Det lönar sig att ryta till ibland

Det lönar sig att ryta till. Knappt hade jag publicerat mitt inlägg (se gårdagen) om krisen i GAIS förrän klubbledningen i ren skräck sprang iväg och såg till att kontraktera brassen,2009 års allsvenska skytteligsvinnare och den levande GAIS-ikonen Wanderson (han lär ju aldrig komma upp i Samir Bakaous kultstatus, men hamnar snart rätt nära).

Wanderboy ska i och för sig bara spela maximalt 19 matcher i årets allsvenska, men plötsligt ser allt mycket ljusare ut. Jag tror på en placering bland de tre främsta. Kanske dags för ett allsvenskt guld, rentav. Det var 57 år sedan sist, så det börjar bli dags.

Nej, jag är ödmjuk och tar inte åt mig all ära för detta. Kan bara konstatera att man ibland måste tala klartext för att folk ska förstå.

I övrigt fortsätter det höstlika vädret att dominera i Distriktet. regn och grått och under tio grader. "It's like a Swedish summer" som någon sa på skolgården i dag.

Träffande.

Det mest spännande som hände i dag var att tvättmaskinen började brinna. Nästan. Jag satt uppe i mitt arbetsrum och knepade och knåpade med mina projekt, när hustrun plötsligt ropade från våningen under:

Peter, kom hit!

Jag sprang ner och möttes av rök och en en skarp lukt från tvättrummet. Som den rådige man jag är ropade jag snabbt in Pedro, som ryckte ur elsladden och ställde sig beredd att släcka om det skulle dyka upp några lågor. Det gjorde det inte och efter vädring och tömning av tvätt och vatten som fanns i maskinen, försvann röken och lukten.

Troligen var det något lager som överhettats och skurit ihop. Så nu har vi ingen tvättmaskin. Men det ska visst komma tekniker på måndag och undersöka det hela närmare.

Det är ovanligt mycket strul med tekniska maskiner just nu. I morgon ska de komma och byta ut vårt urålderliga kylskåp. Bilen ska lämnas in på verkstad på måndag. Nu väntar vi bara på att spisen och diskmaskinen ska lägga av också. De är ungefär lika gamla som övrig maskinell utrustning i huset och det är väl bara en tidsfråga innan de ger upp. Diskmaskinen har låtit rätt konstigt den senaste tiden, när jag tänker på det.

För ni som inte känner till det: Pedro är alltså mitt alter ego när jag övergår från att vara lyxman, fristående skribent och kontorsråtta till att städa, fixa och reparera. Pedro är underbetald, grymtar mer än han pratar och är på det hela taget en rätt anträngande typ. Men vi är tyvärr helt beroende av honom.

GAIS-kaos och elände inför premiären

Två timmar försvann ur mitt liv i förmiddags när jag körde bilen till verkstan för inspektion. Efter en mycket grundlig och noggrann undersökning kom de fram till att de behöver nio arbetsdagar på sig för att fixa till plåt- och lackskadorna. Bilen ska lämnas på måndag morgon och sedan ser vi således inte röken av den på typ två veckor. Som tur är får vi dock en hyrbil utan kostnad under tiden.

Nog om detta tjatiga ämne. Över till fotboll. På söndag är det allsvensk säsongspremiär för Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap, även kallat Makrillarna, Atleterna, Grönsvart eller helt enkelt GAIS.

Första matchen är mot IFK Norrköping, som alltså är tillbaka i högsta serien efter några år i Superettan. Ett klassiskt allsvenskt möte med andra ord och allt utom en storseger för Peking måste betraktas som en sensation. Särskilt som IFK snodde en av GAIS bästa spelare genom tiderna, Bobbie Friberg da Cruz. Bobbie, som spelat utomlands i flera år, ville inget hellre än att återvända till laget i sitt hjärta. Men GAIS tackade nej. Klubben hade andra storvärvningar på G (se nedan) och IFK kontrakterade honom snabbt och tveklöst.

Atleternas försäsong har präglats av skador, uteblivna värvningar, märkliga värvningar, kaos samt uruselt spel i träningsmatcherna. Allt är som vanligt, med andra ord. Och säsongens målsättning är med all sannolikhet det vanliga, det med: Att hänga kvar.

Den senaste värvningen blev klar i dag, några timmar innan det så kallade transferfönstret stängdes. En 26-årig anfallare från Nigeria som den senaste tiden mest verkar ha provspelat för olika klubbar runt om i Europa. Utan att ha fått kontrakt.

"Han är väl kanske inte i toppform", sa ansvariga i GAIS när de presenterade killen tidigare i dag.

Det bästa i värvningsväg i år var väl annars den engelsman som provspelade med Atleterna för några veckor sedan. Han lirar i någon obskyr engelsk amatörserie, men GAIS klubbledning meddelade stolt att han hade landslagsmeriter.

Vilket landslag?

Det engelska herrfotbollslandslaget för förståndshandikappade.

Därmed absolut och självklart inget som helst ont om förståndshandikappade. De kan säkert vara hur bra idrottare som helst. Se bara på hockeyspelare.

Men nog borde Atleternas ledning ha insett att en kille som spelar på engelsk amatörnivå knappast kan bli aktuell för en klubb på allsvensk nivå, förståndshandikappad eller ej.

Han fick för övrigt inget kontrakt, så intelligensreserven på Gaisgården lyckades till slut fatta ett vettigt beslut, trots allt.

Det är så sant som det är skrivet: Att älska GAIS är att lida.

I övrigt har jag glömt att meddela att äldste sonen lyckligt och väl landade i Sweden i går, tisdag, och att resan hade gått hur bra som helst.

