Som vanligt fullständigt sanslöst och godisfryntligt Halloween-firande här i Georgetown. Och festen har antagligen bara börjat. Färska rapporter från M Street talar om tusentals utklädda människor och en hel del poliser.
Precis som vanligt med andra ord.
Vi gick en runda i våra grannkvarter tillsammans med vänner och barn strax efter att mörkret lagt sig. En hel del roliga uppenbarelser - såväl stora som små - passerade revy och Lillebrors blodiga doktorsutklädning gjorde stor succé.
Sedan samlades vi ett gäng vuxna och åt godis, min hustrus hemgjorda och fruktansvärt goda pumpakärn-snacks samt drack vin, medan kidsen satt vid ett annat bord och åt oanständiga mängder godis.
Jag återkommer med bildrapport senare.
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
Snö? I oktober? Come on!
Plötsligt blev det väderomslag och på lördagseftermiddagen övergick det ihållande regnet i snöfall. I någon halvtimme vräkte det ner. Jag har då aldrig varit med om maken. Kraftigt snöfall i oktober? Nu är jag ju inte särskilt gammal i den här sta'n, men vänner som har bott här betydligt längre, skakade också på huvudet och undrade vad som egentligen hände.
Betänk att vi ligger på ungefär samma breddgrad som Athen...
Men eftersom det fortfarande var plusgrader och värme i marken så blev det ingen pulkaåkning Den här gången. Snön smälte så fort den landat.
Det blev inte ens det sedvanliga snökaoset, faktiskt.
Lördagskvällen präglades av en fantastisk wokmiddag samt diverse körningar hit och dit med kids. Landade till slut hemma vid halv tolv-tiden, lagom för en sen öl och den sista halvan av Caps mot bröderna Sedins Vancouver (eftersom matchen gick på västkusten började den kl 22 lokal östkusttid). Grabbarna spelade bra i andra perioden men bröt ihop totalt i tredje och förlorade med 7-4.
Jag avvaktar dock med att kräva tränarens avgång eftersom Caps faktiskt vunnit sju av de första nio matcherna.
I morse gick hustrun och jag upp tidigt och efter att ha skrapat bort isen från bilrutan, ställde vi kosan söderut. Mot Fredericksburg, Virginia. Hustrun hade ett jobbuppdrag och jag hängde på. Vi trasslade oss ut ur Distriktet, vilket tog sin rundliga tid eftersom det gigantiska maratonloppet Marine Corps Marathon pågick samtidigt och i stort sett alla broar över Potomac var avstängda.
Efter divesre strul kom vi dock in på 95:an och någon timme senare körde vi in i den lilla staden. Vi har varit där ett par gånger tidigare och trivs ypperligt. Massor av trevliga små butiker, caféer, krogar, kyrkor och till och med något så unikt som ett torg.
Efter några timmar i Fredricksburg åkte vi norrut, mot Distriktet igen. Efter att närmast ha fått hjärnblödning efter diverse försök att ta oss in i den av maratonlöpare belägrade sta'n, lyckades vi till sist ta oss hem. Och till och med hitta en parkeringsplats...
Söndagen avslutades i kyrkan tvärs över gatan och Syster Ysters extrajobb. För andra veckan i rad fick hon utomordentlig hjälp av kusin L. Frågan är om hon kommer att klara av detta uppdrag (det handlar om att möblera en dagislokal som används för kyrkliga ändamål under helgerna) utan sin kära kusin...
Betänk att vi ligger på ungefär samma breddgrad som Athen...
Men eftersom det fortfarande var plusgrader och värme i marken så blev det ingen pulkaåkning Den här gången. Snön smälte så fort den landat.
Det blev inte ens det sedvanliga snökaoset, faktiskt.
Lördagskvällen präglades av en fantastisk wokmiddag samt diverse körningar hit och dit med kids. Landade till slut hemma vid halv tolv-tiden, lagom för en sen öl och den sista halvan av Caps mot bröderna Sedins Vancouver (eftersom matchen gick på västkusten började den kl 22 lokal östkusttid). Grabbarna spelade bra i andra perioden men bröt ihop totalt i tredje och förlorade med 7-4.
Jag avvaktar dock med att kräva tränarens avgång eftersom Caps faktiskt vunnit sju av de första nio matcherna.
I morse gick hustrun och jag upp tidigt och efter att ha skrapat bort isen från bilrutan, ställde vi kosan söderut. Mot Fredericksburg, Virginia. Hustrun hade ett jobbuppdrag och jag hängde på. Vi trasslade oss ut ur Distriktet, vilket tog sin rundliga tid eftersom det gigantiska maratonloppet Marine Corps Marathon pågick samtidigt och i stort sett alla broar över Potomac var avstängda.
Efter divesre strul kom vi dock in på 95:an och någon timme senare körde vi in i den lilla staden. Vi har varit där ett par gånger tidigare och trivs ypperligt. Massor av trevliga små butiker, caféer, krogar, kyrkor och till och med något så unikt som ett torg.
Efter några timmar i Fredricksburg åkte vi norrut, mot Distriktet igen. Efter att närmast ha fått hjärnblödning efter diverse försök att ta oss in i den av maratonlöpare belägrade sta'n, lyckades vi till sist ta oss hem. Och till och med hitta en parkeringsplats...
Söndagen avslutades i kyrkan tvärs över gatan och Syster Ysters extrajobb. För andra veckan i rad fick hon utomordentlig hjälp av kusin L. Frågan är om hon kommer att klara av detta uppdrag (det handlar om att möblera en dagislokal som används för kyrkliga ändamål under helgerna) utan sin kära kusin...
lördag 29 oktober 2011
Senatorn och presidenten på bild
Det har varit sedvanlig Fall Fest på Lillebrors skola, vilken innebär utklädda barn, lärare och en del föräldrar (själv hade jag traditionsenligt min clownnäsa på mig), obegripligt stora mängder godis och diverse andra festligheter.
Med på partyt var svärmor och svärfar samt kusin L. Kusinen är veteran i sammanhnaget, hon var med på samma fest redan för fyra år sedan och gick rutinerat runt och beskådade spektaklet.
I övrigt att rapportera: Mycket socialt nu. Syster Yster var på skoldans i går kväll, samtidigt som hustrun och jag var på en finfin middag. Big Brother är borta på sleep over hos en kompis och ska på party i kväll, liksom dottern. Dessutom ska vi, hela gänget, vandra över till våra vänner vid Dupont Circle för en eftermiddagsfika.
Däremot blev Lillebrors fotboll inställd i morse (vilket jag var rätt tacksam för, matchstart kl 8:30) på grund av ihållande regn. Men det ska visst bli finare väder i morgon, söndag. Dock kallt.
Slutligen måste jag bara få uttrycka min djupa sympati för guddottern i Brasilien som brutit handleden. Läs mer på svägerskan blogg.
Möte på hög nivå på skolgården i går. Senator Dodd hälsade på president Obama. Only in America, kids. Only in America.
Lillebror hade tagit en snabbkurs i kirurgi. Det är han som syns i operationskläderna där i mitten.
Kusin L stötte helt oväntat på Elvis.
Vad vore Halloween utan små söta och gulliga pumpor?
Parad runt skolgården. Lillebror kom just från operationssalen.
Svenskgänget strax innan Fall Festen rullade igång.
Med på partyt var svärmor och svärfar samt kusin L. Kusinen är veteran i sammanhnaget, hon var med på samma fest redan för fyra år sedan och gick rutinerat runt och beskådade spektaklet.
I övrigt att rapportera: Mycket socialt nu. Syster Yster var på skoldans i går kväll, samtidigt som hustrun och jag var på en finfin middag. Big Brother är borta på sleep over hos en kompis och ska på party i kväll, liksom dottern. Dessutom ska vi, hela gänget, vandra över till våra vänner vid Dupont Circle för en eftermiddagsfika.
Däremot blev Lillebrors fotboll inställd i morse (vilket jag var rätt tacksam för, matchstart kl 8:30) på grund av ihållande regn. Men det ska visst bli finare väder i morgon, söndag. Dock kallt.
Slutligen måste jag bara få uttrycka min djupa sympati för guddottern i Brasilien som brutit handleden. Läs mer på svägerskan blogg.
Möte på hög nivå på skolgården i går. Senator Dodd hälsade på president Obama. Only in America, kids. Only in America.
Lillebror hade tagit en snabbkurs i kirurgi. Det är han som syns i operationskläderna där i mitten.
Kusin L stötte helt oväntat på Elvis.
Vad vore Halloween utan små söta och gulliga pumpor?
Parad runt skolgården. Lillebror kom just från operationssalen.
Svenskgänget strax innan Fall Festen rullade igång.torsdag 27 oktober 2011
Om det amerikanska återvinningstänkandet
Torsdagskvällar är återvinnings- och sopkvällar i vårt neighborhood och som vanligt ser det lite olika ut utanför husen här längs gatan.
Vissa har överfulla soptunnor och inte tillstymmelse till återvinning. Andra - som vi - har knappt några sopor alls, men hur mycket återvinning som helst. Den lilla plastlådan som man ska lägga sitt glas, tidningar, kartong, matellburkar osv i, förslår inte långt. För vår del är proportionerna helt fel - vi skulle behöva ett minst dubbelt så stort återvinningskärl och kan gott nöja oss med en halv storlek på soptunnan.
Men de inbördes respektive storlekarna på kärlen säger väl en hel del om det amerikanska samhället. Här är normalläget att köpa och slänga - utan närmare eftertanke på miljöeffekter eller på att spara på jordens ändliga resurser. Här finns inga strukturer som gynnar returtänkande eller sparande. Ett totalt överdrivet förpackningstänlande. En sophämtning som i princip är gratis och väldigt generös - hämtning två gånger i veckan. Inga pantsystem. Inga incitament alls för att återvinna eller sopsortera, mer än det egna samvetet och miljömedvetandet.
Kort sagt: Det enklaste är att kasta allt i soptunnan, ställa ut den på gatan två gånger i veckan och sedan inte ägna en tanke på de gigantiska sopberg som ständigt blir ännu mer gigantiska runt om i USA.
Miljörörelsen här i USA har sedan några år kastat fram tanken att hushåll och näringsliv faktiskt borde börja betala en mer rimlig kostnad för soporna. Ju mer sopor man "levererar", desto högre belopp. Detta skulle motivera att fler började sortera ut sådant som faktiskt kan återvinnas. Sopberget skulle minska, färre träd skulle behöva huggas, mer metall skulle kunna återanvändas och så vidare.
Förslaget har hittills i princip bemötts med råa skratt. Vem skulle vilja genomföra något sådant urbota idiotiskt? Ett politiskt självmordsuppdrag i klass med att höja skatten på bensin eller att ta bort dödsstraffet.
Själva fortsätter vi träget vårt strävsamma arbete varje torsdagskväll - sätter noga ut de omfattande återvinningsmaterialet på ett ställe och den halvtomma soptunnan en bit därifrån. Sedan är det alltid lika kul när trucken kommer på fredag morgon och personalen slänger alltihop i sopbilen.
Det är enklast och går snabbast.
Vissa har överfulla soptunnor och inte tillstymmelse till återvinning. Andra - som vi - har knappt några sopor alls, men hur mycket återvinning som helst. Den lilla plastlådan som man ska lägga sitt glas, tidningar, kartong, matellburkar osv i, förslår inte långt. För vår del är proportionerna helt fel - vi skulle behöva ett minst dubbelt så stort återvinningskärl och kan gott nöja oss med en halv storlek på soptunnan.
Men de inbördes respektive storlekarna på kärlen säger väl en hel del om det amerikanska samhället. Här är normalläget att köpa och slänga - utan närmare eftertanke på miljöeffekter eller på att spara på jordens ändliga resurser. Här finns inga strukturer som gynnar returtänkande eller sparande. Ett totalt överdrivet förpackningstänlande. En sophämtning som i princip är gratis och väldigt generös - hämtning två gånger i veckan. Inga pantsystem. Inga incitament alls för att återvinna eller sopsortera, mer än det egna samvetet och miljömedvetandet.
Kort sagt: Det enklaste är att kasta allt i soptunnan, ställa ut den på gatan två gånger i veckan och sedan inte ägna en tanke på de gigantiska sopberg som ständigt blir ännu mer gigantiska runt om i USA.
Miljörörelsen här i USA har sedan några år kastat fram tanken att hushåll och näringsliv faktiskt borde börja betala en mer rimlig kostnad för soporna. Ju mer sopor man "levererar", desto högre belopp. Detta skulle motivera att fler började sortera ut sådant som faktiskt kan återvinnas. Sopberget skulle minska, färre träd skulle behöva huggas, mer metall skulle kunna återanvändas och så vidare.
Förslaget har hittills i princip bemötts med råa skratt. Vem skulle vilja genomföra något sådant urbota idiotiskt? Ett politiskt självmordsuppdrag i klass med att höja skatten på bensin eller att ta bort dödsstraffet.
Själva fortsätter vi träget vårt strävsamma arbete varje torsdagskväll - sätter noga ut de omfattande återvinningsmaterialet på ett ställe och den halvtomma soptunnan en bit därifrån. Sedan är det alltid lika kul när trucken kommer på fredag morgon och personalen slänger alltihop i sopbilen.
Det är enklast och går snabbast.
onsdag 26 oktober 2011
Den typiska amerikanska dinern - och krogen
Just nu är det bråda dagar i Distriktet. Förutom jobb och sedvanliga körningar av ungar hit och dit, så har denna dag ågnats åt två föräldramöten, inhandling av halloween-attiraljer och en del annat av större och mindre karaktär.
Mina svenska kollegor har återvänt till hemlandet efter tre intensiva dagar i den amerikanska huvudstaden. Middagen på Martin's, som jag berättade om i gårdagens inlägg, var både trevlig som god. Eftersom vi var åtta personer inalles, så fick vi inte rum i något av båsen. Däremot satt vi alldeles intill nummer sex, president Trumans bås.
Som vanligt på Martin's var det fullsatt, trångt och uppsluten stämning. Det är verkligen en väldigt typisk amerikansk krog och det blev en rolig avslutning för de svenska gästerna.
Svärmor och svärfar åkte iväg med två av sina barnbarn (tjejerna) till Tyson's i morse och stannade där en bit inpå eftermiddagen. De hade bland annat ätit frukost på en klassisk diner och svärmor sa att hon aldrig förr ätit så söt mat och aldrig förr druckit så svagt kaffe.
Helt perfekt, med andra ord. Som det ska vara på en äkta diner. Svärmor lät väldigt nöjd när hon berättade om besöket.
Mina svenska kollegor har återvänt till hemlandet efter tre intensiva dagar i den amerikanska huvudstaden. Middagen på Martin's, som jag berättade om i gårdagens inlägg, var både trevlig som god. Eftersom vi var åtta personer inalles, så fick vi inte rum i något av båsen. Däremot satt vi alldeles intill nummer sex, president Trumans bås.
Som vanligt på Martin's var det fullsatt, trångt och uppsluten stämning. Det är verkligen en väldigt typisk amerikansk krog och det blev en rolig avslutning för de svenska gästerna.
Svärmor och svärfar åkte iväg med två av sina barnbarn (tjejerna) till Tyson's i morse och stannade där en bit inpå eftermiddagen. De hade bland annat ätit frukost på en klassisk diner och svärmor sa att hon aldrig förr ätit så söt mat och aldrig förr druckit så svagt kaffe.
Helt perfekt, med andra ord. Som det ska vara på en äkta diner. Svärmor lät väldigt nöjd när hon berättade om besöket.
tisdag 25 oktober 2011
En kväll på Martin's - där JFK friade till Jackie
Ursäkta att det varit lite sparsmakat med inlägg den senaste tiden, men jag har helt enkelt inte haft tillräckligt många minuter över till bloggande. De senaste dygnen har varit osedvanligt fullspäckade med diverse jobbrelaterade insatser.
Nu är dock två av höstens stora projekt nästan helt genomförda, det återstår bara en del efterarbete. Så förhoppningsvis blir det en smula lugnare ett tag nu - och mer tid för bland annat bloggande.
En kort rapport från Distriktet: Härligt väder med klar luft och riktigt "crispy" på morgonen. Under dagarna har temperaturen krupit upp till runt 20 grader. Barnen är skolan som sig bör, svärmor och svärfar har tagit över det mesta av driften hemmavid och kusin L verkar stortrivas i USA.
Nu är det snart dags att börja ladda upp inför Halloween på allvar. Enligt rykten ska Syster Yster och L sticka ut till det gigantiska köpcentret Tysons Corner i morgon och bland annat shoppa ännu mer Halloween-grejer (dottern är nämligen ledig från skolan i morgon). Vet inte vad jag tycker om det... Men de får väl hållas.
Nu ska svärfar och jag strax ut på krogen tillsammans med ett gäng kollegor from Sweden. Jag har bokat bord på Martin's Tavern - stället där JFK friade till sin Jackie i bås nummer tre. I bås nummer två sägs Nixon ha hållit hov, medan Truman mest höll till i nummer 6
Det är oklart i vilket bås vi hamnar, jag får återkomma med en rapport.
Nu är dock två av höstens stora projekt nästan helt genomförda, det återstår bara en del efterarbete. Så förhoppningsvis blir det en smula lugnare ett tag nu - och mer tid för bland annat bloggande.
En kort rapport från Distriktet: Härligt väder med klar luft och riktigt "crispy" på morgonen. Under dagarna har temperaturen krupit upp till runt 20 grader. Barnen är skolan som sig bör, svärmor och svärfar har tagit över det mesta av driften hemmavid och kusin L verkar stortrivas i USA.
Nu är det snart dags att börja ladda upp inför Halloween på allvar. Enligt rykten ska Syster Yster och L sticka ut till det gigantiska köpcentret Tysons Corner i morgon och bland annat shoppa ännu mer Halloween-grejer (dottern är nämligen ledig från skolan i morgon). Vet inte vad jag tycker om det... Men de får väl hållas.
Nu ska svärfar och jag strax ut på krogen tillsammans med ett gäng kollegor from Sweden. Jag har bokat bord på Martin's Tavern - stället där JFK friade till sin Jackie i bås nummer tre. I bås nummer två sägs Nixon ha hållit hov, medan Truman mest höll till i nummer 6
Det är oklart i vilket bås vi hamnar, jag får återkomma med en rapport.
söndag 23 oktober 2011
Fotboll, fotboll och fotboll
Ja, fotbollen har så smått dominerat mitt liv den senaste tiden. I lördags eftermiddag vann Lillebrors Penguins med omkring 15-0 i sin ligamatch. Grabben stod i mål i första halvlek, höll nollan. I andra var han utespelare, passade fram till några mål men gjorde inget själv den här gången. Men han var mycket nöjd med sin insats. Morfar och jag hejade på.
Sedan stack samma son och jag, tillsammans med ett gäng stora och små kompisar, till RFK Stadium och kollade in DC Uniteds sista match för säsongen. Tyvärr blev det förlust med 0-1 mot Kansas och likaledes tyvärr spelade aldrig den gamle Sverigebekantingen Chalie Davies. Davies spelade tidigare i kvartersgänget Hammarby IF och i amerikanska landslaget. För några år sedan var han med om en mycket svår trafikolycka och blev rejält skadad (det skedde här i trakten, för övrigt). Ingen trodde nog att han skulle komma tillbaka som fotbollspelare på elitnivå, men det gjorde han och han har spelat rätt många matcher för United i år. men tydligen är han på gång till en annan klubb ryktas det.
Kul kväll hur som helst!
Och i dag vann GAIS sin sista match för säsongen och hamnade därmed på femte plats i allsvenskan. Riktigt, riktigt bra. Det kan naturligtvis bara bli sämre nästa år.
I övrigt att notera från Distriktet: Sol men kallt denna söndag, bara runt 16 grader. Våra kära besökare har redan lyckats vänja sig vid tidsskillnaden. Kusin L och Syster Yster ses tätt ihop mest hela tiden, det blir tufft när de tvingas separera i morgon när det är dags för skola...
Jag lovar att lägga ut lite bilder från helgen inom kort. Tills vidare får ni hålla tillgodo med några foton från gårdagens DC United-match:
Lillebror och kompisar väntar på att spelarna ska komma ut före matchstart, ungefär en halvmeter från spelaringången.
Delar av vuxengänget som vi var och kollade in fotboll med...
Kamsas Citys bortaklack påminde om HBK:s bortaklack vid matchen mot GAIS på nya Gamla Ullevi som vi var på i somras. Märklig detalj: varför är det en svensk flagga märkt med farsans favoritlag Djurgårdens IF (syns om man förstorar bilden) på den där banderollen? Någon som vet?
Grabbarna med autografförsedd fotboll.
Sedan stack samma son och jag, tillsammans med ett gäng stora och små kompisar, till RFK Stadium och kollade in DC Uniteds sista match för säsongen. Tyvärr blev det förlust med 0-1 mot Kansas och likaledes tyvärr spelade aldrig den gamle Sverigebekantingen Chalie Davies. Davies spelade tidigare i kvartersgänget Hammarby IF och i amerikanska landslaget. För några år sedan var han med om en mycket svår trafikolycka och blev rejält skadad (det skedde här i trakten, för övrigt). Ingen trodde nog att han skulle komma tillbaka som fotbollspelare på elitnivå, men det gjorde han och han har spelat rätt många matcher för United i år. men tydligen är han på gång till en annan klubb ryktas det.
Kul kväll hur som helst!
Och i dag vann GAIS sin sista match för säsongen och hamnade därmed på femte plats i allsvenskan. Riktigt, riktigt bra. Det kan naturligtvis bara bli sämre nästa år.
I övrigt att notera från Distriktet: Sol men kallt denna söndag, bara runt 16 grader. Våra kära besökare har redan lyckats vänja sig vid tidsskillnaden. Kusin L och Syster Yster ses tätt ihop mest hela tiden, det blir tufft när de tvingas separera i morgon när det är dags för skola...
Jag lovar att lägga ut lite bilder från helgen inom kort. Tills vidare får ni hålla tillgodo med några foton från gårdagens DC United-match:
Lillebror och kompisar väntar på att spelarna ska komma ut före matchstart, ungefär en halvmeter från spelaringången. 
Delar av vuxengänget som vi var och kollade in fotboll med...
Kamsas Citys bortaklack påminde om HBK:s bortaklack vid matchen mot GAIS på nya Gamla Ullevi som vi var på i somras. Märklig detalj: varför är det en svensk flagga märkt med farsans favoritlag Djurgårdens IF (syns om man förstorar bilden) på den där banderollen? Någon som vet?
Grabbarna med autografförsedd fotboll.fredag 21 oktober 2011
Framme!
Hinner inte vara särskilt djupsinnig i kväll. Kan bara konstatera att vårt efterlängtade besök kommit fram sound and safe och att alla tre nu ligger och sover sött efter en fantastisk laxwok - en klassisk välkomsträtt här på Dumbarton Street.
En rätt som aldrig är fel.
Nu är det slut på göteborgsvitsar för i kväll. God natt!
En rätt som aldrig är fel.
Nu är det slut på göteborgsvitsar för i kväll. God natt!
torsdag 20 oktober 2011
Vi läser fler bloggar och färre böcker
Nedräkningen fortsätter här i Distriktet. Om mindre än ett dygn är mormor, morfar och kusin L här och planeringen och förberelselsena pågår för fullt. För trots alla moderna kommunikationssätt, så är det förstås inget som slår det verkliga mötet i levande livet.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var för 150 år sedan, när Vilhelm Mobergs familjer reste över Atlanten. När de lämnade Småland visste dom att dom aldrig mer skulle få se sina kära hemmavid. Aldrig höra deras röster. Ett brev tog flera månader att komma fram. Barnen skulle aldrig få träffa mor- eller farföräldrarna...
Flytten var så totalt definitiv. Snacka om att kapa banden.
I dag kan vi enkelt hålla kontakten via telefon, skype, e-post, chatt, facebook... Svarar inte äldste sonen i telefon, så mejlar jag.
Det här, som ju är helt självklart för alla under 30 år eller så, har inte funnits så länge vid närmare eftertanke. När jag var ung, vilket i och för sig var ett tag sedan, och tågluffade runt om i södra Europa och Marocko, då ringde jag hem någon gång under en månad. Möjligen. Däremot skickade jag några vykort längs resan. Ibland hittade jag vykorten bortglömda och nedtryckta i ryggsäcken när jag kom hem.
Jag kom ihåg känslan när jag en gång hittade en fyra dagar gammal Aftonbladet på ett tåg någonstans. Jag kastade mig över tidningen, totalt svältfödd på svenska nyheter.
I dag har jag minutkoll på nyhetsläget back home - om jag vill. En färsk uppdatering är bara ett eller två musklick borta. Liksom ett samtal med dom där hemma - bara några tryck på mobiltelefonen.
Det är egentligen en enorm utveckling som skett de senaste 20 åren. Och naturligtvis är inte allting av godo. Det finns nackdelar med att alltid vara på och att alltid kunna uppdatera sig. Det tar tid och energi. Det skapar stress. Vi ökar bredden men tappar djupet. Läser fler bloggar och färre böcker.
Men fördelarna överväger. Definitivt.
Denna torsdag har annars i vanlig ordning ägnats mest åt jobb. När jag skulle hämta Lillebror på skolan i eftermiddags, gick jag min vana trogen ut i mina krtbyxor. Och insåg plötsligt att det blivit rejält kallt. Dags att hitta ett par långbyxor, det ska visst hänga några i någon garderob.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var för 150 år sedan, när Vilhelm Mobergs familjer reste över Atlanten. När de lämnade Småland visste dom att dom aldrig mer skulle få se sina kära hemmavid. Aldrig höra deras röster. Ett brev tog flera månader att komma fram. Barnen skulle aldrig få träffa mor- eller farföräldrarna...
Flytten var så totalt definitiv. Snacka om att kapa banden.
I dag kan vi enkelt hålla kontakten via telefon, skype, e-post, chatt, facebook... Svarar inte äldste sonen i telefon, så mejlar jag.
Det här, som ju är helt självklart för alla under 30 år eller så, har inte funnits så länge vid närmare eftertanke. När jag var ung, vilket i och för sig var ett tag sedan, och tågluffade runt om i södra Europa och Marocko, då ringde jag hem någon gång under en månad. Möjligen. Däremot skickade jag några vykort längs resan. Ibland hittade jag vykorten bortglömda och nedtryckta i ryggsäcken när jag kom hem.
Jag kom ihåg känslan när jag en gång hittade en fyra dagar gammal Aftonbladet på ett tåg någonstans. Jag kastade mig över tidningen, totalt svältfödd på svenska nyheter.
I dag har jag minutkoll på nyhetsläget back home - om jag vill. En färsk uppdatering är bara ett eller två musklick borta. Liksom ett samtal med dom där hemma - bara några tryck på mobiltelefonen.
Det är egentligen en enorm utveckling som skett de senaste 20 åren. Och naturligtvis är inte allting av godo. Det finns nackdelar med att alltid vara på och att alltid kunna uppdatera sig. Det tar tid och energi. Det skapar stress. Vi ökar bredden men tappar djupet. Läser fler bloggar och färre böcker.
Men fördelarna överväger. Definitivt.
Denna torsdag har annars i vanlig ordning ägnats mest åt jobb. När jag skulle hämta Lillebror på skolan i eftermiddags, gick jag min vana trogen ut i mina krtbyxor. Och insåg plötsligt att det blivit rejält kallt. Dags att hitta ett par långbyxor, det ska visst hänga några i någon garderob.
onsdag 19 oktober 2011
Att säga upp sig och bara gå
Det går ofta snabbt mellan tanke, beslut och genomförande i det här landet. Åtminstone på det individuella planet.
Förra veckan berättade en av våra goda vänner att hon var rätt trött på sitt jobb på en mäklarfirma. I dag meddelade hon med ett brett leende att hon slutat. Hon hade sagt upp sig i går.
"Har du hittat ett nytt jobb redan", frågade jag. Man är ju svensk. Inte säger man upp sig så där bara från en anställning. Och går hem direkt, utan att ha fått besked om något nytt. Rakt ut i otrygghet? Nä, så gör man ju bara inte.
Men här gör man det. Inte hade hon något nytt jobb. Hon har inte ens sökt något.
"Maybe I start looking next week. Or after Halloween."
Nu sitter inte familjen i sjön direkt. Maken tjänar bra och de klarar sig säkert på hans lön någon tid. Men samtidigt säger det något om den amerikanska mentaliteten. Förändringar av olika slag är nog betydligt vanligare här än i Sverige. Jag har inte kollat någon statistik, men jag skulle bli förvånad om inte genomsnittsamerikanen flyttar betydligt mer och byter jobb betydligt oftare än genomsnittsvensken.
Det finns säkert flera orsaker till detta. Några exempel, helt ovetenskapligt och spontant:
En helt annan struktur på arbetsmarknaden, med i princip noll anställningstrygghet. Det är lätt att anställa folk, lätt att kicka folk.
Vana vid i det närmaste full sysselsättning. Gillar man inte jobbet så säger man upp sig och tar ett annat jobb dagen efter. Det här kommer förstås förändras med den stigande arbetslösheten.
Tradition och kultur. USA har alltid varit ett invandrarland och det sätter fortfarande sin prägel. Man är inte lika trogna till sin hemmiljö eller till en särskild yrkessektor.
Det är betydligt vanligare att hoppa mellan olika yrken här - i dag frisör, i morgon rörmokare, nästa vecka elektriker, nästa månad yrkeschaufför. Yrkestillhörigheten är inte lika stark generellt (men det finns naturligtvis undantag) och skyddade yrkestitlar existerar knappt.
Ett annat exempel: En av våra kompisar gick från att jobba i en non profit organisation till att bli butiksbiträde i en affär för hårvårdsprodukter. Nu är hon föreståndare för en annan butik (allt inom ett år), men funderar på att starta eget i modesvängen.
I övrigt denna dag: Regn och jobb. På eftermiddagen åkte tjejerna i familjen till Target och handlade mer Halloweenprylar medan Lillebror och jag cyklade upp till katedralen (som höll på att ramla omkull i samband med jordbävningen i augusti) och kollade in Big Brothers som spelade fotbollsmatch strax intill.Tyvärr blev det förlust. Men Big Brother spelade bra och med tanke på hällregnet större delan av matchen var det en bedrift att överhuvudtaget träffa bollen.
Förra veckan berättade en av våra goda vänner att hon var rätt trött på sitt jobb på en mäklarfirma. I dag meddelade hon med ett brett leende att hon slutat. Hon hade sagt upp sig i går.
"Har du hittat ett nytt jobb redan", frågade jag. Man är ju svensk. Inte säger man upp sig så där bara från en anställning. Och går hem direkt, utan att ha fått besked om något nytt. Rakt ut i otrygghet? Nä, så gör man ju bara inte.
Men här gör man det. Inte hade hon något nytt jobb. Hon har inte ens sökt något.
"Maybe I start looking next week. Or after Halloween."
Nu sitter inte familjen i sjön direkt. Maken tjänar bra och de klarar sig säkert på hans lön någon tid. Men samtidigt säger det något om den amerikanska mentaliteten. Förändringar av olika slag är nog betydligt vanligare här än i Sverige. Jag har inte kollat någon statistik, men jag skulle bli förvånad om inte genomsnittsamerikanen flyttar betydligt mer och byter jobb betydligt oftare än genomsnittsvensken.
Det finns säkert flera orsaker till detta. Några exempel, helt ovetenskapligt och spontant:
Ett annat exempel: En av våra kompisar gick från att jobba i en non profit organisation till att bli butiksbiträde i en affär för hårvårdsprodukter. Nu är hon föreståndare för en annan butik (allt inom ett år), men funderar på att starta eget i modesvängen.
I övrigt denna dag: Regn och jobb. På eftermiddagen åkte tjejerna i familjen till Target och handlade mer Halloweenprylar medan Lillebror och jag cyklade upp till katedralen (som höll på att ramla omkull i samband med jordbävningen i augusti) och kollade in Big Brothers som spelade fotbollsmatch strax intill.Tyvärr blev det förlust. Men Big Brother spelade bra och med tanke på hällregnet större delan av matchen var det en bedrift att överhuvudtaget träffa bollen.
tisdag 18 oktober 2011
Husmusens möjliga död
Jag satt och pratade med brorsan i förmiddags, när hustrun kom in i rummet med något vilt i blicken.
"En av musfällorna har slagit igen och det sticker ut något som ser ut svans från den. Jag tror att vi fångat musen."
Jag avslutade samtalet med brodern och vandrade ner i köket. Mycket riktigt. En mus hade fastnat i en av fällorna, som vi låtit stå i köket sedan husmusen härjade som värst för flera veckor sedan. Sannolikt var det husmusen som nu mött sitt öde.
Det var med blandade känslor jag begravde den lilla varelsen. På något sätt hade den blivit som en i familjen, där den sprang omkring och letade mat på kvällarna. Ibland kunde vi sitta länge och titta på den, samtidigt som vi totalt fåfängt försökte fånga in den med en hemgjord "human" fälla konstruerad av en papperskorg och ett långt snöre. Samtidigt var det onekligen en aning irriterande att den fortsatte hemsöka oss - det är inte så kul att ha en mus boende under spisen.
Nu är det ju inte säkert att det var just vår husmus som jag begravde i dag. Det som talar emot det är att just denna mus uppträtt ytterst klokt under lång tid och det vore lite konstigt om den nu plötsligt skulle gå in i en fälla som vi inte gillrat med färskt foder på säkert tre veckor.
Så det kanske var en nykomling, helt enkelt. Det finns ett visst hopp om att husmusen finns kvar därute någonstans.
I övrigt slocknade bilens varningslampa "Check Engine" av sig själv i går. Så jag avbokade verstadstiden som jag bokat. Tills vidare. Tänk vad enkelt det kan vara ibland... Betydligt enklare än att parkera bilen - jag snurrade runt i 35 minuter denna kväll för att hitta en ledig plats. Kul.
Annars ägnar vi oss mest åt att räkna ner just nu. Om tre dagar kommer mormor, morfar och kusin L och alla här är hur excited som helst.
"En av musfällorna har slagit igen och det sticker ut något som ser ut svans från den. Jag tror att vi fångat musen."
Jag avslutade samtalet med brodern och vandrade ner i köket. Mycket riktigt. En mus hade fastnat i en av fällorna, som vi låtit stå i köket sedan husmusen härjade som värst för flera veckor sedan. Sannolikt var det husmusen som nu mött sitt öde.
Det var med blandade känslor jag begravde den lilla varelsen. På något sätt hade den blivit som en i familjen, där den sprang omkring och letade mat på kvällarna. Ibland kunde vi sitta länge och titta på den, samtidigt som vi totalt fåfängt försökte fånga in den med en hemgjord "human" fälla konstruerad av en papperskorg och ett långt snöre. Samtidigt var det onekligen en aning irriterande att den fortsatte hemsöka oss - det är inte så kul att ha en mus boende under spisen.
Nu är det ju inte säkert att det var just vår husmus som jag begravde i dag. Det som talar emot det är att just denna mus uppträtt ytterst klokt under lång tid och det vore lite konstigt om den nu plötsligt skulle gå in i en fälla som vi inte gillrat med färskt foder på säkert tre veckor.
Så det kanske var en nykomling, helt enkelt. Det finns ett visst hopp om att husmusen finns kvar därute någonstans.
I övrigt slocknade bilens varningslampa "Check Engine" av sig själv i går. Så jag avbokade verstadstiden som jag bokat. Tills vidare. Tänk vad enkelt det kan vara ibland... Betydligt enklare än att parkera bilen - jag snurrade runt i 35 minuter denna kväll för att hitta en ledig plats. Kul.
Annars ägnar vi oss mest åt att räkna ner just nu. Om tre dagar kommer mormor, morfar och kusin L och alla här är hur excited som helst.
måndag 17 oktober 2011
Lysande GAIS-vinst och första jobbet för tonåringarna
Vilken dag!
Göteborgsatleterna dominerade derbyt totalt mot IFK Göteborg, som ska vara glada över att det bara blev 1-0. Därmed är det klart att GAIS är bästa laget i Göteborg (Häcken är ju som alla känner till från Hisingen).
Nu är det bara en match kvar i årets allsvenska och det mesta pekar väl mot att Atleterna blir sexa - ett resultat som är det bästa sedan 1989 och som är mycket klart godkänt med tanke på alla undergångsprofetior som lägrade sig över klubben inför säsongsstarten.
Nästa är kommer det säkert inte gå lika bra. Sannolikt tappar laget några av sin bästa spelare och det finns väl knappast några större summor att köpa in nya för. Så det gäller att njuta så länge det varar. Det är ju helt exceptionellt att som GAISare inte tvingas bita på naglarna inför de sista omgångarna - vare sig det handlar om risk för nedflyttning (ofta) eller chans till uppflyttning (sällan).
I övrigt har dagen i vanlig ordning mest handlat om skrivbordsjobb. Jag har även hunnit fixa ett lhelgjobb till Syster Yster (möjligen tillsammans med Big Brother, han är ännu inte tillfrågad). Det handlar om att varje söndag kväll ställa iordning dagislokalen i kyrkan tvärs över gatan. Här är det nämligen vanligt att förskolor hyr in sig i kyrklokaler - som ju ändå oftast står tomma på vardagarna. Så var det t ex när Lillebror gick i sin montessoriskola under det första året vi bodde här. På fredagsaftermiddagarna togs alla "barnsaker" bort och på lördagarna och söndagarna använde församlingen lokalen för sina möten och för kyrkkaffet efter gudstjänsten. Sedan sattes hyllor, bord och bänkar tillbaka tillsammans med allt pedagogiskt material - så att allting var färdigt på måndag morgon.
Samma sak här och arbetsuppgiften är således att möblera förskolan så att den är klar att ta emot kidsen på måndag morgon. Syster Yster betros med egen nyckel och dessutom 15 dollar i lön per gång.
Jag kan också rapportera att vi varit på kvartssamtal på Lillebrors skola och att hans lärare formligen öste beröm över grabben. Hur kul som helst att höra!
Göteborgsatleterna dominerade derbyt totalt mot IFK Göteborg, som ska vara glada över att det bara blev 1-0. Därmed är det klart att GAIS är bästa laget i Göteborg (Häcken är ju som alla känner till från Hisingen).
Nu är det bara en match kvar i årets allsvenska och det mesta pekar väl mot att Atleterna blir sexa - ett resultat som är det bästa sedan 1989 och som är mycket klart godkänt med tanke på alla undergångsprofetior som lägrade sig över klubben inför säsongsstarten.
Nästa är kommer det säkert inte gå lika bra. Sannolikt tappar laget några av sin bästa spelare och det finns väl knappast några större summor att köpa in nya för. Så det gäller att njuta så länge det varar. Det är ju helt exceptionellt att som GAISare inte tvingas bita på naglarna inför de sista omgångarna - vare sig det handlar om risk för nedflyttning (ofta) eller chans till uppflyttning (sällan).
I övrigt har dagen i vanlig ordning mest handlat om skrivbordsjobb. Jag har även hunnit fixa ett lhelgjobb till Syster Yster (möjligen tillsammans med Big Brother, han är ännu inte tillfrågad). Det handlar om att varje söndag kväll ställa iordning dagislokalen i kyrkan tvärs över gatan. Här är det nämligen vanligt att förskolor hyr in sig i kyrklokaler - som ju ändå oftast står tomma på vardagarna. Så var det t ex när Lillebror gick i sin montessoriskola under det första året vi bodde här. På fredagsaftermiddagarna togs alla "barnsaker" bort och på lördagarna och söndagarna använde församlingen lokalen för sina möten och för kyrkkaffet efter gudstjänsten. Sedan sattes hyllor, bord och bänkar tillbaka tillsammans med allt pedagogiskt material - så att allting var färdigt på måndag morgon.
Samma sak här och arbetsuppgiften är således att möblera förskolan så att den är klar att ta emot kidsen på måndag morgon. Syster Yster betros med egen nyckel och dessutom 15 dollar i lön per gång.
Jag kan också rapportera att vi varit på kvartssamtal på Lillebrors skola och att hans lärare formligen öste beröm över grabben. Hur kul som helst att höra!
söndag 16 oktober 2011
Oroväckande varningslampa tändes i bilen
Ännu en underbar dag i Distriktet. Sommarvarmt och klarblå himmel. Lillebror, Syster Yster och jag cyklade över till zoo efter en tidig lunch och vandrade runt där i tre timmar. Hälsade på aporna, tigrarna, kräldjuren, elefanterna och pandorna.
Tyvärr är inte min favvo kvar - the hippo har emigrerat till Kina. När han (eller hon) satte igång svansen likt en propeller var det läge att flytta på sig...
Däremot var lejonungarna en ny upplevelse.
I övrigt att rapportera: Ett mycket trevligt party hemma hos kompisarna Allison och Huck i går kväll. Vi stannade till sena natten. Syster Yster skötte barnvakteriet med bravur.
Vi samåkte med några andra vänner till festen och på vägen dit skröt jag över vår bil och hur väl den fungerade. Fem minuter senare tändes en lampa som jag aldrig tidigare sett: "Check Engine". Så nu måste jag försöka hitta en verkstad som kan ta sig an fallet. Jag blir alltid väldigt nervös över varningssignaler som tänds... Polaren Paul som satt bredvid försökte dock lugna mig: "I min bil har den där lampan lyst i en månad".
I morgon ser jag fram mot att GAIS vinner derbyt mot IFK Göteborg.
Intill lejongropen vid National Zoo sekunden innan Lillebror ramlade över räcket.
Tyvärr är inte min favvo kvar - the hippo har emigrerat till Kina. När han (eller hon) satte igång svansen likt en propeller var det läge att flytta på sig...
Däremot var lejonungarna en ny upplevelse.
I övrigt att rapportera: Ett mycket trevligt party hemma hos kompisarna Allison och Huck i går kväll. Vi stannade till sena natten. Syster Yster skötte barnvakteriet med bravur.
Vi samåkte med några andra vänner till festen och på vägen dit skröt jag över vår bil och hur väl den fungerade. Fem minuter senare tändes en lampa som jag aldrig tidigare sett: "Check Engine". Så nu måste jag försöka hitta en verkstad som kan ta sig an fallet. Jag blir alltid väldigt nervös över varningssignaler som tänds... Polaren Paul som satt bredvid försökte dock lugna mig: "I min bil har den där lampan lyst i en månad".
I morgon ser jag fram mot att GAIS vinner derbyt mot IFK Göteborg.
Intill lejongropen vid National Zoo sekunden innan Lillebror ramlade över räcket.lördag 15 oktober 2011
Flu shot i snabbköpet = tio procents rabatt på maten
En underbar, om än en smula blåsig, lördag går nu så sakteliga över i kväll. Vi har ägnat dagen år diverse småsaker, som ett par timmars tennis, städning, tvättning, trädgårdsröjning och sån't där.
Sedan gick hustrun och jag och handlade i det vackra eftermiddagsvädret (runt 22 grader just nu klockan 18) och passade dessutom på att ta varsin flu shot i snabbköpet. 30 dollar per spruta, men då fick man tio procents rabatt på det man handlade - gånger två (en rabattkupong per spruta). Så handlar vi för över 300 bucks två gånger den närmaste veckan så är våra flu shots en ren vinst.
Sådant händer förmodligen inte i Sverige. Fast det är väl bara en tidsfråga med alla avregleringar som genomförts. Nästa gång du handlar kan du kanske passa på att få vaccin eller kolla kolesterolet - fråga bara i kassan, sprutan ligger i kassalådan...
Hustrun och jag ska på festligheter i afton, liksom Big Brother, så Syster Yster har ställt upp som barnvakt - mot betalning. Så nu måsta jag avrunda här och ta en shower.
Sedan gick hustrun och jag och handlade i det vackra eftermiddagsvädret (runt 22 grader just nu klockan 18) och passade dessutom på att ta varsin flu shot i snabbköpet. 30 dollar per spruta, men då fick man tio procents rabatt på det man handlade - gånger två (en rabattkupong per spruta). Så handlar vi för över 300 bucks två gånger den närmaste veckan så är våra flu shots en ren vinst.
Sådant händer förmodligen inte i Sverige. Fast det är väl bara en tidsfråga med alla avregleringar som genomförts. Nästa gång du handlar kan du kanske passa på att få vaccin eller kolla kolesterolet - fråga bara i kassan, sprutan ligger i kassalådan...
Hustrun och jag ska på festligheter i afton, liksom Big Brother, så Syster Yster har ställt upp som barnvakt - mot betalning. Så nu måsta jag avrunda här och ta en shower.
fredag 14 oktober 2011
Grattis grabben!
Detta datum, den 14 oktober, är för evigt inristat i min hjärna. Denna dag föddes mitt första ättelägg.
Det är några år sedan nu. 26 för att vara exakt. Det känns både som i går och som för evigheter sedan.
Nyss gick jag omkring med mitt lilla barn i Göteborg, på väg till dagis på Tredje Långgatan eller till stadsbiblioteket vid Götaplatsen för att låna några nya Alfons. Och samtidigt är det jättelänge sedan som vi åkte till Torpet i Småland och tillbringade några sommarveckor med farmor och farfar. Ingen av dom finns kvar i dag och Torpet såldes för många år sedan.
Det är som en annan värld.
Jag har varit pappa länge. Nästan i hela mitt vuxna liv.
Jag trivs med det. Det har gått bra. Jag har fyra fantastiska kids.
Grattis grabben, du har en vacker födelsedagssång på din voicemail... Vi firar dig ordentligt när du kommer hit nästa gång.
Kram från din far.
Det är några år sedan nu. 26 för att vara exakt. Det känns både som i går och som för evigheter sedan.
Nyss gick jag omkring med mitt lilla barn i Göteborg, på väg till dagis på Tredje Långgatan eller till stadsbiblioteket vid Götaplatsen för att låna några nya Alfons. Och samtidigt är det jättelänge sedan som vi åkte till Torpet i Småland och tillbringade några sommarveckor med farmor och farfar. Ingen av dom finns kvar i dag och Torpet såldes för många år sedan.
Det är som en annan värld.
Jag har varit pappa länge. Nästan i hela mitt vuxna liv.
Jag trivs med det. Det har gått bra. Jag har fyra fantastiska kids.
Grattis grabben, du har en vacker födelsedagssång på din voicemail... Vi firar dig ordentligt när du kommer hit nästa gång.
Kram från din far.
torsdag 13 oktober 2011
Vi rättrådiga knöt våra händer i triumf
När man styr kosan söderut och startar från de västra förorterna i Stockholm har man i princip två alternativ: Essingeleden eller färjan via Ekerö. Eftersom färjan kostar pengar och normalt tar längre tid, så väljer de allra flesta Essingeleden.
Åker man under rusningstid, särskilt på fredagseftermiddagarna, så är köerna till leden långa om man kommer från Brommahållet. Det kan gå i snigelfart redan vid Alvik, ibland ännu längre ut. I högerfilen, alltså. För det är den som svänger ut på Essingeleden efter Tranebergsbron.
Så hur gör man? Väljer man det moraliskt riktiga alternativet och lägger man sig i högerfilen direkt och väntar tålmodigt på sin tur? Eller väljer man det moraliskt minst sagt tveksamma alternativet att hålla sig i vänsterfilen, låtsas som om man ska rakt fram och in mot sta'n istället för att åka in på leden - och sedan "cut the line" och kör in i högerfilen strax före påfarten?
Och hur populär blir man i så fall? Påfallande många Mercedes- och BMW-bilar kör den omoraliska vägen. Vi andra, hederliga, strävsamma, plikttrogna och solidariska - vi tar vårt ansvar och står still i kön. Och svär åt alla de omoraliska egoistiska skattesmitarna.
Det här intressanta moralska dilemmat är ingalunda svenskt. Vi har exakt samma fenomen här i Distriktet. I dag, när jag skulle hämta Big Brother från hans fotbollsträning, så la jag mig solidariskt i högerfilen eftersom jag så småningom skulle köra av till höger.
Bil efter bil susade förbi mig till vänster. Jag och mina högermedtrafikanter - vi ärliga - gjorde vad vi kunde för att täppa till alla hål, så att ingen av smitarna skulle komma in.
Man ska inte kunna fuska sig till förmåner - det är orättvist!
När avfarten närmade sig, ökade spänningen. Vi höll våra minimala avstånd mellan bilarna. De omoraliska bilarna försökte knö sig in. Vi låtsades inte se dom. En BMW (jo, det är samma slags ägare till det bilmärket på den här sidan av Atlanten) trängde sig helt rått in, så hänsynslöst så att bilen bakom tvingades sakta ner för att undika plåtskador.
