- Fortsatt värmebölja i Distriktet. Temperaturen ligger stadigt på 35 grader. Jag cyklade upp till Syster Ysters skola i eftermiddags, ungefär fyra kilometers uppförsbacke. Var rätt svettig när jag kom fram.
- Vi har denna afton varit och beskådat och behört Big Brothers Band (vilket himla bra band.namn!). Helt suveränt. Grabben spelade mest gitarr, men även en del bas. Jag återkommer med någon eller några bilder från detta evenemang senare.
- Mycket skolrelaterade aktiviteter nu. Mycket överhuvudtaget.
tisdag 31 maj 2011
Succé för Big Brothers Band
Är stressad och det är sent och jag måste leverera ett stycke dokument till uppdragsgivaren i Sthlm före bedtime, så det blir en kort bloggrapport:
måndag 30 maj 2011
En Memorial Weekend att minnas
Det är en formidabel värmebölja i Distriktet. 35 grader, men det känns som 43 enligt vädersajterna. Det är den höga luftfuktigheten som gör att svetten sprutar så fort man går utanför dörren. I tidningarna, på radio och på TV varnar man folk från att gå ut. "Vistas inomhus med AC:n på. Har du ingen AC, uppsök ett museum eller ta en långtur med bussen". Så lyder råden.
Jag älskar det här vädret.
Vi har tillbringat den största delen av den här Memorial Weekend ute vid havet. Vännerna Jen och Tom bjöd med oss till deras fantastiska ställe i Chincoteague Island. Helt makalöst. Jag tror att jag tillbringat mer tid i vattnet än på land. Dessutom har vi hunnit med att paddla kajak, klättra ända upp till toppen av den gamla fyren, grilla och dricka vin, äta tonvis med glass, tända på fyrverkerier och en massa annat trevligt. Och över allting sken en fantastisk sol och på lördagskvällen satt vi hela gänget och kollade in stjärnfall och satelliter och ufon på stjärnhimlen.
Kort sagt: En Memorial Weekend att minnas.
Vi körde hem sent i söndags kväll och i dag, på själva Memorial Day, har folk liksom gått i ultra rapid här i Distriktet på grund av värmen.
På eftermiddagen hamnade jag hemma hos polarna Leslie och Paul, som råkar ha en pool och som råkade fixa ett poolparty, vilket kändes väldigt bra i värmen...
Avslutningsvis:
Men det visades porrfilm på Folkets Hus ett par år till efter det.
Nog om forna tider. Här är lite bilder från vår minnesvärda helg vid havet:
Runt 24 grader i vattnet vid bryggan. Här fångas det krabbor.
Syster Yster med kompis. Mer i vattnet än på land.
Skölpaddorna lägger ägg just nu och vi fick se ett antal honon kravla sig upp från havet, gräva en grop i sanden, lägga sina ägg och sedan noggrannt sopa igen alla spår efter sig.
Big Brother hjälpte en sköldpadda ner till havet igen efter ägglossningen.
Assateague Island, som är ett stort naturreservat precis bredvid Chincoteague Island, där vi bodde, är bland annat känt för sina vilda hästar. Här är en flock.
På stranden på Assateague Island. Big Brother, Tom och er ödmjuke bloggare spelar amerikansk fotboll.
Naturligtvis hade vi fireworks, det var ju Memorial Weekend. Fast vi avbryta fyrverkerierna när den lokala polisen kom körande in på tomten och upplyste oss om att det, enligt den lokala orningsstadgan, är strängt förbjudet med eldfängt firande.
Bloggaren med frukostkaffet och en bok på verandan på söndag morgon. Utsikt över havet. Det fanns ingen som helst anledning att klaga.
Hustrun är inte så förtjust i höjder. Här här hon högst upp i den lokala fyren. 175 trappsteg, eller 142 feet eller 43 meter ovan jord. Rätt läskigt...
...men kidsen tog höjden med ro. Ingen rädsla där, inte...
...och hustrun stålsatte sig och log vackert (och rätt avspänt, eller hur?) när fyrvaktaren tog en bild av hela gänget.
Dags för hemfärd. Här är huset som tillbringade helgen i. Klassisk havsnära kåk, byggd på pålar på grund av de ständiga översvämningarna. Utsikten från veranden var helt makalös.
Jag älskar det här vädret.
Vi har tillbringat den största delen av den här Memorial Weekend ute vid havet. Vännerna Jen och Tom bjöd med oss till deras fantastiska ställe i Chincoteague Island. Helt makalöst. Jag tror att jag tillbringat mer tid i vattnet än på land. Dessutom har vi hunnit med att paddla kajak, klättra ända upp till toppen av den gamla fyren, grilla och dricka vin, äta tonvis med glass, tända på fyrverkerier och en massa annat trevligt. Och över allting sken en fantastisk sol och på lördagskvällen satt vi hela gänget och kollade in stjärnfall och satelliter och ufon på stjärnhimlen.
Kort sagt: En Memorial Weekend att minnas.
Vi körde hem sent i söndags kväll och i dag, på själva Memorial Day, har folk liksom gått i ultra rapid här i Distriktet på grund av värmen.
På eftermiddagen hamnade jag hemma hos polarna Leslie och Paul, som råkar ha en pool och som råkade fixa ett poolparty, vilket kändes väldigt bra i värmen...
Avslutningsvis:
Ricky Bruch är död. Ytterligare en legend från min uppväxt är borta. Jag såg honom bara en enda gång i mitt liv. Det måste ha varit omkring 1975 och Ricky var med i ett turnerande sällskap som var väldigt 1970-tal. Han var någon slags brottare, som slogs på låtsas mot andra brottare och boxare i en ring. Det hela kallades "Catch-as-catch-can" och var naturligtvis en amerikansk grej. Mycket fejkat ketchup-blod...
I pausen - och här kommer 1970-talet in - uppträdde en strippa. Jag var tonåring och tittade storögt på hur hon tog av sig plagg efter plagg. Till slut var hon helt naken och låg och åmade sig på ringgolvet. Sedan bar Ricky ut henne. På en arm. Jag minns just det tydligt, hur han bar ut henne på en arm. 70-tal... I publiken fanns gott om barn och killar och tjejer i min egen ålder. Inte var det något snack om någon åldersgräns då inte.
Allt känns som hämtat från en roman av Slas.
Herregud, det fanns till och med en porrklubb i lilla Oskarshamn i början av 1970-talet. Den las ner ungefär samtidigt som Ricky och dansösen uppträdde i sporthallen. Därefter öppnade bokcaféet Oktober i samma lokal - trotskisternas var starka i varvsstaden Oskarhamn på den tiden. Starkare än pornograferna.Men det visades porrfilm på Folkets Hus ett par år till efter det.
Nog om forna tider. Här är lite bilder från vår minnesvärda helg vid havet:
Runt 24 grader i vattnet vid bryggan. Här fångas det krabbor. 
Syster Yster med kompis. Mer i vattnet än på land.
Skölpaddorna lägger ägg just nu och vi fick se ett antal honon kravla sig upp från havet, gräva en grop i sanden, lägga sina ägg och sedan noggrannt sopa igen alla spår efter sig.
Big Brother hjälpte en sköldpadda ner till havet igen efter ägglossningen.
Assateague Island, som är ett stort naturreservat precis bredvid Chincoteague Island, där vi bodde, är bland annat känt för sina vilda hästar. Här är en flock.
På stranden på Assateague Island. Big Brother, Tom och er ödmjuke bloggare spelar amerikansk fotboll.
Naturligtvis hade vi fireworks, det var ju Memorial Weekend. Fast vi avbryta fyrverkerierna när den lokala polisen kom körande in på tomten och upplyste oss om att det, enligt den lokala orningsstadgan, är strängt förbjudet med eldfängt firande.
Bloggaren med frukostkaffet och en bok på verandan på söndag morgon. Utsikt över havet. Det fanns ingen som helst anledning att klaga.
Hustrun är inte så förtjust i höjder. Här här hon högst upp i den lokala fyren. 175 trappsteg, eller 142 feet eller 43 meter ovan jord. Rätt läskigt...
...men kidsen tog höjden med ro. Ingen rädsla där, inte...
...och hustrun stålsatte sig och log vackert (och rätt avspänt, eller hur?) när fyrvaktaren tog en bild av hela gänget.
Dags för hemfärd. Här är huset som tillbringade helgen i. Klassisk havsnära kåk, byggd på pålar på grund av de ständiga översvämningarna. Utsikten från veranden var helt makalös.fredag 27 maj 2011
Sommaren är här
Sommaren är här!
Memorial Weekend är enligt traditionen den första sommarhelgen. Här i Distriktet är man inte så noga med vad som är mätbart ur ett strikt meteorologiskt perspektiv, som i Sverige. Sommaren börjar helt enkelt vid Memorial Day (måndag). Detta helt oavsett dygnsmedeltemperatur, som SMHI ständigt tjatar om.
Nu har vi ju haft över 30 grader varmt varenda dag den senaste tiden, så det är rätt svårt att förneka att det känns det som sommar.
I morgon bitti styr vi ut mot havet för ett par dagar med strandliv och grillpartyn tillsammans med goda vänner. Jag återkommer vad det lider.
Take care.
torsdag 26 maj 2011
Körkortet kirrat, part three, samt GAIS-seger
Efter sedvanliga morgonlämningar av tre barn till tre olika skolor, styrde jag cykeln ut till DC:s slumområden. Som jag skrivit tidigare är Distriktet en vansinnigt segregarad stad, där det i princip blir allt fattigare ju längre österut man kommer.
Det DMV-kontor som sköter motorcykel-endorsments (som det kallas här) ligger mitt i den nordöstra kvadranten, strax intill järnvägsspåren som går norrut mot Baltimore, Philadelphia och New York City.
Jag är inte den som brukar känna mig direkt osäker i vissa stadsdelar, men jag vet folk som definitivt gör allt för att överhuvudtaget undvika att åka in i de här trakterna. Och definitivt inte utan bil.
Jag cyklade förbi kvarteren runt New York Avenue där glädjeflickorna står i gathörnen och där motellen hyr ut rummen billigt och med timtaxa om så önskas.
Jag cyklade förbi övergivna tomter, nedlagda skolor, rivningskåkar.
Jag cyklade genom trakter där det är betydligt många fler vanligare liquor stores än mataffärer.
Jag cyklade förbi gathörn där coola svarta män hängde med cigaretter i mungipan.
Jag cyklade vilse.
Sedan svalde jag stoltheten - jag tillhör den kategori av män som konsekvent vägrar fråga om vägen av en för mig själv obegriplig anledning - och frågade om vägen. Personen jag frågade överla ett kort tag om om hon skulle sticka ner mig med kniv, bussa pitbullen på mig eller svara.
Hon svarade. Eller nickade rättare sagt kort mot ett bestämt håll. Jag cyklade glatt vidare och nådde så småningom mitt mål utan större incidenter.
Döm om min förvåning när jag kom in i lokalen och fanns den mer eller mindre helt tom. Fem minuter senare låste jag upp cykeln igen, med mitt nya körkort i tryggt förvar i plånboken.
Körkortet kirrat - definitivt.
I övrigt att rapportera: GAIS-vinst i derbyt mot Hisingens stolthet Häcken. Eller Röva som vi understundom kallar föreningen. Det går sämre för svärfars Bollklubb från Halmstad. Stryk i dag igen på Örjans, denna gång mot IFK Göteborg. HBK ligger nu ordentligt fast i bottensörjan av allsvenskan.
Husmus-terroristen syntes åter i går kväll. Den är uppenbarligen för smart för våra läckert agnade fällor. Dags att trappa upp kriget?
Ruggigt varmt i Distriktet. Runt 35 grader på eftermiddagen.
Kvällen ägnades åt restaurangbesök med Syster Ysters klass och tillhörande syskon och föräldrar. Mexikanskt. Muy bien!
Det DMV-kontor som sköter motorcykel-endorsments (som det kallas här) ligger mitt i den nordöstra kvadranten, strax intill järnvägsspåren som går norrut mot Baltimore, Philadelphia och New York City.
Jag är inte den som brukar känna mig direkt osäker i vissa stadsdelar, men jag vet folk som definitivt gör allt för att överhuvudtaget undvika att åka in i de här trakterna. Och definitivt inte utan bil.
Jag cyklade förbi kvarteren runt New York Avenue där glädjeflickorna står i gathörnen och där motellen hyr ut rummen billigt och med timtaxa om så önskas.
