I samband med min 40-åriga födelsedag hamnade jag i något som väl rimligen måste betraktas som en längtan tillbaka till det rebelliska, det vågade, det upproriska, det ungdomliga, det coola.
Eller det patetiska, om man så vill.
Denna längtan manifesterade sig i att jag gjorde ett - rätt lamt - försök att ta körkort för motorcykel. Jag kan omedelbart avslöja att jag gav upp försöket ganska snabbt. Det var för jobbigt och för dyrt och för långa väntetider till uppkörning. Dessutom var själva uppkörningen fullständigt horribelt avancerad.
Så jag beslutade mig för att bevisa min eviga ungdom genom att cykla från Stockholm till Halmstad istället.
Det höll till Finspång. Sedan sa vänster knä ifrån. Kan man halta cyklande? Det var i alla fall så tog jag mig framåt. Jag trampade med höger ben och lät vänster bara hänga med runt.
Det var naturligtvis ohållbart i längden. Jag gav definitivt upp i Linköping och sökte vård hemma hos kompisarna Janne och Maria, som tog hand om mig. Sedan kom hustrun förbi och hämtade upp mig med bilen.
Har jag redan använt ordet patetisk?
Min dröm om en återgång till den tid som flytt krossades således obarmhärtigt. Tills nu. Döm om min egen förvåning när jag i eftermiddags insåg att jag skrivit in mig på North Virginia Community College. Syfte? Att ta motorcykelkörkort.
Under en helg i maj och för den, med svenska förhållanden, mycket måttliga summan av 150 dollar, ska jag genomgå en liten 15-timmars intensivkurs som med största sannolikhet kommer att leda till att jag blir berättigad att legalt framföra en motorcykel i USA.
Här är det nämligen inte så avancerat. Man behöver inte ens köra upp. Bara man deltar i en godkänd kurs - och inte gör bort sig alldeles på den - så kan man kvittera ut MC-kortet.
Och märkligt nog kan jag sedan köra motorcykel med detta körkort också i Sverige. Fast bara så länge jag är skriven här i USA (plus ett år).
Sensmoral: Det är aldrig försent att revoltera.
Annars har dagen präglats av de hemska bilderna från Japan. Läskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar