Bye Bye Big Brother

Så har han då åkt hem, äldste grabben. Efter ett rejält kramkalas körde jag honom ut till flyget i fredagskväll och efter att hållt honom sällskap fram till säkerhetskontrollen, körde jag hemåt i skymningen. Lite vemodig. Men det var himla kul att han lyckades komma loss och hälsa på i ett par veckor. Och vi träffar ju honom snart igen.

På lördagen var det full rulle med Spring Fest på skolgården. Kanonväder och kanonkul. Det sympatiska vädret fortsatte under kvällen, då vi satt hemma hos några vänner och åt middag utomhus fram till klockan var närapå midnatt och Lillebror hade somnat framför utomhusbion som värdparet monterat upp med en dator, en projektor och en duk.

I dag var det premiär för vårt sedvanliga pool-liv här i DC. Barnen och jag cyklade till Francis, en av två lokala public pools, och njöt av sol och vatten. Distriktet har ett antal allmänna utomhuspooler som är gratis att bada i för alla som bor i stan. Det är verkligen suveränt.

Slutligen kan jag konstatera att GAIS lyckades spela 2-2 mot Malmö FF på den nya arenan i Malmö. Nästa match går inte förrän den 4 juli. Samma dag som vi landar i Stockholm, för övrigt. Jag siktar på att ta jetlagen vid hornen och ta mig ut till Grimsta IP. Atleterna möter nämligen Big Brothers gamla lag Brommapojkarna. Hoppas det inte blir ett sömnpiller...

Big Big Brother åkte hem i fredags, men han hade vissa problem att ta sig loss från småsyskonen...

Så småningon kom han i alla fall fram till Dulles Airport i Virginia, strax nordväst om Distriktet. Här står han vid incheckningen...

...och här en sista vinkning innan han tog sig igenom säkerhetkontrollen och vidare till flygmaskinen som förde honom till Stockholm via London. Resan hade gått hur bra som helst meddelade han dagen efter.

Spring Fest på vår lokala skola och Big Brother förbjöd mig att använfa denna bild på bloggen så berätta det inte för honom. Den smakfulla dräkten gör att man fastnar på en slags vägg och sedan sitter man där som klistrad. Roligare än det låter.

Syster Yster föredrog klätterberget, vilket visade sig vara himla svårt...

...och Lillebror kastade sig ut i sliden sisådär 200 gånger. Han körde så fort att han fick brännsår på armbågarna.

Det var varmt, folkligt, festligt och fullsatt. Mycket vattenlek...

...bland annat den här roliga - "Water Dunk". Ett barn sitter inne i buren på en bräda och de andra barnen försöker träffa prick med en boll. Träffar man åker brädan ner och barnet i buren åker i vattnet. Här är det Big Brother som försöker blöta ner stackarn på brädan. Bloggaren syns bredvid, jag agerade Life Guard och fick dra upp de till hälften dränkta kidsen.

Efter bad och allsköns lek är det väldigt gott med spunnet socker. Lillebror med klasskompisen Emmett.

Klubb-kväll i Distriktet och kickball

Lillebror med fyra klasskompisar. De var publik under dagens heta kickball-match mellan 5th-graders och lärarna.

Syster Yster fick äran att hoppa in i lärarnas lag som kicker. En fullständigt strålande spark, för övrigt. Till vänster hennes lärare Ms. Zeedyke och till höger Mr. C, skolans största personlighet.

Syster Yster klart nöjd efter sin kick-insats. Tack vare henne vann lärarna. I år. Igen. Förra året spelade Big Brother med i femmornas lag. Nästa år är det Syster Ysters tur att möta lärarna.

En kanonkick från lärarna.

Naturligtvis var skolans cheerleaders på plats.

Jag minns så väl när jag skulle visa vännen J från Linköping det coola klubblivet i Stockholm. Det slutade på en bluesklubb utanför tullarna med en medelålder på publiken på omkring 70 år. Musikanterna var decenniet yngre ungefär. Jag har möjligen berättat om detta tidigare här på bloggen.

Hur som helst. I går var det inte klubb-Stockholm utan klubb-DC som stod på agendan. Och eftersom hustrun var tvungen att jobba så blev det äldste sonen och jag som drog ut i den heta nöjesnatten.

Vi hade biljetter till 9:30, en av två legendariska musikställen här i Distriktet. Det andra heter för övrigt Black Cat. För den sympatiska summan 15 dollar kunde vi avnjuta tre band, det sista A camp med Nina Persson från Cardigans och Niklas Frisk från Atomic Swing.

Det blev en mycket trevlig kväll. Klubben visade sig vara ett kanonställe, perfekt anpassat för klubbmusik. Tyvärr var det rätt lite folk, kanske runt 200 i lokalen som rimligen tar minst det tredubbla. Men stämningen god, banden spelade bra och sonen och jag fick en väldigt sympatisk sista kväll i DC innan han drar back home till Estocolmo.

Denna fredag har ägnats åt shopping och den årliga kickball.matchen mellan femmorna och lärarna (se bilder). Som vanligt vann lärarna.

I kväll åker Big Big Brother hem. De två veckorna har gått himla fort och det kommer att bli tomt utan storebrorsan och äldste sonen. Men vi får trösta oss med att vi snart kommer att se honom i Sverige.

Ett lotteri jag gärna inte vinner på

Allt gick hur bra som helst under Crazy Day (se förra inlägget). Inga morgonkonflikter, inga sammanbrott. Ni kan kika på bilderna här nedan hur ungarna såg ut runt kl 8 i morse, amerikansk tid.

Trevligt på det hela taget. Dagen har i övrigt ägnats åt ett långt löparpass . Jag har ju anmält mig till New York Marathon så nu gäller det att ligga i. Ja, jag är alltså inte anmäld till själva loppet utan till ett lotteri som möjligen kan bereda mig en plats på startlinjen. Det är nämligen betydligt fler som vill springa än vad som finns plats för.

Efter tre gånger i lotteriet är man garanterad plats, men det finsn en chans (eller risk) att jag faktiskt får en startplats redan första året. Svaret kommer om ett par veckor.

Och varför har jag då anmält mig till ett jävla maratonlopp igen, trots min erfarenhet av att springa Stockholm Maraton för två år sedan? Då lovade jag mig själv "aldrig mer" när jag stapplade i mål på nästan fem timmar - en timme långsammare än vad jag hade satt upp som mål. Kramp i alla ben och muskler, värk i alla leder och på alla ledder, uttorkad efter fem timmar i 30-gradig hetta.

Never more.

Så varför? Tja. New York City är ju ändå NYC. Rätt coolt att kuta runt i den där stan. November bör också rimligen vara svalare än 30 grader. Men den som är mest skyldig till denna vansinnighet är Martin, min gamle löparpolare från de södra förorterna till Stockholm. Han kommer nämligen över för att springa - det är hans något märkliga sätt att fira sin 50-årsdag. Och om han kan göra det så ska tamefan jag också göra det.

Men det var värst vad jobbigt det var att springa i morse. Jag var helt slut när jag kom tillbaka. Och det var bara en tredjedel av en mara.

Jag har redan börjat drömma mardrömmar om att jag "vinner" på det där lotteriet...

På något sätt känns det som om han alltid ser ut så här, Lillebror. Och att ha ordet "CRAZY" instämplat över hela ansiktet är måhända en aning överflödigt.

Syster Yster var mer cool än crazy. Den fånigt flinande gråhårige mannen i den fula gula träningströjan är hennes pappa.

Attitude.

Crazy Day på skolan

Våra två yngsta kids går på vår lokala skola här i Washington DC och denna vecka har de något som kallas "Spirit Week" och som av någon anledning emanerar i att varje dag har sitt speciella kläd-tema.

Således var tisdagen (helgdag i måndags) Pajama Day, i dag var det One Color Day, i morgon är det Crazy Day och på fredag är det slutligen Hyde Pride Day (skolan heter Hyde Elementary School).

Pyjamasdagen avlöpte lyckligt. Nästan alla barn på skolan kom i sina nattkläder av diverse sorter, en del hade med sig kramdjur och några tog även med sig sina kuddar. Dagens tema avlöpte också väl. Enfärgade barn stod som spön i backen.

Däremot har jag mina dubier inför morgonens tema: Crazy Day. Syster Yster har bestämt sig för att klä ut sig till pojke och ska dessutom samordna detta med en kompis som ska var exakt likadant klädd (de ska spela tvillingar). Problemet är att varken hon eller kompisen förberett ett smack på detta tema, så hur de ska fixa det i morgon bitti innan skolan börjar övergår mitt förstånd, men det är å andra sidan inte mitt problem. Men lär å andra sidan snabbt bli mitt problem (eller hutsruns) när Syster Yster kommer att bryta ihop omkring fem minuter innan vi måste gå till skolan, eftersom hon inte har hittat några lämpliga och samordnade kläder.