Jag cyklade förbi övergivna tomter, nedlagda skolor, rivningskåkar.
Jag cyklade genom trakter där det är betydligt många fler vanligare liquor stores än mataffärer.
Jag cyklade förbi gathörn där coola svarta män hängde med cigaretter i mungipan.
Jag cyklade vilse.
Sedan svalde jag stoltheten - jag tillhör den kategori av män som konsekvent vägrar fråga om vägen av en för mig själv obegriplig anledning - och frågade om vägen. Personen jag frågade överla ett kort tag om om hon skulle sticka ner mig med kniv, bussa pitbullen på mig eller svara.
Hon svarade. Eller nickade rättare sagt kort mot ett bestämt håll. Jag cyklade glatt vidare och nådde så småningom mitt mål utan större incidenter.
Döm om min förvåning när jag kom in i lokalen och fanns den mer eller mindre helt tom. Fem minuter senare låste jag upp cykeln igen, med mitt nya körkort i tryggt förvar i plånboken.
Körkortet kirrat - definitivt.
I övrigt att rapportera: GAIS-vinst i derbyt mot Hisingens stolthet Häcken. Eller Röva som vi understundom kallar föreningen. Det går sämre för svärfars Bollklubb från Halmstad. Stryk i dag igen på Örjans, denna gång mot IFK Göteborg. HBK ligger nu ordentligt fast i bottensörjan av allsvenskan.
Husmus-terroristen syntes åter i går kväll. Den är uppenbarligen för smart för våra läckert agnade fällor. Dags att trappa upp kriget?
Ruggigt varmt i Distriktet. Runt 35 grader på eftermiddagen.
Kvällen ägnades åt restaurangbesök med Syster Ysters klass och tillhörande syskon och föräldrar. Mexikanskt. Muy bien!
onsdag 25 maj 2011
Körkortet kirrat, part two
Jo, tanken var ju att fixa det andra teoriprovet för MC-kortet i dag, så jag knatade som planerat ner till byråkratins epicentrum här i Distriktet: DMV-kontoret nere i mallen. DMV står för Department of Motor Vehicles och är väl så nära Kafkas beskrivning av Processen som man kan komma utanför Brasilien, skulle jag tro.
Hur som helst. Först ställde jag mig som brukligt är i kön för att få en kölapp. Det gick förvånansvärt snabbt den här gången, knappt tio minuter. Sedan fick jag min kölapp (I744) samt ett gäng papper som skulle fyllas i. Jag satte mig mig ner och började fylla i. Efter ett tag ropade de upp A233. Sedan C875. Därefter B553. Sedan E777. Sedan var det tyst ett tag. Sedan kom C876. D112. I712.
I718! Det var ju min bokstav! jag tittade på lappen. I744. Inte så farligt. Bara 26 personer före mig. Jag tog fram min handbok i motorcykelkunskap, satte mig tillrätta och började plugga.
En dryg timme senare hade man precis ropat ut I736. Det började dra ihop sig.
Ytterligare en halvtimme senare var det min tur. Jag stegade fram till nästa kö.
Efter en kvart där blev jag framviftad till disken. Fick förklara mitt ärende och redogöra för varför jag inte har något amerikansk social security-nummer. Hade som tur var passet med mig, det godkändes efter viss tvekan som substitut.
Sedan ny väntan på en ledig dator.
Själva testet tog ungefär sju minuter att göra och gick bra. Jag lyckades faktiskt svara fel på tre frågor, vilket måste betraktas som något av en bedrift. Men jag klarade gränsen med marginal hur som helst.
Därefter fick jag vänta på min tur vid test-disken. Efter omkring tio minuter så kallades jag dit, ett antal papper skrevs ut och häftades ihop och sedan fick jag gå.
Klar?
Nej då.
Nu måste jag ta alla dessa papper till ett annat DMV-kontor för att få själva körkortet utbytt. Varför det inte kunde ske här, när de uppenbarligen tryckte fram körkort i parti och minut, övergår mitt förstånd (det är mycket som övergår mitt förstånd i detta sammanhang), men jag har lärt att det inte är någon som helst idé att framföra några som helst tankar eller åsikter om sådant. Har man inte fastnat tidigare i den denna byråkrati, så lär man göra det då.
Så jag knatade hem igen, berättade för hustrun om min umbäranden och när hon fick höra vad nästa anhalt var, skrattade hon rått.
"Åk dit tidigt, ta med en tjock bok och lunch. Det kontoret är Georgetown-kontoret upphöjt till tio", sa hon - hon hade nämligen tvingats dit en gång i samband med en felaktig parkeringsbot.
Så jag la ner alla planer på ett snabbt eftermiddagsbesök och sparar krafterna till i morgon. Jag återkommer naturligtvis med rapport: "Körkortet kirrat, part three".
Annars är det synd om Syster Yster som är hemma, rejält förkyld. Övriga två kids är på sina respektive skolor, även om Big Brother också fått sig en släng av samma förkylning. Vi övriga har klarat oss. Så här långt.
I kväll har kidsen beställt pizza. Från pizzeria.
Hur som helst. Först ställde jag mig som brukligt är i kön för att få en kölapp. Det gick förvånansvärt snabbt den här gången, knappt tio minuter. Sedan fick jag min kölapp (I744) samt ett gäng papper som skulle fyllas i. Jag satte mig mig ner och började fylla i. Efter ett tag ropade de upp A233. Sedan C875. Därefter B553. Sedan E777. Sedan var det tyst ett tag. Sedan kom C876. D112. I712.
I718! Det var ju min bokstav! jag tittade på lappen. I744. Inte så farligt. Bara 26 personer före mig. Jag tog fram min handbok i motorcykelkunskap, satte mig tillrätta och började plugga.
En dryg timme senare hade man precis ropat ut I736. Det började dra ihop sig.
Ytterligare en halvtimme senare var det min tur. Jag stegade fram till nästa kö.
Efter en kvart där blev jag framviftad till disken. Fick förklara mitt ärende och redogöra för varför jag inte har något amerikansk social security-nummer. Hade som tur var passet med mig, det godkändes efter viss tvekan som substitut.
Sedan ny väntan på en ledig dator.
Själva testet tog ungefär sju minuter att göra och gick bra. Jag lyckades faktiskt svara fel på tre frågor, vilket måste betraktas som något av en bedrift. Men jag klarade gränsen med marginal hur som helst.
Därefter fick jag vänta på min tur vid test-disken. Efter omkring tio minuter så kallades jag dit, ett antal papper skrevs ut och häftades ihop och sedan fick jag gå.
Klar?
Nej då.
Nu måste jag ta alla dessa papper till ett annat DMV-kontor för att få själva körkortet utbytt. Varför det inte kunde ske här, när de uppenbarligen tryckte fram körkort i parti och minut, övergår mitt förstånd (det är mycket som övergår mitt förstånd i detta sammanhang), men jag har lärt att det inte är någon som helst idé att framföra några som helst tankar eller åsikter om sådant. Har man inte fastnat tidigare i den denna byråkrati, så lär man göra det då.
Så jag knatade hem igen, berättade för hustrun om min umbäranden och när hon fick höra vad nästa anhalt var, skrattade hon rått.
"Åk dit tidigt, ta med en tjock bok och lunch. Det kontoret är Georgetown-kontoret upphöjt till tio", sa hon - hon hade nämligen tvingats dit en gång i samband med en felaktig parkeringsbot.
Så jag la ner alla planer på ett snabbt eftermiddagsbesök och sparar krafterna till i morgon. Jag återkommer naturligtvis med rapport: "Körkortet kirrat, part three".
Annars är det synd om Syster Yster som är hemma, rejält förkyld. Övriga två kids är på sina respektive skolor, även om Big Brother också fått sig en släng av samma förkylning. Vi övriga har klarat oss. Så här långt.
I kväll har kidsen beställt pizza. Från pizzeria.
tisdag 24 maj 2011
Få sjukdagar i Distriktet
Sjukstugan fortsätter här i Distriktet och det lutar åt att Syster Yster måste vara hemma från skolan i morgon, tisdag. Vilket påminner mig om hur oerhört få sjukdagar vi har haft sedan vi flyttade hit. Eller är det bara som det verkar? Jag tror att ungarna knappt har haft en enda sjukdag det här året. Varken hustrun eller jag visade sig ha en aning om hur vi skulle sjukanmäla dottern, vilket ju rimligen är ett tecken på att dessa snmälningar inte sker särskilt frekvent.
Jakten på husmus-terroristen går vidare. Idag sågs den springa över matrumsgolvet. Jag har laddat de tre fällorna med nytt jättegott bete - mexikansk ost.
I övrigt inte särskilt mycket att rapportera härifrån. Över 30 grader i dag också.
I morgon ska jag nog knata ner till körkortskontoret och göra det där teoritestet. Ska bara plugga lite först.
Jakten på husmus-terroristen går vidare. Idag sågs den springa över matrumsgolvet. Jag har laddat de tre fällorna med nytt jättegott bete - mexikansk ost.
I övrigt inte särskilt mycket att rapportera härifrån. Över 30 grader i dag också.
I morgon ska jag nog knata ner till körkortskontoret och göra det där teoritestet. Ska bara plugga lite först.
måndag 23 maj 2011
Sjukstuga och en helg vid havet
Tack för alla gratulationer jag har fått via mejl och kommentarer. Jag är rörd och ytterst ödmjuk inför det faktum att så många är så engagerade i mitt amerikanska MC-kort (okej, jag har möjligen själv medverkat till att bygga upp intresset, men i alla fall...).
Tyvärr har jag inte haft en chans att ta tag i DC:s körkortsbyråkrati i dag, det får bli senare i veckan. Dagen har nämligen varit inbokad från tidig morgon till sen kväll. Och då ställde vi ändå in kvällens årliga bankett för friidrottslaget på Big Brothers skola; Big Brother själv var nämligen rejält förkyld när han kom hem och däckade mer eller mindre direkt. Men han piggnade till lite senare under kvällen och kommer nog att gå till skolan i morgon.
Det har varit lite av en sjukstuga här den senaste tiden. Även Syster Yster har nämligen känt sig krasslig i några dagar. Inget allvarligare dock.
Själv mår jag som en prins, trots den enorma arbetsbelastningen.
Och snart, nu till helgen, är det Memorial Weekend. Då ska vi åka ut till havet, precis som ungefär alla andra boende i Distriktet. Vi har blivit utbjudna av några vänner som har hus i Chincoteauge Island, som ligger ute vid Atlantkusten ungefär tre timmars bilfärd söderut.
Can't wait, som vi säger här över. I dag var det drygt 30 grader här i DC och så där klibbigt och fuktigt som det brukar vara här under sommaren. Och tydligen ska det vädret fortsätta resten av veckan. Så en tur till havet känns ju helt klockren.
Frågan är bara om jag ska ta motorcykeln...
Tyvärr har jag inte haft en chans att ta tag i DC:s körkortsbyråkrati i dag, det får bli senare i veckan. Dagen har nämligen varit inbokad från tidig morgon till sen kväll. Och då ställde vi ändå in kvällens årliga bankett för friidrottslaget på Big Brothers skola; Big Brother själv var nämligen rejält förkyld när han kom hem och däckade mer eller mindre direkt. Men han piggnade till lite senare under kvällen och kommer nog att gå till skolan i morgon.
Det har varit lite av en sjukstuga här den senaste tiden. Även Syster Yster har nämligen känt sig krasslig i några dagar. Inget allvarligare dock.
Själv mår jag som en prins, trots den enorma arbetsbelastningen.
Och snart, nu till helgen, är det Memorial Weekend. Då ska vi åka ut till havet, precis som ungefär alla andra boende i Distriktet. Vi har blivit utbjudna av några vänner som har hus i Chincoteauge Island, som ligger ute vid Atlantkusten ungefär tre timmars bilfärd söderut.
Can't wait, som vi säger här över. I dag var det drygt 30 grader här i DC och så där klibbigt och fuktigt som det brukar vara här under sommaren. Och tydligen ska det vädret fortsätta resten av veckan. Så en tur till havet känns ju helt klockren.
Frågan är bara om jag ska ta motorcykeln...
söndag 22 maj 2011
Körkortet kirrat!
Det är kirrat. Er ödmjuke bloggare är nu innehavare av ett virginianskt MC-körkort.
