Och nu... lite statistik

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Jag älskar statistik.

Av någon anledning hamnade jag på statistikspåret när jag insåg att den judiska högtiden Hannukah, börjar i morgon. Det är ovanligt tidigt i år. Normalt brukar den infalla först om ett par veckor.

Hannukah är inte lika stort som julen, men eftersom det finns rätt många judar här i Distriktet med omnejd så märks högtiden helt klart. Överhuvudtaget är DC-området är smältdegel av olika nationaliteter, olika etniciteter och olika kulturer. Det var så jag kom in på det här med statistik.

Precis som i övriga USA älskar myndigheterna i Distriktet alla former av statistik. Inte minst statistik som visar på etnicitet... Således är 55 procent av de omkring 600 000 invånarna svarta, 36 procent är vita. Dessa två grupper dominerar helt. Övriga som räknas i den officiella statistiken är "hispanics" (8 procent), "asiater" (3 procent) samt ursprungsbefolkning (0,4 procent). Dessutom betraktas runt 4 procent som "other".

Det här med att definiera etniskt ursprung är ju rätt kinkigt. Statistiken baserar på hur folk själva har definierat sig. Men hur definierar man sig etniskt om man har en asiatisk pappa, en tysk mamma och själv är född i USA? Vi känner en sådan familj och de brukar alltid kryssa i lite slumpmässigt här och där när statistiken ska samlas in...

Detta om etnicitet. Sedan försökte jag hitta uppgifter om lokal religiositet. Jag kan inte påstå att jag letat särskilt länge (typ två minuter), men enligt Wikipedia betraktar sig drygt hälften av DC-borna som utövande kristna, hela 10 procent säger sig vara troende muslimer och knappt 5 procent utövar judendom. Av de kristna skulle mer än 50 procent (28 procent av de utövande kristna) vara katoliker, enligt Wikipedia.

Uppriktigt sagt så tvivlar jag på de där uppgifterna. Särskilt om att var tionde invånare i DC skulle vara muslimer, men även att var tredje skulle vara katolik. Och jag hittar inget om utövare av andra religioner, men jag är rätt övertygad om att det finns ett gäng hinduer här i sta'n.

Slutligen lite om nationell bakgrund. Enligt officiell statistik uppger 3 500 personer i Distriktet att de har svensk bakgrund (maximalt två generationer tillbaka). Det finns rätt många norska ättlingar också: 3 100 stycken. Danskarna är färre, bara 1 175. De stora invandrargrupperna kommer från tre länder: Irland (37 000 personer), Tyskland (36 000) samt England (28 000). Siffrorna är några år gamla.

Nog om statistik för denna gång. jag antar att inte alla är lika nördiga som jag...

Över till vädret:

I går morse fick jag skrapa bort frost från bilen. I dag har det varit över 18 grader varmt, men regn och mulet. Och nu i natt, den 1 december, har de varnat för kraftigt regn och åska. Vädret är onekligen en aning märkligt här i Distriktet understundom.

Men någon snö lär det inte komma än på ett tag. Den har visst ramlat ner i Sverige om jag förstår saken rätt...

Vinter är jättebra - värme är ännu bättre

Vår tillfälligt inneboende Hyggen gjorde i dag sin första arbetsdag på prao-platsen. På grund av jetlagen var han uppe och pigg i ottan och gick till jobbet en hel timme innan utsatt tid eftersom han var trött på att bara sitta och vänta. Tänk om alla hade den ambitionen! Enligt rapport hade allt gått bra.

För oss andra var det business as usual. Skola och jobb. Det mest upphetsande denna måndag var väl att det var frost på bilen när vi kom ut strax före halv åtta i morse. Så det blev att ta fram skrapan, som legat gömd i ett hörn i bilen sedan förra vintern. Det är onekligen lite skillnad jämfört med vad svägerskan skriver om från Brasilien, där kidsen nu går ut på sommarlov och temperaturen börjar pendla runt 30 grader.

Men en får inte klaga. Vintrarna i Distriktet är barmhärtigt korta och normalt mycket milda även om det kan komma en eller annan köldknäpp. Och egentligen har jag inget emot vinter och kyla. Jag älskar t ex att åka skidor - och det kan man göra uppe i Appalacherna bara några timmars bilfärd härifrån.

Så vintrarna här är bra. Det är bara det att jag gillar värmen ännu mer...

Svägerskans fantastiskt intressanta och läsvärda blogg (se till exempel hennes utmärkta inlägg om svenska mediers rapportering om vad som händer i Rio just nu) kan hittas via den här länken för de av er som mot förmodan missat Sassabrassarna.

Tre kilo svenskt smågodis!

Big Brothers kompis Hyggen anlände på eftermiddagen och hade den goda smaken att ha med sig uppskattningsvis tre kilo fantastiskt svenskt smågodis i bagaget. Perfekt födelsedagspresent för 14-åringen och perfekt tröst för den skakade joggaren/bloggaren.

Tack!

Grabbarna stack iväg och fikade på Starbucks för sig själva och senare firade vi födelsedagsbarnet med en otroligt god glasstårta.

Nu har barnen/ungdomarna slocknat i sina sängar och själv kollar jag nyhetsläget på TV och Internet och mumsar på godis...

Vi firade 14-åringen med glasstårta och en massa godis som Hyggen importerat från Sweden.

Dagens bildrapport från den skadade bloggaren.

Puss på er!

