Eftersom det går åt pipsvängen med alla lokala DC-lag för närvarande - nu har t o m Caps börjat spela uruselt (hockey) - och GAIS har vinterlov, så tvingas jag vända mig åt andra håll för att stilla mitt brinnande idrottsintresse.
Den gamla fina och anrika klubben IK70, numera med det betydligt tråkigare namnet IK Oskarshamn, håller på att göra succé i hockeyns näst högsta serie, allsvenskan. Publikrekord och toppkänning tillsammans med gamla fina storheter som Rögle, Malmö, Leksand och Tingsryd.
Det får mig att minnas tillbaka till den första hälften av 1970-talet. Vi hade flyttat till Oskarshamn 1969, efter att farsan fått jobb som svetslärare på omskolningen. Året efter slog de båda klubbarna AIK och IFK ihop sina ishockeysektioner och bildade IK70.
Bara namnet kändes ju magiskt. Så modernt, så coolt.
Farsan var ideellt arbetande sjukvårdare på matcherna (han hade alltid drömt om att bli läkare, men det fanns inga pengar för studier när han var ung). Denna syssla hade det goda med sig att vi ungar kunde smita in gratis. Och det gjorde vi förstås. De första matcherna jag gick på var på den gamla uterinken. Det var alltid svinkallt och blåsigt. Ibland regnade det. Men det var spännande!
Efter några år byggdes ishallen och det var ju helt fascinerande att gå på hockey - inomhus! Jag kommer ihåg hur det lät annorlunda jämfört med spelet på uterinken, det ekade mer och man hörde hur spelarna skrek till varandra på ett helt annat sätt. Och det luktade konstigt, en blandning av kokt korv, svett och kemikalier från konstfrysanläggningen.
Varmkorven var dyr, jag minns tyvärr inte vad den kostade... Kanske två och femtio? En femma tillsammans med en Pucko? Någonstans där i alla fall. Vi fick bara en korv per match, i alla fall.
Nu är tydligen ishallen renoverad och kallas för Arena Oskarshamn eller nå't sådant. Det är visst läktare på kortsidorna också. Det var det inte på min tid.
Oskarshamn är en klassisk arbetarstad, dominerad av tung metallindustri som varvet och Scania Lastvagnsfabrik. Trots det har man aldrig varit särskilt framgångsrik i idrott, vilket är rätt märkligt (fast när jag tänker efter har man väl aldrig varit särskilt framgångsrik i någonting).
Ett tag satsade man hårt på basket. OBBK, Oskarshamns Basketbollklubb, startades i mitten av 1970-talet och var ett poplag under några år med inhyrda amerikanska spelare och leasingbilar. Sedan bytte de namn till det helt patetiska Atomics (anspelning på Oskarshamn som en kärnkraftskommun, förstås), lyckade helt förvånande nå högsta serien där man omedelbart slutade sist och som kronan på verket gick i konkurs.
Så kan det gå. Men nu hejar jag på IK70!
Dagen har i övrigt präglats av ett Ajkia-besök, så nu är förrådet av svensk mat välfyllt igen. Inklusive sillen till jul.
3 kommentarer:
Utomhus hockeyrinkar... Du väcker minnen av domnade tår, ångande tröjor och rykande andedräkt. Men kanske mest av allt - den magiska belysningen. Lampornas skålar som hängde i vajrar tvärsöver rinken. Och isen förvandlades till en scen.
För mig väcks andra minnen till liv, inga hockeyrinkar inte. Växte upp med sommarhus i Figeholm och varje vecka gick färden till Oskarshamn för diverse shopping.
Inte den roligaste sommarstad kanske men den var ju lite större än kiosken i Figeholm.
Tittar in på dina båda bloggar, intressant!
Jo, jag minns också de där vajrarna. Åtminstone på de mindre rinkarna. Och bilden av rinken som en scen, upplyst och omgiven av mörker, är klockren!
Inger, kul att du läser bloggarna. Figeholm hade ju såväl Konsum som Ica Österköp förr i världen. Plus hamnkiosken. Plus posten. Plus banken... Vi hade vårt gamla torp några kilometer utanför Figeholm och cyklade ofta dit för att handla eller bada i Bredviken. Men det är ju klart, Oskarshamn framstod som en storstad i jämförelse...
Skicka en kommentar