Trevligt på det hela taget. Dagen har i övrigt ägnats åt ett långt löparpass . Jag har ju anmält mig till New York Marathon så nu gäller det att ligga i. Ja, jag är alltså inte anmäld till själva loppet utan till ett lotteri som möjligen kan bereda mig en plats på startlinjen. Det är nämligen betydligt fler som vill springa än vad som finns plats för.
Efter tre gånger i lotteriet är man garanterad plats, men det finsn en chans (eller risk) att jag faktiskt får en startplats redan första året. Svaret kommer om ett par veckor.
Och varför har jag då anmält mig till ett jävla maratonlopp igen, trots min erfarenhet av att springa Stockholm Maraton för två år sedan? Då lovade jag mig själv "aldrig mer" när jag stapplade i mål på nästan fem timmar - en timme långsammare än vad jag hade satt upp som mål. Kramp i alla ben och muskler, värk i alla leder och på alla ledder, uttorkad efter fem timmar i 30-gradig hetta.
Never more.
Så varför? Tja. New York City är ju ändå NYC. Rätt coolt att kuta runt i den där stan. November bör också rimligen vara svalare än 30 grader. Men den som är mest skyldig till denna vansinnighet är Martin, min gamle löparpolare från de södra förorterna till Stockholm. Han kommer nämligen över för att springa - det är hans något märkliga sätt att fira sin 50-årsdag. Och om han kan göra det så ska tamefan jag också göra det.
Men det var värst vad jobbigt det var att springa i morse. Jag var helt slut när jag kom tillbaka. Och det var bara en tredjedel av en mara.
Jag har redan börjat drömma mardrömmar om att jag "vinner" på det där lotteriet...
På något sätt känns det som om han alltid ser ut så här, Lillebror. Och att ha ordet "CRAZY" instämplat över hela ansiktet är måhända en aning överflödigt.
Syster Yster var mer cool än crazy. Den fånigt flinande gråhårige mannen i den fula gula träningströjan är hennes pappa.
Attitude.
3 kommentarer:
AND THE WINNER IS PETER!!! Jag hoppas VERKLIGEN att du vinner en plats på NYC maran. Den är så häftig så du glömmer bort att du springer. I alla fall de första kilometrarna. De sista känns liiite kanske. Oj så kul. Imorgon, lördag är det dags för Stockholm maran. Den har ju alltid gått den första lördagen i juni...blev lite förvirrad när jag hörde att det är imorgon. Här är det ju fortfarande maj. I alla fall här i CT.
Ha en trevlig helg.
Om du inte vinner en plats i själva loppet tycker jag det är helt okej om du gör mig sällskap och springer bredvid banan. /Martin
Taina: Ja, man kan ju alltid lunka runt och kolla in stan. Man går ändå så mycket i NYC så man kan lika gärna jogga en smula. I 42 kilometer...
Martin: Jättebra idé. Verkligen.
Skicka en kommentar