Happy B-day, Big Brother!

Tänk att grabben blivit 14 år... Grattis Big Brother!

Jag har återupptagit boxningskarriären. Sprucken läpp blev resultatet av mitt slagsmål i går. But you should have seen the other guy. (Jag ramlade under en joggingtur)

Först och främst: Grattis Big Brother, 14 bast i dag! Han blev vederbörligen firad med sång och presenter nu i morse. I eftermiddag blir det glasstårta.

Jag kan med ett visst intresse konstatera att de lag som jag börjar heja på omedelbart åker ner i förlorarträsket. Sedan jag stolt utropade mig som IK70-supporter nyligen har laget följdaktligen förlorat två raka matcher och rasat ner till sjunde plats i serien.

Vilken slutsats bör jag dra av detta? Vilket lag bör jag ta till mitt hjärta nästa gång? Farsans gamla gäng Djurgårdens IF? Örgryte IS? Solna AIK?

Eller rentav Gefle IF?

I övrigt har den gångna helgen varit upp och ner. Vi hade egentligen tänkt åka upp till Boston för att äntligen hälsa på våra goda vänner Barbra och John. Men av olika skäl tvingades vi ställa sista stund. Så istället hamnade vi på ett trevligt party hos några vänner i fredags kväll.

Sedan skulle jag ut och jogga i lördags. Allt kändes hur bra som helst och jag hade lagt mig på ett behagligt 5:10-schema (det betyder fem minuter och tio sekunder per kilometer) i avsikt att kuta en svensk mil. Men efter bara en knapp kilometer snubblade jag på en utstickande bit staket som låg dold under en hög med vackra höstlöv, stöp som en fura och lyckades märkligt nog landa på... munnen. Kraftiga sår och en flisa borta från ena framtiden blev resultatet.

Sedan satt jag med en ispåse tryckt mot läpparna resten av lördagen och tyckte synd om mig själv. Tandläkarbesök på måndag, antar jag.

Det är farligt att träna. Barack Obama och jag kan intyga det. Han tvingades sy tolv stygn på överläppen efter en våldsam basketbollmatch häromdagen. Så nu har vi mycket gemensamt, presidenten och jag. Våra döttrar på samma skola och varsin svullen och blodig läpp.

I dag ser vi fram mot att Big Brothers gamla polare from Sweden, Hyggen, kommer över. Han ska praoa på Svenska Handelskammaren här i DC och ska campera hos oss i veckan.

Jätteglad kalkondag

Vi har precis stoppat i oss en massa mat, vilket Thanksgiving i princip går ut på: Att äta en massa mat och umgås med släkt och vänner.

Får vår del blev det en rätt stillsam Thanksgiving, åtminstone jämfört med förra året. Vi var fem vuxna och sex unga som käkade oss igenom alla amerikanska klassiker: Turkey, stuffing, sweet potatoes (med marshmallows), mashed potatoes, green bean casserole, cranberry sauce, sallad, bröd, ost och efterrätter; apple pie, pumpkin pie, glass och en hel del annat.

Till detta serverade vi vin samt julmust (köpt på Ajkia) för dom som var under 18 år. Musten var för övrigt en stor succé bland de tre amerikanska ungdomarna.

Överhuvudtaget var aftonen oerhört smakrik och sympatisk. Thanksgiving tillhör definitivt en av mina favvohögtider.

Bloggen fyller jämnt

Det första inlägget på den här bloggen skrev jag den 20 augusti 2007. Då var vi kvar i Sverige. Två dagar senare hade vi anlänt till Distriktet.

Det är tre år och tre månader sedan.

Sedan dess har det blivit en del inlägg. Detta som ni läser just nu är faktiskt det 900:e i ordningen. Det är nästan så att jag blir imponerad själv.

Jag har hållit min mål att skriva i snitt åtminstone fem mindre eller större lägesrapporter per vecka, somrarna undantagna. Det är oftast kul att sätta sig en stund på kvällen och fabulera ihop något. Jag har aldrig känt några större prestationskrav. Det har fått bli som det blivit. Det är väldigt sällan jag har satt mig motvilligt vid datorn och skrivit.

Och det är väldigt kul att så många läser bloggen - jag har hört av folk som jag aldrig trodde skulle hitta hit. Gamla vänner, släktingar, kompisars föräldrar, nya bekantskaper, helt okända. De flesta återkommer och läser någon gång per vecka åtminstone. En del läser varje dag. Andra surfar in mer sällan.

Det är rätt få som skriver kommentarer men förvånansvärt många som läser. I snitt runt 50 personer per dag enligt Googles räknare. Eller 1 500 per månad. En del av dessa är naturligtvis återkommande, folk som går in ofta och som registreras för ett besök för varje gång de går in. Men runt 400-500 är helt unika varje månad. Jag skulle tro att omkring 250-300 personer följer bloggen mer eller mindre regelbundet.

Till alla er vill jag bara säga: Tack! Det är kul att ni vill följa våra öden och äventyr här i Distriktet.

Och Happy Thanksgiving, allihop. Nu ska jag gå ner i köket och ta en whisky för att fira.

Lite oskarshamnsk idrottshistoria

Eftersom det går åt pipsvängen med alla lokala DC-lag för närvarande - nu har t o m Caps börjat spela uruselt (hockey) - och GAIS har vinterlov, så tvingas jag vända mig åt andra håll för att stilla mitt brinnande idrottsintresse.

