dom en gång i tiden.

För tillfället är jag både utan hustru och bil. De har båda åkt till Pittsburgh på jobbresa. Så jag och kidsen rår oss själva några dagar. Det ska nog gå bra. Man klarar sig utan bil i DC, även om det innebär en del logistiska problem eftersom barnen numera har så mycket aktiviteter på olika håll och kanter. Men det finns ju cyklar och tunnelbana och kompisars bilar som man kan låna. Hustrun är svårare att ersätta med alternativ, dock.

Storebrors fotbollslag vann dagens match med 4-1. Inget mål, men väl en stolpträff och ett skott i krysset som räddades av målvakten. Big Brother var nöjd och fick mycket beröm av coachen när jag hämtade honom.

Lillebror hade sin första läxa i dag - tio minuters läsning. Vi valde boken han fick av fröknarna på Liten och Stor i Bromma när vi flyttade - "Very Tricky, Alfie Atkins". Det är ingen mindre än Alfons Åberg på engelska, det. Han läser numera så det står härliga till, den lilla grabben.

Och Syster Yster stack hem till en kompis direkt efter skolan. Hon har alltid en massa polare, den tjejen. Ungefär fyra av fem samtal på hemtelefonen är till henne...

I övrigt intet mycket nytt att förtälja from DC. Fortsatt kanonväder. Jag har sprungit två dagar i rad. Bara en sån sak.

Värmebölja på gång

Det ska visst bli uppemot 90 grader (dvs runt 32 grader) här i DC i mitten av veckan, vilket torde sammanfalla ganska exakt med svärföräldrarnas ankomst torsdag eftermiddag.

Känn er välkomna!

Veckan har inletts med strålande väder (ja, jag vet att det börjar låta tjatigt...). Storebror och jag gjorde en insats för miljön i morse och åkte kommunalt till hans skola. Sedan gjorde jag en ännu större insats och sprang genom Rock Creek Park hem till Georgetown igen. En härlig och uppfriskande joggingtur på runt sju, åtta kilometer.

Efter leverans av övriga barn på deras skola, satte jag mig och jobbade intensivt med avbrott för lunch och en snabb genomläsning av dagens Washington Post. På sportsidorna såg jag att Anton Gustafsson, son till Bengt-Åke - Sveriges förbundskapten i ishockey, inte platsar i Washington Capitals detta år heller.

"Han är för ung och behöver lära sig mer", sa coachen till The Post. Så nu får den 19-årige Anton lira i farmarlaget eller åka hem till Sweden igen. Överhuvudtaget verkar inte coachen gilla svenska spelare. Micke Nyyyylander fick ju knappt spela alls förra året och det verkar tveksamt om han får göra det i år.

Ännu inga tecken på några grisiga små virusar. Däremot har ett par av barnen fått lindriga förkylningssymptom med en aning nästäppa. Lagom till mormor och morfars besök...

Fotboll mot presidentens döttrar

Lillebror gjorde mål när hans Penguins vann över presidentens döttrars skola Sidwell i förmiddags. Utan att på något sätt vara partisk kan jag konstatera att han var bäst på plan. Vad slutresultatet blev var väl rätt oklart. Enligt mig vann dom med 8-6. Andra påstod att det blev 14-13, Någon sa att det slutade oavgjort, 9-9. Men alla verkade ha kul, ingen började gråta och presidentens döttrar var uppenbarligen någon annanstans eftersom Secret Service lyste med sin frånvaro.

Vädret fortsätter vara guds gåva till mänskligheten. Runt 28 grader, klarblå himmel, frisk luft. Underbart för en gammal viking från norden. Jag blev så inspirerad så jag stack ut och sprang uppemot 15 kilometer i eftermiddags. Och njöt!

Senare på kvällen njöt jag av Atomic Swings gamla slagdänga Stone Me Into the Groove, som jag av någon anledning är barnsligt förtjust i. Jag vet inte om det är Niclas Frisks Ralf Edströms-polisonger á lá 1974 eller vad det är...:



Och här kan den som vill se Lillebrors framfart tidigare i dag (han har nummer 12):



Slutligen kan jag konstatera att bottengänget Bollklubben från Halmstad mot alla odds lyckades vinna mot Helsingborgs IF. Det måste kännas ovant med tre poäng för en HBK-supporter. Rent av chockerande.

