Dagen har gått i sportens tecken. För första gången någonsin gav sig de tre barnen och de två vuxna ut på en gemensam löprunda. Tre kilometer på lite drygt 20 minuter. Inte illa. Sedan stack Big Brother och jag iväg på ytterligare fem kilometer. Han hade som mål att komma under 30 minuter på halvmilen. Och det klarade han med en hel minut tillgodo. Snyggt jobbat.
På slutet stack han iväg med en sådan fart att jag insåg att jag nog blivit omsprungen definitivt - om ni fattar vad jag menar. Lite tragiskt, men ändå blev jag stolt på något sätt. Det är väl så det ska vara, kidsen tar över.
Hustrun och jag har sedan länge konstaterat att barnen ligger ljusår före oss när det gäller att förstås och behärska ny teknik. Och det gäller även den 7-årige lillgrabben.
Framåt eftermiddagen var det dags för fotbollsträning för nämnda lillgrabb med mig i släptåg, medan övriga familjen stack iväg på reggae-konsert i Rose Park, ett längre stenkast från vårt hus.
4 kommentarer:
Angående barnens framfart. Min salig morbror brukade sammanfatta läget så här: "Små barn växer upp och blir stora - och vetenskapen står maktlös!"
Så sant, så sant.
Åh vad kul att ni kan springa tillsammans. Det lär inte hända i denna familj på ett tag...
Lillasyster verkar ju hur pigg som helst?
Skicka en kommentar