Lillebror har valt en betydligt enklare lösning. Han ska ha sina vanliga kläder, de ligger framme precis som vanligt. Han ska bara vända ut och in på alltihop. Enkelt, smart, stil, elegans.

Dagen har i övrigt ägnats bland annat åt ett besök på zoo, en lång cykeltur med äldste sonen genom bland annat den hippa stadsdelen Adams Morgan och en trevlig lunch på en italiensk krog på Connecticut Avenue.

Nu i kväll var hustrun och jag hemma hos några vänner och satt i deras trädgård och drack goda viner, diskuterade världspolitik och konstens förhållande till samhället. Mycket trevligt.

I morgon ser vi fram emot att gå på konsert med den svenska gruppen A Camp på den coola klubben 9:30. Big Big Brother har lovat ställa upp som barnvakt, trots att det är hans sista kväll i Distriktet. That's my son!

Om vikten av bokföring

Jag vet inte vad det är, men jag har alltid tyckt om att hålla på med administration. Detta mitt intresse är det sannolikt inte så många som vet om - voilá, en helt okänd sida av den där slarvern - och det var väl fördolt också för mig själv under många år.

Men så började jag jobba på ett kontor i Göteborg för en herrans massa år sedan och då kom jag ut ur garderoben som bokförare. Jag plitade ner siffror enligt den italienska dubbelbokföringens princip och tyckte det var omåttligt roligt. När kolumnerna sedan stämde i slutet, när den perfekta och symmetriska balansen var ett faktum, då kändes det som julafton.

Sedan har detta intresse puttrat på i mitt liv. Då och då, t ex i samband med deklarationen eller när jag haft något jobb som krävt att man ska sätta in siffror i kolumner, har mitt liv varit mycket, mycket lyckligt. Däremellan har jag inte riktigt fått utlopp för mitt behov av bokföring. Följdaktligen har mitt liv inte känts fullständigt. Något har fattats.

Mitt senaste lönearbete var på Socialstyrelsen där jag var enhetschef med budgetansvar. Under vårarna påbörjades verksamhetsplaneringen inför nästa år och det var massor av siffror som skulle fyllas i. Hur mycket skulle det projektet ha? Borde vi investera i några nya kontorsmaskiner? Hur mycket pengar behövs för konsultinköp?

Och sedan, när budgeten väl var lagd och godkänd, då var det dags för regelbundna uppföljningar. Ser det bra ut? Räcker anslaget? Kan jag spara lite på det och utöka det andra?

Jättekul, kort sagt.

Sedan flera år driver jag eget företag och alla säger åt mig att jag borde ha en revisor. No way, säger jag. Varför skulle jag ta bort det som är roligast med att driva företag; bokföringen? Det där med att hålla föreläsningar och kurser, skriva böcker och reportage och annat inkomstbringade är ju bara ett nödvändigt ont för att skapa lite siffror att placera in i min dubbla italienska.

I dag har jag till exempel ägnat mig åt fakturauppföljning, kollat över debit och kredit, fört in siffror i kolumner, placerat över lite pengar från ett konto till ett annat, betalt räkningar och skött övrig administration. Härligt!

Inte så konstigt kanske att äldste sonen blivit projektekonom...

I övrigt att rapportera från Distriktet: Regnet har öst ner. Big Big Brother och jag stack på bilutflykt söderut i dag och tittade till örnnästet utanför Alexandria. Ingen av örnarna var dock hemma. Middagen, som serverades ovanligt tidigt denna tisdag, bestod av välkryddade tacos. Till detta serverades äppeldricka alternativt citrondito.

Dessutom i dag: Barack Obama har nominerat sin kandidat till den lediga posten som ledamot i högsta domstolen. Läs allt om vem på Amerika-reportage. Och Djurgårdens IF tog sin tredje seger i årets allsvenska, vilket innebär att GAIS nu är det lag som vunnit minst antal matcher av alla om man räknar bort det totala bottenlaget Örgryte IS. Men det är väl bara en tidsfråga innan också ÖIS tar sig förbi Atleterna när det gäller vunna matcher...

Om fotboll, parader och löpträning

Egentligen borde 2-2 mot svenska mästarna vara ett riktigt bra resultat och min första spontana tanke var glatt överraskande. Sedan läste jag att Kalmar FF:s båda mål kom i matchens två sista minuter och då var det bara att konstatera igen. Så typisk GAIS.

Nog om det.

I dag, måndag, har det varit Memoral Day här i USA. Huvudstan fylldes under eftermiddagen med massor av folk som tittade på den närmast oändliga paraden längs National Mall. Övriga familjen cyklade in, men eftersom min andra cykel fått punka fick jag äran att springa i cykelfart i 30-gradig värme. Helt okej. Vi stod ut med nästan två timmars parad-tittande (såg bland andra skådisen som spelade lieutant Dan i den mycket sevärda filmen Forrest Gump). Sedan började det åska betänkligt och medan övriga cyklade jättefort för att undvika regnet så sprang jag jättefort för att undvika regnet.

Kom hem totalt färdig. Bra träning. Nu håller jag min målsättning om tre löpträningar i veckan.

I morgon är det business as usual. Big Big Brother flyger hem igen på fredag. Storebror har knappt två veckor kvar till sommarlovet. De andra har runt tre veckor kvar till muck.

På min andra blogg, Amerikareportage, kan ni läsa en kort recension av den nya filmen "En natt på muséet 2". Om nu någon är intresserad.

Resan till havet

Vi åkte till havet i går, lördag. Numera krävs det mer avancerad underhållning längs vägen än förr. Räkna telefonstolpar - skojar du? Här åker vi över en av världens vackraste broar, Bay Bridge över Chesapeake Bay och kidsen kollar video...

...men när vi kom fram till Ellendale var Syster Yster ändå tvungen att lämna bilfilmen i några minuter eftersom det ändå finns en viss anknytning mellan henne och denna ort.

Sedan var vi framme vid den stora, vida Atlantiska Oceanen. En underbar dag. Vi åkte till stranden vid Rehoboth Beach, ett synnerligen trevligt ställe...

...särskilt i jämförelse med förra årets utflykt till havet. Då åkte vi till Ocean City, där stekoset och flottyrångorna låg som en smog över stranden. Jag har nog aldrig sett så många överviktiga amerikaner på ett och samma ställe. Som synes har inte Lillebror det problemet...

...och knappast heller Big Brother. Överhuvudtaget är Rehoboth Beach en trevlig liten stad, mina tankar gick till den där hålan där "Hajen" spelades in på 1970-talet. Lite sömning med ett gäng amatörer till poliser - en plats där man aldrig sett röken av ondskan. Är det inte en hajfena där bakom Storebror?

Efter badet tog vi oss en välförtjänt vila på boardwalken, som var lagom lång och bred och innehöll såväl ett litet nöjesfält som några riktigt trevliga restauranger...

Hustrun fick ta hand om Lillebror som hade fått en överdos av sol och bad...

...men han var snabbt på benen igen och poserade tillsammans med övriga på en syskonbild i gatumiljö...

...och sedan blev det gruppfoto framemot kvällen också. Den här bilden är tagen på en annan boardwalk, i den betydligt mindre byn Bethany Beach, där vi intog en fantastisk god middag innan vi åkte hemåt Distriktet igen.

En patriark med hans barn. Fina ungar minsann!

Efter en sen hemkomst till DC på lördagskvällen, gick vi ner på stan i dag, söndag, och kollade in "Rolling Thunder" - en märkligt manifestation med tusentals motorcyklar som dånar genom stan till minne av fallna amerikanska soldater. Avgasdoften var kväljande och ljudnivån näst intill bedövande.

Det fanns en hel del veteraner bland publiken och en massa annat folk också. Hela evenamanget är en smula svårt att förstå för en stackars svensk. Det hela kändes lite främmande och påminde en aning om ett Sarah Palin-möte vi var på förra året. I stort sett bara vita, tjocka, medelålders män så långt mina ögon nådde. Ja, jag var ju där också.

Slutligen en bild från ett toppmöte i den amerikanska bloggosfären. Bloggkompisen Taina och jag i vår trädgårdssoffa i fredags kväll. På agendan under mötet fanns bland annat vad man bör och inte bör skriva på en blogg, varför man bloggar och hur vi ska skapa fred i världen. Taina är en kanonskribent - hon är rapp, personlig, kul, skriver utmärkt och är alltid läsvärd. Och tro det eller ej - hon är ännu bättre i verkligheten! Bloggen hittar du här. Bild: Helena från Jamestown, New York (snart med i blogg-gänget enligt löfte).

Den stora Virginiautflykten

Den stora vinprovardagen i Virginia genomfördes således i går torsdag, umder extremt sakkunnig ledning av min gode vän Raymond. Han tog mig till ställen i delstaten som jag knappast hade hittat på egen hand. Plötsligt dök det upp små byar, med bykrogar, trevliga kaféer och en och annan minimal grocery store.

Jag är ingen vinkännare och har ingen som helst ambition att bli någon (huvudsaken är att vinet innehåller alkohol, höhö), men uppskattade ändå min guides kompetenta kommentarer i samband med de tre vingårdar vi hann besöka, med tillhörande vinprovning på varje ställe.

Det visade sig vara en höjdare att åka en vanlig vardag, eftersom vi i stort sett var ensamma både på vägarna och på vingårdarna. Följdaktligen kunde vi prata en hel del med folket som jobbade på respektive ställe. Det fanns många berättelser att berätta...

Vi hann även med både lunch och en enkel middag på varsin trevlig krog in the middle of nowhere. Kanondag, kort sagt.

I dag har jag ägnat mig åt träning (12 kilometer) och turistande medelst cykel med äldste sonen. Vi stack bland annat till min favvodiner Mr. T:s på Capitol Hill. Framemot kvällen dök det upp en glad överraskning: Min bloggkompis Taina tillsammans med vännen Helena ringde och berättade att de var i Georgetown. Tio minuter senare satt de på vår bakgård i den ljumma natten och läppjade på varsin mexikansk öl. Otroligt roligt att träffas IRL!

Jag återkommer i ämnet senare.

I morgon ser jag fram mot en tripp till havet.

Det är ett hårt liv här i Distriktet...

Vi åkte ut på landsbygden i Virginia för att besöka vingårdar...

...och där växte det vindruvor i långa rader.

Min oerhört kunnige vinvän Raymond i samtal med en vad-det-nu-heter som ger en smakprover av olika vinsorter och berättar en massa...

...om olika druvsorter och om just det året var torrt eller kallt eller hur vinet gifter sig med vissa ostar. Raymond hajade tugget. Jag rullade, luktade, smakade och försökte se initierad ut. Nickade...

...instämmande vid lämpliga tillfällen och hade dagen till ära klätt mig som jag tror att en fransk vinkännare klär sig när han är ute och provsmakar. Lite vitt, lite uppknäppt, lite smakfullt.

Virginia är på många sätt en hemsk delstat med mycket dödsstraff, rasism och konservativa vapengalningar. Men det är en fördömt vacker delstat med en massa guldkorn. Kolla t ex in denna grocery store som plötsligt dök upp längs vägen...

...eller den här miljön fångad från bilfönstret. Kunde ju vara hämtad från mina småländska hemtrakter...

...förutom att bergen är mer dramatiska här, vilket gör landskapet mer spännande och oförutsägbart på något sätt.

Även de små byarna och mer kulturpräglade miljöer känns äkta och väldigt "oamerikanska". Här en gammal kvarn ungefär 1,5 timmes bilväg från centrala DC.

Återkommer i morgon

Det blev sent i dag, så jag återkommer med rapport och bilder från dagens vinresa genom Virgina i morgon. Låt mig bara säga en sak: Det var oerhört trevligt.

GAIS förlorade helt väntat mot IFK Göteborg och ligger nu trea från slutet i serien. Låt mig bara säga en sak: Lita aldrig på en tränare som har Solna AIK:s emblem intatuerat någonstans på kroppen. Nog om det.

I morgon har den nya filmen "En natt på muséet" premiär. Utspelar sig här intill. Läs mer på den fantastiska bloggen Amerikareportage.

Take care!

Vacker kajakdag

Det började med en sedvanlig morgonrusch med tre barn som levererades till två olika skolor. Sedan stack jag ut och sprang tio kilometer i den rätt kyliga men vackra morgonen.

Efter en snabb dusch stack jag ner till Bob och sedan gick vi vidare till Jack's och hyrde varsin kajak för ett par timmars paddlande längs Potomac. En fullständigt suverän tur, som inkluderade vithövdad örn, jagande fiskgjuse, massor av solande och simmande sköldpaddor, hägrar, gamar och en vacker ägretthäger som grädde på moset. Vädret var strålande och strömmen relativt tuff, så jag fick verkligen kämpa för att hinna med Bob, som är en betydligt mer van paddlare.

Eftermiddagen ägnades sedan åt sedvanliga arbetsuppgifter innan jag slog till och tvättade bilen framemot aftonen. Så nu är jag rätt slut.

Big Big Brother har utforskat stan på egen hand i dag. Han gick bland annat på både naturhistoriska och historiska. Sedan hjälpte han Lillebror med läxan och höll mig sällskap när jag tvättade bilen.