Äntligen fredag

Kanonfint väder och läget under kontroll efter en intensiv vecka. Efter glasögonköp (det var nog dags eftersom jag har haft dessa i 13 år), diverse hämtningar och körningar hit och dit under sen eftermiddag, landade jag i trädgården med ett par tidningar, öppnade en kall Sam Adams och drog några djupa andetag. Beställde färdigmat från vår lokala thai-krog och ägnade sedan kvällen åt några Pistvakt-avsnitt på SvT-play samt ett härligt gammalt Neil Young-klipp där han letar efter rätt munspel i sina fickor samt lirar den nya låten "Heart of Gold". Värt att se för Fredrik N och alla andra svårt Neil Young-beroende:

4-0

GAIS-Gefle 4-0.
4-0.
4-0.
Wow.
4-0.

Jag lägger tillfälligt ner mitt krav på tränarbyte.

En gammal sailor visar hur det går till

Pratade med brorsan i går. Han saknade bilddokumentation på bloggen från sommaren. Särskilt från den där helgen ute i skärgården. Och speciellt när jag var ute och provade brädan.

Jag har alltid betraktat mig som en världsomseglare efter mina många år som segelbåtsägare. Sjön är mitt andra hem. Jag har korsat de flesta hav och upplevt de värsta oväder.

Så möjligen fick min självbild en liten knäck när jag skulle visa hur man vindsurfar i somras.

På brorsans begäran kommer alltså här ett gäng förnedrande bilder av mig själv som råbarkad sailor. Till saken hör att det blåste omkring 35 sekundmeter vid tillfället. Det är ingen ursäkt. Men en förklaring.

Se ju bra ut. Så här långt.

Aj då.

One more time.

Steady now. Looking good.

Oj då.

Här gäller det att visa sig från sin bästa sida.

Steady. Steady. Ser ju finfint ut...

Hoppsan.

Äntligen kontroll. Var är rodret?

Till slut tröttnade barnen på mina pinsamheter och tog över brädan. Och det var kanske bäst så. Nytt försök nästa sommar.

Redskins - ett fall för HD

Washington Redskins (vi snackar amerikansk fotboll här) inledde naturligtvis säsongen i söndags med förlust borta mot N Y Giants. Något annat var väl knappast att vänta. Laget har spelat uruselt de senaste säsongerna och behöver ha en ny tränare snarast. Jim Zorn gör ju ingen Redskinsfan glad.

Men bortsett från det. Redskins har även andra problem att hantera. För 17 år sedan stämdes nämligen klubben av några indianer som menade att namnet "Redskins" är diskriminerande och nedsättande mot Amerikas ursprungsbefolkning. Sedan dess har tvisten virvlat runt i det rättsliga korridorna i det trixiga rättssystemet i USA. 1999 vann de indianska aktivisterna i en domstol som dömer i varumärksärenden. Redskins överklagade förstås till nästa instans och så har det fortsatt åre efter år.

Nu kan dock ärendet börja närma sig vägs ände. Indianerna har nämligen begärt att fallet ska upp i Supreme Court - USA:s motsvarighet till Högsta domstolen. Skulle fallet komma upp där - och klubben förlora målet, då kommer man tvingas att byta namn. Och dessutom får man garanterat ett saftigt skadeståndskrav från landets ursprungsbefolkning.

När jag ändå är inne på sporttemat. Micke Nylander, den gamle hockeyspelaren från Huddinge som numera lirar i lokallaget Washington Caps, har skapat stora rubriker här den senaste veckan. Anledningen är att coachen inte vill ha kvar honom i laget. Men Nyyyyylander (som han lallas här) har ett giltigt kontrakt, som bl a innebär att han kan vägra att flytta på sig (om han inte själv vill). Alltså infann han sig vältränad och i tid till caps första träningsläger nu i veckan, till coachens stora glädje... inte.

Dagen har annars präglats av fortsatt värme. I dag var jag på House of Sweden och visade mina vänner i skolans executive committee de kanonfina lokalerna som vi har hyrt för skolans stora party fredagen den 13 november (our lucky day, som vi säger här över).

Take care!

Chockerande stora fotbollsspelare

Det förföriska vädret fortsätter. I dag har vi haft runt 27-28 grader och strålande sol. Tyvärr har jag tvingats sitta inne och jobba precis som vanliga människor nästan hela dagen. Men på eftermiddagen tog jag ledigt några timmar och körde iväg för att kolla in Big Brothers seriematch i fotboll.

När Lillebror och jag kom dit, trodde vi knappt våra ögon. Motståndarlaget var ungefär dubbelt så stora som "vårt" lag. Det var som att se ett lag av 17-åringar möta ett lag av 11-12-åringar. Och åtminstone det sistnämnda stämmer, eftersom Big Brothers lag enbart består av 6th- och 7th-graders.

Dessutom hade Burkegänget inte en enda avbytare, medan motståndarna hade åtminstone fem gubbar som de kunde slänga in när folk blev trötta. Med detta sagt, kan jag således konstatera att det blev förlust. Men Storebror var nära att scora på slutet.

Och Syster Yster har nu kommit igång med sin löpträning, "Girls on the Run". Så nu är alla tre kidsen involverade i någon form av idrott.

Själv tog jag cykeln fram mot kvällen och trampade iväg till föräldramöte på Big Brothers skola. När jag vände hemåt igen vid 21-tiden var det fortfarande så där underbart varmt och skönt i luften.

Höst i Distriktet

Det må låta tråkigt, mörkt och kallt; hösten har kommit till DC. Men det är varken det ena eller det andra eller det tredje.

Höstarna här i Distriktet är vackra. Solen skiner ofta, vädret är stillsamt, regnet håller sig borta, luften är klar, färgerna fantastiska, temperaturen håller sig ofta runt 20-25 grader och det är inte så där förbålt fuktigt som det normalt är från maj till början av september.

Det är helt enkelt en ren fröjd att vistas ute.

Hösten brukar dessutom vara rätt länge. En bra bit in i december är det inte ovanligt med vad vi i Sverige brukar kalla fina sommardagar. Sedan kan vintern rasa in utan närmare förvarning, när vinden svänger från den sydliga, som dominerar under hösten, till den kalla nordan, som kommer loss i december och som sedan kan ligga kvar en bra bit in i april. Och nordanvinden är ofta svinkall. Det gör att det kan vara uppemot 50 graders skillnad mellan den varmaste och kallaste dagen under en säsong - det är inte helt ovanligt!

För många år sedan fick jag mig förklarat attd essa våldsamma temperaturskillnader beror på att det inte finns någon bergskedja här "på tvärsen", d v s som går i västlig-östlig riktning. Det gör att de varma och ofta fuktiga vindarna från Mexikanska golfen har fritt blås upp till DC-området, med värmeböljor (uppemot 40 grader är inte ovanligt), tropiska regn och ofta häftiga stormar som följd.

På samma sätt har den arktiska vinden från norr lätt att ta sig ner ända hit, inte sällan med temperaturer på ner mot 10-15 minusgrader och snö.

Det kan vara rätt omtumlande. Förra våren kom min gamle polare Anders hit i början av mars. Då var det rejält med snö och omkring 5 minusgrader. En vecka senare fanns det inte en snöflinga kvar, solen sken från en klarblå himmel och temperaturen hade gått upp till över 20 grader. Jag kommer ihåg att vi satt på en uteservering och drack några öl en ljummen kväll. Utan jackor och utan att frysa.

Hur som haver. Denna vackra höstsöndag har således tillbringats utomhus till största delen. Vi stack upp till en av våra parker på förmiddagen, träffade kompisar där och hade picnic. Själv passade jag på att springa runt tio kilometer.

Senare på eftermiddagen gick hela familjen och tittade på när Lillebror tränade med sitt nya soccerlag. Han gjorde ett av de tre målen i den avslutande interna träningsmatchen och var påtagligt nöjd efteråt...