Efter en intensiv helg med teoripluggande och totalt tio timmars övningskörning, var det dags för uppkörning under den sena söndagseftermiddagen. Det var rätt jobbigt, måste jag erkänna. Särskilt värmen. Men det gick bra.
Själva uppkörningen bestod av fyra moment:
1. Köra en "åtta" inom en rätt snäv fyrkant - låg fart kombinerad med god balans. Gick hur bra som helst.
2. Undvika hastigt uppdykande hinder genom att svänga undan i relativt hög fart. Gick också bra.
3. Bromsa snabbt med hög initialfart. Gick rätt bra, men jag lyckades låsa bakhjulet lite vilket förlängde bromssträckan med någon irriterande fot. En procents avdrag (av 100).
4. Kurvkontroll. Speeda upp i första kurvan, hålla rätt linje. Sedan bromsa ner till rätt fart och hålla sig inom markerade linjer. Öka farten. Två procents avdrag här. Bland annat höll jag lite för låg fart. Jo, jag blev förvånad själv, faktiskt...
Sammanlagt således: En succé. 100 procent på teorin. 100 procent på första uppkörningsmomenten. 100 procent på andra. 99 procent på tredje. Och 98 procent på fjärde.
Den uppmärksamma läsaren ser att trenden är lite halvdeppig. Det kanske var tur att det inte var några mer test.
Nu väntar bara en dust med den ökända byråkratin inom Distriktets körkortskontor, sedan är allting klart.
Rent allmänt var det en jättekul uppelevelse att tillbringa en helg på en MC-kurs långt ute i Virginia. Här fanns alla sorters människor. En lite äldre HD-åkaren som efter domstolsbeslut tvingats att ta en "safety-class" efter att ha åkt fast i någon kontroll (antar jag, han sa det aldrig explicit men han var helt tydligt överkvalificerad för kursen). Två systrar i 30-årsåldern som aldrig suttit på en motorcykel förut, men som ville göra något nytt och kul. Den 25-åriga rastakillen, som var hur cool som helst och som jobbade som truck driver. En ung collegekille som inte hade råd att köpa en båge, men som gärna ville ha kortet efter "det ¨ser bra ut". En medelålders man från Sydkorea som hade en enorm balans och körde en hybridbil - i Virginia! En ung kille från Iran, som tvättade fötterna mellan passen och bad till Allah på sin matta ett par gånger. En rolig indier som pratade helt obegriplig engelska och slutade som kursetta.
När jag kom hem i kväll fick jag ett härligt mottagande med ballonger utanför dörren, flaggor i hallen, gratulationsteckningar och en härligt middag. Sicken familj man har!
Mindre kul var det ju att konstatera att GAIS, som väntat, förlorade mot Örebro. Men jag väljer att inte kommentar det ytterligare.
I morgon väntar en fullspäckad jobbdag.
Efter en intensiv helg med teoripluggande och totalt tio timmars övningskörning, var det dags för uppkörning under den sena söndagseftermiddagen. Det var rätt jobbigt, måste jag erkänna. Särskilt värmen. Men det gick bra.
Själva uppkörningen bestod av fyra moment:
1. Köra en "åtta" inom en rätt snäv fyrkant - låg fart kombinerad med god balans. Gick hur bra som helst.
2. Undvika hastigt uppdykande hinder genom att svänga undan i relativt hög fart. Gick också bra.
3. Bromsa snabbt med hög initialfart. Gick rätt bra, men jag lyckades låsa bakhjulet lite vilket förlängde bromssträckan med någon irriterande fot. En procents avdrag (av 100).
4. Kurvkontroll. Speeda upp i första kurvan, hålla rätt linje. Sedan bromsa ner till rätt fart och hålla sig inom markerade linjer. Öka farten. Två procents avdrag här. Bland annat höll jag lite för låg fart. Jo, jag blev förvånad själv, faktiskt...
Sammanlagt således: En succé. 100 procent på teorin. 100 procent på första uppkörningsmomenten. 100 procent på andra. 99 procent på tredje. Och 98 procent på fjärde.
Den uppmärksamma läsaren ser att trenden är lite halvdeppig. Det kanske var tur att det inte var några mer test.
Nu väntar bara en dust med den ökända byråkratin inom Distriktets körkortskontor, sedan är allting klart.
Rent allmänt var det en jättekul uppelevelse att tillbringa en helg på en MC-kurs långt ute i Virginia. Här fanns alla sorters människor. En lite äldre HD-åkaren som efter domstolsbeslut tvingats att ta en "safety-class" efter att ha åkt fast i någon kontroll (antar jag, han sa det aldrig explicit men han var helt tydligt överkvalificerad för kursen). Två systrar i 30-årsåldern som aldrig suttit på en motorcykel förut, men som ville göra något nytt och kul. Den 25-åriga rastakillen, som var hur cool som helst och som jobbade som truck driver. En ung collegekille som inte hade råd att köpa en båge, men som gärna ville ha kortet efter "det ¨ser bra ut". En medelålders man från Sydkorea som hade en enorm balans och körde en hybridbil - i Virginia! En ung kille från Iran, som tvättade fötterna mellan passen och bad till Allah på sin matta ett par gånger. En rolig indier som pratade helt obegriplig engelska och slutade som kursetta.
När jag kom hem i kväll fick jag ett härligt mottagande med ballonger utanför dörren, flaggor i hallen, gratulationsteckningar och en härligt middag. Sicken familj man har!
Mindre kul var det ju att konstatera att GAIS, som väntat, förlorade mot Örebro. Men jag väljer att inte kommentar det ytterligare.
I morgon väntar en fullspäckad jobbdag.
lördag 21 maj 2011
Hundra procent rätt på teorin
Istället för att sysselsätta mig med Jordens undergång, har jag ägnat lördagen åt att köra motorcykel.
Det är helt okej, det med.
Jag är tillfälligt inskriven student på Virginia Community College som, bland mycket annat, ordnar helgkurser för blivande MC-åkare. Jag tänkte skaffa mig ett amerikanskt motorcykelkort så jag kan glida fram på en Harley med amerikanska flaggan smattrande där bak.
En Harley Davidson kan man köpa för ungefär halva priset här i USA jämfört med i Sverige och efter att ha letat efter parkeringsplats för Forden i en halvtimme nu i kväll, blir jag mer och mer motiverad att köpa en. Det skulle vara så betydligt mycket enklare att parkera...
Så i alla fall så stack jag ut till Virginia Community College (Loudoun-campuset) i fredags kväll för en fyra timmars teorisittning. Denna fortsatte några timmar nu på lördagsmorgonen och avslutades med en teoriprov. 50 frågor, minst 80 procent rätt för att bli godkänd.
Jag fick 100 procent!
Nu var det ju inte så värst svåra frågor. Men i alla fall!
Sedan har vi kört motorcykel i 35 gradig värme i fem timmar under eftermiddagen. Jättekul! Och i morgon blir det ytterligare fem timmar, plus en uppkörning, Klarar jag den, så återstår bara ytterligare ett teoriprov (eftersom jag bor i Distriktet gäller i Virginias test om jag fattat det hela rätt), sedan kan jag kvittera ut kortet.
Sedan blir det köra av!
Det enda som bekymrar mig lite är att jag missar söndagens GAIS-match mot Örebro SK. Men det är smällar man får ta. Vinner Atleterna så ligger de på tredje plats om jag räknar rätt. Men eftersom de sannolikt förlorar, ÖSK är ett starkt lag, så lär det istället en tiondeplacering eller så...
Det är helt okej, det med.
Jag är tillfälligt inskriven student på Virginia Community College som, bland mycket annat, ordnar helgkurser för blivande MC-åkare. Jag tänkte skaffa mig ett amerikanskt motorcykelkort så jag kan glida fram på en Harley med amerikanska flaggan smattrande där bak.
En Harley Davidson kan man köpa för ungefär halva priset här i USA jämfört med i Sverige och efter att ha letat efter parkeringsplats för Forden i en halvtimme nu i kväll, blir jag mer och mer motiverad att köpa en. Det skulle vara så betydligt mycket enklare att parkera...
Så i alla fall så stack jag ut till Virginia Community College (Loudoun-campuset) i fredags kväll för en fyra timmars teorisittning. Denna fortsatte några timmar nu på lördagsmorgonen och avslutades med en teoriprov. 50 frågor, minst 80 procent rätt för att bli godkänd.
Jag fick 100 procent!
Nu var det ju inte så värst svåra frågor. Men i alla fall!
Sedan har vi kört motorcykel i 35 gradig värme i fem timmar under eftermiddagen. Jättekul! Och i morgon blir det ytterligare fem timmar, plus en uppkörning, Klarar jag den, så återstår bara ytterligare ett teoriprov (eftersom jag bor i Distriktet gäller i Virginias test om jag fattat det hela rätt), sedan kan jag kvittera ut kortet.
Sedan blir det köra av!
Det enda som bekymrar mig lite är att jag missar söndagens GAIS-match mot Örebro SK. Men det är smällar man får ta. Vinner Atleterna så ligger de på tredje plats om jag räknar rätt. Men eftersom de sannolikt förlorar, ÖSK är ett starkt lag, så lär det istället en tiondeplacering eller så...
torsdag 19 maj 2011
Om vår granne Dominique Struass-Kahn
Hur har ni det med era grannar?
Jag fick i dag reda på att vi har en rätt känd granne. Frågan är hur kul den där grannen är, dock.
Vi går till vår närbelägna lek- och idrottsplats Rose Park i snitt ett par gånger i veckan skulle jag tro.
Föga har vi anat att vi varje gång har passerat Dominique Strauss-Kahns bostad på vägen.
Faktum är att den numera före detta IMF-chefen bor på samma gata som vi - dock tre, fyra kvarter längre österut. Precis vid Rose Park. Om vi bara hade vetat...
Strauss-Kahn är väl troligen inte hemma just nu. Jag har inte riktigt hängt med i det senaste, men efter vad jag förstår så blev han frisläppt mot borgen och får nu inte lämna Manhattan enligt domstolsbesök. Tydligen ska frun ha en lägenhet där.
Man kan ju tycka att det är märkligt att hon släpper in honom, med tanke på det han är misstänkt för. Fast han är ju inte dömd. Och till dess bör man ju betraktas som oskyldig. Eller hur det nu brukar heta.
Tydligen har CNN med flera TV-bolag gjort inslag från vår gata under dagen. jag har inte märkt ett dugg. Trots att jag faktiskt cyklade förbi strax intill vid ett par tillfällen denna regniga torsdag.
Nu ska jag gå ner i hallen och putsa på mina nya boots. I morgon är det nämligen dags för min MC-kurs.
Och på lördag är det dags för Jordens undergång. Läs mer om det på min andra blogg, Amerika-reportage.
Jag fick i dag reda på att vi har en rätt känd granne. Frågan är hur kul den där grannen är, dock.
Vi går till vår närbelägna lek- och idrottsplats Rose Park i snitt ett par gånger i veckan skulle jag tro.
Föga har vi anat att vi varje gång har passerat Dominique Strauss-Kahns bostad på vägen.
Faktum är att den numera före detta IMF-chefen bor på samma gata som vi - dock tre, fyra kvarter längre österut. Precis vid Rose Park. Om vi bara hade vetat...
Strauss-Kahn är väl troligen inte hemma just nu. Jag har inte riktigt hängt med i det senaste, men efter vad jag förstår så blev han frisläppt mot borgen och får nu inte lämna Manhattan enligt domstolsbesök. Tydligen ska frun ha en lägenhet där.
Man kan ju tycka att det är märkligt att hon släpper in honom, med tanke på det han är misstänkt för. Fast han är ju inte dömd. Och till dess bör man ju betraktas som oskyldig. Eller hur det nu brukar heta.
Tydligen har CNN med flera TV-bolag gjort inslag från vår gata under dagen. jag har inte märkt ett dugg. Trots att jag faktiskt cyklade förbi strax intill vid ett par tillfällen denna regniga torsdag.
Nu ska jag gå ner i hallen och putsa på mina nya boots. I morgon är det nämligen dags för min MC-kurs.
Och på lördag är det dags för Jordens undergång. Läs mer om det på min andra blogg, Amerika-reportage.
onsdag 18 maj 2011
Ingen översvämning och kaos om morgonen
Det är flood-warning i Distriktet. Igen. I morse rapporterade NPR:s lokalnyheter (motsvarande Sveriges Radio, ett utmärkt företag för övrigt) att Potomac River håller på att flöda över. Den här gången var dock skyddsväggarna ordentligt upphissade, berättade reportern i en direktsändning nere från Washington Harbor - som ligger ett längre stenkast från vårt hus.
"Det kommer mer regn under dagen, så problemen kommer att förvärras", sa reportern upphetsat. Så jag tog naturligtvis en promenad ner till hamnen för att kolla in kaoset nu i kväll.
Inte fan var det någon översvämning, inte. Folk promenerade och konverserade och satt på krogarna och drack vitt vin eller öl i värmen. Roddbåtarna rodde lugnt och fint på floden. Några satt på kajkanten och fiskade (människor, inte roddbåtar).
Klart man blev besviken.
Annat var det i morse. Då var det kaos, minsann. Det började med att något av barnen glömt att stänga frysdörren, med påföljd att allt tinat (fast jag antar att det är mitt fel, jag gav dom tillstånd att ta glass fast det bara var en helt vanlig tisdag). Sedan fanns det ingen Washington Post på trappan. Frukosten förstörd. Och som om inte detta skulle vara nog: Jag fastnade i en gigantisk bilkö på vägen hem efter morgonturen, vilket innebar att lillgrabben nästan kom försent till skolan.
Så blir det när hustrun är på jobbarresa: Kaos.
Denna dagen - ett liv, som Melker sa.
"Det kommer mer regn under dagen, så problemen kommer att förvärras", sa reportern upphetsat. Så jag tog naturligtvis en promenad ner till hamnen för att kolla in kaoset nu i kväll.
Inte fan var det någon översvämning, inte. Folk promenerade och konverserade och satt på krogarna och drack vitt vin eller öl i värmen. Roddbåtarna rodde lugnt och fint på floden. Några satt på kajkanten och fiskade (människor, inte roddbåtar).
Klart man blev besviken.
Annat var det i morse. Då var det kaos, minsann. Det började med att något av barnen glömt att stänga frysdörren, med påföljd att allt tinat (fast jag antar att det är mitt fel, jag gav dom tillstånd att ta glass fast det bara var en helt vanlig tisdag). Sedan fanns det ingen Washington Post på trappan. Frukosten förstörd. Och som om inte detta skulle vara nog: Jag fastnade i en gigantisk bilkö på vägen hem efter morgonturen, vilket innebar att lillgrabben nästan kom försent till skolan.
Så blir det när hustrun är på jobbarresa: Kaos.
Denna dagen - ett liv, som Melker sa.
tisdag 17 maj 2011
Muskriget långt ifrån över
Efter att jag skrivit ihop det förra inlägget i går kväll, fick hustrun syn på ännu en husmus nere i matrummet. Så kriget mot dem är långt ifrån över. Och vi verkar inte vara ensamma om problemen. Enligt ett flygblad som distribuerades till samtliga hushåll i grannskapet i dag, så har det inkommit ovanligt många klagomål om fyrbenta, objudna gäster i våra kvarter den senazste tiden.
Vad orsaken kan vara kan man ju spekulera om. Klimatförändring? Översvämningarna i Mississippi? Radioaktivitet från Japan?
I övrigt kan jag rapportera att hustrun åkt iväg till Utah för att prata allvar med mormonerna där och att jag håller på att plugga MC-kunskap för att klara det kommande teoritestet.
Nu ska jag ner och laga middag åt oss. Samt kolla in om vi fått några fyrbenta gäster i fällorna.
Vad orsaken kan vara kan man ju spekulera om. Klimatförändring? Översvämningarna i Mississippi? Radioaktivitet från Japan?
I övrigt kan jag rapportera att hustrun åkt iväg till Utah för att prata allvar med mormonerna där och att jag håller på att plugga MC-kunskap för att klara det kommande teoritestet.
Nu ska jag ner och laga middag åt oss. Samt kolla in om vi fått några fyrbenta gäster i fällorna.
måndag 16 maj 2011
Många åtaganden så här års
Det är bråda dagar nu. Tre kids i tre olika skolor kräver sin tribut. Förra veckan hade vi appreciations week, där vi leverade lunch till lärarna på vår fattiga kommunala skola. Sedan var det Progressive Dinner i lördags. I dag bjöd vi ytterligare lärare på lunch. På onsdag ska vi bjuda på frukost. Och nästa måndag ska vi leverera dessert till Big Brothers skola.
Det gäller att hålla koll på alla åtaganden. I dag höll jag på att missa lunchen, kom på att jag lovat att leverera fyra sallader och två baguetter några minuter före maten skulle vara på plats...
Annars denna dag? Hustrun och jag gick på kvartssamtal (Parent Conference) på Lillebrors skola och pratade med hans lärare. Vi fick höra att:
1. Alla tjejer (typ) i hans klass "have a crush on him".
2. Alla killar vill vara hans kompis.
3. Att han är jättesnäll och omtänksam och trevlig mot alla.
4. Det går jättebra för honom i skolan.
Kort sagt, det finns all anledning att vara stolt över grabben.
I övrigt: Ömsom sol, ömsom åska och spöregn. Syster Yster har inlett några temaveckor i gymnastiken som ska ägnas åt den märkliga sporten lacrosse, som utövas med håvar och en boll. Det är en förvånansvärt stor sport här i USA, av någon obegriplig anledning. Men det kanske är hur kul som helst, vad vet jag.
Musrapport: Inga spår av några husmusterrorister de senaste tre dagarna. Inga möss i fällorna heller.
Stortårapport: Fortfarande ont. Ingen löpning.
Det gäller att hålla koll på alla åtaganden. I dag höll jag på att missa lunchen, kom på att jag lovat att leverera fyra sallader och två baguetter några minuter före maten skulle vara på plats...
Annars denna dag? Hustrun och jag gick på kvartssamtal (Parent Conference) på Lillebrors skola och pratade med hans lärare. Vi fick höra att:
1. Alla tjejer (typ) i hans klass "have a crush on him".
2. Alla killar vill vara hans kompis.
3. Att han är jättesnäll och omtänksam och trevlig mot alla.
4. Det går jättebra för honom i skolan.
Kort sagt, det finns all anledning att vara stolt över grabben.
I övrigt: Ömsom sol, ömsom åska och spöregn. Syster Yster har inlett några temaveckor i gymnastiken som ska ägnas åt den märkliga sporten lacrosse, som utövas med håvar och en boll. Det är en förvånansvärt stor sport här i USA, av någon obegriplig anledning. Men det kanske är hur kul som helst, vad vet jag.
Musrapport: Inga spår av några husmusterrorister de senaste tre dagarna. Inga möss i fällorna heller.
Stortårapport: Fortfarande ont. Ingen löpning.
söndag 15 maj 2011
Fantastiskt lyckad progressiv middag
Det handlade om närmast perfekt planering. Några minuter innan de progressiva gästerna kom, tog vi ut laxen, potatisen och köttbullarna ur ugnen. Lingonsylten, såserna, sparrisen, salladen och brödet stod redan framme, liksom vinet och ölflaskorna.
Sammanlagt var vi 15 till bords och hustrun och jag ilade runt och serverade och var trevliga och bjöd på svensk snaps och sjönh "helan går" så det stod härliga till.
Som avrundning framförde jag dessutom en liten trudelutt på gitarr - på allmän begäran ("We won't leave until you sing for us"). För ovanlighetens skull blev det en låt av Neil Young (jag är ironisk nu, jag spelar i princip bara Neil Young-låtar offentligt). Däremot lät jag bli att spela munspel till.
Sedan började de ösregna lagom till nästa anhalt på denna Progressive Dinner - så alla gästerna samt vi själva, fick söka skydd så gott det nu gick under paraplyer. Slutstationen var en fullständigt makalöst hus uppe i hörnet av Q Street och 31:st. Runt 200 gäster fick ledigt rum i den spatiösa sällskapsavdelningen. Här serverades desserter och drinkar i mängder.
Allt var väldigt trevligt på det hela taget och jag tror att våra gäster tyckte att det var kul att hälsa på hos oss. Vi kände bara några stycken av dem tidigare. Dessutom gillade de maten och vinet - för att inte tala om de svenska suparna.
Söndagen har mest gått åt till att röja och städa efter partyt. Men jag satt naturligtvis klistrad framför webbradion när GAIS slog Syrianska med 1-0. Det satt hårt inne, matchen avgjordes med ett slumpmål med bara några minuter kvar av ordinarie matchtid. Men huvudsaken är att de vinner. Det gjorde visst inte Tre Kronor i VM-finalen, har jag hört. Däremot lyckades Bollklubben från Halmstad ta säsongens första seger. Kul för svärfar.
Apropå svärfar så bör jag kanske klara ut en viss namnförvirring som uppstått på senaste tiden. Min kära svärfar heter alltså Anders Lindberg, hängiven HBK:are och smittskyddsexpert. Och en av mina bästa kompisar heter också Anders Lindberg, hängiven världsresenär och expert i den urgamla konsten att slöjda i färskt trä.
Anders, kompisen och slöjdaren, har precis startat en blogg, som jag länkar till här till höger. Det är alltså inte Anders, svärfadern och HBK:aren, som plötsligt blivit slöjdaktivist.
Hoppas ni kan skilja på de båda anderserna nu... Eftersom både Anders och Anders då och då dessutom brukar slänga in någon kommentar, så kvarstår väl en viss risk för sammanblandning. Men ibland får vi helt enkelt leva med sådana risker.
Det ena gänget på vår Prpgressive Dinner i går kväll...
...och det andra. Vi hade jättekul. Och maten var jättegod.
Sammanlagt var vi 15 till bords och hustrun och jag ilade runt och serverade och var trevliga och bjöd på svensk snaps och sjönh "helan går" så det stod härliga till.
Som avrundning framförde jag dessutom en liten trudelutt på gitarr - på allmän begäran ("We won't leave until you sing for us"). För ovanlighetens skull blev det en låt av Neil Young (jag är ironisk nu, jag spelar i princip bara Neil Young-låtar offentligt). Däremot lät jag bli att spela munspel till.
Sedan började de ösregna lagom till nästa anhalt på denna Progressive Dinner - så alla gästerna samt vi själva, fick söka skydd så gott det nu gick under paraplyer. Slutstationen var en fullständigt makalöst hus uppe i hörnet av Q Street och 31:st. Runt 200 gäster fick ledigt rum i den spatiösa sällskapsavdelningen. Här serverades desserter och drinkar i mängder.
Allt var väldigt trevligt på det hela taget och jag tror att våra gäster tyckte att det var kul att hälsa på hos oss. Vi kände bara några stycken av dem tidigare. Dessutom gillade de maten och vinet - för att inte tala om de svenska suparna.
Söndagen har mest gått åt till att röja och städa efter partyt. Men jag satt naturligtvis klistrad framför webbradion när GAIS slog Syrianska med 1-0. Det satt hårt inne, matchen avgjordes med ett slumpmål med bara några minuter kvar av ordinarie matchtid. Men huvudsaken är att de vinner. Det gjorde visst inte Tre Kronor i VM-finalen, har jag hört. Däremot lyckades Bollklubben från Halmstad ta säsongens första seger. Kul för svärfar.
Apropå svärfar så bör jag kanske klara ut en viss namnförvirring som uppstått på senaste tiden. Min kära svärfar heter alltså Anders Lindberg, hängiven HBK:are och smittskyddsexpert. Och en av mina bästa kompisar heter också Anders Lindberg, hängiven världsresenär och expert i den urgamla konsten att slöjda i färskt trä.
Anders, kompisen och slöjdaren, har precis startat en blogg, som jag länkar till här till höger. Det är alltså inte Anders, svärfadern och HBK:aren, som plötsligt blivit slöjdaktivist.
Hoppas ni kan skilja på de båda anderserna nu... Eftersom både Anders och Anders då och då dessutom brukar slänga in någon kommentar, så kvarstår väl en viss risk för sammanblandning. Men ibland får vi helt enkelt leva med sådana risker.
Det ena gänget på vår Prpgressive Dinner i går kväll...
...och det andra. Vi hade jättekul. Och maten var jättegod. lördag 14 maj 2011
Tränare i storbråk under Lillebrors match
Lillebror scorade i dagens fotbollsmatch, säsongens första mål. Han var väldigt nöjd efteråt. Själv tyckte jag matchen var ovanligt intressant av ett helt annat skäl: Coacherna hamnade i ett rejält gräl. Jag har hört talas om att sådant kan inträffa på den här nivån (jag pratar åttaåringar här) såväl i Sverige som USA, men jag har aldrig själv bevittnat det. Förrän i dag således.
Det andra lagets coach hade varit rätt irriterad ett tag, dels för att hans lag förlorade rätt rejält och dels för att det var ganska tuff stämning ute på plan.
"Du måste säga till dina spelare att lugna ner sig", skrek coachen till vår coach (vår "second" coach ska jag kanske tillägga). Några minuter senare så råkade en av våra spelare sparka till det andra lagets målvakt när denne redan fångat bollen.
Då brast det. Det andra lagets coach stormade ut på planen och skällde ut "player number 14". Vilket ledde till att vår coach sprang in och skrek att "också dina spelare har sparkat på vår målvakt". Sedan eskalerade det ytterligare, med skrik från respektive håll. Allt medan vi föräldrar - och barnen - tittade på med gapande munnar och hängande hakor.
Det hela lugnade dock ner sig och det utbröt aldrig något handgemäng (härligt ord för övrigt). Deras coach fann det för gott att avsluta matchen ett par minuter senare. Coacherna hälsade motvilligt varandra på varandra efteråt för god match...
Nu ska jag ner och skala fyra kilo potatis till kvällens progressiva brakmiddag. Återkommer med rapport.
Det andra lagets coach hade varit rätt irriterad ett tag, dels för att hans lag förlorade rätt rejält och dels för att det var ganska tuff stämning ute på plan.
"Du måste säga till dina spelare att lugna ner sig", skrek coachen till vår coach (vår "second" coach ska jag kanske tillägga). Några minuter senare så råkade en av våra spelare sparka till det andra lagets målvakt när denne redan fångat bollen.
Då brast det. Det andra lagets coach stormade ut på planen och skällde ut "player number 14". Vilket ledde till att vår coach sprang in och skrek att "också dina spelare har sparkat på vår målvakt". Sedan eskalerade det ytterligare, med skrik från respektive håll. Allt medan vi föräldrar - och barnen - tittade på med gapande munnar och hängande hakor.
Det hela lugnade dock ner sig och det utbröt aldrig något handgemäng (härligt ord för övrigt). Deras coach fann det för gott att avsluta matchen ett par minuter senare. Coacherna hälsade motvilligt varandra på varandra efteråt för god match...
Nu ska jag ner och skala fyra kilo potatis till kvällens progressiva brakmiddag. Återkommer med rapport.
fredag 13 maj 2011
Progressive Dinner och middagar i Tomtebo
I morgon är det Progressive Dinner.
Första gången jag hörde talas om begreppet tänkte jag på det ljuva 1970-talet. Fredagsmiddagar i Tomtebo. Hippies. God mat. Hollis och Pelle A, som då och då brukar läsa den här bloggen, vet vad jag menar. Vin i mängder. Gitarrplonk och Hoola Bandoola och Bob Dylan.
Det var tider det.
Men Progressive Dinner har ingenting att göra med vare sig proggrörelsen eller Oskarshamns Musikförening eller Musikens Makt eller fredagsmiddagarna i Tomtebo.
Det handlar istället om fundraising för vår fattiga kommunala skola. Jag kan inte riktigt översätta konceptet Progressive Dinner, men det går ut på att en massa folk har betalt 100 dollar var för att få en trerätters måltid. Det hela tar sin början - som sig bör - med förrätt. De omkring 200 anmälda samlas i tio olika hem (således runt 20 per ställe), där värdarna (de som bor där) har bullat upp med diverse godsaker och lämplig dryck. Sedan går man vidare till nästa hem, för huvudrätten. Det är det runt 15 huvudrättsvärdar (vilket innebär runt 13 per ställe). Förrättsgänget splittras upp och nya konstellationer skapas (hänger ni med?).
Sedan samlas alla 200 på ett enda ställe för gemensam dessert och massor av drinkar.
Eftersom vi glatt säger ja till allting så har vi åtagit oss att vara middagsvärdar. I morgon kväll klockan 20 kommer det 13 festklädda, hungriga och förväntansfulla gäster hit till vårt hus. Då ska middagen stå klar och vinet vara luftat.
Sedan har vi en dryg timme på oss att utfordra folket innan vi alla ska vidare till efterrätten och drinkarna...
Vi har redan handlat mat och vin för omkring 200 dollar och det lär bli minst det dubbla när vi handlat klart i morgon. Så det hade varit både billigare och betydligt mindre ansträngande att helt enkelt anmäla sig som gäster.
Men vad gör man inte för skolan.
Vi tänkte bjuda på en cross over, där bland annat swedish meatballs med lingonsylt står på menyn. Tack Andreas för att du lyckades hitta äkta svensk lingonsylt!
Vi har även planer på att ge gästerna varsin riktig svensk sup. Bara för att skapa en riktigt härlig stämning.
I övrigt:
Första gången jag hörde talas om begreppet tänkte jag på det ljuva 1970-talet. Fredagsmiddagar i Tomtebo. Hippies. God mat. Hollis och Pelle A, som då och då brukar läsa den här bloggen, vet vad jag menar. Vin i mängder. Gitarrplonk och Hoola Bandoola och Bob Dylan.
Det var tider det.
Men Progressive Dinner har ingenting att göra med vare sig proggrörelsen eller Oskarshamns Musikförening eller Musikens Makt eller fredagsmiddagarna i Tomtebo.
Det handlar istället om fundraising för vår fattiga kommunala skola. Jag kan inte riktigt översätta konceptet Progressive Dinner, men det går ut på att en massa folk har betalt 100 dollar var för att få en trerätters måltid. Det hela tar sin början - som sig bör - med förrätt. De omkring 200 anmälda samlas i tio olika hem (således runt 20 per ställe), där värdarna (de som bor där) har bullat upp med diverse godsaker och lämplig dryck. Sedan går man vidare till nästa hem, för huvudrätten. Det är det runt 15 huvudrättsvärdar (vilket innebär runt 13 per ställe). Förrättsgänget splittras upp och nya konstellationer skapas (hänger ni med?).
Sedan samlas alla 200 på ett enda ställe för gemensam dessert och massor av drinkar.
Eftersom vi glatt säger ja till allting så har vi åtagit oss att vara middagsvärdar. I morgon kväll klockan 20 kommer det 13 festklädda, hungriga och förväntansfulla gäster hit till vårt hus. Då ska middagen stå klar och vinet vara luftat.
Sedan har vi en dryg timme på oss att utfordra folket innan vi alla ska vidare till efterrätten och drinkarna...
Vi har redan handlat mat och vin för omkring 200 dollar och det lär bli minst det dubbla när vi handlat klart i morgon. Så det hade varit både billigare och betydligt mindre ansträngande att helt enkelt anmäla sig som gäster.
Men vad gör man inte för skolan.
Vi tänkte bjuda på en cross over, där bland annat swedish meatballs med lingonsylt står på menyn. Tack Andreas för att du lyckades hitta äkta svensk lingonsylt!
Vi har även planer på att ge gästerna varsin riktig svensk sup. Bara för att skapa en riktigt härlig stämning.
I övrigt:
- Jag är nu stolt innehavare av ett par coola amerikanska motorcykel-boots. Ett fynd, 60 bucks nere på M Street. Jag kan garantera att ingen av er någonsin sett mig i sådana skodon tidigare. Anledningen till inköpet är att det krävs ett par boots i samband med min MC-kurs nästa helg.
- Big Brother har en sleep over någonstans ute i Marylands provinser.
- Vi har trappat upp kriget mot husmössen. Tre fällor står nu färdiga att smälla till runt om i huset. Samtliga är laddade med läckra ostbitar.
I morgon är det, förutom Progressive Dinner, också fotbollsmatch för Lillebror. Jag återkommer med rapport.
Husmössen till förnyad attack!
På grund av tekniskt strul hos Blogger så kunde jag inte uppdatera Andra Sidan i går. Den följande texten är alltså skriven på torsdag kväll, amerikansk tid.
Husmössterroristerna gick till förnyad attack i kväll.
För en gångs skull satt hustrun framför TV:n nere i vardagsrummet. Jag var en trappa upp. Plötsligt hörde jag henne säga med en låg - men oerhört sammanbiten - röst: "Kom hit". Efter snart 15 års äktenskap har jag lärt mig att det inte är läge att ifrågasätta en uppmaning som sker med den rösten.
Här var det allvar.
Jag skyndade mig på ner. Hustrun satt stel som en pinne och tittade mot den öppna spisen.
"Jag såg något i ögonrån som kröp. Något hårigt."
Jag tände taklampan och skulle just gå fram för att kolla närmare, när en mus sprang fram i full fart, rundade spiskanten och försvann in bakom TV:n.
Det var bara att gå och hämta fällan, aptera den med lite färsk ost och placera den mellan TV:n och spisen. Nu väntar jag på att höra smällen...
Det kan bli fråga om en upptrappning av kriget. Vilket i så fall innebär inköp av fler fällor. Förra gången vi hade musinvasion vittjade jag fällan ett tiotal gånger om jag inte minns fel...
Dagens stora grej är annars att Syster Ysters skola blivit stämd på tio miljoner dollar av en pappa som blivit bedragen av sin hustru. En av skolans kuratorer ("counselor"), en frånskild man som bland annat jobbade i dotterns årskurs, inledde för en tid sedan ett förhållande med kvinnan. Hela historien är så rörig så jag orkar inte redogöra för den, men medierna går naturligtvis i spinn; det är ju Obamadöttrarnas skola det handlar om. Läs till exempel lokaltidningen The Examiners artikel om det hela.
Big Brother har deltagit i det årliga friidrottsmästerskapet i dag. Han var rätt missnöjd när han kom hem, bland annat för att han totalmissat starten på 100 meter på grund av startblock som inte satt fast. han hade aldrig någon chans att komma ikapp. Det gick bättre på 200 meter, som han vann.
Dessutom vill jag passa på att skryta lite över hans akademiska insatser. Han var med på "Honor Roll" för andra terminen i rad, vilket är ett tecken på att han har högsta eller näst högsta betyg i samtliga ämnen. Han har uppenbarligen fått sin mors läshuvud.
Husmössterroristerna gick till förnyad attack i kväll.
För en gångs skull satt hustrun framför TV:n nere i vardagsrummet. Jag var en trappa upp. Plötsligt hörde jag henne säga med en låg - men oerhört sammanbiten - röst: "Kom hit". Efter snart 15 års äktenskap har jag lärt mig att det inte är läge att ifrågasätta en uppmaning som sker med den rösten.
Här var det allvar.
Jag skyndade mig på ner. Hustrun satt stel som en pinne och tittade mot den öppna spisen.
"Jag såg något i ögonrån som kröp. Något hårigt."
Jag tände taklampan och skulle just gå fram för att kolla närmare, när en mus sprang fram i full fart, rundade spiskanten och försvann in bakom TV:n.
Det var bara att gå och hämta fällan, aptera den med lite färsk ost och placera den mellan TV:n och spisen. Nu väntar jag på att höra smällen...
Det kan bli fråga om en upptrappning av kriget. Vilket i så fall innebär inköp av fler fällor. Förra gången vi hade musinvasion vittjade jag fällan ett tiotal gånger om jag inte minns fel...
Dagens stora grej är annars att Syster Ysters skola blivit stämd på tio miljoner dollar av en pappa som blivit bedragen av sin hustru. En av skolans kuratorer ("counselor"), en frånskild man som bland annat jobbade i dotterns årskurs, inledde för en tid sedan ett förhållande med kvinnan. Hela historien är så rörig så jag orkar inte redogöra för den, men medierna går naturligtvis i spinn; det är ju Obamadöttrarnas skola det handlar om. Läs till exempel lokaltidningen The Examiners artikel om det hela.
Big Brother har deltagit i det årliga friidrottsmästerskapet i dag. Han var rätt missnöjd när han kom hem, bland annat för att han totalmissat starten på 100 meter på grund av startblock som inte satt fast. han hade aldrig någon chans att komma ikapp. Det gick bättre på 200 meter, som han vann.
Dessutom vill jag passa på att skryta lite över hans akademiska insatser. Han var med på "Honor Roll" för andra terminen i rad, vilket är ett tecken på att han har högsta eller näst högsta betyg i samtliga ämnen. Han har uppenbarligen fått sin mors läshuvud.
onsdag 11 maj 2011
Kort avrapportering
Eftersom jag är förbi av trötthet och har fyrkantiga ögon efter att ha jobbat framför datorn från tidig morgon till sen kväll, får det bli en kort avrapportering i dag.