Den gamla fina och anrika klubben IK70, numera med det betydligt tråkigare namnet IK Oskarshamn, håller på att göra succé i hockeyns näst högsta serie, allsvenskan. Publikrekord och toppkänning tillsammans med gamla fina storheter som Rögle, Malmö, Leksand och Tingsryd.

Det får mig att minnas tillbaka till den första hälften av 1970-talet. Vi hade flyttat till Oskarshamn 1969, efter att farsan fått jobb som svetslärare på omskolningen. Året efter slog de båda klubbarna AIK och IFK ihop sina ishockeysektioner och bildade IK70.

Bara namnet kändes ju magiskt. Så modernt, så coolt.

Farsan var ideellt arbetande sjukvårdare på matcherna (han hade alltid drömt om att bli läkare, men det fanns inga pengar för studier när han var ung). Denna syssla hade det goda med sig att vi ungar kunde smita in gratis. Och det gjorde vi förstås. De första matcherna jag gick på var på den gamla uterinken. Det var alltid svinkallt och blåsigt. Ibland regnade det. Men det var spännande!

Efter några år byggdes ishallen och det var ju helt fascinerande att gå på hockey - inomhus! Jag kommer ihåg hur det lät annorlunda jämfört med spelet på uterinken, det ekade mer och man hörde hur spelarna skrek till varandra på ett helt annat sätt. Och det luktade konstigt, en blandning av kokt korv, svett och kemikalier från konstfrysanläggningen.

Varmkorven var dyr, jag minns tyvärr inte vad den kostade... Kanske två och femtio? En femma tillsammans med en Pucko? Någonstans där i alla fall. Vi fick bara en korv per match, i alla fall.

Nu är tydligen ishallen renoverad och kallas för Arena Oskarshamn eller nå't sådant. Det är visst läktare på kortsidorna också. Det var det inte på min tid.

Oskarshamn är en klassisk arbetarstad, dominerad av tung metallindustri som varvet och Scania Lastvagnsfabrik. Trots det har man aldrig varit särskilt framgångsrik i idrott, vilket är rätt märkligt (fast när jag tänker efter har man väl aldrig varit särskilt framgångsrik i någonting).

Ett tag satsade man hårt på basket. OBBK, Oskarshamns Basketbollklubb, startades i mitten av 1970-talet och var ett poplag under några år med inhyrda amerikanska spelare och leasingbilar. Sedan bytte de namn till det helt patetiska Atomics (anspelning på Oskarshamn som en kärnkraftskommun, förstås), lyckade helt förvånande nå högsta serien där man omedelbart slutade sist och som kronan på verket gick i konkurs.

Så kan det gå. Men nu hejar jag på IK70!

Dagen har i övrigt präglats av ett Ajkia-besök, så nu är förrådet av svensk mat välfyllt igen. Inklusive sillen till jul.

Godisfynd i kvarteret bredvid

Var och hämtade Lillebror som hängt med en kompis efter skolan. På väg hem råkade vi passera en alldeles ny butik ett kvarter från vårt. Och vilken butik! Georgetown Candy Bar.

Lockelsen var naturligtvis oemotståndlig. Vi gick in och jag tackade min lyckliga stjärna att jag lämnat plånboken hemma. Ingen risk för dumma spontanbesök här...

Så stötte vi på vår goda vän Tracey, som på stående fot lovade lillgrabben att låna ut pengar till hans farsa så att vi kunde köpa vad vi ville. Great. Så vi handlade.

Godisbutiken är det absolut närmaste en svensk godisavdelning jag kommit här i USA. Här fanns massor av plockgodis och en del av det var rentav gott. Bland annat så kallade pepskulor (som här kallas något annat), "Swedish Fish" och annat trevligt. En del god choklad också.

Mycket talar för att vi kommer att gå dit då och då. Vår vän Andreas chokladbutik har fått en värdig konkurrent...

I övrigt intet mycket nytt att förtälja. Det rullar på, som man säger.

Underbar helg i Distriktet

Solen skiner och vi har haft en ypperlig helg här i DC. I lördags sprang jag en svensk mil i bra fart, runt 5:10 per kilometer. Och på kvällen hade vi polarna Nigel och Tiff och deras lilla treåring över på middag. Vi körde med en medelhavsk cross over där basen bestod av marinerad kycklingfilé, couscous och hummus. Vitt vin till och glass med färska bär till efterrätt. Fantastiskt gott och väldigt trevligt.

I dag är vädret suveränt, en sådan där härlig höstdag med klar luft och en värmande sol. Vi har varit ute på långpromenad och bland annat handlat lite grönsaker och kaffebröd borta på söndagsmarknaden vid Dupont Circle. Nu har hustrun åkt iväg till en kompis, med kidsen och jag slappar hemma under eftermiddagen. Då och då tittar vi till Redskins-matchen. Som vanligt spelar de uruselt.

Nästa vecka är det Thanksgiving och vi kommer att köra helamerikansk koncept precis som förra året. Jag lär återkomma med rapport vad det lider.

Uppdatering inför helgen

Värst vad dagarna rinner iväg snabbt. Redan fredag och det var ju helg bara för några dagar sedan.

Torsdagen förflöt på ett sympatiskt vis. Dottern hade glömt såväl dator som mobiltelefon hemma, så curlingpappan fick ta sig en extra tur till skolan. Jag spanade intensivt efter om någon av föräldrarna Obama möjligen var på där för något volontäruppdrag eller så, men det verkade inte som det.

Dagen fylldes sedan med sedvanliga skrivarsysslor innan det på eftermiddagen var dags för en check up hos Dr. Glädje, vår tandläkare. Efter snabbhämtning på skolorna hann vi precis i tid och barnen kallades in en efter en. Inga hål. Det mest upphetsande som hände var att dottern drog ut två mjölktänder som inte velat lossna av sig själv. Piece of cake. Fast det blödde rätt mycket.

Sedan fick vi bråttom hem till de svenska kompisarna Karin och Martin som bjudit in oss på middag tillsammans med deras vänner kajsa och Lasse. En riktig svensk-kväll med andra ord. Väldigt trevligt och fantastisk god mat.

Vi var hemma rätt sent så det blev en tuff morgon för kidsen, som dock kom iväg som de skulle allihop. Med dator och mobiltelefoner. Hustrun och jag guidade sedan runt Kajsa och Lasse och deras tre barn här i Georgetown i någon timme. De ska åka vidare till Mexiko i kväll och stanna där i nästan två månader. Låter inte helt fel...

Kvällen kommer väl mest att ägnas åt barnpassningar och bilkörningar hit och dit. Syster Yster följer med en klasskompis hem efter skolan och ska hämtas runt halv åtta. Strax innan ska Big Brother släppas av på sin skoldans, som sedan pågår till 22 lokal tid. Och Lillebror ska ta med en kompis hem hit direkt efter skolan.

Alla dessa barn...

Själv ser jag fram mot att se Caps möta Thrashers i kväll på en TV nära soffan... Mellan körningarna, då.

Ännu en glugg att fylla

Nä, datorn kraschade inte. Jag bara skojade (se förra inlägget).

Däremot kan jag berätta att Lillebror tappade ytterligare en tand i går kväll, i samband med en fantastisk god laxmiddag (mangomarinerad färsk lax i ugn med couscous, bröd och hummus samt en avocadosallad och kylt vitt (chardonay) vin därtill). Vi hade en god vän hemma på middag. Mycket trevligt. Mycket tandlöst.

Sedan utbröt värsta ovädret under natten, med storm och blixt och dunder. Även denna onsdag har präglats av hårda vindar. Pedro fick rycka ut med krattan för att få undan några tusen kilo löv som ramlat ner i trädgården. Och det värsta är att det är grannens träd...

Jag har även sprungit en runda samt fikat med polaren Courtney. Hårt liv, som sagt.

På begäran: Lillebrors smile. Mer gluggar än tänder för tillfället.

Kopierat och klart

Ibland tar jag tag i saker. Styr upp. Gör realitet av tänket.

Så i går ägnade jag omkring två timmar av mitt liv till att spara texter och bilder på en extern hårddisk. Allt är nu kopierat enligt alla konstens regler och skulle min bärbara dator krascha nu så gör "¤$j@]{lkadsdlgv, zbn ?zx+öh&#knÖx. k-

GAIS gör bort sig igen

Göteborgsatleterna, GAIS for short, har rätt många problem.

Det går knackigt rent fotbollsmässigt (även om man faktiskt legat i allsvenskan i flera år i rad nu, vilket vi inte är så bortskämda med). Publiksiffrorna är ett enda stort skämt, runt 3 000 på de vanliga seriematcherna. Pinsamt. Ekonomin är - av allt att döma - katastrofal. Stämningen i och runt föreningen är sannolikt sämre än någonsin, åtminstone under de omkring 30 år som jag har följt föreningen på relativt nära håll (bristen på god stämning förklarar sannolikt delvis både publiknivåer och ekonomiska resultat...).

Och nu har man sparkat en av de få personer som faktiskt gjort något vettigt på GAIS-gården under senare år, informationsansvarige Tony Balogh.

Man tager sig för pannan.

I en tid då klubben verkligen desperat behöver en långsiktig strategi för kommunikation och varumärkesbyggande, som det så fint heter, så bestämmer man sig för att slänga allt det som Tony försökt bygga upp det senaste åren på soptippen. Situationen är faktiskt allvarig, jag har en känsla av att GAIS håller på att vittra sönder, att klubbens unika själ och identitet är på väg att försvinna.

Och mest skrämmande av allt: Jag orkar inte ens bli upprörd länre. Ja, okej, lite upprörd blir jag. Annars hade jag väl knappast skrivit det här..

Men det går säkert bättre med en sportchef värvad direkt från fängelset (han kanske har lite bra kontakter för att fixa till ekonomin?) och en tränare med ett intatuerat AIK-märke...

Suck och stön.

Det är bara att hoppas att Atleterna orkar resa sig igen. Men det är tungt att vara gaisare.

Tur att det bara är fotboll det handlar om.

Själv ser jag fram mot kvällens Redskins-match istället. Det spelar ungefär lika bra som GAIS, så igenkänningsfaktorn är hög.

Hockey och bowling i Vita Huset

Medan hustrun körde Big Brother till sitt bowlingkalas i Vita Husets bowlingbana, så gick vi andra på hockey för att fira Fars dag. Det blev en trevlig kväll som slutade med Caps-vinst, 6-4 mot Thrashers från Atlanta. Svenske Bäckström gjorde väl inget större väsen av sig, men passade fram till ett av målen. Matchen var svängig, med en klar övervikt för Caps i första, en katastrofal andra samt en hyfsad tredje period.

Big Brother rapporteras ha haft en kanonkväll när han rullade hatt och bowlade i världens maktcentrum. Några resultat blev det dock inte eftersom ingen orkade räkna. Dagens ungdom kräver uppenbarligen automatiska räkneverk.

Annat var det på min tid.

Medan vi roade oss med hockey respektive bowling, ägnade sig hustrun åt att köra oss hit och dit samt hann dessutom mellan med en smärre shoppingrunda.

Det trevliga höstvädret fortsätter. Runt 18 grader på da'n i dag och en strålande blå himmel. Det är dock förvarnat om kallare och blötare väder senare i veckan.

Syster Yster, Lillebror och jag gick på hockey ikväll...

...dottern var som uppslukad av spelet...

...liksom Lillebror. Caps-vinst till slut.

Big Brother å sin sida stack till Vita Huset. Här står han utanför entrén...

...och här är han inne i presidentens egen bowlinghall. Rätt coolt...

Vem stötte han på där om inte expresidenten W, som precis släppt sin bok om åren i Vita Huset. Klart att han behövde koppla av med en serie.

Och Barack hade kommit hem från sin tripp till Asien bara några timmar före och var förstås sugen på lite bowling han med.

Kanontid på milen och vacker dag

Lillebror och jag var uppe i ottan denna lördag. Det var den sista matchen för säsongen och tråkigt nog startade den redan kl 8:30. Men vi var där redan en halvtimme tidigare eftersom jag lovat att hjälpa till att sätta upp mål och lite annat smått och gott.

Matchen gick bra, det blev ungefär 8-2 till Lillebrors lag, som faktiskt vunnit varenda match hela året... Efter slutsignalen var det lagfoto och utdelning av medaljer. Lillgrabben var klart stolt.

Väl hemma igen drog jag på mig mina nya löparskor och gav mig ut. Sprang bort till Duke Ellington Field, där det finns en riktig löparbana - mjuk och skön. Låg stadigt på en kilometertid strax under fem minuter - vilket gav en sluttid på 48:32! Så fort har jag inte sprungit 10 km på jag vet inte hur länge. Det är nästan i paritet med min rekordtid på Midnattsloppet, 47:01 (fur mer än tio år sedan). Fast det är klart, dagens bana innehöll ingen backe upp till Sofia kyrka... Men ändå - gubben kan än!

Tjejerna i familjen var och kollade musikalen Hair under eftermiddagen. Mycket naket rapporterade dottern efteråt, lätt skakad. Men föreställningen hade varit väldigt bra trots nakenheten.

Kvällen ägnar jag åt att köra Big Brother till en an hans evinnerliga fester. Snart dags att ge sig iväg för att hämta honom. Hårt att vara tonårsförälder.

Här är lite bilder från dagen:

Sista matchen för säsongen. Här står Lillebror i mål. Han släppte inte in något och har helt rätt stil som synes.

Här är hela laget, Penguins, tillsammans med coacherna Mary och Shiraz - utomordentligt trevliga båda två.

Medaljen och stolt yngste son.

Bloggaren på sen eftermiddagspromenad. Vacker dag, vacker kväll, vacker bloggare. Tröjan var en födelsedagspresent från hustrun.

Fint fotoljus så jag plåtade på. Här Big Brother med Kennedy Center i bakgrunden. Snygg grabb.

Och här är två makalöst snygga tjejer. Jag kan inte bestämma mig om den här bilden...

...eller om den är bäst så ni får kolla in båda två. Tjejerna hade precis kommit tillbaka från föreställningen Hair som gavs i det stora huset bakom.

Amerikafamiljen.

Grillkväll i Distriktet

Jo, det blev ännu en grillkväll här i DC. Denna fredag låg temperaturen på runt 18 grader under eftermiddagen och jag kände mig mogen att hälla på grillkolen och marinera kycklingen. Fast jag hade glömt att sommartiden är slut. Så när det var dags att lägga på de läckra grillspetten så hade det hunnit bli både becksvart och tämligen kallt.

Men varför klaga? Det blev fantastiskt gott. Till spetten serverade jag couscous och en fantastisk jordnötssås samt diverse färska grönsaker och kall vitt vin.

Kvällen ägnades sedan åt filmen Hair, som en liten försmak av den musikal som hustrun och dottern ska gå och se på Kennedy Center i morgon, lördag.

Själv laddar jag upp inför Lillebrors sista match för säsongen i morgon, lördag. Den startar vid den totalt okristliga tiden 8:30 på morgonen och till råga på allt så har jag lovat att vara där en halvtimme innan för att hjälpa till med diverse praktikaliteter. Tack och goodbye till den sovmorgonen, med andra ord.

Smällar man får ta som curlingförälder.

Veterans Day

I dag, torsdag, är det Veterans Day här i USA. Det betyder att alla militära veteraner ska uppmärksammas och firas på allehanda sätt. Och det är rätt många. Drygt 20 miljoner personer närmare bestämt. Det här landet har en stor militärapparat...

För vår del märkte vi mest dagen genom att Lillebror, som går på public school - kommunal skola - var ledig. En del arbetsplatser har också varit stängda och i tdningar, radio och TV har det varit rätt många reportage och inslag om folk som kommit hem från något krig - ofta invalidiserade och/eller traumatiserade.