Big Brother fick för övrigt hoppa in som extracoach och var inte direkt missnöjd med det, han heller. Alltid kul att visa småglina hur en boll ska behandlas.

Det fina vädret har utlovats fortsätta hela veckan. Härligt!

Och på grisfronten: Intet nytt.

Fotbollspremiär för Lillebror

Så har då Lillebror haft premiärmatch för sitt nya lag, Stoddert Penguins. Match direkt, utan en enda träning före. Kanske inte bästa tänkbara förutsättningen, men det är ju bara att köra... Följdaktligen präglades första halvlek mest av förvirring och fortfarande fem minuter in i andra trodde Lillebror fortfarande att man bara "tränade" och undrade när matchen skulle börja.

Men hur som helst. Andra halvan av matchen började Penguins spela bättre och Lillebror var - helt objektivt - bäst på plan. Han hade tre, fyra rungande skott strax utanför mål, dribblade, passade, bröt. Var överallt och sprang oavbrutet. Hans lag förlorade dock med 2-4, efter 0-4 efter den första förvirrade halvleken.

Det är bara en tidsfråga innan han kommer att platsa i GAIS, som när jag skriver detta just gör 2-2 mot Elsborgs IF. I sista minuten av ordinarie matchtid. Slutresultatet bekräftas i detta nu.

Uppvärmning inför Lillebrors första match. Snygg lagtröja.

Så var matchen igång. Lillebor är laddad.

Intensiva närkamper.

Spelet utan boll är också viktigt. 12:an är vår grabb.

Det är alltid jobbigt att stå bredvid. Storebror och jag skrek oss hesa.

Åtta år sedan terrorattackerna

09/11/01.

Siffrorna betyder fortfarande mycket här i USA. I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot New York och Washington (eller rättare sagt mot Pentagon, som egentligen ligger på Virginiasidan om floden) och minnet högtidlighålls fortfarande på många håll.

Strax före klockan 9 i morse hölls en "moment of silence" på flera skolor och arbetsplatser här i Distriktet. Presidenten åkte i förmiddags över till Pentagon och deltog i en minneshögtid vid den relativt nyanlagda minnesplatsen där. Och som tidigare är det ett antal skyskrapor runt DC (inne i stan finns inga höga hus) som draperat sina fasader med jättelika amerikanska flaggor.

Samtidigt kan jag konstatera att uppmärksamheten blir mindre för varje år som går. Färre flaggor. Färre artiklar och inslag i medierna. Mindre snack om terrorattacker på gator och torg. Om två år, till tioårsdagen, kommer det garanterat att bli ett uppsving i högtidlighållandet. Därefter blir det antagligen mindre och mindre. Och det är kanske bara bra det, även om det kan te sig en smula bittert för de många tusen som miste anhöriga och nära vänner då, den 11 september 2001.

Livet måste ju går vidare, trots allt.

Jag har lärt mig nåt nytt!

Eftersom jag precis lärt mig att lägga in videoklipp från webben på bloggen, så kan jag ju inte låta bli att göra det. Först ut ett klipp som jag snott från min bloggkompis Taina (som inspirerade mig till att lära mig det här). Det är taget från Jon Stewarts "The Daily Show":

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 1
http://www.thedailyshow.com/
Daily Show Full Episodes Political Humor Healthcare Protests

Sedan en trevlig liten sång. Måste ju vara kulturell också:



Mera kommer.

Doktorer och tillgången på vård i DC

Dagen har präglats av diskussioner av vårdreformen. Alldeles nyss avslutade president Obama sitt sedan länge emotsedda "vårdtal" till den samlade kongressen (läs mer om den amerikanska vårdfrågan på min andra blogg).

Även i vår lilla skala har vården varit i centrum. Sedan en tid har vi nämligen försökt lista oss hos en läkare. Här i Distriktet skaffar man sig nämligen "sin" doktor, vilket påfallande ofta är lättare sagt än gjort. Några exempel:

För det första: Har man en sjukvårdsförsäkring blir man hänvisad till vissa läkare, som har avtal med just detta försäkringsbolag. Så det där snacket om att man fritt kan välja läkare här i USA är en sanning med stor modifikation.

För det andra: Hittar man en läkare som verkar bra och som är godkänd av ens försäkringsbolag, då är det ofta så att just denna läkare inte har tid med en förrän typ om tre månader. Så det där snacket om att det inte finns väntetider i ett privatiserat vårdsystem är en stor fet myt.

För det tredje: Det är väldigt svårt som nyinflyttad eller invandrare (som i vårt fall) att veta vilken läkare som är bra. Doktorn ska naturligtvis vara kompetent. Men hon ska även ha rätt kontakter - med specialister, med sjukhus, med försäkringsbolaget... Och hur vet man sådant?

För det fjärde: Saknar man försäkring så är i stort sett allt fruktansvärt dyrt. En normal check up kostar mellan 500 och 1 200 dollar om man betalar ur egen ficka. Det finns ingen allmänt accepterad taxa, utan alla läkare bestämmer själva sina priser. Det är alltså ofta lönsamt att ringa runt och jämföra. Vilket tar en himla tid...

Jag har ägnat de senaste veckorna med att kolla upp doktorer med i stort sett varenda bekant vi har. Det är förvånande hur många som verkar vara missnöjda med "sin" läkare. Svårt att få tid, stressade, opersonliga är några av omdömena.

En kompis rekommenderade dock sin läkare mycket varmt. Så jag ringde dit och tänkte lista oss där (hustrun och mig, barnen har redan en läkare). Efter en lång väntetid kom jag fram och fråga nummer ett var: What is your name? och fråga nummer två var: Which insurance do you have?

Ja, fråga ett var ju rätt lätt att svara på. På fråga två svarade jag att vi har ett svenskt försäkringsbolag och att vi därför betalar själva och gör upp med vårt bolag i efterhand.

Jag riktigt kände hur personen i andra änden av linjen plötsligt blev skeptisk. En person utan etablerat försäkringsbolag? Brrrr.

Men jag gick vidare. Kan vi få en tid för en vanlig hälsoundersökning, frågade jag. Och istället för att få förslag på tider, så blev svaret att det kommer att kosta "mellan 800 och 1 000 dollar. Per person". Uppenbarligen tvekade hon på min betalningsförmåga.

Okej, sa jag. Har ni någon tid till exempel i nästa vecka?

"Nej. Första tid jag kan erbjuda är den 8 november."

Två månaders väntetid för en vanlig hälsokoll? No thank you, sa jag.

Nu har jag ett par andra läkare på listan som jag ska ringa i morgon. Jag hoppas få napp - och få en tid inom åtminstone ett par veckor. Jag menar, man är ju van vid det svenska landstingsdrivna monopolet, så nedtalat av alla. De få gånger jag har behövt gå till "min" vårdcentral i Bromma, har jag max behövt vänta till nästa dag...

Mera vård: Det tog en halv dag. Sedan dök det första fallet av (troligen) H1N1 upp på Big Brothers skola. Enligt ett mejl från skolledningen så skickades en elev i high school hem med feber i går och senare bekräftades det att eleven hade "någon form av influensa".

It's getting closer... Synd bara att vi inte har någon doktor här.

Back to normal

Så är då äntligen alla samlade i grottekvarnen (fritt efter författaren Folke Fridell, vars bok "Tack för mig - grottekvarn" förresten mycket väl kunnat platsa på min 15-böcker-som-betytt-mycket-lista, se inlägg för någon vecka sedan).

I dag var det nämligen äntligen dags för Big Brother att masa sig upp ur sängen vid kvart i sju på morgonen för att sedan, strax före halv åtta, åka iväg med sin kära gamla pappa till skolan.

Därmed är allt tillbaka till det normala. Vilket är rätt skönt. Jag är ju en man som älskar rutiner (som jag också tidigare berättat om, jag har snart inget nytt att förtälja...).

Förhoppningen är att vi ska kunna dra vårt strå till miljön och på sikt minska på bilkörningen till och från Storebrors skola. Det är lite knixigt att ta sig dit kollektivt, det krävs både buss och tunnelbana. Men med lite övning så här i början av terminen ska grabben nog klara av skoltransporterna på egen hand. I dag förenade jag nytta med nöje (nåja), genom att springa till skolan (omkring fem kilometer uppförsbacke) för att sedan, tillsammans med sonen, ta tricken hem.

Big Brother var en aning trött i morse, men det var uppenbart att han faktiskt längtade till skolan. Det blir trots allt lite långtråkigt att gå hemma med farsan, när de flesta kompisarna som bor i trakten redan har börjat sina plugg.

Hans skol-fotboll har redan varit igång ett par veckor snart. En vänskapsmatch spelades i fredags, som dock Storebror missade. Det blev förlust. Uppgifterna varierar om stort nederlaget faktiskt blev, men minst 8-0 i alla fall.

Enligt tränaren kommer det dock att ordna sig till den första seriematchen, som går på torsdag mot Jewish Day School.

"We'll have i lethal striker in the team then", sa han och pekade menande på Storebror.

Snacka om att sätta förväntningar på grabbens späda axlar. Men han såg rätt nöjd ut. Sedan gick han ut och satte några strutar i den interna träningsmatchen...

För övrigt har även Lillebror nu tagit sig in i ett fotbollslag: Stoddert Penguins. De ska spela sin första match på lördag. Förberedelse: Noll träningar. Men min hustru gav honom den enda kunskapen som egentlligen behövs: "Kolla i vilket mål ni ska göra mål".

Eller som den gamle ärkeängeln Torbjörn Nilsson en gång berättade för min kompis Martin, som undrade vilken uppställning som är bäst i korpens sjumannaserie, 2-3-1, 3-2-2 eller något annat.

"På den nivån vi pratar om här finns det bara två saker som ni ska tänka på: När ni har bollen försöker ni göra mål. När dom har bollen försöker ni ta den ifrån dom".

En taktik som GAIS kanske ska pröva...

Tilläggas bör att även Syster Yster är på gång med sin träning. Hennes löparklubb kommer att köra två gånger i veckan från och med denna höst. Och i november är det dags för stor löparfest.
Ännu inga spår av grishosta. Även om hustrun klagade över ont i halsen häromdagen. Men det gick över utan det minsta nöff-nöff.

Människorna är intressantast på zoo

Vi körde på med vårt djur-tema också på söndagen och cyklade till National Zoo. Där var det omkring 100 000 andra männiksor samt ett och annat förskrämt djur. Uppriktigt sagt så tycker jag att det är roligast att titta på människorna. Jag vet inte varför, men just på zoo verkar det alltid samlas de mest märkliga personer.

En del är ofantligt överviktiga. Inte sällan ser man hela familjer som mödosamt och makligt tar sig fram med pust och stånk, var och en med en kroppsvikt på minst det dubbla jämfört med vad de borde väga. Det känns onekligen en aning ledsamt att se dessa ungar - ibland inte mer än tre, fyra år - som släpar på en enorm övervikt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur föräldrarna kan låta det ske, det är ju så uppenbrat att de ger sina barn alldeles totalt vansinnigt fel mat och inte ser till att de är ute och rör på sig tillräckligt. Okej om de misshandlar sina egna kroppar och låter dom svälla upp till över 200 kilo. Men barnen... Barnen...

Snacka om att grundlägga vansinninga matvanor.

Sedan är det alla olika former av invandrarfamiljer och/eller turister från jordens alla hörn. Här hörs mängder av olika språk och klädstilarna går från heltäckande burka till knappt-täckande-alls klädesplagg.

En del killar är så coola att de knappt vet hur de ska ta sig fram. Jag antar att deras kläder är någon form av kod som berättar exakt hur coola de är och på vilket sätt. Bortkastade pengar när det gäller mig, eftersom jag tycker att det hela mest ser obekvämt ut och inte alls förstår de subtila signalerna. Men det är rätt kul att se på.

Men dom som är fullständigt täckta av tatueringar? Okej om man har en eller annan tatuering. Men hela armarna? Eller benen? Det är bara fult (men jag börjar bli gammal och konservativ)(och särskilt snygg är jag ju inte heller numera)(så vem är väl jag att ha åsikter?).

