Onsdag i Distriktet och det har varit en riktigt fin dag. Soligt, en stilla vind och runt åtta grader varmt. Det såg så härligt ut så jag stack iväg och joggade 6 kilometer på eftermiddagen, innan det var dags att inleda den stora hämtningsturen från skolorna.
Att göra sådana spontana grejer tillhör definitivt en av de stora fördelarna med att vara fri skribent. Flexibilitet och kreativitet är honnörsorden.
Den stora nackdelen är nog att man mest sitter fastklistrad vid skrivbordet - ensam och övergiven...
Ibland fattar jag inte ens själv vad jag gör riktigt. Jag skriver och skriver på mina skrivprojekt och timmarna går så fort, så fort. Nu ska jag dessutom gå in och jobba mer strukturerat på deltid, med ordentlig månadslön och allt. Så timmarna lär väl flyga iväg ännu snabbare.
Jag märker att jag då och då saknar en arbetsplats, ett sammanhang, någonting att gå till. Att trampa uppför trappan till tredje våningen, där skrivbordet står i Big Brothers ljusa och fina rum, är inte riktigt samma sak som att gå till jobbet... Och om inte hustrun är hemma så har jag ingen arbetskamrat heller.
Det finns onekligen fördelar och nackdelar med det mesta här i livet. Och gräset är ibland väldigt grönt på andra sidan...
Apropå det så kan jag meddela att hustrun är hemma igen efter ett par ytterst intensiva dagar i ett kallt Wisconsin.
I övrigt lagade jag en fantastisk kyckling i citronsås denna kväll. Till detta erbjöds ris samt en enkel grönsallad. Och lite tsatsiki vid sidan av.
6 kommentarer:
Känner igen mig väldigt, väldigt mycket i det du skriver om det här flexibla men ensamma arbetssättet.
Är inne i en fas när jag mest ser nackdelarna, tyvärr...
(Vi kanske kan ha fikaraster ihop, på skype?)
Arbetskamraterna, jargongen, fikarasterna - allt det där saknar jag också! Men jag gillar också flexibiliteten man har som frilansare, jag tror det positiva med den överväger faktiskt, i alla fall i den fas av livet som jag nu befinner mej i. Men det där med fikaraster ihop på Skype låter inte så dumt...:)
Man kan se det som att ett jobb kan vara motiverande ur tre olika aspekter:
1)av jobbet - man får betalt
2)på jobbet - ett strukturerat liv & jobbarkompisar.
3)i jobbet - själva arbetet är inspirerande
Sällan får man alla tre. Många har 1+2-situationer, arbetslösa har inget.
Det är ingen dum idé att pröva att använda de sociala medierna t.ex. Skype för ett fika och "vad skall du göra idag"-snack. Fast tid och viss närvaroplikt krävs nog för att få den struktur som behövs.
Tack för kommentarerna! Det jag saknar mest är nog de där spontana samtalen - när man kan sticka in huvudet till någon kollega och kolla en detalj eller fråga något. Sedan handlar det ju förstås om feedback - att få reaktioner, kanske lite snälla ord eller beröm för det man gör. Och vem ska berömma en när man sitter ensam och knepar och knåpar? Det är tur att jag har hustrun! Slutligen tillhör jag dom som nog jobbar mer effektivt, fokuserat och disciplinerat när jag har en riktig arbetsplats att gå till. Hemma blir det alltid en massa annat som pockar på...
Jag provade hemmakontor ett år för att jag ville verkligen prova. Det var på sätt och vis bra för jag kommer aldrig att göra om det igen (frivilligt). Arbetsmoralen led mot slutet. Det sociala var nog värst, man bara längtade efter ärenden eller tjänsteresor. Samtidigt var det nog ganska hälsosamt med tid för utevistelse, motion och mer TID för familjen (1½ timmes pendling uteblev). Fast, närheten till skafferiet och kylskåpet neutraliserade motionsinsatserna. Det blev ofta "belöning" genom mat istället för att gå in till kollegan.
Det där med mat- och motionsperspektivet är klart intressant. För mig är det nog snarare tvärtom - alla fikaraster på jobbet innebär ofta en hel del sött till kaffet... Här hemma har jag t o m helt slutat dricka kaffe. Inga fikaraster, inget kaffe, inga bullar. Hur tråkigt har jag det egentligen?
Skicka en kommentar