Jakten på husmössen: Inget nytt, även om Lillebror precis kom och sa att han hade hört en tassandet av små fötter i köket för en kort stund sedan. Men han har en rätt livlig fantasi, den grabben.
Stortån: Känns lite bättre. Ingen portvinstå. Jag är rätt säker på att det är en inflammation.
Vädret: Ytterligare en sällsynt vacker dag.
Middagsmat: Crabcake med potatismos samt kikärtssallad och diverse andra godsaker.
Jakten på husmössen: Inget nytt, även om Lillebror precis kom och sa att han hade hört en tassandet av små fötter i köket för en kort stund sedan. Men han har en rätt livlig fantasi, den grabben.
Stortån: Känns lite bättre. Ingen portvinstå. Jag är rätt säker på att det är en inflammation.
Vädret: Ytterligare en sällsynt vacker dag.
Middagsmat: Crabcake med potatismos samt kikärtssallad och diverse andra godsaker.
tisdag 10 maj 2011
Kriget mot husmössen går vidare
Inga nya husmöss har skådats i huset det senaste dygnet, varken döda eller levande. Vi har heller inte sett några spår av dem, trots att Pedro städade tämligen grundligt i förmiddags.
Ska jag därmed dra slutsatsen att musproblemet är löst? Icke! Jag må vara dum, men jag är inte naiv. Vi fortsätter med förstärkt bevakning, gillrade fällor och red alert. De finns där. Någonstans. Vi ska jaga fram dom ur deras hålor. Vi ska fortsätta beväpna oss och anlägga moteld för att skapa en tryggare, säkrare och fredligare värld.
Vi ger oss inte förrän den sista husmusen är nedlagd.
Denna majdag i Distriktet har varit osedvanligt vacker, med en behaglig temperatur på omkring 24 grader, små lätta moln och en svag vind. Tyvärr har jag suttit inne och jobbat mest hela dagen, förutom då när jag iklädde mig rollen som Pedro och sedan som husmusbekämpare. Men det blir nog fler vackra dagar vad det lider. Jag känner mig inte orolig.
Lätt orolig är jag dock för min högra stortå, som jag har haft förbaskat ont i efter varje löp-pass de senaste veckorna. Börjar tro att jag har fått någon form av inflammation. Så nu blir det springstopp i några veckor för att se om det går över. Annars får det väl bli ett läkarbesök. Eller så ringer jag min fantastiska sjukgymnast i Halmstad och ber om råd.
Kvällen har ägnats åt föräldramöte på Syster Ysters skola. Hon ska börja sjuan och det är många nya saker att tänka på. Den största? Sannolikt att de får en egen locker - med lås.
Ska jag därmed dra slutsatsen att musproblemet är löst? Icke! Jag må vara dum, men jag är inte naiv. Vi fortsätter med förstärkt bevakning, gillrade fällor och red alert. De finns där. Någonstans. Vi ska jaga fram dom ur deras hålor. Vi ska fortsätta beväpna oss och anlägga moteld för att skapa en tryggare, säkrare och fredligare värld.
Vi ger oss inte förrän den sista husmusen är nedlagd.
Denna majdag i Distriktet har varit osedvanligt vacker, med en behaglig temperatur på omkring 24 grader, små lätta moln och en svag vind. Tyvärr har jag suttit inne och jobbat mest hela dagen, förutom då när jag iklädde mig rollen som Pedro och sedan som husmusbekämpare. Men det blir nog fler vackra dagar vad det lider. Jag känner mig inte orolig.
Lätt orolig är jag dock för min högra stortå, som jag har haft förbaskat ont i efter varje löp-pass de senaste veckorna. Börjar tro att jag har fått någon form av inflammation. Så nu blir det springstopp i några veckor för att se om det går över. Annars får det väl bli ett läkarbesök. Eller så ringer jag min fantastiska sjukgymnast i Halmstad och ber om råd.
Kvällen har ägnats åt föräldramöte på Syster Ysters skola. Hon ska börja sjuan och det är många nya saker att tänka på. Den största? Sannolikt att de får en egen locker - med lås.
måndag 9 maj 2011
På den bittra vandringen i fotbollens jämmerdal
Det började bra, med 1-o till Göteborgsatleterna redan efter nio minuter. Men som vanligt var det blott en kort parentes på den bittra vandringen i fotbollens jämmerdal. Jag var snart tillbaka i verkligheten. 1-2 till IFK Göteborg slutade dagens derby och GAIS faller allt längre ner mot bottenträsket, där man snart lär göra Halmstads BK sällskap.
Jag satt naturligtvis klistrad vid webbradion i eftermiddags, amerikansk tid och efter vad jag kunde höra så spelade grönsvart riktigt bra, särskilt i första halvlek. Men vad hjälper bra spel när man inte vinner?
Jag vill inte skriva mer om det ämnet. Tyar ej.
Nej, över till något mer intressant. Dottern hittade en död mus på mattan under matbordet i kväll. Själv var jag inte hemma, men jag fick täta rapporter via telefon och när jag kom hem igen spelade Syster Yster, hustrun och Lillebror upp exakt hur det gick till (och lät) när musen hittades.
Vad musen dött av är inte klarlagt. Den var tydligen rätt stel när den hittades, så hustrun googlade "mouse + rigor mortis" för att om möjligt bestämma när själva dödsögonblicket inträffade. Tyvärr hittade hon inga tydliga besked. Däremot tar det omkring fem timmar för en råtta att inträda i rigor mortis.
Det är alltså oklart hur länge den lilla krabaten legat död på vår matta. Lika oklart är orsaken till döden. Har det begåtts ett mord på en mus här i vårt hus? Vem är i så fall skyldig? Jag lämnade köksdörren öppen när jag cyklade iväg, så det är fullt tänkbart att en katt smög in och av någon anledning gav oss en liten present så där vid middagstid. Det som talar mot detta är att det inte fanns några synliga skador på musen.
En annan teori, som hustrun lanserade, är att det var musmamman som avlidit - slut och förbrukad efter att ha fött fram några hundra musbarn som nu nyfiket springer runt och upptäcker alla vinklar och vrår i vårt gamla hus. Det som talar för denna teori är att den mus vi fångade häromdagen (se tidigare inlägg) var betydligt mindre än den som hittades i dag.
Utredningen fortsätter. Vi stänger aldrig ett fall förrän vi fått svar. Hos oss finns inga cold case. Ingen preskriptionstid.
Oavsett orsak och omständigheter så har jag nu investerat i en musfälla. Den står redan gillrad och klar nere i köket.
Jag återkommer med rapport.
Jag satt naturligtvis klistrad vid webbradion i eftermiddags, amerikansk tid och efter vad jag kunde höra så spelade grönsvart riktigt bra, särskilt i första halvlek. Men vad hjälper bra spel när man inte vinner?
Jag vill inte skriva mer om det ämnet. Tyar ej.
Nej, över till något mer intressant. Dottern hittade en död mus på mattan under matbordet i kväll. Själv var jag inte hemma, men jag fick täta rapporter via telefon och när jag kom hem igen spelade Syster Yster, hustrun och Lillebror upp exakt hur det gick till (och lät) när musen hittades.
Vad musen dött av är inte klarlagt. Den var tydligen rätt stel när den hittades, så hustrun googlade "mouse + rigor mortis" för att om möjligt bestämma när själva dödsögonblicket inträffade. Tyvärr hittade hon inga tydliga besked. Däremot tar det omkring fem timmar för en råtta att inträda i rigor mortis.
Det är alltså oklart hur länge den lilla krabaten legat död på vår matta. Lika oklart är orsaken till döden. Har det begåtts ett mord på en mus här i vårt hus? Vem är i så fall skyldig? Jag lämnade köksdörren öppen när jag cyklade iväg, så det är fullt tänkbart att en katt smög in och av någon anledning gav oss en liten present så där vid middagstid. Det som talar mot detta är att det inte fanns några synliga skador på musen.
En annan teori, som hustrun lanserade, är att det var musmamman som avlidit - slut och förbrukad efter att ha fött fram några hundra musbarn som nu nyfiket springer runt och upptäcker alla vinklar och vrår i vårt gamla hus. Det som talar för denna teori är att den mus vi fångade häromdagen (se tidigare inlägg) var betydligt mindre än den som hittades i dag.
Utredningen fortsätter. Vi stänger aldrig ett fall förrän vi fått svar. Hos oss finns inga cold case. Ingen preskriptionstid.
Oavsett orsak och omständigheter så har jag nu investerat i en musfälla. Den står redan gillrad och klar nere i köket.
Jag återkommer med rapport.
söndag 8 maj 2011
Till mamma på Mors Dag
I dag har det således varit Mors dag här i USA och mina tankar har onekligen gått till min egen mamma några gånger denna söndag... Det är nu lite mer än ett halvår sedan som hon plötsligt bara förvann från oss - helt oväntat - och det är fortfarande väldigt svårt att förstå det. Jag antar att de flesta känner så när ens föräldrar går bort. De har alltid funnits där och så finns de inte längre.
Det är en märklig, sorglig och omvälvande känsla.
Jag kommer hela tiden på frågor som jag borde ha ställt till henne medan hon fortfarande var kvar.
Hur var det att åka båt till Gotland under krigssomrarna, var hon inte rädd för tyskarna?
Hur många gånger var vi egentligen och åt fredagsmiddag på Domusbaren i Oskarshamn? Jag minns att jag brukade beställa grillkorv med pommes och att vi fick en "kocka" (coca cola) till. Men var det varenda fredag under flera år? Eller bara några gånger?
Vart tog den där gula solstolen vägen?
När träffades hon och pappa för första gången?
Hur gjorde hon sin himmelskt goda makaronipudding?
Hur ofta åkte hon till Kvia, morfars lilla gård i Västergötland?
Och jag ångrar för sjuttisjunde gången att jag inte intervjuade henne, bad henne berätta om sin barndom och om sin uppväxt - och vår uppväxt - på band.
Vi pratade att hon borde skriva ner sina minnen. Det var faktiskt det enda argumenten som bet lite på henne när jag tjatade om att hon skulle skaffa sig en dator. Mina motiv - att vi skulle kunna hålla kontakten lättare, via e-post och kanske t o m skype - var inget hon brydde sig särskilt mycket om. "Jag är för gammal för sådant där, vi pratar ju med varandra i telefon flera gånger i veckan", sa hon.
"Men det vore kul att skriva ner lite minnen."
Döden är obarmhärtig och hänsynslös och definitiv. Det går inte att kompromissa. Det går inte att välja en annan väg. Det finns ingen återvändo.
Mamma skrev aldrig ner några berättelser från sitt liv.
Och det finns många frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Men hon var en fantastisk mamma och en fantastisk kvinna och utan henne hade jag inte funnits och utan henne hade jag aldrig blivit den jag är.
Grattis på Mors Dag, mamma!
Det är en märklig, sorglig och omvälvande känsla.
Jag kommer hela tiden på frågor som jag borde ha ställt till henne medan hon fortfarande var kvar.
Hur var det att åka båt till Gotland under krigssomrarna, var hon inte rädd för tyskarna?
Hur många gånger var vi egentligen och åt fredagsmiddag på Domusbaren i Oskarshamn? Jag minns att jag brukade beställa grillkorv med pommes och att vi fick en "kocka" (coca cola) till. Men var det varenda fredag under flera år? Eller bara några gånger?
Vart tog den där gula solstolen vägen?
När träffades hon och pappa för första gången?
Hur gjorde hon sin himmelskt goda makaronipudding?
Hur ofta åkte hon till Kvia, morfars lilla gård i Västergötland?
Och jag ångrar för sjuttisjunde gången att jag inte intervjuade henne, bad henne berätta om sin barndom och om sin uppväxt - och vår uppväxt - på band.
Vi pratade att hon borde skriva ner sina minnen. Det var faktiskt det enda argumenten som bet lite på henne när jag tjatade om att hon skulle skaffa sig en dator. Mina motiv - att vi skulle kunna hålla kontakten lättare, via e-post och kanske t o m skype - var inget hon brydde sig särskilt mycket om. "Jag är för gammal för sådant där, vi pratar ju med varandra i telefon flera gånger i veckan", sa hon.
"Men det vore kul att skriva ner lite minnen."
Döden är obarmhärtig och hänsynslös och definitiv. Det går inte att kompromissa. Det går inte att välja en annan väg. Det finns ingen återvändo.
