Denna dag har annars mest bestått av jobb för min del.
Syster Yster har så kallad community service den här veckan. Hon har jobbat som extralärare på en pre-K-klass i ett fattigt område av DC och varit totalt överförtjust och entusiastiskt över sitt uppdrag och fullständigt förälskad i de fyraåriga kidsen.
"Dom är såååå söööta!"
I dag när jag hämtade henne så sa hon att hon kände sig ledsen.
"Varför då", undrade jag och tänkte att det hade hänt något på den där skolan.
"Det var vår sista dag på skolan i dag. Åååååh, jag saknar dom såååå!"
I morgon, torsdag, ska hon jobba i en community garden, en "grannskapsträdgård" där man odlar grönsaker och fina blommor. Också detta i en av de fattigare och mer utsatta delarna av DC.
Överhuvudtaget är elevernas delaktighet i samhället påfallande märkbart här, särskilt när de kommer upp i de högre årskurserna. Att göra community service är inte bara självklart, det är också ett krav för att man ska gå ut med fullständiga betyg. Big Brother har bl a hjälpt till med att leverera mat till hemlösa och aids-sjuka och häromdagen hade Lillebrors skola en insamling av skolmaterial, ryggsäckar, böcker och liknande till utsatta barn i regionen.
Allt det här sker naturligtvis på grund av en närmast total avsaknad av socialt skyddsnät - det finns i praktiken ingen motsvarighet till svensk socialtjänst i DC. Fattiga och socialt utsatta grupper - sjuka, funktionshindrade, arbetslösa osv - är oftast helt hänvisade till olika former av välgörenhet.
Och som svensk kan man naturligtvis inte låta bli att reagera på detta. Faller man igenom här, t ex genom att man mister sitt jobb eller blir sjuk och samtidigt blir av med sin sjukförsäkring, så finns det inget som dämpar fallet. Mer än ideella krafter och välgörenhet.
Jag inser själv att jag hyser kluvna känslor inför det här. Å ena sidan tycker jag att vi alla ska engagera oss i och känna ansvar för vår närmiljö - både socialt och på andra sätt. Det är suveränt att barnen får lära sig att det finns en annan verklighet utanför vår egen skyddade miljö och att de förstår att vi har en plikt och ett ansvar att ställa upp för varandra.
Å andra sidan tycker jag ju att det är en skam att det ska behöva finnas något som heter välgörenhet. Alla människor borde ha rätt till ett värdigt liv, ett liv där man slipper be andra om allmosor. Jag antar att farsans berättelser om hur han upplevde det när de fina tanterna kom och delade ut skor till de fattigaste barnen i klassen har färgat min uppfattning om det här.
Han tillhörde de utvalda som fick skor. Och när han berättade om det 60 år senare kunde jag fortfarande se skammen och klasshatet i hans ögon.
Det är inte lätt, det där...
Middag dagen före S:t Patricks Day. Marissa och Andreas hälsade på. Trevligt. Och jättegod mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar