Allt handlar om pengar i USA

Många tycker att allt i USA bara handlar om pengar. Och de har rätt.

Ganska rätt i alla fall.

Två gånger varje år har National Public Radio (NPR) en kampanj för att få in pengar. Vanligtvis lyssnar jag på NPR minst ett par gånger varje dag, men just under dessa kampanjveckor går det liksom inte. Jag blir bara frustrerad över det ständiga tjatandet om pengar, pengar och pengar.

Så jag slår snabbt över till andra kanaler.

Reklamfria NPR bekostas till största delen av federala (statliga) medel, men pengarna räcker inte till. De är helt beroende av frivilliga donationer och olika andra former av stöd och sponsringar.

Det amerikanska samhället överlag bygger väldigt mycket på donationer, frivilliga insatser, sponsorer, välgörenhet. Det är en helt naturlig och logisk följd av avsaknaden av sociala skyddsnät, gemensamma välfärds- och trygghetssystem och de låga skatterna.

Konsekvensen av detta blir (bland annat) ett fullständigt oblygt efterfrågande av pengar, pengar och pengar. Man bryr sig inte om att låtsas att det handlar om något annat. "Det är dina pengar vi vill ha, skänk så många dollar du kan, just din donation är betydelsefull", låter det var och varannan minut den här veckan i NPR:s sändningar. Alla deltar i kampanjen, programledare, producenter, redaktionella chefer, reportrar...

Detta för in mig på ämnet volontärskap.

Trogna läsare av denna blogg undrar säkert vad som hänt med alla mina volontäråtaganden.

Jo, de finns där. Men jag är inte längre riktigt lika aktiv som den första tiden här i Distriktet. Då jobbade jag en halv dag per vecka på vår fattiga kommunala skola. Mest i biblioteket, men också med en hel del annat.

För ett drygt år sedan nådde volontärskapet ett slags klimax, när jag var med i den kommitté som fixade den stora årliga galan - den utan jämförelse viktigaste inkomstkällan för skolan (vid sidan av de kommunala skattepengarna förstås).

Därefter har jag tagit det lite lugnare. De tre hemmavarande barnen går ju på tre olika skolor - och alla skolor ropar oavbrutet på frivilliga till en massa uppgifter som ska fixas. Bara det känns en aning besvärligt. Jag har bestämt mig för att prioritera den kommunala skolan i vår stadsdel.

Men där har det skett en intressant utveckling. Barnantalet har stigit med 50 procent på bara ett par år. När vi började hösten 2007 var det 170 kids på skolan. Nu är 280. Med fler elever kommer förstås fler föräldrar. Och många av de nya föräldrarna är "doers" - alldeles tydligt vana att vara aktiva "in the community". Så plötsligt finns det betydligt fler som vill göra mer.

Kul - livet blir därmed något lättare för en latmask som jag.

Men lite gör jag fortfarande. Några exempel:

I vintras ägnade jag oändligt många timmar åt att såga bort en massa murgröna som hotade att kväva våra vackra träd på skolgården. Just den insatsen var möjligen lite onödig, eftersom jag såg att de precis sågade ner dessa träd i dag.

Sedan anmälde jag mig av misstag som ansvarig för vårens stora skolgårdsfest. Så jag fick ägna en hel del energi åt att krångla mig ur det uppdraget (jag trodde att jag hade anmält mitt intresse för att vara med och jobba på själva dagen).

Jag fortsätter jobba för Karen, bibliotekarien. Och nu i mars ska vi, ett gäng föräldrar, se till att varje klassrum ska få ett litet eget bibliotek med lämpliga böcker för just den åldersgruppen.

I maj ska hustrun och jag stå som värdar för en så kallad Progressive Dinner som skolan anordnar. Ett tiotal personer ska komma hem till oss och äta middag och dricka vin. Förrätten äts någon annanstans och efterätten på ett tredje ställe (ni som läst Tainas blogg vet hur det går till). Varje deltagare slänger in 50 bucks eller så och överskottet går till skolan.

Dessutom är det ju i vanlig ordning en massa andra småsaker som man ska bidra med. Allt från att donera pengar till att fixa god mat till lärarnas "Appreciation Lunch" (den närmaste är nästa vecka på Syster Ysters skola).

Ja, det var ju en rejäl drapa om frivilliga insatser och penningdonationer. Det är ett intressant ämne med många infallsvinklar. Det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka till det vad det lider.

Sist men inte minst: Hustrun är på benen igen!