Höstens små vedermödor

Samtidigt som ettårsdagen efter mors död kom hösten till Distriktet - en händelse som såg ut som en tanke. På lördagsmorgonen vaknade vi upp i regn och blott elva grader utomhus. Termometern orkade knappt ta sig över 13 senare under dagen. Och i dag var det ännu kallare i morse, men så där vackert höstlikt som det kan vara när solen skiner. Den (solen) försvann dock rätt snabbt och ett ihållande duggande tilltog. Ungefär lika kallt som i går.

Väderomslaget innebar att jag tvingades sätta på gaspannan nere i källaren för första gången seda tidigt i våras för att få anständigt inomhusklimat. Den hostade igång utan problem, trots att den närmast är antik med amerikanska mått. Någon timme senare började de gamla gjutjärnselementen sprida värme. Jag gillar verkligen gjutjärnselement. De är rejäla och känns tillförlitliga, även om jag vet - av egen dyrköpt erfarenhet - att de rostar kraftigt och inte är lika hållbara som man förleds att tro. De ger ett väldigt stablilt intryck. Men de konserverar värmen bra, betydligt bättre än tunna moderna element.

Hur som helst. Väderomslag på höstar och vårar innebär även en annan högst otrevlig konsekvens: Den Stora Flytten Av Hustruns AC-Anläggning. Denna insats faller således två gånger per år på stackars Pedros lott och leder ofelaktigt till ångest, svordomar, nära-döden-upplevelser samt flera dagars extra mycket ryggont.

saken är den att det finns en central AC-anläggning som täcker hela huset utom köket och hustruns arbetsrum. I köket är det inga problem, där finns en seperat och fast monterad AC-maskin som mullrar som man blir lomhörd men som fungerar helt okej.

I hustruns arbetsrum finns däremot ingenting. Och där blir helt enkelt helvetiskt varmt efter rummet dessutom vätter mot söder. Ni kan ju tänka er när solen gassar på och det är 38 grader ute. Det blir väldigt varmt väldigt snabbt.

Så därför finns det en portabel AC av en sådan modell som sätts i fönstret. Varje vår bärs denna pjäs upp från källaren och sätts fast i fönstret. Och varje höst tas den bort från fönstret och bärs ner i källaren.

Den väger omkring 50 kilo och är konstruerad på ett sådant vis att den i princip är omöjlig att bära eller förflytta på ett bekvämt sätt. Särskilt inte i samband med två oerhört jobbiga moment:

1. I källartrappan, som är extremt brant och smal - särskilt jobbigt är det att få maskinen att passera källardörren.

2. Att sätta fast den i/ta bort den från fönstret. Omkring 40 av de 50 kilona ska placeras utanför fönstret. Sedan ska hela f-nskapet sättas fast genom att man drar ner fönstret (det är ett klassiskt amerikanskt fönster med fönster som dras upp och ner) i några särskilda spår som finns ovanpå apparaten. Liknande spår finns under AC:n också. Det gäller alltså att passa in maskinen i dessa spår utan att välta ut den genom fönstret, vilket tyngdkraften kraftigt förespråkar på grund av viktfördelningen (80 procent av vikten utanför fönstret). Samtidigt som man desperat håller i appareten för att undvika att den ramlar ur, måste man på något sätt skjuta ner fönstret för att låsa fast alltihop. Detta under våren. På hösten är ordningen motsatt. Men lika jobbig.

Varför inte låta AC:n sitta kvar i fönstret året runt, kanske någon undrar. Jo, det är en utmärkt idé i teorin. Det är bara det att maskinen inte tar upp hela fönsteröppningen. Fönstret är bredare än maskinen. Av det skälet finns det ett "dragspel" som ska täcka för den delen som maskinen inte täcker. Detta dragspel är av tunnplast. Och när vindel ylar och det blir kallt i Disriktet, då är det som att ha ett öppet fönster dygnet runt. Alltså tvingas man sätta på hög värme för att hustrun ska få dräglig temperatur inne i sitt rum. Vilket innebär att resten av huset blir som en bastu och att gasräkningen blir fullständigt horribelt hög.

Således blir det till att flytta den lilla mackapären två gånger om året.

I dag var en sådan dag. Nu är det ett halvår kvar till nästa gång. Och till dess hoppas jag att jag kan räta på ryggen igen.

I övrigt kan meddelas att jag och Syster Yster - trots ryggont och regn - spelade tennis i en timme i dag - vi har investerat i ett nytt rack åt henne och det skulle förstås provas. Hon var nöjd med investeringen och har lovat att betala igen med ränta när hon vinner Wimbledon om tio år.

Och i fredags kväll var det full kalabalik i grannkvarteret. Jag hade varit och hämtat Big Brother från hans träning och det var helt omöjligt att hitta en p-plats. Snart förstod vi varför. Polsen hade spärrat av en stor av N Street. Presidenten var där och käkade middag. Ungefär 200 meter från vårt hus.

Tyvärr hade de glömt att bjuda in oss och Secret Service-vakterna vägrade släppa förbi oss trots att vi påpekade att Syster Yster i stort sett är bästis med äldsta dottern Obama. Ja, lite överdrivet, kanske. Men i alla fall.

För den som är intresserad av att läsa mer om denna middag, som fö övrigt kostade uppemot 40 000 dollar att vara med på (tur att vi inte blev bjudna vid närmare eftertanke), kan läsa mer om evenemanget här.

I morgon är det måndag.