Och att hustrun och jag var och hälsade på när Lillebrors konstskola hade öppet hus i eftermiddags. En halv dag i veckan åker nämligen hela skolan (de yngre på förmiddagen, de äldre på eftermiddagen) till Fillmore Arts Center, där de har olika konstnärliga ämnen, inklusive musik, dans och teater. När vi var på besök ägnade sig klassen åt att måla självporträtt. För att komplicera det hela något var uppgiften att måla ett porträtt av hur de skulle se ut om 20 år. Det ledde förstås till en diskussion om vad de skulle bli. En tjej ville bli en "superstar who walks on the red carpet". En annan ville bli "animal teacher". Lillebrors kompis Dylan var säker på att han skulle bli en ninja. Själv var Lillebror inne på en kombination av konstnär och fotbollsproffs.

Han vill väl glädja båda sina föräldrar.

Tidsslukande bilkrock

Dagen har varit fylld av diverse försäkringsfrågor. Precis som jag anade så kommer den här krocken (se förra inlägget) att sluka tid. I dag har jag pratat fyra gånger med de två inblandade föräkringsbolagen. Och då är de ändå överens om allt... bland annat (eller kanske framförallt...) att jag var helt utan skuld. Det innebär att den andra förarens bolag får ta alla kostnader.

Dessutom har jag pratat tre gånger med en och samma biluthyrningsfirma. Så här gick det till: Först ringde det andra försökringsbolaget och sa att de bokat en bil till oss som vi ska ha medan vår egen står på verkstaden. "Bra", sa jag. "Då behöver jag inte göra något mer?". "Nej", var svaret. Det är bokat och klart. "Verkstaden ringer uthyrningsfirman så får du bilen levererad dit".

En halvtimme senare ringde biluthyrningsfirman.

"Vi ser att du bokat en bil hos oss. När ska du ha den och hur ska du betala?"

Jag ägnade en kvart åt att redogöra för bakgrunden och informera om att den andra försäkringsbolaget skulle stå för alla kostnader. En halvtimme senare ringde det igen. Samma biluthyrningsföretag, en annan anställd.

"Vi ser att du bokat en bil hos oss..."

Samma visa igen. Jag drog bakgrunden.

"Okej. Ge oss ditt körkortsnummer bara, så jag kan göra klart bokningen här så är allt klart när du kommer och hämtar bilen."

"Nej, ni ska leverera bilen till verkstaden. Det var dealen", sa jag.

Efter en del snack hit och dit så blev vi överens och jag la på.

En kvart senare ringde det igen. Från uthyrningsfirman.

"Vi ser att du bokat en bil hos oss..."

Man blir lite trött. Men nu ska det förhoppningsvis vara ordnat. Klockan 10 i morgon ska bilen lämnas på verkstad och sedan ska jag kunna åka hem i hyrbilen.

På vägen måste jag dock passera en polisstation för att plocka ut ett tillfälligt parkeringstillstånd. Jag ser redan framför mig hur lång den kön kommer att vara och att - när jag väl kommer fram - jag saknar något viktigt formellt papper från försäkringsbolaget eller från verkstaden som intygar att jag verkligen är berättigad till ett sådant där tillstånd...

Annars är allt bra. Förkylningen är så sakteliga på väg bort och vardagen har återvänt till Distriktet. I dag var alla tre kidsen i sina respektive skolor och jag har ägnat mig åt jobb i lediga stunder mellan samtalen med försäkringsbolag och biluthyrningsfirman...

Nu ska jag kolla in andra perioden i Capsmatchen. 0-0 så här långt. Mot Hurrikanerna från Carolina.

En nedra otursdag

Invånarna i Washington DC är USA:s näst sämsta bilförare, bara Floridaborna är värre, så egentligen är det väl makalöst att vi klarat oss så här långt. Men i dag var det slut på turen.

Glad i hågen, efter att ha storhandlat på Safeway tidigt i morse, kom jag körande på vår gata. Var bara hundra meter från huset när plötsligt en stor Volvo av så kallad SUV-modell, svängde ut från höger. Utan att kolla sig för och utan att använda blinkers. Förstås.

Pang och skrap och sedan var den högra sidan av vår Ford inte längre sig lik. Passagerardörren kan nu stängas bara med svårighet och det är bucklor och skrapmärken på båda dörrarna. Som tur var blev ingen av oss skadad på något sätt, men det är ju oerhört irriterande likafullt. Jag har redan ägnat ett par timmar åt att prata med vårt försäkringsbolag och med den andra förarens bolag. Och på onsdag måste jag köra till en verkstad och få skadorna värderade. Och sedan ska de repareras. Jag ser framför mig hur timmar, dagar och veckor kommer att gå åt att fixa det här...

Men, men... det är bara att bryta ihop och komma igen som han sa, Elofsson. Åtminstone är alla parter, inklusive försäkringsbolagen, vara överens om det var den andra förarens ansvar. Så vi ska gå skadefria ur det här, har det sagts. Förutom timmarna, dagarna och veckorna då...

Och som sagt, det viktiga var ju att ingen blev skadad.

Som om inte detta var sorgligt nog, så åkte äldste sonen back home to Stockholm i dag. Han sitter på planet just nu och lär vara hemma i morgon eftermiddag svensk tid, efter att bland annat ha tillbringat fyra timmar på Heathrow.

Det har verkligen varit urkul att ha honom här. Dagarna har formligen flugit fram och sällan har jag upplevt två veckor som gått så fort. Jag kan försäkra att han redan är saknad. Nu ses vi inte förrän i sommar. Men vi är ju snart där...

För alla ni som brinner av nyfikenhet om utvecklingen för min förkylning, kan jag meddela att den fortfarande frodas. Men jag inbillar mig att den peakade den gångna natten. Så nu kan allt bara bli bättre.

"I'm so Disneypointed"

Rubriken anspelar på ett nytt ord som vår ständigt lika kreativa ordekvilibrist Lillebror kläckte i något sammanhang i samband med besöket på Disneyworld. Förleds nu dock ej att tro att det vilade ett besvikelsens skimmer över Disneybesöket i Florida. Tvärtom. Men ordet är så förbålt bra så jag tyckte det var värt att ta med i rubriken.

