Det går som vanligt inget vidare för Caps (jag snackar NHL-hockey här). Trots ett gäng nya spelare, laget byter spelare istället för tränare, ligger man under mot bottenlaget Islanders med 0-1 hemma på Verizon Center. Men det är rätt mycket tid kvar. Det kan bli fler mål för NY-laget... Just nu hör jag de första buropen från läktarna.
Jag lärde mig just att huvuddomaren i matchen är svensk. Marcus Vinnerborg, 38 år, är den första icke-amerikanska/kanadensiska domaren i NHL. Rätt coolt att man numera kan bli NHL-proffs också som domare.
Denna tisdag började rena halv fyra i morse, med att Big Brother väckte oss. En brandvarnare utanför hans rum hade börjat "chirpa" som vi säger här borta.
Jag har ett vagt minne av att jag har skrivit om desa förbaskade amerikanska brandvarnare tidigare, men det förtjänar att upprepas: De är en källa till stor irritation. Inte för att jag inte sympatiserar med idén om att ha brandvarnare. Det är självklart en mycket god idé. men varför har amerikanerna gjort dem så avancerade och komplicerade?
Vi har ett tiotal brandvarnare utplacerade strategisk här och där. Knappt två är likadana. De flesta har både nätanslutning och batteri. Och när batteriet tar slut så börjar varnaren "chirpa". Högt. Då gäller det att klura ut hur just den chirpande varnaren fungerar. Gör man det minsta fel så börjar den tjuta istället för att chirpa. Och det är ett fruktansvärt tjut kan jag meddela.
Konstigt nog tar batterierna alltid slut klockan 3:30 på natten. Och konstigt nog är det alltid helt obegripligt hur man t ex:
1. monterar loss brandvarnaren från taket
2. får bort sladdarna från nätanslutningen utan att det börjat tjuta
3. fattar var batteriet sitter och hur man får ut det samt sätter in ett nytt
I natt lyckades jag efter visst besvär och med fara för eget liv (att stå på en stege vid den tiden är inte att rekommendera) montera bort varnaren från taket. Men sedan fattade jag inte alls hur man skulle göra och min ilska tilltog. Tålamodet var inte så stort.
Hustrun tog över och som vanligt angrep hon problemet mer grundligt. Hon läste instruktionstexten.
"Risk för elektrisk stöt om nätanslutningen tas bort på fel sätt" stod det först. Sedan stod det: "Att ta bort nätanslutningen är enkelt. Läs i bruksansvisningen hur man gör".
Bruksansvisningen? Var är den, då? Klockan 3:30 på morgonen?
Det chirpade på, min irritation tilltog och hustrun började desperat leta igenom diverse pärmar och dokumentsamlingar. Till slut steg jag upp på stegen och ryckte helt solika ur sladdarna, beredd på att bli både elektrifierad och hörselskadad.
Inget hände och uppenbarligen hade jag lyckats ta bort sladdarna på rätt sätt. I triumf bar jag den chirpande brandvarnaren till hustrun som tittade beundrande på mig.
Aldrig har jag känt mig så stolt som jag gjorde precis då.
Sedan plockade hon bort batteriet och vi började gå tillbaka mot sängvärmen igen. Lättade och nöjda.
Då chirpade varnaren. Utan varken batteri eller nätanslutning.
Jag mindes plötsligt att just detta hade hänt en gång förut. Den brandvarnaren bar jag ner i källaren och la den under tio lager med kuddar och madrasser. Sedan fick den chirpa där i sin ensamhet och jag antar att den fortfarande ligger kvar för jag kan inte tänka mig att jag tog upp den igen.
Favorit i repris? Jag tyckte att vi skulle slänga ut den genom fönstret eller trampa sönder den i småbitar. Men hustrun stängde bara dörren. Och sedan hörde vi inget mer av den.
Nu inleds sista perioden. Fortfarande 0-1...
2 kommentarer:
Aaah, dessa underbara brandvarnare. Minns vår yttepyttelilla etta på söder, där en brandvarnare var placerad sisådär två meter från spisen. Och vi hade förstås ingen takfläkt.... Kan erkänna att brandvarnaren slets bort fullkomligt desperat ett par gånger och sedan nog aldrig mer sattes på igen.
Ja, det blir ju en smula kontraproduktivt om det slutar med att man bara blir irriterad och tar bort dom.
Skicka en kommentar