Det är som i går när jag tänker tillbaka på min tid som lokalreporter i Simrishamn. Sommaren 1991 bevakade jag valet i sydöstra Skåne. Plötsligt kom Ian, Bert och Vivianne till stan och torget fylldes av folk. Stämningen var euforisk och påminner inte så lite om det som jag upplevt runt Tea Party-rörelsens möten här i USA det senaste året.
Och var förresten inte Vivianne Franzén rätt lik Sarah Palin?
Partiets kampanjlåt "Drag under galoscherna", komponerad av snillet Paul Paljett, dånade ut över den lilla Sillastaden. Ian och Bert staplade läskbackar och Vivianne slog fast att "passar inte galoscherna är det bara att åka hem" (med anspelning på invandrare som envisades med att behålla sin egen kultur, religion eller livsstil). Jag gick omkring och tänkte att det här kan ju bara inte vara sant. Är detta verkligen Sverige sommaren 1991?
När nu Sverigedemokraterna fått 5,7 procent i riksdagsvalet, vilket för övrigt är exakt en procentenhet mindre än vad Ny Demokrati fick 1991, så känns det som om jag är tillbakaflyttad till den där sommaren. Är det verkligen sant?
Det är bara att hoppas att SD blir en lika begränsad parantes i svensk politik som Ny Demokrati blev.
Det finns naturligtvis en del skillnader. Ny Demokrati var ett utpräglat missnöjesparti med tydliga populistiska drag och det bars fram av några clownartade figurer som slog an en sträng hos delar av det svenska folket under en vår och en sommar.
Sverigedemokraterna har en helt annan bakgrund. Partiet är ett resultat av många års mödosamt politiskt bygge på den yttersta högerkanten, med mängder av splittringar, interna gräl och motsättningar och diverse utrensningar under resans gång. Partiet tar avstånd ifrå nazism och fascism, men har sina rötter i den nysvenska rörelsen, med mer eller mindra intima kontakter med ljuskygga nynazistiska organisationer. En av partiets första ordförande var Anders Klarström, tidigare medlem i det uttalat nazistiska Nordiska Rikspartiet.
Jag var med och slängde ut Assar och Vera Oredsson och deras NRP-anhang från Folkets Hus i Göteborg 1983. Den då levande anarkistiska göteborgslegenden och spanienveteranen Nisse Lätt ställde sig upp på en cykel och höll ett brandtal så intensivt så att löständerna ramlade ut. Gaisaren Hagge Geigert var också där och talade. Oredsson och hans nazistiska kompisar tvingades smyga ut bakvägen och alla på Järntorget jublade och vi kände oss som om vi var med i slutscenen i Bernardo Bertoluccis film "1900", då fascisterna jagas iväg från byn efter krigsslutet.
Nordiska Rikspartiet upphörde formellt sin verksamhet vid förra årskiftet.
Nu kom kompisarna in i riksdagen.
Skämmes svenska folk.
3 kommentarer:
Folket ska vi inte klaga på, men på hur etablissemanget hanterat invandrarfrågor och SD. De förra har man inte lyft fram, inte erkänt problem och haft förslag. SDs program har man inte granskat, tagit upp till debatt och klargjort vilka värderingar vi inte delar. Man har bara råskällt och tjatat om främlingsfientlighet.
Nu i riksdagen kommer SD och deras värderingar fram i ljuset och då måste man bemöta dem seriöst. Vad är det - konkret - som är så förfärligt med SD?
Ramlade Nisses tänder ut då med?
Werner: Utan att vara särskilt insatt i den svenska debatten kan jag hålla med dig. Den här oviljan från etablerade politiska aktörer, medier och andra att ta tag i problem som är jobbiga, leder lätt till att det skapas ett tystnadens vacuum, vilket kan leda till att en annan slags "sanning" än den politiskt korrekta och etablerade - vilket i sin tur kan leda till att främlingsfientlighet och annat växer fram. Det var sannolikt en av de viktigaste orsakerna till Ny Demokratis framgångar.
Swami Suresh: Jo, det var första gången jag såg det. Den minnesbilden kan aldrig suddas ut. Dessutom balanserade han på pakethållaren till en cykel och svajade till betänkligt flera gånger. Han hade ju rätt lätt för att elda upp sig.
Skicka en kommentar