Välkomna tillbaka till Andra Sidan. En rejäl förkylning och fulltecknad agenda har gjort att mina bloggambitioner kommit något på skam de senaste dagarna.

Dessutom har vi haft kärt Sverige-besök; Maria och Claes stannade till hos oss under sin jorden runt-resa. Claes och jag var bland annat ute och skådade fågel i lördags morse. Jag har alltid tyckt att det är kul att kolla fågla och under åren i Fältbiologerna på det glada 1970-talet var jag ute på exkusion var och varannan helg. Och intresset puttrar på även i mogen ålder, även om det i praktiken blir rätt sällan jag kommer ut i klorofyllen.

Men i lördags blev det av. Claes har en helt annan fågelkunskap än jag, så det var ett sant nöje att få alla märkliga tättingar artbestämda och dessutom fick jag en kort föreläsning om varje arts levnadsmönster. Det är alltid kul och inpirerande att umgås med folk som kan sin sak. Själv lär jag dock förbli en glad fågelskådaramatör. Men det är ett lyft att skåda med den nya kikaren som jag fick i julklapp - tack svärmor och svärfar! Här kommer några tusen bilder från vår Floridatripp.

Vi gick upp i ottan för att hänga på låset när de öppnade Disneyworld. Här är hela gänget på väg i bussen från hotellet till parken - den första av fyra som vi klarade av på två dagar...

Disneys inlägg i den aktuella politiska debatten i USA?

Gänget i den första parken, Magic Kingdom. Det där sagoslottet i bakgrunden är ju klassiskt.

Här är slottet igen. Lillebror och jag promenerar på Main Street USA...

...medan hustrun och Big Brother poserar framför kullarna i San Francisco. Vägen bakom är en kuliss, vi har nu gått vidare till en annan park - Hollywood Studios.

Mina fyra coola kids!

Nu ännu coolare.

Det är vi (Syster Yster, Äldste Sonen, Big Brother och jag) som sitter längst bak i denna skrämmande vagn...

En far och hans barn. Bakom oss skymtar Mount Everest.

Hustrun med tre av barnen har snart åkt hela white rafting-turen. De var genomblöta.

Dom är ju så coola.

Min favvofigur Goofy med Syster Yster och Lillebror.

Mimmi Pigg med Lillebror och Syster Yster.

Musse Pigg med Lillebror och Syster Yster.

Donald Anka med Lillebror och Syster Yster.

Sedan åkte vi till gulfkusten. Vit sand, 30 grader varmt och mycket behagligt...

...i vattnet. Otroligt skönt.

Här visar Syster Yster ett effektivt sätt att undvika den farliga solen.

Efter havet ägnade vi ett par avslutande dagar åt seriöst pool-badande. Som synes trivdes Syster Yster rätt bra.

Alltmedan ett flygplan skrev kristna budskap i skyn. "Jesus Loves U" stopd det här så småningom.

Här är två av grabbarna i en annan pool. Observera Lillebrors tummen upp-gest - samtidigt som han är under vattnet! Avancerat är bara förnamnet.

Efter en dag med poolbad, krönt av en överdimensionerad pizza framåt kvällningen, somnar man rätt snabbt framför TV:n.

Här är framsidan på vår lilla villa som vi hyrde oförskämt billigt. Tre rum och kök, sju pooler, 15 tennisplaner och diverse annat smått och gott. Jag har nog...

...aldrig bott så lyxigt i hela mitt liv. Här är baksidan, Egen grill som synes. Den hann vi dock aldrig prova på.

Äldste grabben i Downtown Disney, en rätt nyanlagd stadsdel med diverse affärer och krogar. Disneyworld i Florida är s-t-o-r-t...

Sedan åkte vi hem efter fem underbara dagar i Florida. Här en bild från gårdagens avslutningsmiddag med Maria och Claes.

Inlägg nummer tusen!

Ojojoj, vad tiden går. Skulle just skriva några rader om att vi nu åkt från Florida med 30 grader och sol och landat i Distriktet med 8 grader och regn. Men så upptäckte jag att just detta inlägg blir mitt tusende.

Tusen inlägg sedan starten den 20 augusti 2007! Den första texten rubricerade jag "We go America" och skrevs dagen innan vi flyttade från Sweden. Dagen efter var vi framme i Distriktet med våra 16 medhavda väskor och jag skrev inlägg nummer två.

Det har sannerligen varit en vidunderlig resa och ett fantastiskt äventyr för oss och det är himla kul att kunna återuppleva allting genom att titta bakåt i bloggen då och då...

Jag återkommer om Florida. Låt mig bara konstatera att vi har haft fem fantastiska dagar, med sol, bad i gulfen, en massa Disneyfigurer och strålande väder.

Vi drar på Spring Break!

Dagen har varit präglad av grönt. När jag cyklade förbi Vita Huset i dag så var vattnet i fontänen grönfärgat och på stan såg jag massor av grönklädda människor.

Dessutom håller våren på att explodera i gröna nyanser - och i allehanda andra färger. De senaste dagarnas värme (över 20 grader i dag) har gjort att det växer så det knakar. Träd och buskar står i blom, knoppar brister, gröna blad sticker fram i rabatter...

Äldste sonen var ute och gick på stan halva dagen och kom tillbaka vackert solbränd. Själv jobbade jag mest, men hann med den nämnda cykelturen och en snabb träff med sonen på eftermiddagen.

På kvällen stack vi till skolans S:t Patrickfirande. Kalaset gick inte helt oväntat i en grön nyans.