Men mest är det helt enkelt bara väldigt kul att kolla in alla blandningar av kulturer, etniciteter, sociala bakgrunder, traditioner och utseenden. Här finns kort sagt allt och alla. Jag skulle antagligen kunna sitta i timmar och bara titta på folk. Mycket roligare än de stackars djur som sitter där i sina burar och har tråkigt.

Med ett undantag dock. Flodhästen. Den har stil. Särskilt när den sätter igång sin svans som en propeller och bajsar. Då gäller det att hålla sig undan.

I dag, måndag, är det således Labor Day här i USA. Barnen har en massa kompisar här. jag försöker få ut dom i friska luften. Rätt förgäves så här långt.

Ute i spenaten bland livsfarliga djur

Det är långhelg här i Amerika. Labor Day på måndag, vilket innebär att de flesta är lediga tre dagar och passar på att sticka iväg från stan. Många åker till havet och stannar fredag till måndag. Själva åkte vi iväg åt andra hållet, på en heldagsutflykt. Målet var Great Falls State Park, som ligger på ett behagligt avstånd från DC centrum.

Eller egentligen var det inte parken i sig som var målet, utan en särskild led som går längs floden och som är rena rama alpinklättringen på sina ställen. Häftiga vyer, brant både uppåt och neråt, massor av spännande djur och natur och när vi till slut kom tillbaka till startpunkten var vi alla rätt möra i benen. Men alla tyckte det var jättekul och kände sig nöjda efteråt.

Kvällen ägnades sedan åt familjefilm, god middag och godis. Kidsen gick nästan frivilligt och la sig redan före klockan 9.

I går kväll hade vi några vänner över på middag. Vi bjöd på medelhavsarabiskt inspirerad mat som serverades med regionalt vin från Virginia. fantastiskt gott om jag får säga det själv (hustrun lagade det mesta av maten...).

Och ännu inga spår av någon grisförkylning.

På utflykt i klorofyllen. omkring 20 kilometer nordväst om DC.

Gamarna väntade på att vi inte skulle orka gå längre...

...men vi strävade på och klättrade uppåt och neråt alltmedan svetten lackade.

Det var inte bara gamarna som väntade...

Lillebror började känna sig lite mosig efter ett par timmars klättrande. Men varför ser han så rädd ut?

Jo, en livsfarlig giftorm slingrade sig genom lövverket...

...vid kanalen som ligger strax intill floden.

Ormen slingrade sig iväg så småningom. Själv hyser jag en hälsosam respekt för dessa kryp. Liksom för hästar.

Klubben som stämmer sina fans

Den utan konkurrens största sporten här i Distriktet med omnejd är amerikansk fotboll. Washington Redskins drar fulla hus (FedEx Field tar 100 000 personer!) vid varje match under säsongen.

Laget är så populärt att arenen är slutsåld för hela säsongen långt innan den första matchen spelas. Om man vill gå på en enstaka match måste man köpa biljett via någon av de second hand-förmedlare som finns.

Men alla är inte lyckliga. Washington Post har de senaste dagarna skrivit flera artiklar om Redskins inställning till sina egna fans. Och den är inte trevlig alla gånger. Faktum är att Redskins varje år stämmer ett antal av sina supporters på miljonbelopp.

Bakgrunden är följande: Många Redskinsfans träffar ett långsiktigt avtal med klubben om säsongsbiljetter. Det kan handla om t ex sex eller tio år. Det blir billigare för den enskilde, ofta kan man tjäna en bra slant på att mångårigt avtal. Man betalar dock inte hela summan på en gång, utan inför respektive säsong.

De senaste åren har dock allt fler valt att hoppa av detta avtal. Ofta som en följd av arbetslöshet, lägre inkomster, allmän osäkerhet etc. Men att bryta ett avtal gör man inte bara så där i det här landet. Redskins har därför stämt stora mängder av sina egna fans på summor som ibland har handlat om mer än en miljon kronor. Och hittills har klubben vunnit i stort sett alla dessa stämningar mot de enskilda (numera f d) supportrarna.

The Post har i dag en intervju med en kvinna på drygt 70 år som troget gått på Redskinsmatcher och betalat sina säsongsbiljetter sedan i början av 1960-talet. För en tid sedan gick hennes mäklarverksamhet i stå på grund av den ekonomiska krisen. Hon tvingades dra in på allt, bland annat klarade hon inte av att betala sina säsongsbiljetter. Hon blev stämd av Redskins, hade inte råd med försvarsadvokat och ska nu betala ett skadestånd till klubben på 66 364 dollar (runt en halv miljon kronor). Hon håller som bäst på att sälja alla sina Redskins-samlarprylar för att åtminstone få in lite pengar till skadeståndet.

Mina tankar går osökt till min egen förening, Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap. Med tanke på allt biljettstrul som den klubben lyckats ordna till under de senaste året, skulle det inte förvåna mig om man snart också börjar stämma sin hemmapublik av en eller annan anledning.

Men det är klart, då måste man ju ha en publik. Det faller väl på det.

I övrigt kan meddelas att jag och Big Brother hade en underbar förmiddagspaddling i dag och att vi ännu inte fått någon grissjuka.

Total make over

Höst innebär omstart på många sätt. Skolor och jobb drar igång igen efter sommarledigheten. Rutinerna kickar igång. Vardagen är tillbaka. Det tar runt tre dagar, sedan är allt som vanligt igen.

Samtidigt är hösten en utmärkt tid att genomföra förändringar. Så har vi t ex revolutionerat köket genom att möblera om. Hustrun har dessutom köpt en ny snygg soptunna. Jag har organiserat om skåpet med lakan och handdukar. I morse tog jag äntligen tag i en sedan länge försummad del av hemmet: Dotterns klädbyrå.

Näst på tur: En total remake av källaren. När vi flyttade hit för ett par år sedan hade jag en rätt bra struktur. Men med tiden har strukturen blivit allt mer ostrukturerad. Prylar av allehanda slag har liksom bara kastats ner för trappan och hamnat i några stora högar här och där.

Hustrun påstår att det börjat lukta konstigt därnere, så antagligen ligger det något och ruttnar i botten på någon hög någonstans. Nästa veckotema blir således: källaren.

I går, onsdag, cyklade vi in till Vita Huset och kollade när Obamafamiljen lyfte med helikoptern och åkte till sommarstugan Camp David. På kvällen var det samling med "Onsdagsklubben". Vi är ett gäng som med start förra året träffas varje onsdagskväll och dricker vin och äter ost, alltmedan barnen springer omkring och har kul. Hur trevligt som helst. Nästa vecka är det vi som ska vara värdar.

Nu ska Big Brother och jag ut och paddla kajak. Vädret? 70 grader nu kl 10 på förmiddagen. Det är lika med omkring 23 grader Celcius. Solen skiner, en stilla vind.

Synd att klaga.

Asfalts-chock vid Vita Huset

Cyklade in till ett seminarium om sjukvårdsreformen i den i detta sammanhang ytterst intressanta delstaten Massachusetts i morse. Passerade Vita Huset längs vägen och som den hängivne washingtonian som jag utvecklats till, fick jag en svår chock.

Den tidigare så vackra stenläggningen utanför 1600 Pennsylvania Avenue var borta och ersatt med becksvart asfalt. Fullständigt horribelt! Hur tänkte dom där?

En teori är att det hela måste ha något med Secret Service och säkerhetsaspekter att göra. Det är kanske enklare att gömma en granatkastare bland olikfärgade stenblock?

Jag funderar starkt på att skriva en insändare till Washington Post om detta övergrepp på stil, smak och tradition. Samt underteckna med "Hederlig och upprörd skattebetalare".

I övrigt: Big Brothers fotbollssäsong har dragit igång med träning varje eftermiddag. Övriga två går i skolan som vanligt och trivs fortfarande hur bra som helst.

Själv har jag kunnat konstatera att Spotify funkar hur bra som helst även på denna sidan Atlanten, åtminstone ännu så länge. Just nu snurrar Nirvana i hörlurarna. Tack Fidde!

Amen, va 17 är det här? Asfalt utanför Vita Huset? Skandal!

Bonusbild från helgen. Picnic med kompisar uppe i Montrose Park. Trevligt men myggrikt.