Vi har själva några i bekantskapskretsen som är veteraner. De kallas så även om de tagit avsked från militären redan i 25-årsåldern. En av mina närmaste vänner här i DC är t ex Vietnam-veteran. Han flög helikopter under de sista krigsåren på 1970-talet. Efter kriget har han jobbat som kemiingenjör och konsult, men han har fortfarande kvar en (måttlig) ersättning från staten som dimper ner på hans lönekonto varje månad - en livslång ersättning för att han ställde upp och riskerade livet för sitt land.

Han har det bra. Andra veteraner har det inte lika bra. Missbruk är vanligt, liksom andra former av sociala problem, anpassningssvårigheter och liknande. Har man blivit funktionshindrad, skadad för livet, är det naturligtvis extra svårt att komma tillbaka in i samhället. Då är den begränsade ekonomiska ersättningen inget att hurra för. Överhuvudtaget har den amerikanska staten kritiserats för hur illa den tar hand om de människor som skickas ut i krig och som kommer tillbaka trasiga och lemlästade.

Men en dag om året hurras det i alla fall för dessa veteraner. I dag på Veterans Day.

Konsten att laga makaronipudding utan mamma

Mamma var suverän på att laga makaronipudding och jag har aldrig riktigt fått samma goda resultat. Nu är det några år sedan jag försökte senast, men av någon anledning så bestämde jag mig för att laga denna lilla läckra rätt just denna onsdag.

Spontant tänkte att jag nu måste kolla ordentligt hur hon gjorde den. Så jag tittade på klockan för att försäkra mig om att det inte var mitt i natten i Sverige.

Sedan kom jag på... javisst, ja. Det går inte att ringa mamma längre. Och sedan insåg jag att jag alltså aldrig kommer att få reda på hur hon lagade sin makaronipudding - det lär knappast stå i någon av hennes receptböcker. Vilket fick mig att tänka på var alla hennes recept och kokböcker egentligen tagit vägen. När vi städade ur hennes lägenhet såg jag aldrig skymten av dom. Jag kanske bara missade dom, det var mest brorsan som höll på i köket.

Men nog borde jag åtminstone ha sett några spår? Bland annat hade mamma en sådan där receptsamling i en stor plastlåda som alltid stod i ett skåp i alla de kök hon och pappa bebodde under sina år. En rökfärgad sak, med en massa små tryckta och handskrivna lappar instoppade i någon slags ordning med förrätter första och desserter sist.

Ett liv är borta - och flera hundra recept.

Hur makaronipuddingen blev? Jo, barnen älskade den. Själv tyckte jag att den inte alls var lika god som mammas...

Två fantastiska pizzor och debatt om valet

Testade mina nya löparskor i dag på en hård 6 kilometersrunda. De kändes utmärkta. Snittid 5:08/km i krävande terräng.

Dagen har i övrigt mest ägnats åt diverse barnrelaterade aktiviteter. Dottern var hos orthodontisten på förmiddagen och eftersom hon slutar tidigt på tisdagar hann jag knappt tillbaka hem förrän det var dags att hämta henne. Och därefter Big Brother.

Sedan bakade vi två fantastiska pizzor, troligen de godaste som någonsin gjorts, innan det var dags att hasta iväg till House of Sweden där hustrun deltog i en paneldebatt om de nyligen avgjorda svenska respektive amerikanska valen.

Hon var naturligtvis outstanding och fullständigt lysande i panelen, som i övrigt bara bestod av slipsförsedda män. Go girl!

Paneldebatt nu i kväll. Professorn i mitten somnade strax efter att han hållit sitt inlägg (obs skämt).

Här har han dock vaknat igen. Debatten handlade om det svenska respektive det amerikanska valet.

Att ljuga för en försäljare

Här händer det grejer må ni tro. I förmiddags gjorde jag slag i saken och köpte ett par nya löparskor nere på Georgetown Running Company. Som vanligt var försäljaren extremt noggrann, jag fick testa ett antal dojjor, springa på löparbandet, kolla in mitt löparsteg i slow motion och diverse annat som hör en professionell löparbutik till.

När han frågade hur gamla mina nuvarande (numera således före detta) skor är, ljög jag honom rätt upp i ansiktet.

- Två år.

Han hade precis sagt att jag borde byta skor var 500:e mile, det vill säga omkring en gång per år. Minst. Jag springer troligen mer än 500 mile per år... Snarare uppemot 700.

I själva verket är mina skor tre år, två månader och fem dagar gamla (vilket torde kunna bevisas av det här blogginlägget). Men det pallade jag inte att säga till det det superproffset. Faktum är att jag har sprungit hyfsat mycket sedan 30-årskrisen inföll, vilket den gjorde i 30-årsåldern märkligt nog. Och sedan dess har jag haft totalt tre par löparskor. De nya är således nummer fyra i ordningen. Viket gör att jag i snitt haft varje sko-par i drygt fem år... Man är väl smålänning.

Kanske därför jag har så ont överallt hela tiden.

Men nu har jag nya, fina skor och i morgon räknar jag med att testa dom ute i verkligheten.

Jag tog med kidsen till doktorn i dag för att de skulle få flu shots. Men det blev flu mist istället - vaccination via nässpray. Härligt med vetenskapliga framsteg. Dottern tvingades dock ta en vanlig vaccinationsspruta dessutom, men det gick bra.