I morgon ser jag fram mot en heldagsutflykt med min gode vän Raymond, som ska ta med mig till tre vingårdar runt om i Virginia.

Håll med om att det är ett hårt liv här i Distriktet.

Ballt i Baltimore

Jag åkte till Baltimore med äldste grabben på en halvdagsutflykt i dag. Som synes kanonväder och vi...

...strövade runt i den vackra inre hamnen och kollade in folk och båtar.

Vi hann också kika på Jimi Hendrix snygga psykedeliska rökrock eller vad det nu är...

...den hänger hur som helst på Hard Rock Café i Baltimore, där vi intog vår lunch serverad...

...av den här glada och käcka baltimoretösen.

Baltimore är en av USA:s största hamnstäder och här bor runt 2,5 miljoner personer om man räknar in omgivande förstäder. Storgrabben och jag stack dit i dag, det tar bara runt en timme med bil från Distriktet. (Räknar man för övrigt samman befolkningen i hela Washington-Baltimore-regionen bor det drygt åtta miljoner personer inom en relativt samlad yta. Så det är delvis en myt att Washington DC är en liten stad, även om själva Distriktet inte har fler än knappt 600 000 invånare.)

Baltimore är en av de äldsta städerna i USA och är rätt rufflig, även om de centrala delarna är närmast söndersanerade. Det finns bara en och annan gammal kåk kvar downtown, vilket ger Baltimore en rätt tråkig och fyrkantig atmosfär. Däremot har man anlagt en finfin hampromenad i den inre delen av hamnen där segelfartygen la till från början av 1700-talet och drygt 200 år framåt. Nu innehåller den mest trampbåtar, guide-båtar och en och annan privatbåt.

Det är trevligt att vandra runt hamnen. Helt bilfritt och glasskiosker, krogar och restauranger på regelbundna avstånd. Stans Aquarium är världsberömt och härifrån kommer storheter som simmaren Phelps, musikern Zappa och författaren Poe.

Framemot aftonen fixade jag hemmalagad pizza och i morgon ser jag fram emot en kajaktur på Potomac.

Som ni förstår har vi ett hårt och ansträngande liv här i Amerika.

En tvådagars bildkavalkad

I söndags var det konsert i en av parkerna här i närheten. Där fanns det clowner som blåste ballonger...

...och barnen fick gratis glass. Syster Yster trodde att hon hade missat sin gratisglass, men...

...det visade sig som tur var vara helt fel.

Lillebror lät sig naturligvis väl smaka, medan Storstorebror och farsan lät bli att glassa.

Det var ett rätt coolt band som spelade.

Lite halvsuddig bild från kvällen konsert med Syster Ysters kör. Hon var naturligtvis bäst som vanligt...

...här tillsammans med körens fantastiska lärare Miss Crocket och kompisen Emma efter framträdandet.

Denna måndag kommer att gå till historien som den dag när jag åter tog tag i det här med att leva sunt och röra på mig ner. Jag vägde mig nämligen i går och insåg att det var dags att återgå till mer sunda vanor, det vill säga sluta äta godis och efterrätter och chips varje dag samt undvika kaloririk dryck i möjligaste mån (möjligen undantag för helgerna i det fallet...).

Således sprang jag en mil i morse. Sedan cyklade jag och äldste sonen på stan under större delan av dagen. Vi klippte bland annat National Archives, där vi kollade in Declaration of Independence i original, samt National Museum of Art. Däremellan åt vi lunch i The Old Postoffice och åkte upp i det klocktorn som finns där och kollade in utsikten över DC. På vägen hem passerade vi förbi Vita Huset där det pågick demonstrationer på grund besöket av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Mötet med Barack Obama pågick inne i huset just när vi cyklade förbi.

Efter en osedvanligt god middag (kyckling med jordnöts- och currysås samt pasta), gick vi upp till Fillmore Artcenter för att kolla in Syster Ysters kör. Den var hur bra som helst och var definitivt kvällens bästa nummer (det var en massa uppträdanden).

På vägen hem gick vi rakt in i en avspärrning några kvarter från vårt hus. Massor av poliser och secret service-folk på plats. Det var sannolikt den tidigare utrikesministern Madeleine Albright som hade bjudit in Netanyahu på middag till sitt hus på 35th Street. Vi frågade naturligtvis vad som var på gång, men fick inget annat svar än att det inte var "anything bad".

Ja, så är det att bo mitt i händelsernas centrum...