Mamma skrev aldrig ner några berättelser från sitt liv.
Och det finns många frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Men hon var en fantastisk mamma och en fantastisk kvinna och utan henne hade jag inte funnits och utan henne hade jag aldrig blivit den jag är.
Grattis på Mors Dag, mamma!
lördag 7 maj 2011
Finland vinnare i ambassad-kampen
Hyvä Suomi!
Den amerikanska huvudstaden har flest ambassader i hela världen och diplomaterna präglar stan rätt ordentligt. Det gäller särskilt längs "Embassy Row", området kring västra delen av Massachusetts Avenue. Där ligger även många europeiska ambassader och vi stack dit i dag eftersom alla EU-ambassader hade öppet hus. Halva Washington DC med omnejd var ute och tittade. En kort sammanfattning:
Längst kö: Italien
Minst folk: Norge (tills vi insåg att de inte tillhör EU och därmed inte hade öppet hus)
Störst: Storbritannien
Tråkigast: Danmark
Bäst: Finland
Finland vann således ambassad-kampen detta år. De har en ytterst vacker ambassadbyggnad, den enda i hela DC som är miljöcertifierad. Dessutom är själva huset fantastiskt vacker och smakfullt och ligger suveränt med Rock Creek Park i fonden som närmaste granne. Men det som avgjorde det hela till Suomis fördel var det vänliga bemötandet och att de bjöd på en massa god finsk mat.
Morgonen inleddes annars med en sedvanlig fotbollsmatch för Lillebror. För en gångs skull gick det inte så bra. Så Lillebror slog omedelbart fast att "vi får inte räkna målen", vilket i och för sig är helt korrekt, men något han aldrig brytt sig om förut - när de vunnit.
Denna underbara lördag i Distriktet rundades så småningom av med en fantastisk Mors Dag-middag på en krog här i M Street . det är Mothers Day i morgon här i the US. Stärkt av middagen och två glas Sam Adams slog jag sedan till och köpte tre par byxor. Så nu behöver jag inte tänka på den detaljen de närmaste åren.
En härlig kväll, med andra ord.
Den amerikanska huvudstaden har flest ambassader i hela världen och diplomaterna präglar stan rätt ordentligt. Det gäller särskilt längs "Embassy Row", området kring västra delen av Massachusetts Avenue. Där ligger även många europeiska ambassader och vi stack dit i dag eftersom alla EU-ambassader hade öppet hus. Halva Washington DC med omnejd var ute och tittade. En kort sammanfattning:
Längst kö: Italien
Minst folk: Norge (tills vi insåg att de inte tillhör EU och därmed inte hade öppet hus)
Störst: Storbritannien
Tråkigast: Danmark
Bäst: Finland
Finland vann således ambassad-kampen detta år. De har en ytterst vacker ambassadbyggnad, den enda i hela DC som är miljöcertifierad. Dessutom är själva huset fantastiskt vacker och smakfullt och ligger suveränt med Rock Creek Park i fonden som närmaste granne. Men det som avgjorde det hela till Suomis fördel var det vänliga bemötandet och att de bjöd på en massa god finsk mat.
Morgonen inleddes annars med en sedvanlig fotbollsmatch för Lillebror. För en gångs skull gick det inte så bra. Så Lillebror slog omedelbart fast att "vi får inte räkna målen", vilket i och för sig är helt korrekt, men något han aldrig brytt sig om förut - när de vunnit.
Denna underbara lördag i Distriktet rundades så småningom av med en fantastisk Mors Dag-middag på en krog här i M Street . det är Mothers Day i morgon här i the US. Stärkt av middagen och två glas Sam Adams slog jag sedan till och köpte tre par byxor. Så nu behöver jag inte tänka på den detaljen de närmaste åren.
En härlig kväll, med andra ord.
fredag 6 maj 2011
Mission accomplished - we got him!
En sån dag. En sån rackarns hus-mus-dag.
Vi satt och pratade helt lugnt, hustrun och jag. Båda hade vi tagit en liten paus i våra respektive yrkesutövningar och utbytte tankar och synpunkter om världsläget. Så skrek hustrun plötsligt till.
"Det är en mus! Där! I hörnet!"
Jajamen. Där var den, en liten söt varelse som nyfiket, men ytterst försiktigt, undersökte sin omvärld. Vi satt blixt stilla, vilket är en märklig liknelse eftersom jag aldrig någonsin sett en blixt sitta still. Men i alla fall. Ni fattar vad jag menar. (Uppdatering: Se språkvårdarna bre ut sig i kommentarerna)
"Vi måste fånga den", väste hustrun. "Jag hämtar lite ost så lockar vi ut den. Sedan fångar vi den med en papperskorg."
Jag var med på planen. Hustrun smög iväg för att hämta ost och en papperskorg, medan jag försökte fixera musen med min stenhårda blick. Inte för att den brydde sig särskilt mycket om det. Men den var kvar när osten anlände. Och papperskorgen.
Med oändligt tålamod skred vi till verket.
Det första försöket misslyckades. Jag var för långsam. Musen smet iväg när jag försökte fånga in den via papperskorgen och med osten som lockbete.
Hustrun tog över. Hon väntade. Och väntade. Och väntade. Det kändes som en giganternas kamp. Vem skulle ge upp först?
Till slut pallade inte musen längre. Lukten av mat blev för stark. Den sprang försiktigt upp till ostbiten. Började knapra så smått. Lite nervöst.
Pang!
Hustrun var obeveklig. Musen var fångad!
Jag bar iväg fången och släppte lös den borta hos några grannar som vi inte gillar, på behörigt avstånd från vårt hus. En perfekt genomförd aktion. Knivskarp. Inte ens amerikanska anti-terror-elit-styrkor-i-Pakistan kunde göra det bättre.
Mission accomplished, som Bush antagligen hade sammanfattat det hela.
We got him!
Sedan hämtade jag hem dottern från skolan och hon berättade, bara så där i förbifarten, att hon hållit en föreläsning inför hela Middle School. Och eftersom det var "Grandparents Day" på skolan så var, bland många andra, nationens second lady Jill Biden på plats (vicepresident-paret har nämligen barnbarn på dotterns skola). Dessutom fanns förstås Obamas äldsta dotter med bland åhörarna.
Det handlar om att skaffa sig ett gott nätverk... Vicken tjej, va?
Big Brother har jag inte sett röken av sedan i morse. Han är ute och arbetar på sitt nätverk, vilket innebär att han partajar med sina klasskompisar denna fredagskväll. Hustrun är och hämtar honom i skrivande stund.
I övrigt: En vacker dag i Distriktet, med lagom temperaturer och lagom med solsken. I morgon ser jag fram mot Lillebrors fotbollsmatch, som denna lördag börjar på sen förmiddagstid. Betydligt trevligare än förra lördagens 8:15-match...
Vi satt och pratade helt lugnt, hustrun och jag. Båda hade vi tagit en liten paus i våra respektive yrkesutövningar och utbytte tankar och synpunkter om världsläget. Så skrek hustrun plötsligt till.
"Det är en mus! Där! I hörnet!"
Jajamen. Där var den, en liten söt varelse som nyfiket, men ytterst försiktigt, undersökte sin omvärld. Vi satt blixt stilla, vilket är en märklig liknelse eftersom jag aldrig någonsin sett en blixt sitta still. Men i alla fall. Ni fattar vad jag menar. (Uppdatering: Se språkvårdarna bre ut sig i kommentarerna)
"Vi måste fånga den", väste hustrun. "Jag hämtar lite ost så lockar vi ut den. Sedan fångar vi den med en papperskorg."
Jag var med på planen. Hustrun smög iväg för att hämta ost och en papperskorg, medan jag försökte fixera musen med min stenhårda blick. Inte för att den brydde sig särskilt mycket om det. Men den var kvar när osten anlände. Och papperskorgen.
Med oändligt tålamod skred vi till verket.
Det första försöket misslyckades. Jag var för långsam. Musen smet iväg när jag försökte fånga in den via papperskorgen och med osten som lockbete.
Hustrun tog över. Hon väntade. Och väntade. Och väntade. Det kändes som en giganternas kamp. Vem skulle ge upp först?
Till slut pallade inte musen längre. Lukten av mat blev för stark. Den sprang försiktigt upp till ostbiten. Började knapra så smått. Lite nervöst.
Pang!
Hustrun var obeveklig. Musen var fångad!
Jag bar iväg fången och släppte lös den borta hos några grannar som vi inte gillar, på behörigt avstånd från vårt hus. En perfekt genomförd aktion. Knivskarp. Inte ens amerikanska anti-terror-elit-styrkor-i-Pakistan kunde göra det bättre.
Mission accomplished, som Bush antagligen hade sammanfattat det hela.
We got him!
Sedan hämtade jag hem dottern från skolan och hon berättade, bara så där i förbifarten, att hon hållit en föreläsning inför hela Middle School. Och eftersom det var "Grandparents Day" på skolan så var, bland många andra, nationens second lady Jill Biden på plats (vicepresident-paret har nämligen barnbarn på dotterns skola). Dessutom fanns förstås Obamas äldsta dotter med bland åhörarna.
Det handlar om att skaffa sig ett gott nätverk... Vicken tjej, va?
Big Brother har jag inte sett röken av sedan i morse. Han är ute och arbetar på sitt nätverk, vilket innebär att han partajar med sina klasskompisar denna fredagskväll. Hustrun är och hämtar honom i skrivande stund.
I övrigt: En vacker dag i Distriktet, med lagom temperaturer och lagom med solsken. I morgon ser jag fram mot Lillebrors fotbollsmatch, som denna lördag börjar på sen förmiddagstid. Betydligt trevligare än förra lördagens 8:15-match...
We got him! Vår egen lilla hus-mus-terrorist är infångad efter en kirurgisk militär operation orkestrerad av hustrun
torsdag 5 maj 2011
Cinco de Mayo och Teacher Appreciation Week
Jag tror minsann att den brasilianska byråkratin slår den amerikanska. Läs gärna svägerskans senaste blogginlägg och få en inblick i absurditeternas absoluta epicentrum i universum.
Hustrun och jag fick dock vår beskärda del av den amerikanska skattebyråkratins kafkaliknande strukturer i samband med ett besök hos revisorn i Alexandria i dag. Jag ska bespara er detaljerna, men vi var båda fyllda av beundran över revisorns till synes oändliga tålamod när han hade diverse skattehandläggare på tråden. Och trägen vinner. Det gäller att bepransa sig med just tålamod och en vänlig attityd - så brukar de mest gordiska byråkratknutarna lösa sig så småningom.
Jag lyckades ju till exempel får amerikanskt körkort tack vare den taktiken. Le bara hult, koppla på charmen och beröm deras servicemindade inställning, så blir det bra så småningom.
Efter revisorbesöket, som tog större delen av förmiddagen, stannade vi i idylliska Alexandria och åt lunch och tog en liten promenad nere i hamnen och upp genom King Street. Trevligt. Sedan åkte vi hem, satte oss i varsitt arbetsrum och jobbade intensivt.
Ungefär som vanligt, med andra ord.
I övrigt denna dag: Big Brother slog nytt pers i längdhopp i samband med tävlingar någonstans i långt ut i de marylandska förortsprovinserna. 14 feet och 10 inches. Det ni!
Och vi firade Cinco de Mayo genom att handla med oss mat hem från meximat-kedjan Chipotle. Syster Yster kom med idén, som vi andra anammade utan större tvekan. Dottern hade dessutom ätit mexikanskt i skolmatsalen denna dag.
I morgon ser jag fram mot att bjuda tre av av Lillebrors lärare på lunch. Det är Teacher Appreciation Week, en rätt trevlig tradition här i USA. Man uppmärksammar lärarna och övrig personal på olika sätt under en vecka. Det kan handla om att ge en bukett blommor, bjuda på frukost, låta barnen skriva personliga små uppskattande kort eller brev, samla in pengar för presentkort och så vidare.
Vi åtog oss att stå för lunchen på fredagen, så i morgon måste jag komma ihåg att köpa något smaskigt åt dom borta på Marvelous Market...
Hustrun och jag fick dock vår beskärda del av den amerikanska skattebyråkratins kafkaliknande strukturer i samband med ett besök hos revisorn i Alexandria i dag. Jag ska bespara er detaljerna, men vi var båda fyllda av beundran över revisorns till synes oändliga tålamod när han hade diverse skattehandläggare på tråden. Och trägen vinner. Det gäller att bepransa sig med just tålamod och en vänlig attityd - så brukar de mest gordiska byråkratknutarna lösa sig så småningom.
Jag lyckades ju till exempel får amerikanskt körkort tack vare den taktiken. Le bara hult, koppla på charmen och beröm deras servicemindade inställning, så blir det bra så småningom.
Efter revisorbesöket, som tog större delen av förmiddagen, stannade vi i idylliska Alexandria och åt lunch och tog en liten promenad nere i hamnen och upp genom King Street. Trevligt. Sedan åkte vi hem, satte oss i varsitt arbetsrum och jobbade intensivt.
Ungefär som vanligt, med andra ord.
I övrigt denna dag: Big Brother slog nytt pers i längdhopp i samband med tävlingar någonstans i långt ut i de marylandska förortsprovinserna. 14 feet och 10 inches. Det ni!
Och vi firade Cinco de Mayo genom att handla med oss mat hem från meximat-kedjan Chipotle. Syster Yster kom med idén, som vi andra anammade utan större tvekan. Dottern hade dessutom ätit mexikanskt i skolmatsalen denna dag.
I morgon ser jag fram mot att bjuda tre av av Lillebrors lärare på lunch. Det är Teacher Appreciation Week, en rätt trevlig tradition här i USA. Man uppmärksammar lärarna och övrig personal på olika sätt under en vecka. Det kan handla om att ge en bukett blommor, bjuda på frukost, låta barnen skriva personliga små uppskattande kort eller brev, samla in pengar för presentkort och så vidare.
Vi åtog oss att stå för lunchen på fredagen, så i morgon måste jag komma ihåg att köpa något smaskigt åt dom borta på Marvelous Market...
onsdag 4 maj 2011
Pinsam hockeykväll
Caps är utslagna ur slutspelet efter pinsamma 0-4 i matcher mot ett lag från Florida, en delstat där man aldrig någonsin sett en isfläck. Eller ens snö, knappast.
Läge att byta coach. Det här håller ju inte.
Jag var över hos polaren Tom, som råkar vara hockeycoach om än på något lägre nivå, och beskådade eländet. Vi drack våra öl och svor.
Nu ställs allt mitt hopp till GAIS... Ja, ni förstår själva hur desperat läget är.
Jag muntrar upp mig med lite bilder som hustrun tog av kidsen i går kväll. Dom är ju för söta. Wille med pappa Johan är för övrigt nu nästan framme i Stockholm igen - om allt går som det ska.
Välkomna igen!
De här människorna har...
...helt klart skådespelartalang...
...och är dessutom så oerhört trevliga och snygga!
Läge att byta coach. Det här håller ju inte.
Jag var över hos polaren Tom, som råkar vara hockeycoach om än på något lägre nivå, och beskådade eländet. Vi drack våra öl och svor.
Nu ställs allt mitt hopp till GAIS... Ja, ni förstår själva hur desperat läget är.
Jag muntrar upp mig med lite bilder som hustrun tog av kidsen i går kväll. Dom är ju för söta. Wille med pappa Johan är för övrigt nu nästan framme i Stockholm igen - om allt går som det ska.
Välkomna igen!
De här människorna har...
...helt klart skådespelartalang...
...och är dessutom så oerhört trevliga och snygga!tisdag 3 maj 2011
Sista kvällen med grabbarna
Sista kvällen med Johan och Wille och vi blev bjudna på en festmiddag av våra gäster.
Fantastiskt gott!
I morgon beger de sig österut efter en veckas intensiv vistelse här i Distriktet. Wille har jobbat stenhårt på sin praoplats nere på House of Sweden och fick ett finfint intyg över sin insats i dag. Och Johan har varit ute och gjort sta'n mest varenda dag.
Det har verkligen varit ytterst trevligt att ha pojkarna här!
Dagen har annars i vanlig ordning präglats av varmt och fuktigt väder samt av rätt mycket jobb för er ödmjuke bloggare.
Nu ska jag titta på den sista perioden av Caps mot Tampa. Det verkar gå åt skogen för hjältarna från Distriktet. Just nu 3-4 till Tampa. En kvart kvar. GAIS-känsla.
Fantastiskt gott!
I morgon beger de sig österut efter en veckas intensiv vistelse här i Distriktet. Wille har jobbat stenhårt på sin praoplats nere på House of Sweden och fick ett finfint intyg över sin insats i dag. Och Johan har varit ute och gjort sta'n mest varenda dag.
Det har verkligen varit ytterst trevligt att ha pojkarna här!
Dagen har annars i vanlig ordning präglats av varmt och fuktigt väder samt av rätt mycket jobb för er ödmjuke bloggare.
Nu ska jag titta på den sista perioden av Caps mot Tampa. Det verkar gå åt skogen för hjältarna från Distriktet. Just nu 3-4 till Tampa. En kvart kvar. GAIS-känsla.
måndag 2 maj 2011
En natt vid Vita Huset
Det har varit ett rätt omtumlande dygn här i Distriktet.
Gårdagskvällen erbjöd bland annat en supergod middag (crabcakes och couscous tillagade med omtanke och kärlek av min hustru) och en gastkramande andra semifinalmatch; Caps mot Tampa Bay. 2-2 efter full tid och sedan ett slumpmål för Tampa i förlängningen. Nu ser det rätt illa ut för hjältarna från den amerikanska huvudstaden. Två raka förluster, dessutom på hemmaplan. Tufft.
Sedan tänkte jag gå och lägga mig tidigt eftersom helgen var rätt intensiv. Då larmade TV:n om att presidenten skulle hålla ett extrainsatt tal till nationen. Så det var ju bara att hålla sig vaken. Så småningom läckte det ut vad det handlade om och när Obama till slut snackade in i TV-kamerorna en halvtimme före midnatt, så vissta alla att det handlade om Usama bin Ladin.
Hustrun och jag tog oss in till Vita Huset direkt efter talet och lämnade Johan hemma med kidsen (eftersom alla, inklusive Johan, redan hade somnat så märkte ingen att vi var borta).
Borta vid Vita Huset var det tusentals människor och alla jublade, vilken gav en rätt kluven känsla eftersom jag har lite svårt att se hur man kan vara jublande glad över att männiksor dödas, alldeles oavsett hur dumma i huvudet de är. Lite mer om detta på min andra blogg, Amerika-reportage.
Vi var hemma från Vita Huset strax före halv tre. Sedan upp som vanligt vid halv sju-tiden. Eftersom jag numera inte är så van att bara sova knappt fyra timmar på en natt, så har det varit en halvseg dag. Det är ju ett tag sedan jag var småbarnsförälder. På den tiden fick man vara glad om man fick fyra timmars sömn på en natt.
I övrigt denna dag: Fuktigt och varmt. Det är inte omöjligt att det blir åska framåt natten.
Gårdagskvällen erbjöd bland annat en supergod middag (crabcakes och couscous tillagade med omtanke och kärlek av min hustru) och en gastkramande andra semifinalmatch; Caps mot Tampa Bay. 2-2 efter full tid och sedan ett slumpmål för Tampa i förlängningen. Nu ser det rätt illa ut för hjältarna från den amerikanska huvudstaden. Två raka förluster, dessutom på hemmaplan. Tufft.
Sedan tänkte jag gå och lägga mig tidigt eftersom helgen var rätt intensiv. Då larmade TV:n om att presidenten skulle hålla ett extrainsatt tal till nationen. Så det var ju bara att hålla sig vaken. Så småningom läckte det ut vad det handlade om och när Obama till slut snackade in i TV-kamerorna en halvtimme före midnatt, så vissta alla att det handlade om Usama bin Ladin.
Hustrun och jag tog oss in till Vita Huset direkt efter talet och lämnade Johan hemma med kidsen (eftersom alla, inklusive Johan, redan hade somnat så märkte ingen att vi var borta).
Borta vid Vita Huset var det tusentals människor och alla jublade, vilken gav en rätt kluven känsla eftersom jag har lite svårt att se hur man kan vara jublande glad över att männiksor dödas, alldeles oavsett hur dumma i huvudet de är. Lite mer om detta på min andra blogg, Amerika-reportage.
Vi var hemma från Vita Huset strax före halv tre. Sedan upp som vanligt vid halv sju-tiden. Eftersom jag numera inte är så van att bara sova knappt fyra timmar på en natt, så har det varit en halvseg dag. Det är ju ett tag sedan jag var småbarnsförälder. På den tiden fick man vara glad om man fick fyra timmars sömn på en natt.
I övrigt denna dag: Fuktigt och varmt. Det är inte omöjligt att det blir åska framåt natten.
söndag 1 maj 2011
Bråda dagar i Distriktet
Det händer mycket skoj just nu och tiden för bloggande är knapp. Fredagen och lördagen liksom bara försvann. Syster Yster var på en större baluns i fredags kväll medan vi andra led framför TV:n när Caps förlorade första semin mot Tampa Bay.
I lördags gick Lillebror och jag upp i ottan. hans fotbollsmatch började 8:15... Vad resultatet blev är i vanlig ordning en smula oklart med ungefär 3-1 till Penguins (Lillebrors lag) verkar rimligt. Han själv spelade väldigt bra, men var upprörd över att hans mål, en riktig stänkare som gick stolpe in, blev bortdömt av någon obegriplig anledning.
Sedan åkte vi och hämtade barnens kompisar från Boston, Charlie och Mary, som tillbringade hela lördagen hemme hos oss medan pappa John var på konferens och mamma Barbara hälsade på i Vita Huset.
När eftermiddagen så övergick i kväll så dök de upp tillsammans med ytterligare ett gäng middagsgäster. Barnen serverades hamburgare grillade till perfektion av Johan och vi vuxna åt marinerad och stekt kycklig med klyftpotatis. Himla gott.
Vi kom inte i säng förrän framåt småtimmarna. Men det hindrade oss inte från att ge oss ut till Great Falls tillsammans med kompisen Tom och hans son Simon i morse och kolla in det vilda och rytande vattenfallet. Potomac innehåller fortfarande ovanligt stora vattenmängder.
Nu ska jag iväg med Lillebror, det är dags för hans fotbollsträning. Själv tänkte jag passa på att springa en runda. I kväll ser vi fram mot att Caps vinner den andra semifinalen...
Här är lite bilder från de senaste dagarna:
Grillmästaren Johan pratar allvar med två gentlemen i samband med gårdagens festligheter på bakgården.
Två snygga och coola pojkar.
Polaren Tom kollade in vattenfallet.
Tre snyggingar; Syster Yster, Lillebror och Toms grabb Simon.
En bild till från gårdagens mingel.
Precis som de stora grabbarna så tackar lagen varandra efter matchen.
I lördags gick Lillebror och jag upp i ottan. hans fotbollsmatch började 8:15... Vad resultatet blev är i vanlig ordning en smula oklart med ungefär 3-1 till Penguins (Lillebrors lag) verkar rimligt. Han själv spelade väldigt bra, men var upprörd över att hans mål, en riktig stänkare som gick stolpe in, blev bortdömt av någon obegriplig anledning.
Sedan åkte vi och hämtade barnens kompisar från Boston, Charlie och Mary, som tillbringade hela lördagen hemme hos oss medan pappa John var på konferens och mamma Barbara hälsade på i Vita Huset.
När eftermiddagen så övergick i kväll så dök de upp tillsammans med ytterligare ett gäng middagsgäster. Barnen serverades hamburgare grillade till perfektion av Johan och vi vuxna åt marinerad och stekt kycklig med klyftpotatis. Himla gott.
Vi kom inte i säng förrän framåt småtimmarna. Men det hindrade oss inte från att ge oss ut till Great Falls tillsammans med kompisen Tom och hans son Simon i morse och kolla in det vilda och rytande vattenfallet. Potomac innehåller fortfarande ovanligt stora vattenmängder.
Nu ska jag iväg med Lillebror, det är dags för hans fotbollsträning. Själv tänkte jag passa på att springa en runda. I kväll ser vi fram mot att Caps vinner den andra semifinalen...
Här är lite bilder från de senaste dagarna:
Grillmästaren Johan pratar allvar med två gentlemen i samband med gårdagens festligheter på bakgården.
Två snygga och coola pojkar.
Polaren Tom kollade in vattenfallet.
Tre snyggingar; Syster Yster, Lillebror och Toms grabb Simon.
En bild till från gårdagens mingel.
Precis som de stora grabbarna så tackar lagen varandra efter matchen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)