Vi högerfilare kastade oss naturligtvis på våra tutor i protest mot vänsterfilaren och i solidaritet med bilen som tvingats släppa in den där BMW:n.
Strax därpå hände samma sak. Men den gången släppte inte den bakomvarande bilen greppet utan körde bara på, höll avståndet till den framförvarande bilen. Krocken var i stort sett ett faktum, när den omoraliska vänsterfilaren ställde sig på bromsen och undvek att köra in i den andra bilen med några centimeter tillgodo.
Vi rättrådiga bilister knöt våra nävar i triumf.
En härlig seger för moralen i samhället och en vinst mot den råa egoismen.
Åker man under rusningstid, särskilt på fredagseftermiddagarna, så är köerna till leden långa om man kommer från Brommahållet. Det kan gå i snigelfart redan vid Alvik, ibland ännu längre ut. I högerfilen, alltså. För det är den som svänger ut på Essingeleden efter Tranebergsbron.
Så hur gör man? Väljer man det moraliskt riktiga alternativet och lägger man sig i högerfilen direkt och väntar tålmodigt på sin tur? Eller väljer man det moraliskt minst sagt tveksamma alternativet att hålla sig i vänsterfilen, låtsas som om man ska rakt fram och in mot sta'n istället för att åka in på leden - och sedan "cut the line" och kör in i högerfilen strax före påfarten?
Och hur populär blir man i så fall? Påfallande många Mercedes- och BMW-bilar kör den omoraliska vägen. Vi andra, hederliga, strävsamma, plikttrogna och solidariska - vi tar vårt ansvar och står still i kön. Och svär åt alla de omoraliska egoistiska skattesmitarna.
Det här intressanta moralska dilemmat är ingalunda svenskt. Vi har exakt samma fenomen här i Distriktet. I dag, när jag skulle hämta Big Brother från hans fotbollsträning, så la jag mig solidariskt i högerfilen eftersom jag så småningom skulle köra av till höger.
Bil efter bil susade förbi mig till vänster. Jag och mina högermedtrafikanter - vi ärliga - gjorde vad vi kunde för att täppa till alla hål, så att ingen av smitarna skulle komma in.
Man ska inte kunna fuska sig till förmåner - det är orättvist!
När avfarten närmade sig, ökade spänningen. Vi höll våra minimala avstånd mellan bilarna. De omoraliska bilarna försökte knö sig in. Vi låtsades inte se dom. En BMW (jo, det är samma slags ägare till det bilmärket på den här sidan av Atlanten) trängde sig helt rått in, så hänsynslöst så att bilen bakom tvingades sakta ner för att undika plåtskador.
Vi högerfilare kastade oss naturligtvis på våra tutor i protest mot vänsterfilaren och i solidaritet med bilen som tvingats släppa in den där BMW:n.
Strax därpå hände samma sak. Men den gången släppte inte den bakomvarande bilen greppet utan körde bara på, höll avståndet till den framförvarande bilen. Krocken var i stort sett ett faktum, när den omoraliska vänsterfilaren ställde sig på bromsen och undvek att köra in i den andra bilen med några centimeter tillgodo.
Vi rättrådiga bilister knöt våra nävar i triumf.
En härlig seger för moralen i samhället och en vinst mot den råa egoismen.
onsdag 12 oktober 2011
Morgonsamtal om Orwell, Koestler och Huxley
Plötsligt började det regna och sedan fortsatte det regna hela dagen och hela kvällen. Det är liksom ofta måttlöst på den här breddgraden.
Regnet hindrade dock inte Big Brother från att spela match med skolans soccer-lag. Vinst 4-2 i debyt mot Field School. Sonen svarade för en assist.
I övrigt inte mycket nytt att förtälja omvärlden. Jag har suttit fjättrad vid datamaskinen hela dagen och halva kvällen.
Jo, vi hade en intressant litterär diskussion i bilen i morse om tre böcker som gjorde ett stort intryck på mig när jag läste dom i mina ungdoms dagar: George Orwells "Animal Farm", Aldous Huxleys"Brave New World" samt Arthur Koestlers "Natt klockan 12 på dagen".
Alla tre handlar ju om totalitära stater utifrån olika perspektiv. När jag var ung, jag var väl runt 15 år när jag läst dom, så var fortfarande kalla kriget ett konkret faktum. Sovjetunionen - som ju både Koestlers och Orwells respektive roman handlar om - fanns i verkligheten, bara några timmars flygresa rakt österut från mitt sovrumsfönster. Stalin hade varit död en tid, men hans ande svävade fortfarande över den kommunistiska nejden - även i Sverige. Jag hade kompisar som hade porträtt av Stalin uppsatt på på väggen.
För mig var således både Koestlers och Orwells romaner lätta att sätta in i ett sammanhang - eftersom det som beskrevs ännu fanns kvar. Jag frågade Big Brother om han kunde känna igen beskrivningarna i "Animal Farm", som han just läst i skolan.
Jo, det gjorde han nog. Men för honom var det liksom ingen verklighet. Han förstod var Orwell ville säga, men han kunde inte härleda den till ett land på andra sidan ett litet innanhav.
Koestlers och Orwells böcker kanske mer ska ses som tidsdokument än som filosofiska skildringar av de eviga mänskliga frågorna. I det perspektivet är Huxleys roman mer intressant - och dessutom nästan plågsamt aktuell trots att den faktiskt skrev före både "Animal Farm" och "Natt klockan 12 på dagen".
Hur som helst: Alla rekommenderas för den som inte läst dom!
Regnet hindrade dock inte Big Brother från att spela match med skolans soccer-lag. Vinst 4-2 i debyt mot Field School. Sonen svarade för en assist.
I övrigt inte mycket nytt att förtälja omvärlden. Jag har suttit fjättrad vid datamaskinen hela dagen och halva kvällen.
Jo, vi hade en intressant litterär diskussion i bilen i morse om tre böcker som gjorde ett stort intryck på mig när jag läste dom i mina ungdoms dagar: George Orwells "Animal Farm", Aldous Huxleys"Brave New World" samt Arthur Koestlers "Natt klockan 12 på dagen".
Alla tre handlar ju om totalitära stater utifrån olika perspektiv. När jag var ung, jag var väl runt 15 år när jag läst dom, så var fortfarande kalla kriget ett konkret faktum. Sovjetunionen - som ju både Koestlers och Orwells respektive roman handlar om - fanns i verkligheten, bara några timmars flygresa rakt österut från mitt sovrumsfönster. Stalin hade varit död en tid, men hans ande svävade fortfarande över den kommunistiska nejden - även i Sverige. Jag hade kompisar som hade porträtt av Stalin uppsatt på på väggen.
För mig var således både Koestlers och Orwells romaner lätta att sätta in i ett sammanhang - eftersom det som beskrevs ännu fanns kvar. Jag frågade Big Brother om han kunde känna igen beskrivningarna i "Animal Farm", som han just läst i skolan.
Jo, det gjorde han nog. Men för honom var det liksom ingen verklighet. Han förstod var Orwell ville säga, men han kunde inte härleda den till ett land på andra sidan ett litet innanhav.
Koestlers och Orwells böcker kanske mer ska ses som tidsdokument än som filosofiska skildringar av de eviga mänskliga frågorna. I det perspektivet är Huxleys roman mer intressant - och dessutom nästan plågsamt aktuell trots att den faktiskt skrev före både "Animal Farm" och "Natt klockan 12 på dagen".
Hur som helst: Alla rekommenderas för den som inte läst dom!
tisdag 11 oktober 2011
Att flytta hem till mörker och kyla
Tog en kortkort paus i en osedvanligt intensiv arbetsdag och kollade igenom de svenska nyheterna. Tre saker:
1. Det verkar lite jobbigt för min gamla kompis Håkan Juholt just nu (läs mina kommentarer om hans bidragsaffär på min "proffsblogg" Amerikareportage).
2. Sverige slog Holland och är därmed klara för EM nästa sommar.
3. Det verkar vara rejält kallt i det gamla landet.
Naturligtvis var det sak nummer tre som tilldrog sig mitt största intresse. När vi någon gång i en okänd framtid flyttar tillbaka till Sverige så blir det nog tuffast att klara av just väderomställningen.
Jag menar, fyra grader varmt mitt på eftermiddagen i Stockholm den 11 oktober. Det är ju helt omänskligt. Okej om det är en smula kyligt på natten, när solen befinner sig på andra sidan Jorden. Men fyra grader. Som varmast!
Här har vi behagliga 22 grader när detta skrivs, strax före kl 21 lokal tid. Det är som det ska vara.
Och det är ju inte bara kylan back home. Det är mörkret också.
Jag pratade med brorsan den gångna helgen. Han hade åkt ut en sväng till landet och stod och tittade ut från verandan.
"Det är inte helt becksvart. Månen lyser", sa han och lät rätt nöjd med det.
"Vadå", sa jag. "Klockan är ju bara sju hos dig, det kan väl inte vara mörkt redan?"
"Brorsan, solen gick ner för en timme sedan", svarade han.
Tänk så lätt man glömmer. Till exempel det faktum att om två månader går solen upp klockan 9 och ner klockan 15. Åtminstone om man bor i Stockholm. Och oftast så ser man ingen sol ens då, eftersom det är mulet, grått och trist och en halvskymning som liksom ligger som ett tungt och ångestfullt täcke över hela Norden. Inte ens om solen syns, så blir det särskilt ljust. Skuggorna är långa och solens strålar är liksom kalla och nästan obehagliga.
Hur står ni ut, svenskar? Och detta elände ska man flytta hem till.
Nä, vad deppigt det blev.
Då var det ju roligare att Sverige slog Holland. Jag har ärligt talat ingen som helst aning om var EM ska hållas - eller när. Men just nyss googlade jag det: Polen och Ukraina delar på värdskapet, vilket ju kan vara rätt bra. Men jag lär väl inte se särskilt många minuter av turneringen, den ska spelas de tre sista veckorna i juni och då är vi knappast i Europa ännu.
1. Det verkar lite jobbigt för min gamla kompis Håkan Juholt just nu (läs mina kommentarer om hans bidragsaffär på min "proffsblogg" Amerikareportage).
2. Sverige slog Holland och är därmed klara för EM nästa sommar.
3. Det verkar vara rejält kallt i det gamla landet.
Naturligtvis var det sak nummer tre som tilldrog sig mitt största intresse. När vi någon gång i en okänd framtid flyttar tillbaka till Sverige så blir det nog tuffast att klara av just väderomställningen.
Jag menar, fyra grader varmt mitt på eftermiddagen i Stockholm den 11 oktober. Det är ju helt omänskligt. Okej om det är en smula kyligt på natten, när solen befinner sig på andra sidan Jorden. Men fyra grader. Som varmast!
Här har vi behagliga 22 grader när detta skrivs, strax före kl 21 lokal tid. Det är som det ska vara.
Och det är ju inte bara kylan back home. Det är mörkret också.
Jag pratade med brorsan den gångna helgen. Han hade åkt ut en sväng till landet och stod och tittade ut från verandan.
"Det är inte helt becksvart. Månen lyser", sa han och lät rätt nöjd med det.
"Vadå", sa jag. "Klockan är ju bara sju hos dig, det kan väl inte vara mörkt redan?"
"Brorsan, solen gick ner för en timme sedan", svarade han.
Tänk så lätt man glömmer. Till exempel det faktum att om två månader går solen upp klockan 9 och ner klockan 15. Åtminstone om man bor i Stockholm. Och oftast så ser man ingen sol ens då, eftersom det är mulet, grått och trist och en halvskymning som liksom ligger som ett tungt och ångestfullt täcke över hela Norden. Inte ens om solen syns, så blir det särskilt ljust. Skuggorna är långa och solens strålar är liksom kalla och nästan obehagliga.
Hur står ni ut, svenskar? Och detta elände ska man flytta hem till.
Nä, vad deppigt det blev.
Då var det ju roligare att Sverige slog Holland. Jag har ärligt talat ingen som helst aning om var EM ska hållas - eller när. Men just nyss googlade jag det: Polen och Ukraina delar på värdskapet, vilket ju kan vara rätt bra. Men jag lär väl inte se särskilt många minuter av turneringen, den ska spelas de tre sista veckorna i juni och då är vi knappast i Europa ännu.
måndag 10 oktober 2011
Gå bärsärk på Columbus Day
Enligt sägnen så landsteg italienaren Christopher Columbus i USA den 12 oktober, det vill saöga för snart 619 år sedan. Därför firas Columbus Day här och där runt om i den nya världen. I USA är det alltid andra måndagen i oktober, så datumen kan skifta lite.
