Jag vet inte om det är för att det lackar mot jul, men i morse kände jag mig plötsligt ovanligt känslosam och berörd av en artikel i Washington Post. För 20 år sedan hittade ett tonårspar en nyfödd flicka utanför dörren till det lokala kommunalhuset. Flickan togs omhand av paret, som kontaktade polisen. Hon adopterades senare av en familj.
Det unga paret har sedan dess gått skilda vägar, har gift sig på varsitt håll och har sina respektive liv och karriärer. Men en dag varje år, just det datum som de hittade flickan, ringer de varann och kollar läget och pratar om det märkliga de var med om och om den flicka som de räddade. De har alltid undrat vad det blev av henne och hur hon har det.
Tills nu. Häromveckan fick de båda varsitt meddelande via Facebook. Det var från Mia, 20 år. Flickan de hittade. Hon undrade om de båda möjligen var de personer som hittade henne den höstdagen för 20 år sedan och i så fall ville hon helt enkelt tacka för att de räddade hennes liv.
Mia går på college och verkar vara en harmonisk och lycklig tjej om jag får döma av artikeln. Hon har alltid vetat att hon är adopterad, men under många år hade hon ingen aning om omständigheterna kring adoptionen. När hon väl upptäckte sin bakgrund, kunde hon inte släppa tanken på att försöka hitta det där tonårsparet som tog hand om henne för 20 år sedan.
Nu ska de träffas. Visst är det en fin historia så här i juletider? För den som vill läsa hela artikeln och se bilder, följ länken här.
I övrigt? Kallt! I morse var det fyra grader Celcius. Minus. Men ingen snö. Pratade precis med mor i Nynäshamn, där det var totalt snökaos. Hon hade laddat upp med mat i kyl och frys och räknade med att hålla sig inne de närmaste dagarna.
4 kommentarer:
Jag läste det där!! Helt otroligt!!!
Tänk ändå vilken solskenshistoria, trots allt...
och kallt är det...
På väg mot Dulles om en timme fvb Sthlm och julfirande. Lite nervig är jag med tanke på vädret därhemma.
NI lär ska få en massa snö imorrn och på lördag. Min Peter är inte glad eftersom han måste handla julisar...
Och det blir ju kaos vid snö här. men det verkar det vara hemma också...suck!!!
Ja nog blir man rörd när man läser sådant här. Facebook ÄR bra!
Kände plötsligt att jag satt med helt glansiga ögon. Skulle läsa högt för Ola, men fick klump i halsen, så han fick läsa själv. Man är liksom lite blödig nu för tiden.... Apropå blödig så var det julavslutning idag i Söndrums kyrka med "Nu tändas tusen juleljus", "Stilla natt" och högläsning från Daniel och hans klass. Det räckte med en versrad för att ögonen skulle tåras! Snyft och KRAM Karin
En del är ju lättrörda från födseln. Andra är det inte. Vi grabbar kämpar överlag intensivt för att arbeta bort alla som helst känslouttryck (utom när vi är fulla, vilket jag understundom kallar brukar kalla manlig gråt). Men jag har en teori om att vi alla - oavsett från vilken känslonivå vi startar - blir mer lättrörde och -berörda med åldern. Och jag är väl knappast ensom om att ha den teorin. Det finns sannolikt också forskning i ämnet...
Skicka en kommentar