Världens äckligaste äppelpaj

"I kväll, barn, har jag en överraskning i ugnen."

"Vadå, pappa, vadå?"

"Ät upp er fisk så ska ni få se."

Och barnen åt upp sin fisk och jag tog fram äppelpajen som jag trollat ihop och visst såg den lite konstig ut men det var inget emot hur den smakade. Inte ens jag klarade av att ta mer än ett par småbitar.

"Jag vill inte alls kritisera dig på något sätt, men har du bakat utan recept? Igen?" sa hustrun.

Jo. Visst hade jag bakat utan recept. Jag bakar alltid utan recept. Så länge jag håller mig till matbröd går det bra, där har jag runt 25 års erfatenhet att falla tillbaka på. Men när det gäller pajer, bullar, kakor och sån't sötsliskigt är jag inte lika kunnig.

Problemet är att mitt självförtroende är lika gott oavsett vad jag bakar. Alltså så tycker jag mig inte behöva sådana onödigheter som kokböcker och liknande tjafs.

Jag följer för övrigt aldrig recept när jag lagar mat heller. Och jag frågar aldrig - aldrig - om vägen. Bra karl reder sig själv. "Tyst i baksätet barn, vi är framme snart!"

Varför är det så här? Jag har faktiskt funderat på det. Det handlar väl om en kombination av ren dumhet, onödigt gott självförtroende och en icke försumbar andel stolthet. Typiskt manlig egenskap har jag förstått. Ligger väl i generna. Någonstans därnere i neanderthaldjupet, mellan jaktinstinkten och behovet att sprida sina arvsanlag. Typ.

Någon som har ett svar?

Pajen är slängd. Däremot smakade glassen rikigt bra.