Columbus Day är en märklig högtid som är "federal but not national" som en kompis sa i dag. Han är själv federalt - statligt - anställd och var ledig och hade det bra.
Men det är långt ifrån alla som har ledigt, det är ingen nationell högtid. De kommunala skolorna här i Distriktet har varit stängda i dag, men andra skolor - både privata och kommunala runt om i landet - har kört som vanligt.
Här i Distriktet märktes dock denna dag genom att tempot var lugnare än vanligt. Det gick t ex väldigt smidigt att köra Big Brother till plugget denna morgon och det var ovanligt gott om parkeringsplatser längs gatan.
Tilläggas kan att det även finns en Leif Erikson Day. Kanske inte lika uppmärksammad eller firad, men ändå. Han var ju åndå först - ja, efter den ursprungliga befolkningen förstås. Leif Erikson Day inträffade faktiskt i går, den 9 oktober. Tyvärr missade jag den, borde kanske ha tagit på mig en vikingahjälm och druckit mjöd och skrålat lite och gått bärsärkargång. Vilket härligt ord, för övrigt, finns även på engelska; go berserk. Men ursprunget sägs vara fornnordiskt: bärserk har antagligen något med kläder att göra. När vikingarna tog på sig ett björn- ("bärsärk") eller vargskinn, så förvandlades de till galna och ursinniga krigare och kämpar som inte väjde för något.
Således har vi skandinaver inte bara gett den engelskspråkiga världen fantastiska ord som smorgasbord och ombudsman utan även berserk. Vilket ju är rätt coolt.
Rapport från dagen i övrigt: Långlunch hemma hos vänner på eftermiddagen och bio med några kids nu i kväll - vi såg den nya Lejonkungen i 3D.
Columbus Day är en märklig högtid som är "federal but not national" som en kompis sa i dag. Han är själv federalt - statligt - anställd och var ledig och hade det bra.
Men det är långt ifrån alla som har ledigt, det är ingen nationell högtid. De kommunala skolorna här i Distriktet har varit stängda i dag, men andra skolor - både privata och kommunala runt om i landet - har kört som vanligt.
Här i Distriktet märktes dock denna dag genom att tempot var lugnare än vanligt. Det gick t ex väldigt smidigt att köra Big Brother till plugget denna morgon och det var ovanligt gott om parkeringsplatser längs gatan.
Tilläggas kan att det även finns en Leif Erikson Day. Kanske inte lika uppmärksammad eller firad, men ändå. Han var ju åndå först - ja, efter den ursprungliga befolkningen förstås. Leif Erikson Day inträffade faktiskt i går, den 9 oktober. Tyvärr missade jag den, borde kanske ha tagit på mig en vikingahjälm och druckit mjöd och skrålat lite och gått bärsärkargång. Vilket härligt ord, för övrigt, finns även på engelska; go berserk. Men ursprunget sägs vara fornnordiskt: bärserk har antagligen något med kläder att göra. När vikingarna tog på sig ett björn- ("bärsärk") eller vargskinn, så förvandlades de till galna och ursinniga krigare och kämpar som inte väjde för något.
Således har vi skandinaver inte bara gett den engelskspråkiga världen fantastiska ord som smorgasbord och ombudsman utan även berserk. Vilket ju är rätt coolt.
Rapport från dagen i övrigt: Långlunch hemma hos vänner på eftermiddagen och bio med några kids nu i kväll - vi såg den nya Lejonkungen i 3D.
söndag 9 oktober 2011
Mitt liv som tennisspelare
Jo, jag vet att det börjar bli tjatigt, men vi har haft ännu en dag av kanonväder här i Distriktet. Så det blev en timmes tennisspel i dag också. Syster Yster är nu bästa tjej i familjen, eftersom hon slog hustrun i en rasande spännande och jämn match. Även vi pojkar spelade, vi hade två banor för oss själva.
Faktum är att jag spelade så mycket att strängen brast på mitt "proffsrack" - det tennisrack som jag en gång för urminnestider sedan köpte av tennistränaren i Ystad Tennisklubb. En kompis och jag hade stående tid där varje torsdag morgon klockan halv åtta om jag minns rätt och när tennistränaren såg min gamla träspade från 1975 (jag tyckte att det var rätt coolt att spela med det, måste jag erkänna), erbjöd han sig att sälja ett av sina rack, en Wilson, för en billig penning. Till saken hör att han var sponsrad av tillverkaren och fick sina rack gratis. Så det var kanske inte så storstilat som man kunde få ett första intryck av.
Men ändå. Jag slog till.
Det där racket är väl egentligen alldeles för bra för mig. jag är bara en glad amatör. Och jag har förstått att proffsracket inte är särskilt lätta att tas med om man inte råkar vara just proffs. Så för några år sedan köpte jag ett nytt rack här i USA. Ett Dunlop, faktiskt. Cirkeln är sluten. Tennisrack är märkvärdigt billiga här, man kan köpa en finfin spade för runt 60-70 dollar. Hade säkert kostat det tredubbla i Sverige.
Även tennisbollarna är betydligt billigare här, liksom bilar och elektronik. Däremot är pizzorna överlag dyrare. Allt det där får en ju att fundera på saker som handelsbalans och nationalekonomi och valutaföränringar. Men det ska jag utreda närmare en annan gång.
Låt mig bara slutföra min tennishistoria. Jag har naturligtvis sparat mitt gamla Dunlop, som jag köpte på Domus i Oskarshamn för egna pengar, så nu har jag faktiskt tre racketar i min ägo. Varav två för närvarande har brustna strängar. Men jag funderar på att stränga om dom. Det finns en nyöppnad tennisshop en bit härifrån. Undrar om de någonsin sett ett träracket.
I morgon är det Columbus day här i Distriktet. Då är det så finurligt uträknat att två av familjens tre barn har ledigt. Big Brother är den enda som ska till skolan.
Så för en annan blir det business as usual, ingen sovmorgon här inte.
Faktum är att jag spelade så mycket att strängen brast på mitt "proffsrack" - det tennisrack som jag en gång för urminnestider sedan köpte av tennistränaren i Ystad Tennisklubb. En kompis och jag hade stående tid där varje torsdag morgon klockan halv åtta om jag minns rätt och när tennistränaren såg min gamla träspade från 1975 (jag tyckte att det var rätt coolt att spela med det, måste jag erkänna), erbjöd han sig att sälja ett av sina rack, en Wilson, för en billig penning. Till saken hör att han var sponsrad av tillverkaren och fick sina rack gratis. Så det var kanske inte så storstilat som man kunde få ett första intryck av.
Men ändå. Jag slog till.
Det där racket är väl egentligen alldeles för bra för mig. jag är bara en glad amatör. Och jag har förstått att proffsracket inte är särskilt lätta att tas med om man inte råkar vara just proffs. Så för några år sedan köpte jag ett nytt rack här i USA. Ett Dunlop, faktiskt. Cirkeln är sluten. Tennisrack är märkvärdigt billiga här, man kan köpa en finfin spade för runt 60-70 dollar. Hade säkert kostat det tredubbla i Sverige.
Även tennisbollarna är betydligt billigare här, liksom bilar och elektronik. Däremot är pizzorna överlag dyrare. Allt det där får en ju att fundera på saker som handelsbalans och nationalekonomi och valutaföränringar. Men det ska jag utreda närmare en annan gång.
Låt mig bara slutföra min tennishistoria. Jag har naturligtvis sparat mitt gamla Dunlop, som jag köpte på Domus i Oskarshamn för egna pengar, så nu har jag faktiskt tre racketar i min ägo. Varav två för närvarande har brustna strängar. Men jag funderar på att stränga om dom. Det finns en nyöppnad tennisshop en bit härifrån. Undrar om de någonsin sett ett träracket.
I morgon är det Columbus day här i Distriktet. Då är det så finurligt uträknat att två av familjens tre barn har ledigt. Big Brother är den enda som ska till skolan.
Så för en annan blir det business as usual, ingen sovmorgon här inte.
lördag 8 oktober 2011
Till bonnlandet i Virginia
Lördag och vi utnyttjade det finfina vädret och åkte söderut till bonnlandet i Virginia. Investerade i lite halloween-pumpor och annat som man hittar till rimliga priser därnere (t ex bensin).
Sedan stack vi och kollade in bilar. Vi har börjat fundera på att köpa en hybrid. Det är hög tid att go green. Problemet är att utbudet är rätt litet om man - som vi - behöver en lite större kärra. Vi får väl se vad det blir. Om det blir.
Väl hemma, sen eftermiddag, stack dottern och jag upp till Montrose Park och spelade tennis. Hon blir allt bättre. Jag är speciellt impad av hennes servar, tennisens utan tvekan svåraste slag.
Wimbledon 2017?
I övrigt kan rapporteras att Caps (jag snackar NHL-hockey här) spelade sin första match i kväll. Övertidsvinst mot Hurrikanerna från Carolina. Inga poäng av Backstroooom. Och den andra svensken, Markus Johansson, var inte ens med i matchen.
Lillebror i klassiskt pumpaland.
Sedan stack vi och kollade in bilar. Vi har börjat fundera på att köpa en hybrid. Det är hög tid att go green. Problemet är att utbudet är rätt litet om man - som vi - behöver en lite större kärra. Vi får väl se vad det blir. Om det blir.
Väl hemma, sen eftermiddag, stack dottern och jag upp till Montrose Park och spelade tennis. Hon blir allt bättre. Jag är speciellt impad av hennes servar, tennisens utan tvekan svåraste slag.
Wimbledon 2017?
I övrigt kan rapporteras att Caps (jag snackar NHL-hockey här) spelade sin första match i kväll. Övertidsvinst mot Hurrikanerna från Carolina. Inga poäng av Backstroooom. Och den andra svensken, Markus Johansson, var inte ens med i matchen.
Lillebror i klassiskt pumpaland.fredag 7 oktober 2011
En fröjdefull fredag
Fredag. Sommarvärme. Trevliga jobbuppdrag. Lunch utomhus. Grillning framåt kvällen. Kvällspromenad i kortbyxor genom Georgetown. Glass. Film och godis.
Synd att klaga.
Synd att klaga.
torsdag 6 oktober 2011
Mat-chock och föräldramöte med First Lady
Nu har även jag beskådat det med egna ögon, det som många andra redan rapporterat om; Ikeas matchock.
Från att ha varit svenskarnas veritabla livsmedelshamn i stora delar av världen (ja, åtmonstone där Ikea har varuhus), har nu den så kallade "Swedish Food Market" förvandlats till en pinsam servicebutik för sekunda matvaror.
Tråkigt.
Vad gör regeringen egentligen?
Jag hamnade på Ikea efter att ha tillbringat morgonen och förmiddagen på National Archives. Det är nämligen så att möbelvarhuset ligger granngårds med arkivet (okej, det är tio minuters bilkörning emellan), så när jag var klar med researchen för dagen, så stack jag över för att slänga i mig lite svensk lunch - och samtidigt passa på att handla lite smått och gott.
Nu blev det ju inte så mycket, eftersom det mesta av det goda i matväg är borttaget från hyllorna. Men ett och annat åkte ner i kassen. Bland annat ett par chokladaskar till jul...
Nu i kväll har hustrun och jag varit på Back to School Night på dotterns skola och det var fullt av säkerhetsfolk i korridorerna; First Lady var där och kollade in döttrarnas skola. Vi lyckades aldrig se henne, men det tisslades och tasslades en del i klassrum och trapphus.
Vi träffade däremot Syster Ysters lärare, som överlag var synnerligen trevliga och väldigt engagerade. Det var nästan så att jag längtade tillbaka till plugget. Fast å andra sidan har jag sett dotterns mattetal och inser att jag nog skulle få kämpa rätt hårt för att hänga med där...
Från att ha varit svenskarnas veritabla livsmedelshamn i stora delar av världen (ja, åtmonstone där Ikea har varuhus), har nu den så kallade "Swedish Food Market" förvandlats till en pinsam servicebutik för sekunda matvaror.
Tråkigt.
Vad gör regeringen egentligen?