I morgon sticker vi på en liten vårtur ner till Florida, två av tre hemmavarande kids har spring break. Så det kan bli lite si och så med bloggandet den närmaste tiden, men det är inte omöjligt att jag skriver några rapporter där nerifrån också. Enligt senaste väderleksrapporten kommer vi att ha mellan 26 och 30 grader varmt på vår semester. Det blir nog några dopp i poolen. Och sannolikt även i havet.

Take care så länge.

Kluvna känslor kring community service

Äldste sonen köpte ett sixpack Guinness dagen före den stora irländska dagen, S:t Patricks Day. Och några gick åt under kvällens middag - som för övrigt bestod av en fantastiskt god kycklingrätt med nudlar till. Kanske inte så irländskt. Men väldigt gott.

Denna dag har annars mest bestått av jobb för min del.

Syster Yster har så kallad community service den här veckan. Hon har jobbat som extralärare på en pre-K-klass i ett fattigt område av DC och varit totalt överförtjust och entusiastiskt över sitt uppdrag och fullständigt förälskad i de fyraåriga kidsen.

"Dom är såååå söööta!"

I dag när jag hämtade henne så sa hon att hon kände sig ledsen.

"Varför då", undrade jag och tänkte att det hade hänt något på den där skolan.

"Det var vår sista dag på skolan i dag. Åååååh, jag saknar dom såååå!"

I morgon, torsdag, ska hon jobba i en community garden, en "grannskapsträdgård" där man odlar grönsaker och fina blommor. Också detta i en av de fattigare och mer utsatta delarna av DC.

Överhuvudtaget är elevernas delaktighet i samhället påfallande märkbart här, särskilt när de kommer upp i de högre årskurserna. Att göra community service är inte bara självklart, det är också ett krav för att man ska gå ut med fullständiga betyg. Big Brother har bl a hjälpt till med att leverera mat till hemlösa och aids-sjuka och häromdagen hade Lillebrors skola en insamling av skolmaterial, ryggsäckar, böcker och liknande till utsatta barn i regionen.

Allt det här sker naturligtvis på grund av en närmast total avsaknad av socialt skyddsnät - det finns i praktiken ingen motsvarighet till svensk socialtjänst i DC. Fattiga och socialt utsatta grupper - sjuka, funktionshindrade, arbetslösa osv - är oftast helt hänvisade till olika former av välgörenhet.

Och som svensk kan man naturligtvis inte låta bli att reagera på detta. Faller man igenom här, t ex genom att man mister sitt jobb eller blir sjuk och samtidigt blir av med sin sjukförsäkring, så finns det inget som dämpar fallet. Mer än ideella krafter och välgörenhet.

Jag inser själv att jag hyser kluvna känslor inför det här. Å ena sidan tycker jag att vi alla ska engagera oss i och känna ansvar för vår närmiljö - både socialt och på andra sätt. Det är suveränt att barnen får lära sig att det finns en annan verklighet utanför vår egen skyddade miljö och att de förstår att vi har en plikt och ett ansvar att ställa upp för varandra.

Å andra sidan tycker jag ju att det är en skam att det ska behöva finnas något som heter välgörenhet. Alla människor borde ha rätt till ett värdigt liv, ett liv där man slipper be andra om allmosor. Jag antar att farsans berättelser om hur han upplevde det när de fina tanterna kom och delade ut skor till de fattigaste barnen i klassen har färgat min uppfattning om det här.

Han tillhörde de utvalda som fick skor. Och när han berättade om det 60 år senare kunde jag fortfarande se skammen och klasshatet i hans ögon.

Det är inte lätt, det där...

Middag dagen före S:t Patricks Day. Marissa och Andreas hälsade på. Trevligt. Och jättegod mat.

Nu är han här!

Äntligen kom han, stora storebror. Efter en, enligt beskrivning, underbar resa ("jag bara sov och åt"), landade han vid halv fem-tiden i eftermiddags. Efter en seg bilfärd hem mitt i rusningstrafiken, utbröt det stora kramkalaset i hallen.

Sedan åt vi thai-mat och fick det senaste skvallret från Sweden. Samt svenskt godis till efterrätt. Hur trevligt som helst.

Inte helt oväntat ville Lillebror visa Big Big Brother sina senaste appar på ipaden.

Ett brinnande intresse för billig bensin

Klockan 8:10 i morse passerade jag den här bensinstationen på Wisconsin Avenue och funderade på varför den kunde hålla 30 cents billigare bensinpriser än den på andra sidan och om jag borde stanna och tanka.

Fem minuter senare hände det här.

Tur att jag inte stannade.

Äldste sonen på inflygning

Det räknas ned intensivt nu. I morgon, tisdag, landar äldste sonen för ett två veckor långt besök i det stora landet i väster. Han är grymt efterlängtad kan jag meddela!

Programmet för hans vistelse är i stort sett redan spikat. På onsdag kommer vännerna Andreas och Marissa över på middag. På torsdag ska vi fira Shamrock på Lillebrors skola och sedan blir det kanske en eller annan grön öl på någon pub - det är ju Irlands nationaldag, vilket firas stort här i USA (på vissa håll mer intensivt här än i hemlandet...).

Och på fredag tar vi flygmaskinen ner till Florida och möter sommaren. Två av tre barn har spring break, det tredje får ta ledigt i alla fall. Två dagar på Disneyworld står på programmet. Samt ytterligare tre med sol och bad.

Jag kollade precis väderutsikterna. Sol, sol och sol och över 21 grader varenda dag. Jag packar lätt. Det får bli sandaler och shorts helt enkelt. Och solskyddsmedel. Och keps.

Det är med andra ord synd att klaga just nu.

I övrigt blev det en halvmils löpning i eftermiddags. Sista kilometern i sprinttempo; 4:30.

Måste ju komma i badbyxorna...

Sommartid i Distriktet

Fortsatt härligt vårväder i Distriktet. Runt 15 grader varmt och den där känslan att man vill sätta sig ner utomhus och fika eller ta en öl.

Så trevligt.

Dagen har dock mest ägnats åt annat. För det första gällde att hänga med i tidsomställningen. Den gångna natten gick vi nämligen över till sommartid, vilket innebar att vi fick en timmes mindre sömn i natt. Och att tidskillnaden till Sverige nu är fem timmar. Eller sju, möjligen. Låt mig se... Vi ställde fram klockan. Om klockan tdigare var 12 i Sverige så var den 6 här i USA. Om klockan fortfarande är 12 i Sverige, bör den vara sju nu - efter tidsomställningen.

Eller?

Förstår ni nu varför jag aldrig satsade på matematik/fysikbanan? Det där är ett svart hål i min arma hjärna.

Ja. Sedan har jag agerat chaufför i några timmar. Dottern var på hockey med en kompis och jag lovade att ta dom till matchen. Samt hämta dom. Detta löfte gavs dock innan jag kände till att det var S:t Patrick-parad på sta'n denna söndag. Vilket innebar att hälften av gatorna var avstängda för trafik och resten igenproppade med bilar.

Sedan tog det dessutom sammanlagt ett par timmar att hitta parkeringsplats här på hemmaplan. Jag fattar inte vad det är med folk. Kan de inte hålla sig hemma på sina egna garageuppfarter med sina gigantiska suvar? Varför måste de komma hit från sina förortsvillor och ta ifrån oss våra p-platser?

Åk kollektivt, för sören!

Nå, det är ju ett lyxproblem jämfört med hur många andra har det just nu. T ex i Japan. Och i tredje världen.

Caps-matchen hann jag se lite av på TV, såg dock inte dottern på läktaren. Caps vann i sudden death mot regerande Stanley Cup-mästarna Chicago Blackhawks. Riktigt imponerande, faktiskt. Sju raka vinster nu. Jag har lagt ner kravet på coachens avgång.

I övrigt cyklade hustrun och pojkarna till downtown och kollade in paraden och själv ägnade jag en rejäl stund i eftermiddags åt ogräsrensing i trädgården. Det växer så det knakar just nu.

Om min erfarenhet av lyxbåtar

Big Brother är på ett party ombord på en lyxig yacht (stavas det så?). Fint som snus. De åker stillsamt runt på floden, samtidigt som de äter gott, dansar och har sig.

På vägen dit frågade han om jag någonsin varit ombort på en yacht. jag svarade spotant "ja". Men sedan tänkte jag efter. Har jag verkligen det? En och annan lyxig segelbåt har jag väl varit på - även om det knappast är många. Men någon yacht? Nä,

Jag har helt enkelt inte den sortens vänner.

Min farbror Rhode hade en Virbosnipa. Den var jag ute med rätt många gånger.

Sedan har jag åkt Gotlandsbåten ett otal gånger, jag är ju kvartsgute.

Bornholmsbåten åkte jag ofta på den tiden när jag bodde i Ystad och dansk mat och öl var betydligt billigare än svensk dito. Jag tog med mig min stora fjällryggsäck, cyklade ner till färjeläget, gick ombord, åt lunch och drack några öl därtill. Shoppade i Rönne. Drack några fler öl på ombord på båten igen. Och cyklade hem. Just den cykelfärden brukade vara rätt intressant på grund av 25 kilo matvaror på ryggen och en massa danska öl i magen.

Ja, och 1982 färdades jag över Nordatlanten med det färöiska färjerederiet Smyril, som trafikerade Bergen-Torshavn-Seydhisfjördhur med ett gammalt vrak som tidigare gått i norsk fjordtrafik och som var flatbottnad.

Det var verkligen ingen yacht, det.

Så man kan väl säga att grabben redan passerat farsan på den sociala stegen.

Annars har jag ägnat denna vackra vårdag här i Distriktet åt att cykla fyra mil. Hustrun tog med barnen på en shoppingtur, men jag kände att jag ville kolla in hur det går för mitt örnpar söder om Alexandria.

Det var värsta motvinden på vägen ner. Å andra sidan var hemvägen en piece of cake.

Örnarna var dock inte hemma.

Det är aldrig försent att revoltera

I samband med min 40-åriga födelsedag hamnade jag i något som väl rimligen måste betraktas som en längtan tillbaka till det rebelliska, det vågade, det upproriska, det ungdomliga, det coola.

Eller det patetiska, om man så vill.

Denna längtan manifesterade sig i att jag gjorde ett - rätt lamt - försök att ta körkort för motorcykel. Jag kan omedelbart avslöja att jag gav upp försöket ganska snabbt. Det var för jobbigt och för dyrt och för långa väntetider till uppkörning. Dessutom var själva uppkörningen fullständigt horribelt avancerad.

Så jag beslutade mig för att bevisa min eviga ungdom genom att cykla från Stockholm till Halmstad istället.

Det höll till Finspång. Sedan sa vänster knä ifrån. Kan man halta cyklande? Det var i alla fall så tog jag mig framåt. Jag trampade med höger ben och lät vänster bara hänga med runt.

Det var naturligtvis ohållbart i längden. Jag gav definitivt upp i Linköping och sökte vård hemma hos kompisarna Janne och Maria, som tog hand om mig. Sedan kom hustrun förbi och hämtade upp mig med bilen.

Har jag redan använt ordet patetisk?

Min dröm om en återgång till den tid som flytt krossades således obarmhärtigt. Tills nu. Döm om min egen förvåning när jag i eftermiddags insåg att jag skrivit in mig på North Virginia Community College. Syfte? Att ta motorcykelkörkort.

Under en helg i maj och för den, med svenska förhållanden, mycket måttliga summan av 150 dollar, ska jag genomgå en liten 15-timmars intensivkurs som med största sannolikhet kommer att leda till att jag blir berättigad att legalt framföra en motorcykel i USA.

Här är det nämligen inte så avancerat. Man behöver inte ens köra upp. Bara man deltar i en godkänd kurs - och inte gör bort sig alldeles på den - så kan man kvittera ut MC-kortet.

Och märkligt nog kan jag sedan köra motorcykel med detta körkort också i Sverige. Fast bara så länge jag är skriven här i USA (plus ett år).

Sensmoral: Det är aldrig försent att revoltera.

Annars har dagen präglats av de hemska bilderna från Japan. Läskigt.

Juholt och Trumka lika som bär

Min gamle klasskamrat Håkan Juholt har en dubbelgångare här i...

...USA. Richard Trumka är ordförande för AFL-CIO, amerikanska motsvarigheten till LO.

Det var hustrun som påpekade det först. Håkan Juholt och Richard Trumka, den relativt nyvalde amerikanska LO-ordföranden, är lika som bär. Kolla själv på bilderna ovanför. Vem som är vem framgår av flaggan...

Jag måste säga att det jag knappast trodde att Håkan skulle bli partiledarkandidat - och av allt att döma faktiskt väljas till ordförande för Sveriges största parti. Himla skoj att ha en barndomskamrat som träder in i samma led som Branting, Hansson, Erlander, Palme, Carlsson, Persson och Sahlin.

I övrigt har dagen präglats av regn, regn och åter regn. Och nu i kväll är det visst tornadovarning i grannskapet också. Så jag avvaktar med att ställa ut återvinningen, tror jag.

Annars inte mycket upphetsande att förtälja om. Förutom att det är fredag i morgon. Och det är ju alltid trevligt.

Varför är dom smutsiga i pannan?

Lillebror med två kära gäster, Buster och Angel.

Askonsdag och här i Distriktet ser man plötsligt en massa folk som går runt med något svart i pannan. Jag är inte särskilt religiöst bevandrad, är inte ens konfirmerad (jag blev ovän med prästen som ringde mamma och sa att det nog var lika bra att jag slutade eftersom jag ifrågasatte allting och skapade dålig stämning i studiegruppen). Dessutom kommer jag ju från det sekulariserade Sweden.

Så när vi flyttade hit och när jag för första gången såg människor gå omkring med smuts i pannan var min spontana reaktion att påpeka detta faktum för dom. Det var ju pinsamt för dom, de hade antagligen gått emot något utan att märka det.

Men jag sa ingenting, som tur var. För det handlar förstås om en religiös sedvänja som jag aldrig sett i Sverige. Antagligen för att den är vanligast inom katolicismen. Om jag fattat det hela rätt så besöker man en gudstjänst och för att visa att man är med i samma lag som Jesus så låter man prästen kleta dit ett sotkors i pannan. Sedan är tanken att man ska gå omkring och ha det där korset på sig under dagen som en symbol för lidande och fasta och annat elände som föregår påsk.

Fast korset omvandlas efter några timmar till en allmän stor svart fläck, vilket innebär att folk går omkring med något som onekligen ser ut som ren smuts i pannan.

Slut på kristendomskunskap för i dag (jag är troligen inte den bästa läraren i detta ämne).

Kan meddela att jag tog mig samman efter gårdagens semmelpartaj och sprang 13 km i dag. En härlig tur längs floden i bra fart, 5:17/km. Jag passerade milen på under 53 sekunder.

Fram mot kvällen kom Syster Ysters kompis Vic och visade upp sin två små vovvar. Stor succé, förstås. Jag känner hur hundsnaran dras åt...

Lenten Buns trots allt

Hembakta fastlagsbullar serverades som sig bör på fettisdagen. Eller Fat Tuesday som det heter here over.

Inspirerad av kusin Micke (se kommentar till förra inlägget) och med stor entusiasm från Syster Yster, drog vi igång projekt semmelbak i eftermiddags. Lenten Buns som jag lärt mig att det heter på English. Lent är ordet för fastan eller tiden från askonsdagen till påsk.

Det slumpade sig så att vi hade alla ingredienser hemma, så det fanns inte att skylla på. Dottern fixade ihop degen medan jag ordnade mandelmassan.

Resultatet blev väl sådär. Utseendemässigt. I vanlig ordning får jag ingen rätsida på jäsning baserad på torrjäst. Men smaken...

"Det smakar ju som en semla! På rikigt", skrek dottern förtjust när vi provsmakade.

Sedan bjöd vi hem kompisarna John och Sophia som fick prova denna exotiska svenska hetvägg. De såg lite skeptiska ut när vi berättade att bakverket dödat minst en kung, men båda åt upp sin semla vilket ju får anses vara ett gott betyg. De sa t o m att de tyckte det var gott, men det kan ha handlat om ren och skär vänlighet.

Men eftersom även hustrun tyckte att fastlagsbullen smakade bra, så var det nog rätt okej i alla fall.

I övrigt från Distriktet: Vackert vårväder, alla barnen mår bra och jag har inte sprungit en meter sedan i lördags. Det får bli i morgon. Kanske.

Och när jag ändå är inne på sportens värld så kan jag meddela att Caps (jag snackar NHL-hockey här) faktiskt vunnit fem raka matcher och nu leder sin division. Fast Backstroom var tvungen att bryta gårdagens seriefinal mot Lightnings efter att ha fått ett slag på sin redan frakturdrabbade tumme.

Kvinnodagen och fettisdag

När detta skrivs har internationella kvinnodagen redan inletts där borta i den gamla världen. I år kombineras den med fettisdagen, ser jag i min svenska almanacka. Vet inte om jag vågar tolka just detta sammanträffande på något sätt. Det blir så lätt fel och ironi är en svår sak i skriven text.

Men jag saknar verkligen semlor. Endast Sverige svenska fastlagsbullar har.