I övrigt kan konstateras att sommaren är tillbaka i Distriktet. Runt 18 grader i dag på eftermiddagen. Som sagt, grillsäsongen är inte över.

Kan inte alla nätter får en extra timme?

Vi fick en extra timmes sovmorgon i morse eftersom USA sent omsider gått över till vintertid. Great. Jag tycker att alla nätter ska förskjutas med en timme. Förstås faktiskt inte riktigt varför det inte skulle kunna funka. Kan man inte jämka det med skottåret eller nå't?

Denna söndag i Distriktet har varit lugn och skön. Kidsen och jag var i Rose Park på förmiddagen och spelade en massa olika bollsporter i solskenet. På eftermiddagen levererade jag ett reportage till Sweden och lagom till att jag var klar med det så ropade dottern att kakorna var klara - hon hade helt på egen hand (nästan) bakat ett gäng supergoda cookies. Sicken tjej!

Lillebror hade fotbollsträning och jag passade på att springa en halvmil i kompensation för kakpartyt. En fantastisk pastamiddag avrundade denna söndag.

GAIS förlorade som väntat och mycket typiskt den avslutande matchen i årets allsvenska, 0-1 mot Elfsborgs IF. Det är skönt att den här urtråkiga säsongen är över.

Jag hade kontakt med min gode vän Texas i Halmstads BK, som av allt att döma gjorde sin sista allsvenska match - vinst mot Djurgården på bortaplan. Texas utsågs till matchens lirare och fick en skrivare som pris - "precis vad jag behövde". Märkligt nog vill inte HBK förlänga hans kontrakt. Som vanligt försökte jag få honom att återvända till Atleterna, men han var kategorisk. Det blir ingen Texas i de vackraste av matchtröjorna om man får tro honom själv. Och det får man väl göra....

Tråkigt. Men Texas är cool.

Mera sport: Caps vann lokalderbyt mot Phillies nu i kväll. Som vanligt var det tight, mitt särskilda hatobjekt Mike Green lyckades få in det avgörande målet i sudden death.

I övrigt kan jag rapportera att brorsan med familj har landat i Stockholm, trötta men av allt att döma med samtliga barn och väskor i behåll.

Jo, så här var det...

...att vi var på den årliga storfesten för vår fattiga kommunala skola i går kväll (fredags). Syftet är att ha kul och dra in en massa kulor och det brukar bli lyckat. Så även i år. Själv var jag ju förstås på topphumör efter att ha blivit uppvaktad hela dagen - årets party råkade nämligen infalla på min födelsdag.

Upplägget var det vanliga. Plenty of drinks så att alla blir på ett givmilt och generöst humör (själv höll jag mig dock spik nykter under större delen av aftonen eftersom jag skulle köra Syster Yster som var på bowlingkalas långt ute i förorten). Sedan så kallad tyst auktion, där man kunde buda på en massa prylar, tjänster, presentkort och diverse annat.

Därefter huvudnumret: Riktigt auktion med allas vår Mr. C. Och det var då jag lyckades ropa in den pjäs som ni såg på gårdagens bild här på bloggen. Märkligt nog var det ingen annan som bjöd.

Vad det är?

Låt mig säga så här: Det är i betraktarens öga. Jag kan tänka mig många tolkningar. Men pjäsen innehåller en amerikansk fotboll, en europeisk dito och en basketboll samt bilder på alla kidsen i Lillebrors klass. Detta sammangjuts med ett cykelstyre samt två väl begagnade målvaksklubbor (vi pratar hockey här). Med mera.

Vi lyckades även ropa in en märklig presentkorg innehållande nio filmer som ingen någonsin har hört talas om tillsammans med tre paket kex.

Det var fjärde gången vi var på skolfest och det har varit lika kul varenda gång. Samtidigt kan vi väl konstatera att vi är rätt urusla på att inhandla saker i samband med dessa partyn. För tre år sedan bar jag stolt hem en skrivare för det fantastiska priset av 50 dollar. Skrivaren visade sig dock vara från 1990-talet och kontakten passade överhuvudtaget inte in någonstans i någon av våra datorer. Förra året kom vi hem med ett presentkort på en glasstårta som affären senare vägrade lösa in.

Och i år bar jag således hem en 15 kilo tung pjäs genom Georgetown klockan halv tolv på natten.

Nå nå.

Vi känner oss lite deppiga här denna lördagskväll, eftersom brorsan med familj åkte back to Sweden i dag.

Det har varit väldigt trevligt att ha dom här och dom är redan saknade.

Välkomna tillbaka!

I övrigt att rapportera: 12 kilometers löpning på fredagsmorgonen i bra tempo (5:13/km). Brodern och jag tog en lång cykeltur på eftermiddagen och eftersom han är lagvrängare gav jag honom en specialvisning av Supreme Court...

Dagens stora nyheter är annars att Lillebrors Penguins vann dagens match med omkring 8-3 samt att Big Brother blivit inbjuden till Vita Huset på bowlingkalas.

Det ni!

Två kalaspinglor på party i går kväll.

Mitt traditionella pannkakserbjudande gick direkt för nytt rekord: 125 bucks.

Sannolikt världens vackraste fru...

...som dessutom är en fena på att dansa.

Två coola kusiner...

...men kanske är det bättre...

...så här?

Eller så här?

Eller?

Nej, så här ska det vara förstås!

Svägerskan med yngsta kusinen. Vilka tjejer!

Brorsan med samma tös, nu mätt och mycket belåten.