Jag hamnade på Ikea efter att ha tillbringat morgonen och förmiddagen på National Archives. Det är nämligen så att möbelvarhuset ligger granngårds med arkivet (okej, det är tio minuters bilkörning emellan), så när jag var klar med researchen för dagen, så stack jag över för att slänga i mig lite svensk lunch - och samtidigt passa på att handla lite smått och gott.
Nu blev det ju inte så mycket, eftersom det mesta av det goda i matväg är borttaget från hyllorna. Men ett och annat åkte ner i kassen. Bland annat ett par chokladaskar till jul...
Nu i kväll har hustrun och jag varit på Back to School Night på dotterns skola och det var fullt av säkerhetsfolk i korridorerna; First Lady var där och kollade in döttrarnas skola. Vi lyckades aldrig se henne, men det tisslades och tasslades en del i klassrum och trapphus.
Vi träffade däremot Syster Ysters lärare, som överlag var synnerligen trevliga och väldigt engagerade. Det var nästan så att jag längtade tillbaka till plugget. Fast å andra sidan har jag sett dotterns mattetal och inser att jag nog skulle få kämpa rätt hårt för att hänga med där...
onsdag 5 oktober 2011
Stäng av din dator och gå
Det är minsann inte lätt, men ibland lyckas jag. Framåt eftermiddagen fick jag nog, stängde av datorn, satte på mig kortbyxor och gick ut i sommarvärmen.
Det är underbart just nu här i Distriktet. Runt 25 grader i dag, klarblå himmel och en mild och stilla bris. Det är helt enkelt för fint för att sitta och häcka framför datorn.
Jag har ju förmånen att själv kunna välja min arbetstider. Det är en av fördelarna att arbeta som frilansare. En annan är att jag - åtminstone delvis - kan välja mina arbetsuppgifter. För tillfället kretsar det mesta kring två saker: Ett större projekt tillsammans med amerikanska myndigheter som så småningom ska leda till ett gemensamt seminarium i slutet av oktober. Samt ett researchuppdrag som egentligen är två olika projekt.
Båda grejerna är både roliga och inspirerande - och kräver dessutom väldigt mycket tid - och det blir lätt så att jag fastnar i jobbläget mest hela dagarna för närvarande.
Men i dag blev det i alla fall en halvtimmes promenad och som en ren bonus kunde hustrun också ta ledigt och hänga på.
Sedan hängde jag på skolgården i över en timme och lät lillgrabben rasa runt medan jag pratade med diverse mammor. Insåg plötsligt att jag nästan alltid stannade kvar på skolan en stund vid hämtning tidigare. Numera rusar jag oftast tillbaka hem och upp till datorn.
Denna dag satte jag igång grillen i stället för datorn när jag så småningom kom tillbaka i hemmets sköte. Det blev laxfiléer, serverade med ris, cole slaw och en kall lager därtill. Fantastiskt gott.
Livet är rätt bra, sanna mina ord.
Det är underbart just nu här i Distriktet. Runt 25 grader i dag, klarblå himmel och en mild och stilla bris. Det är helt enkelt för fint för att sitta och häcka framför datorn.
Jag har ju förmånen att själv kunna välja min arbetstider. Det är en av fördelarna att arbeta som frilansare. En annan är att jag - åtminstone delvis - kan välja mina arbetsuppgifter. För tillfället kretsar det mesta kring två saker: Ett större projekt tillsammans med amerikanska myndigheter som så småningom ska leda till ett gemensamt seminarium i slutet av oktober. Samt ett researchuppdrag som egentligen är två olika projekt.
Båda grejerna är både roliga och inspirerande - och kräver dessutom väldigt mycket tid - och det blir lätt så att jag fastnar i jobbläget mest hela dagarna för närvarande.
Men i dag blev det i alla fall en halvtimmes promenad och som en ren bonus kunde hustrun också ta ledigt och hänga på.
Sedan hängde jag på skolgården i över en timme och lät lillgrabben rasa runt medan jag pratade med diverse mammor. Insåg plötsligt att jag nästan alltid stannade kvar på skolan en stund vid hämtning tidigare. Numera rusar jag oftast tillbaka hem och upp till datorn.
Denna dag satte jag igång grillen i stället för datorn när jag så småningom kom tillbaka i hemmets sköte. Det blev laxfiléer, serverade med ris, cole slaw och en kall lager därtill. Fantastiskt gott.
Livet är rätt bra, sanna mina ord.
tisdag 4 oktober 2011
Om amerikanska alkoholvanor och bilkörning
Upptäckte en ny repa på bilen i morse. Det är bara att ge upp alla ambitioner om att behålla en välvårdad och skinande lack. Bor man som vi gör, utan egen parkeringsplats längs en trång gata där det alltid är knökfullt, så blir det så här.
Dessutom är ju Georgetown känt för sina restauranger och barer och 90 procent av de personer som kommer hit för att festa på krogen tar bilen. Att köra lite salongsberusad är helt okej här i Distriktet. Det är rent av okej att köra mycket salongsberusad. Jag skulle tro att åtminstone 50 procent av våra repor och bucklor är alkoholrelaterade. Och då vill jag betona att jag aldrig kör påverkad. Så det är inte mitt fel.
Jag har nog skrivit det förut, men jag kommer ihåg hur jag reagerade den första tiden här när jag såg folk som hade dragit i sig en helflaska rödtjut och dessutom kanske en eller annan drink under kvällens lopp, glatt satte sig bakom ratten och körde hemåt framåt midnatt.
Det är ju något som är helt otänkbart i Sverige. Åtminstone i de allra flesta kretsar. Här däremot är det helt accepterat att man kör hem. Jag har varit med om ett enda tillfälle när en hustru till en klart påverkad man sa till honom att låta bli att köra - de hade barnen med sig.
Mannen körde ändå. Men han lovade att ta det extra försiktigt...
Det finns formella alkoholgränser här i Distriktet. De är generösa, jag skulle antagligen kunna dricka en halv flaska vin utan att åka fast. Fast å andra sidan har aldrig sett en enda polis ta ett enda alkoholprov här. I praktiken testas en alkoholhalt i stort sett bara om man råkat ut för en olycka och det finns anledning att misstänka att man druckit (förutom om man är uppenbart stupfull och utgör en tydlig fara i trafiken). Men håller man sig i skinnet och i filen, undviker att köra för fort och lyckas ta sig fram utan att träffa några andra fordon, cyklister eller fotgängare, då är risken att åka fast för rattfylla i praktiken väldigt nära noll.
Själv sitter jag tappert och dricker bubbelvatten istället för vin till middagen på lördagskvällen när något av barnen ska hämtas sent efter en bio eller fest. Det är smällar man få ta och ett pris som måste betalas. För med tanke på alla fulla bilförare som är ute och kör en sen lördagskväll, så gäller det att ha alla sinnen nyktra och på helspänn...
I övrigt denna dag i Distriktet: Solen och värmen är tillbaka! Resten av veckan ska det bli runt 25 grader. Lovely!
Dessutom är ju Georgetown känt för sina restauranger och barer och 90 procent av de personer som kommer hit för att festa på krogen tar bilen. Att köra lite salongsberusad är helt okej här i Distriktet. Det är rent av okej att köra mycket salongsberusad. Jag skulle tro att åtminstone 50 procent av våra repor och bucklor är alkoholrelaterade. Och då vill jag betona att jag aldrig kör påverkad. Så det är inte mitt fel.
Jag har nog skrivit det förut, men jag kommer ihåg hur jag reagerade den första tiden här när jag såg folk som hade dragit i sig en helflaska rödtjut och dessutom kanske en eller annan drink under kvällens lopp, glatt satte sig bakom ratten och körde hemåt framåt midnatt.
Det är ju något som är helt otänkbart i Sverige. Åtminstone i de allra flesta kretsar. Här däremot är det helt accepterat att man kör hem. Jag har varit med om ett enda tillfälle när en hustru till en klart påverkad man sa till honom att låta bli att köra - de hade barnen med sig.
Mannen körde ändå. Men han lovade att ta det extra försiktigt...
Det finns formella alkoholgränser här i Distriktet. De är generösa, jag skulle antagligen kunna dricka en halv flaska vin utan att åka fast. Fast å andra sidan har aldrig sett en enda polis ta ett enda alkoholprov här. I praktiken testas en alkoholhalt i stort sett bara om man råkat ut för en olycka och det finns anledning att misstänka att man druckit (förutom om man är uppenbart stupfull och utgör en tydlig fara i trafiken). Men håller man sig i skinnet och i filen, undviker att köra för fort och lyckas ta sig fram utan att träffa några andra fordon, cyklister eller fotgängare, då är risken att åka fast för rattfylla i praktiken väldigt nära noll.
Själv sitter jag tappert och dricker bubbelvatten istället för vin till middagen på lördagskvällen när något av barnen ska hämtas sent efter en bio eller fest. Det är smällar man få ta och ett pris som måste betalas. För med tanke på alla fulla bilförare som är ute och kör en sen lördagskväll, så gäller det att ha alla sinnen nyktra och på helspänn...
I övrigt denna dag i Distriktet: Solen och värmen är tillbaka! Resten av veckan ska det bli runt 25 grader. Lovely!
måndag 3 oktober 2011
"So, this must be like home for you"
Det är fortsatt höstigt i Distriktet, vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom det ju faktiskt är höst.
Men kylan kom lite för snabbt för min smak. Från drygt 20 grader ner till under tio på en dag duger inte. Jag behöver tid för att acklimatisera.
I dag har jag fått rätt många kommentarer av typen: "Feel like home now?", "This is like Sweden, right?", "I guess this is perfect for you?" och så vidare. Det är bara att le tappert och dra till med mitt standardsvar: "It was because of this I moved FROM Sweden."
Nåja. Det blir nog varmare vad det lider. Annars får vi väl ta en tripp ner till Karibien och värma oss. Det sägs att det finns ett direktflyg till en rimlig penning från närbelägna Baltimore Washington International. Jag är redo att bedriva lite närmare källforskning om det om det här kylslagna vädret ska ligga parkerat länge över oss.
Kylan och regnet har gjort att i stort sett alla sportevenemang för kidsen ställts in. I går, söndag, blev det ingen träning för Lillebror. Syster Ysters tennismatch har regnat bort, liksom Big Brothers fotbollsdito.
Nä, nu måste jag bege mig ut i denna arktiska miljö för att köpa snacks till Syster Ysters skola. Det är nämligen Teachers Appreciation Day i morgon. Och då vill förstås amerikanska lärare ha chips. Gärna så fettdrypande som möjligt och gärna också med någon salsa till.
Men kylan kom lite för snabbt för min smak. Från drygt 20 grader ner till under tio på en dag duger inte. Jag behöver tid för att acklimatisera.
I dag har jag fått rätt många kommentarer av typen: "Feel like home now?", "This is like Sweden, right?", "I guess this is perfect for you?" och så vidare. Det är bara att le tappert och dra till med mitt standardsvar: "It was because of this I moved FROM Sweden."
Nåja. Det blir nog varmare vad det lider. Annars får vi väl ta en tripp ner till Karibien och värma oss. Det sägs att det finns ett direktflyg till en rimlig penning från närbelägna Baltimore Washington International. Jag är redo att bedriva lite närmare källforskning om det om det här kylslagna vädret ska ligga parkerat länge över oss.
Kylan och regnet har gjort att i stort sett alla sportevenemang för kidsen ställts in. I går, söndag, blev det ingen träning för Lillebror. Syster Ysters tennismatch har regnat bort, liksom Big Brothers fotbollsdito.
Nä, nu måste jag bege mig ut i denna arktiska miljö för att köpa snacks till Syster Ysters skola. Det är nämligen Teachers Appreciation Day i morgon. Och då vill förstås amerikanska lärare ha chips. Gärna så fettdrypande som möjligt och gärna också med någon salsa till.
söndag 2 oktober 2011
Höstens små vedermödor
Samtidigt som ettårsdagen efter mors död kom hösten till Distriktet - en händelse som såg ut som en tanke. På lördagsmorgonen vaknade vi upp i regn och blott elva grader utomhus. Termometern orkade knappt ta sig över 13 senare under dagen. Och i dag var det ännu kallare i morse, men så där vackert höstlikt som det kan vara när solen skiner. Den (solen) försvann dock rätt snabbt och ett ihållande duggande tilltog. Ungefär lika kallt som i går.