För ett par år (eller var det förra året?) sedan bakade svärmor semlor mitt i sommaren för att vi utlandsvenskar skulle få njuta av detta unika bakverk. Och som vi njöt!

I USA finns inga semlor, såvitt jag vet. Jag tror inte ens att the Swedish Bakery i Andersonville, utanför Chicago, säljer semlor. Vi får helt enkelt klara oss utan och hoppas på att sommaren och svärmor bjuder på ytterligare en trevlig överraskning ute på verandan...

Kvinnodagen uppmärksammas däremot en del på den här sidan av den atlantiska oceanen. Och det kan behövas. Kvinnornas ställning i det amerikanska samhället är inte så mycket att skryta över. Det finns rätt mycket att göra när det gäller jämställdhet och Sverige ligger rätt långt före USA när det gäller i stort sett alla indikatorer. Läs gärna en krönika ("USA är ett u-land på jämställdhet") som jag skrev för en svensk tidskrift för ett par år sedan - siffrorna är fortfarande lika giltiga. Ja, om jag inte minns helt fel så har kvinnorepresentationen i kongressen snarare minskat sedan texten skrevs.

Håhåjaja.

Finfin helg uppe i bergen

Hemma igen efter några härliga dagar uppe i de appalachiska bergen, tre timmars bilfärd nordväst om Distriktet.

Det befarande regnvädret höll sig borta hela fredagen och nästan hela kördagen, så vi fick två dagar med utförsåkning - och en hel del solbränna på köpet. Backarna var väl rätt tunga av blötsnö, det var runt tio grader på dagarna. Men alla nedfarter var fortfarande öppna och vi är inga proffs, direkt. Så vi kräver inget puder, eller vad det nu heter.

Syster Yster provade en svart backe för första gången i sitt liv och därefter åkte hon nästan bara svarta backar. Lillebror körde en what we in Sweden call en röd backe, också det för första gången. Och Big Brother åkte allt - och åkte fort. Hustrun var säkerheten själv och konstaterade på hemvägen att hon inte hade ramlat en enda gång.

Själv fick jag ösa på i branterna rätt ordentligt några gånger, medan hustrun eller storasyskonen åkte med Lillebror i de något mer snälla backarna.

En utmärkt avslutning på skidsäsongen, med andra ord.

Dessutom hann vi med en del annat. Ett par rejäla poolbesök till exempel. Och några trevliga restaurangditon. Jag passade också på att besöka gymmet och sprang 6,5 kilometer i rasande fart på löpbandet.

Regnet började falla på lördagskvällen och har fallit sedan dess. Vi skippade skidåkningen på söndagen, tog en sovmorgon och åkte sedan och hälsade på våra kompisar Andy och Pia som bor i Shepherdstown, den äldsta sta'n i West Virginia. Vi har pratat om att besöka dom i flera år - och nu blev det äntligen av. Och villet ställde dom har! Shepherdstown i sig är en ytterst trevlig historisk liten stad som ligger idylliskt vid en böj av Potomac River.

Och Andy och Pia bor i stadens gamla teater, som senare byggdes om till brandstation. Deras bostad är bland det absolut häftigaste jag någonsin sett. Andy är arkitekt och har gjort planlösningen, med massor av öppna ytor och små rum i rummen. Det fanns knappt en enda vanlig dörr i hela huset och han hade öppnat upp mellan våningsplanen (öppna schakt), rymden är helt fantastisk. Han och Pia har gjort det mesta av renoveringen själva. Och renoveringen pågår ständigt. Just nu håller dom på att installera ett gästrum och en bastuavdelning nere i ett av garagen, där brandbilarna stod förr.

Hur coolt som helst. Tyvärr glömde vi att ta bilder. Men här är några från bergen i alla fall.

Hustrun och Lillebror beredda att kasta sig utför.

Barnaskaran på väg mot en av liftarna.

En vacker, en cool och en... Ja...

Stolt pappa med dotter. Afterski på lördagskvällen.

Lillebror på afterski med älghorn. I bakgrunden Big Brother.

Packad och glad med bilen full av mat

Packad och glad - redo för nya äventyr.

Hustrun tycker att det är något med mig och skidresor. Jag är annars minimalist när det gäller packning. Jag brukar skryta över den gången när jag åkte till Berlin med all packning nedstoppad i fickorna till min stora skinnjacka. Eller när jag tog båten från Algeciras för en två veckors tripp till Marocko med några få tillhörigheter som utan problem fick plats i en plastkasse.

Men när det ska ut och skidsemestras är det som om jag blir förbytt. Tycker hustrun. Själv ser jag inte det uppenbara.

"Du inser att vi bara ska vara borta över helgen", sa hon när jag just bar upp den gigantiska kylväskan från källaren, samtidigt som hon tittade på två fulla bagar med matvaror som jag plockat ihop.

"Behöver vi verkligen ha med oss fyra olika müslipaket?"

"Jo, men Syster Yster gillar ju en sort. Och jag gillar en annan. Och pojkarna vill ha Honey O's. Och du älskar den där från Trader Joe's. Det blir fyra olika."

Hustrun rotade igenom de stora matkassarna.

"Fyra olika sorters chips?"

"Samma sak där, alla gillar olika."

"Alla drickor? Och menar du allvar med att ha med de där lasagne-resterna? Och bestick? Och tallrikar? Vart ska vi egentligen, finns det ingen affär där? Eller en restaurang?"

"Jo... Men... Det är ju bra att ha med sig lite gott! När vi ändå kan packa i bilen."

"Vi kommer inte att få plats i hotellrummet" konstaterade hustrun kallt.

Men hon lät mig hållas. Så nu är det packat och klart. Nästan i alla fall. I morgon bitti bär det iväg till det appalachiska bergsmassivet. Det ska bli kanonskönt att andas lite bergsluft.

På grund av resan blir det en aning tyst här på bloggen ett par dagar. Hoppas ni står ut med det och har överseende. Jag återkommer med största sannolikhet på söndag igen.