Vilken födelsedag!

På väg hem för en knapp timme sedan. Jag berättar mer senare.

Shopping och hockey

Det har varit några intensiva dagar i Distriktet, med utflykter, sightseeing och - shopping. I går tog jag med vår gästande familj till det gigantiska köpcentret Tyson's Corner for some serious shopping. Ja, det vill säga svägerskan ägnade sig åt detta. Brorsan och jag passade barnen och strosade mest runt och tittade in här och där.

Övervägde ett tag att köpa en trenchcoat. Men ändrade mig när brodern rappporterade vad det stod på prislappen. 498 dollar.

Trötta efter detta äventyr, tog sedan de båda bröderna varsin cykel och styrde in mot sta'n. Första anhalt blev puben The 51st State, där vi tog oss ett par glas gott färsköl samt åt några klassiska amerikanska pubrätter.

Styrkta av detta cyklade vi därefter in till Verizon Center och kollade in Caps (vi pratar NHL-hockey här) som mötte det klassiska laget Toronto Maple Leafs. Det blev en hafsig och spännande match. Inte särskilt välspelad, men jämn. 4-4 efter full tid. Inga mål i förlängningen. Så det hela avgjordes på straffar, eller shoot out som vi säger här. Den svenske Backstroom, som inte gjorde någon av sina större matcher, var först ut och missade sin. Men sedan lyckades de båda ryssarna Ovechkin och Semin göra mål, samtidigt som Torontos gubbar missade, så det blev en Caps-seger till slut.

När vi väl om ut från arenan så hade det börjat regna. Och det regnet har fortsatt hela natten och verkar fortsätta även i dag, torsdag.

Det är ett hårt liv.

Valdag i Marylands huvudstad

Valdag i USA och vi - brorsans familj och jag - åkte på utflykt till Marylands huvudstad Annapolis. Kan väl inte säga att vi kände av någon märkbar valpuls, direkt. Valdeltagandet brukar vara rätt lågt i dessa mellanårsval, runt 40 procent om jag minns rätt.

I Distriktet får man inte rösta alls i kongressvalet. På grund av en gammal och ytterst märklig lag så saknar alla invånarna i den amerikanska huvudstaden representation i det federala parlamentet. Jag ska inte gå in på några detaljer, men det handlar i grunden om att folket här formellt inte tillhör en delstat.

Det är därför det står "Taxation without representation" på alla bilars registreringsskyltar här. Jag har skrivit det förut, men det måste sannolikt vara ett av världens mest spridda demonstrationsplakat...

Hur som helst. Annapolis är en trevlig liten stad som ligger vid Chesapeake Bay, runt trekvarts bilresa österut. Förutom att vara Marylands huvudstad hyser den även the Navy Acadamy - flottans huvudutbildning.

Och dessutom en massa trevliga hus, krogar, butiker och slingrande små gator. Det blev en ytterst sympatisk dag.

Nu ska jag återgå till valvakan. Det är spännande. Särskilt senatsvalet.

Bror, svägerska och två av brorsbarnen på promenad i Annapolis i dag.

Ett av mina favvohus i Marylands huvudstad.

Atleterna kvar trots allt

Trots en uppenbart genomkass säsong utan varken mycket till spel eller publik, lyckades GAIS makalöst nog klara sig kvar i allsvenskan. Genom att det gamla klassiska 70-talsgänget Åtvidabergs FF förlorade mot Mjällby AIF, så är avståndet ner till kvalplatsen tillräckligt stort för att den sista matchen i årets serie blir betydelselös för Grönsvarta.

Nu ser jag fram mot nästa års säsong och den då tveklösa degraderingen ner till superettan.

Grattis även till vänner och släktingar i Halmstad, eftersom HBK befann sig i exakt samma läge och därmed också är klara för nästa år. Vi lär väl åka ur tillsammans nästa år.

I övrigt rullar det på i ett höstpräglat DC. Brorsan med familj var ute på ett låååångt museibesök i dag och kom hem fram mot tidig kväll lastade med en massa urläcker indisk mat som de hämtat upp på vägen hem.

Själv har jag sysslat med diverse professionellt skrivplock - ett långt reportage är precis levererat och ytterligare ett är på gång.

Här är lite bilder från gårdagens Halloween. Helt hysteriskt som vanligt. Och kul.

Fokus på skapande. Lillebror fixade, med benäget bistånd från hustrun, till pumpan i går så att den var redo till kvällens firande

Så blev den. Läskig är ju bara förnamnet.

Hur söt får man vara? Har ni någonsin sett ett mer näpet lejon?

Inte fullt lika söta, kanske... Er ödmjuke bloggare var detta år, precis som alla andra år, utklädd till clown. Här med polaren Tom, som tagit på sig en hatt för att glädja sina medtrafikanter på livets resa.

Man stöter på de mest märkliga figurer ute i natten på halloween. Här en hot dog tillsammans med en hippie och en M&M-tablett.

Michael Jackson och en av hans många märkliga hang arounds: Charlie Brown. Bakom masken döljer sig för övrigt Big Brother.

Lillebror lärde känna en ny kompis. Jättetrevlig. Verkligen.

Ett politiskt inslag hör till i det politiska Washington DC. Det är val i dag, tisdag.

Och nere på M Street var det fullt drag precis som vanligt. Hustrun och jag begav oss ner när kidsen hade lagt sig. Här en skojig liten figur.