Väderomslaget innebar att jag tvingades sätta på gaspannan nere i källaren för första gången seda tidigt i våras för att få anständigt inomhusklimat. Den hostade igång utan problem, trots att den närmast är antik med amerikanska mått. Någon timme senare började de gamla gjutjärnselementen sprida värme. Jag gillar verkligen gjutjärnselement. De är rejäla och känns tillförlitliga, även om jag vet - av egen dyrköpt erfarenhet - att de rostar kraftigt och inte är lika hållbara som man förleds att tro. De ger ett väldigt stablilt intryck. Men de konserverar värmen bra, betydligt bättre än tunna moderna element.
Hur som helst. Väderomslag på höstar och vårar innebär även en annan högst otrevlig konsekvens: Den Stora Flytten Av Hustruns AC-Anläggning. Denna insats faller således två gånger per år på stackars Pedros lott och leder ofelaktigt till ångest, svordomar, nära-döden-upplevelser samt flera dagars extra mycket ryggont.
saken är den att det finns en central AC-anläggning som täcker hela huset utom köket och hustruns arbetsrum. I köket är det inga problem, där finns en seperat och fast monterad AC-maskin som mullrar som man blir lomhörd men som fungerar helt okej.
I hustruns arbetsrum finns däremot ingenting. Och där blir helt enkelt helvetiskt varmt efter rummet dessutom vätter mot söder. Ni kan ju tänka er när solen gassar på och det är 38 grader ute. Det blir väldigt varmt väldigt snabbt.
Så därför finns det en portabel AC av en sådan modell som sätts i fönstret. Varje vår bärs denna pjäs upp från källaren och sätts fast i fönstret. Och varje höst tas den bort från fönstret och bärs ner i källaren.
Den väger omkring 50 kilo och är konstruerad på ett sådant vis att den i princip är omöjlig att bära eller förflytta på ett bekvämt sätt. Särskilt inte i samband med två oerhört jobbiga moment:
1. I källartrappan, som är extremt brant och smal - särskilt jobbigt är det att få maskinen att passera källardörren.
2. Att sätta fast den i/ta bort den från fönstret. Omkring 40 av de 50 kilona ska placeras utanför fönstret. Sedan ska hela f-nskapet sättas fast genom att man drar ner fönstret (det är ett klassiskt amerikanskt fönster med fönster som dras upp och ner) i några särskilda spår som finns ovanpå apparaten. Liknande spår finns under AC:n också. Det gäller alltså att passa in maskinen i dessa spår utan att välta ut den genom fönstret, vilket tyngdkraften kraftigt förespråkar på grund av viktfördelningen (80 procent av vikten utanför fönstret). Samtidigt som man desperat håller i appareten för att undvika att den ramlar ur, måste man på något sätt skjuta ner fönstret för att låsa fast alltihop. Detta under våren. På hösten är ordningen motsatt. Men lika jobbig.
Varför inte låta AC:n sitta kvar i fönstret året runt, kanske någon undrar. Jo, det är en utmärkt idé i teorin. Det är bara det att maskinen inte tar upp hela fönsteröppningen. Fönstret är bredare än maskinen. Av det skälet finns det ett "dragspel" som ska täcka för den delen som maskinen inte täcker. Detta dragspel är av tunnplast. Och när vindel ylar och det blir kallt i Disriktet, då är det som att ha ett öppet fönster dygnet runt. Alltså tvingas man sätta på hög värme för att hustrun ska få dräglig temperatur inne i sitt rum. Vilket innebär att resten av huset blir som en bastu och att gasräkningen blir fullständigt horribelt hög.
Således blir det till att flytta den lilla mackapären två gånger om året.
I dag var en sådan dag. Nu är det ett halvår kvar till nästa gång. Och till dess hoppas jag att jag kan räta på ryggen igen.
I övrigt kan meddelas att jag och Syster Yster - trots ryggont och regn - spelade tennis i en timme i dag - vi har investerat i ett nytt rack åt henne och det skulle förstås provas. Hon var nöjd med investeringen och har lovat att betala igen med ränta när hon vinner Wimbledon om tio år.
Och i fredags kväll var det full kalabalik i grannkvarteret. Jag hade varit och hämtat Big Brother från hans träning och det var helt omöjligt att hitta en p-plats. Snart förstod vi varför. Polsen hade spärrat av en stor av N Street. Presidenten var där och käkade middag. Ungefär 200 meter från vårt hus.
Tyvärr hade de glömt att bjuda in oss och Secret Service-vakterna vägrade släppa förbi oss trots att vi påpekade att Syster Yster i stort sett är bästis med äldsta dottern Obama. Ja, lite överdrivet, kanske. Men i alla fall.
För den som är intresserad av att läsa mer om denna middag, som fö övrigt kostade uppemot 40 000 dollar att vara med på (tur att vi inte blev bjudna vid närmare eftertanke), kan läsa mer om evenemanget här.
I morgon är det måndag.
Väderomslaget innebar att jag tvingades sätta på gaspannan nere i källaren för första gången seda tidigt i våras för att få anständigt inomhusklimat. Den hostade igång utan problem, trots att den närmast är antik med amerikanska mått. Någon timme senare började de gamla gjutjärnselementen sprida värme. Jag gillar verkligen gjutjärnselement. De är rejäla och känns tillförlitliga, även om jag vet - av egen dyrköpt erfarenhet - att de rostar kraftigt och inte är lika hållbara som man förleds att tro. De ger ett väldigt stablilt intryck. Men de konserverar värmen bra, betydligt bättre än tunna moderna element.
Hur som helst. Väderomslag på höstar och vårar innebär även en annan högst otrevlig konsekvens: Den Stora Flytten Av Hustruns AC-Anläggning. Denna insats faller således två gånger per år på stackars Pedros lott och leder ofelaktigt till ångest, svordomar, nära-döden-upplevelser samt flera dagars extra mycket ryggont.
saken är den att det finns en central AC-anläggning som täcker hela huset utom köket och hustruns arbetsrum. I köket är det inga problem, där finns en seperat och fast monterad AC-maskin som mullrar som man blir lomhörd men som fungerar helt okej.
I hustruns arbetsrum finns däremot ingenting. Och där blir helt enkelt helvetiskt varmt efter rummet dessutom vätter mot söder. Ni kan ju tänka er när solen gassar på och det är 38 grader ute. Det blir väldigt varmt väldigt snabbt.
Så därför finns det en portabel AC av en sådan modell som sätts i fönstret. Varje vår bärs denna pjäs upp från källaren och sätts fast i fönstret. Och varje höst tas den bort från fönstret och bärs ner i källaren.
Den väger omkring 50 kilo och är konstruerad på ett sådant vis att den i princip är omöjlig att bära eller förflytta på ett bekvämt sätt. Särskilt inte i samband med två oerhört jobbiga moment:
1. I källartrappan, som är extremt brant och smal - särskilt jobbigt är det att få maskinen att passera källardörren.
2. Att sätta fast den i/ta bort den från fönstret. Omkring 40 av de 50 kilona ska placeras utanför fönstret. Sedan ska hela f-nskapet sättas fast genom att man drar ner fönstret (det är ett klassiskt amerikanskt fönster med fönster som dras upp och ner) i några särskilda spår som finns ovanpå apparaten. Liknande spår finns under AC:n också. Det gäller alltså att passa in maskinen i dessa spår utan att välta ut den genom fönstret, vilket tyngdkraften kraftigt förespråkar på grund av viktfördelningen (80 procent av vikten utanför fönstret). Samtidigt som man desperat håller i appareten för att undvika att den ramlar ur, måste man på något sätt skjuta ner fönstret för att låsa fast alltihop. Detta under våren. På hösten är ordningen motsatt. Men lika jobbig.
Varför inte låta AC:n sitta kvar i fönstret året runt, kanske någon undrar. Jo, det är en utmärkt idé i teorin. Det är bara det att maskinen inte tar upp hela fönsteröppningen. Fönstret är bredare än maskinen. Av det skälet finns det ett "dragspel" som ska täcka för den delen som maskinen inte täcker. Detta dragspel är av tunnplast. Och när vindel ylar och det blir kallt i Disriktet, då är det som att ha ett öppet fönster dygnet runt. Alltså tvingas man sätta på hög värme för att hustrun ska få dräglig temperatur inne i sitt rum. Vilket innebär att resten av huset blir som en bastu och att gasräkningen blir fullständigt horribelt hög.
Således blir det till att flytta den lilla mackapären två gånger om året.
I dag var en sådan dag. Nu är det ett halvår kvar till nästa gång. Och till dess hoppas jag att jag kan räta på ryggen igen.
I övrigt kan meddelas att jag och Syster Yster - trots ryggont och regn - spelade tennis i en timme i dag - vi har investerat i ett nytt rack åt henne och det skulle förstås provas. Hon var nöjd med investeringen och har lovat att betala igen med ränta när hon vinner Wimbledon om tio år.
Och i fredags kväll var det full kalabalik i grannkvarteret. Jag hade varit och hämtat Big Brother från hans träning och det var helt omöjligt att hitta en p-plats. Snart förstod vi varför. Polsen hade spärrat av en stor av N Street. Presidenten var där och käkade middag. Ungefär 200 meter från vårt hus.
Tyvärr hade de glömt att bjuda in oss och Secret Service-vakterna vägrade släppa förbi oss trots att vi påpekade att Syster Yster i stort sett är bästis med äldsta dottern Obama. Ja, lite överdrivet, kanske. Men i alla fall.
För den som är intresserad av att läsa mer om denna middag, som fö övrigt kostade uppemot 40 000 dollar att vara med på (tur att vi inte blev bjudna vid närmare eftertanke), kan läsa mer om evenemanget här.
I morgon är det måndag.
lördag 1 oktober 2011
Ett år sedan mor gick bort
På slaget klockan 11 amerikansk tid ringde brorsan upp från Stockholm.
Det var då exakt ett år sedan mamma dog.
Ett år kan gå väldigt fort och tiden har en tendens att gå fortare ju äldre man blir; Det kändes som i går när brorsan ringde den 1 oktober 2010 klockan 11 och med gråt i halsen berättade att mamma nu slutat sina dagar.
Jag minns att vi inte sa särskilt många ord där och då. Jag la på och tårarna rann ner för mina kinder. Några timmar senare satt jag på planet.
Sådana här årsdagar får en naturligtvis att reflektera en smula. Mitt första år någonsin som föräldralös - pappa dog våren 1996 - har präglats av bland annat saknad och ett växande behov av att gå tillbaka och minnas. Jag gjorde en motorcykeltur i somras som helt gick i nostalgins tecken. I augusti träffades alla kusiner (utom en som var bortrest) på mammas sida av släkten och pratade minnen och släkthistorier en hel dag. Och jag har kommit på mig själv att bli allt mer intresserad av saker som jag inte ägnat en tanke åt tidigare:
Hur träffades mormor från Gotland och morfar från Västergötland?
Varför föddes farsan egentligen i Lidköping?
Hur länge brukades den lilla släktgården Kvia, strax norr om Alingsås, av morfars far - och varför ville aldrig morfar ta över den?
Det var då exakt ett år sedan mamma dog.
Ett år kan gå väldigt fort och tiden har en tendens att gå fortare ju äldre man blir; Det kändes som i går när brorsan ringde den 1 oktober 2010 klockan 11 och med gråt i halsen berättade att mamma nu slutat sina dagar.
Jag minns att vi inte sa särskilt många ord där och då. Jag la på och tårarna rann ner för mina kinder. Några timmar senare satt jag på planet.
Sådana här årsdagar får en naturligtvis att reflektera en smula. Mitt första år någonsin som föräldralös - pappa dog våren 1996 - har präglats av bland annat saknad och ett växande behov av att gå tillbaka och minnas. Jag gjorde en motorcykeltur i somras som helt gick i nostalgins tecken. I augusti träffades alla kusiner (utom en som var bortrest) på mammas sida av släkten och pratade minnen och släkthistorier en hel dag. Och jag har kommit på mig själv att bli allt mer intresserad av saker som jag inte ägnat en tanke åt tidigare:
När ens föräldrar är borta är också en bro över generationerna borta. Plötsligt finns det ingen att fråga längre. Det är lite läskigt. Särskilt när det, som på pappas sida, knappt finns en enda släkting kvar...
Nåväl. Det är väl tidevarvens och släktens gång, förmodar jag.
Ett år av saknad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)