Take care så länge.

Regn och värme hotar vår skidsemester

Hade jag varit lite flitigare och lite mer ambitiös med kameran, så hade ni kunnat få se bildbevis på blommande krokus och andra trevliga vårtecken från trädgården. Det har varit en finfin dag i Distriktet, med temperatur på drygt 15 grader och en sådan där riktigt skön och ljum vind.

Det var så skönt att jag lyckades ta mig upp från skrivbordsstolen, slänga på mig träningskläderna och springa ut på en åtta kilometer lång runda längs floden. Härligt.

Det är så varmt att jag började misstänka att snön skulle smälta bort på vår planerade skidresa till helgen. Så jag gick in och kollade väderutsikterna. Det skulle jag inte ha gjort. Mulet och regn och runt tio grader varmt. Inget vidare.

Vi började prata om att boka av, men rummet är redan betalt och det är väl tveksamt om de betalar tillbaka särskilt mycket när vi avbeställer bara något dygn innan. Så det lutar åt att vi åker i alla fall. Och hoppas på ett plötsligt väderomslag.

I övrigt intet mycket att rapportera från Distriktet.

Jo, Big Brothers friidrottssäsong har dragit igång och Syster Yster spelar tennis på skolan. Lillebror hoppar och skuttar av egen kraft. Dessutom höll jag sånär på att slå nytt personligt rekord i bowling nere i vardagsrummet nyss - 186 poäng (det är det där TV-spelet som ungarna fick i julklapp, himla kul). Lillebror har familjerekordet på 224 poäng. Det är en bit kvar, men jag ska slå det!

Och Caps lyckades faktiskt vända gårdagens match till slut och vinna med 2-1 (se föregående inlägg). Ovechkin gjorde det avgörande målet på övertid. Helt på egen hand och himla snyggt, faktisk.

Om chirpande amerikanska brandvarnare som driver en till vansinne klockan 3:30 på natten

Det går som vanligt inget vidare för Caps (jag snackar NHL-hockey här). Trots ett gäng nya spelare, laget byter spelare istället för tränare, ligger man under mot bottenlaget Islanders med 0-1 hemma på Verizon Center. Men det är rätt mycket tid kvar. Det kan bli fler mål för NY-laget... Just nu hör jag de första buropen från läktarna.

Jag lärde mig just att huvuddomaren i matchen är svensk. Marcus Vinnerborg, 38 år, är den första icke-amerikanska/kanadensiska domaren i NHL. Rätt coolt att man numera kan bli NHL-proffs också som domare.

Denna tisdag började rena halv fyra i morse, med att Big Brother väckte oss. En brandvarnare utanför hans rum hade börjat "chirpa" som vi säger här borta.

Jag har ett vagt minne av att jag har skrivit om desa förbaskade amerikanska brandvarnare tidigare, men det förtjänar att upprepas: De är en källa till stor irritation. Inte för att jag inte sympatiserar med idén om att ha brandvarnare. Det är självklart en mycket god idé. men varför har amerikanerna gjort dem så avancerade och komplicerade?

Vi har ett tiotal brandvarnare utplacerade strategisk här och där. Knappt två är likadana. De flesta har både nätanslutning och batteri. Och när batteriet tar slut så börjar varnaren "chirpa". Högt. Då gäller det att klura ut hur just den chirpande varnaren fungerar. Gör man det minsta fel så börjar den tjuta istället för att chirpa. Och det är ett fruktansvärt tjut kan jag meddela.

Konstigt nog tar batterierna alltid slut klockan 3:30 på natten. Och konstigt nog är det alltid helt obegripligt hur man t ex:

1. monterar loss brandvarnaren från taket
2. får bort sladdarna från nätanslutningen utan att det börjat tjuta
3. fattar var batteriet sitter och hur man får ut det samt sätter in ett nytt

I natt lyckades jag efter visst besvär och med fara för eget liv (att stå på en stege vid den tiden är inte att rekommendera) montera bort varnaren från taket. Men sedan fattade jag inte alls hur man skulle göra och min ilska tilltog. Tålamodet var inte så stort.

Hustrun tog över och som vanligt angrep hon problemet mer grundligt. Hon läste instruktionstexten.

"Risk för elektrisk stöt om nätanslutningen tas bort på fel sätt" stod det först. Sedan stod det: "Att ta bort nätanslutningen är enkelt. Läs i bruksansvisningen hur man gör".

Bruksansvisningen? Var är den, då? Klockan 3:30 på morgonen?

Det chirpade på, min irritation tilltog och hustrun började desperat leta igenom diverse pärmar och dokumentsamlingar. Till slut steg jag upp på stegen och ryckte helt solika ur sladdarna, beredd på att bli både elektrifierad och hörselskadad.

Inget hände och uppenbarligen hade jag lyckats ta bort sladdarna på rätt sätt. I triumf bar jag den chirpande brandvarnaren till hustrun som tittade beundrande på mig.

Aldrig har jag känt mig så stolt som jag gjorde precis då.

Sedan plockade hon bort batteriet och vi började gå tillbaka mot sängvärmen igen. Lättade och nöjda.

Då chirpade varnaren. Utan varken batteri eller nätanslutning.

Jag mindes plötsligt att just detta hade hänt en gång förut. Den brandvarnaren bar jag ner i källaren och la den under tio lager med kuddar och madrasser. Sedan fick den chirpa där i sin ensamhet och jag antar att den fortfarande ligger kvar för jag kan inte tänka mig att jag tog upp den igen.

Favorit i repris? Jag tyckte att vi skulle slänga ut den genom fönstret eller trampa sönder den i småbitar. Men hustrun stängde bara dörren. Och sedan hörde vi inget mer av den.

Nu inleds sista perioden. Fortfarande 0-1...