Tunnelbanan här i DC-området fungerar på det hela taget alldeles utmärkt. Den är snabb, effektiv, billig och hyfsat pålitlig. I spåren av de höjda bensinpriserna är det fler än någonsin tidigare som regelbundet åker tunnelbana till och från sina dagliga sysslor.
Ändå är metron här ifrågasatt och omdiskuterad. Och bl a tunnelbanan i Stockholm framhålls som ett föredöme.
Det är främst några saker man skjuter in sig på. Stationerna är tråkiga, mörka och deprimerande. Vilket stämmer. Jag har aldrig upplevt en tunnelbana med så mörka stationer. "Man kan knappt läsa tidningen", säger en resenär till lokaltidningen här. "Vi som åker tunnelbana ofta kommer snart att bli blinda, precis som hästarna i kolgruvorna", säger en annan.
Det är för långt mellan stationerna. På en del ställen kan det vara flera kilometer mellan dom. Och eftersom genomsnittswashingtonianen orkar gå omkring 300 meter (jo, det är sant, det finns undersökningar om detta), innebär det att man måste trixa med bussbyte eller ta taxi när man väl kommer upp ur underjorden.
Rulltrappor och hissar är påfallande ofta trasiga, vilket innebär att rullstolsburna och andra som har svårt att ta sig fram i trappor inte kan nå tunnelbanan.
I Stockholm är det annat, minsann. Amerikaner som besökt vår enda svenska tunnelbana (fast snart kommer ju Malmö med sin), är imponerade av de snygga stationerna med konst och utsmyckningar, gott om bänkar att sitta på, ordentligt med belysning, fungerande rulltrappor (nåja) och ett bekvämt avstånd mellan stationerna.
De amerikanska gästerna verkar inte ha varit med om de berömda signalfelen på gröna linjen...
I övrigt skulle det ha regnat i dag, men det blev istället strålande sol och uppemot 24 grader varmt. Trevligt.
Dessutom: Grattis på namnsdagen, Mor Inger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar