Jag har alltid haft svårt att ta det lugnt. Ja, alltså när jag springer. Och det har ju inte direkt blivit bättre sedan jag köpte den där GPS-klockan. Den är rolig och fascinerande på många sätt, men den hetsar rätt bra också. Jag kan inte låta bli att försöka springa under en viss kilometertid när jag har klockan på armen. Jagar ner til nästa tiosekunders-gräns.
Så i dag bestämde jag mig för att försöka springa långsamt. Och långt.
Det gick så där.
Tanken var att ligga strax under sex minuter per kilometer och springa runt 12-13 km. Jag gick ut löst, men efter ett par kilometer var jag fast i tävlingshetsen igen, likt förbannat. Jag tog mig ner från en snittid på 5:40 till 5:35. Och när jag ändå var där så tänkte jag att det vore väl skam om jag inte kunde gå under 5:30 i alla (jag ligger normalt på runt 5:10 på milen). Så jag ökade farten ännu mer. Och när jag slutligen var klar med rundan hade jag fått en snittid på 5:27.
Men nästa gång ska jag klara av att ligga på 5:45. I alla fall ska jag försöka.
Medan jag tog igen mig och stretschade och duschade, stack resten av familjen till en lokal djurshop där de hade en "adopt a dog day". Det kändes lite illavarslande. Skulle de komma tillbaka med en hund?
Alla hundar älskar mig (borde jag kanske duscha oftare?), men kärleken är generellt rätt obesvarad (förutom charmtrollet Ture - den enda hunden i släkten för närvarande). Mina föräldrar hade en konstig liten näbbig sak, som allmänt gick under beskrivningen "förväxt råtta", men det var långt efter att jag flyttat hemifrån. Jag själv har aldrig haft en hund och kommer aldrig att ha en hund om jag själv får välja. Inte för att jag i princip har något emot hundar, men de är överlag dumma, de skiter överallt (finns det något mer förnedrande för en människa att göra än att plocka upp sin hunds bajs från gatan?) och de kräver rätt mycket skötsel. Dessutom bits de understundom.
Resten av familjen är dock betydligt mer hundvilliga. Hustrun är stor hundfan och är uppvuxen med ett par boxrar i barndomshemmet. Syster Yster har haft ordet "HUND" överst på önskelistan inför jular och födelsedagar under många år nu. Och Bröderna Brothers är också med på hundtåget, även om Lillebror påstår att han gillar katter bättre.
Så frågan är hur länge jag kan stå emot.
Det blev dock inte någon hund i dag. Även om samtliga tydligen hade förälskat sig i en fem månader gammal valp som hette Able och som var någon slags mixras med beaglebas.
Så i dag bestämde jag mig för att försöka springa långsamt. Och långt.
Det gick så där.
Tanken var att ligga strax under sex minuter per kilometer och springa runt 12-13 km. Jag gick ut löst, men efter ett par kilometer var jag fast i tävlingshetsen igen, likt förbannat. Jag tog mig ner från en snittid på 5:40 till 5:35. Och när jag ändå var där så tänkte jag att det vore väl skam om jag inte kunde gå under 5:30 i alla (jag ligger normalt på runt 5:10 på milen). Så jag ökade farten ännu mer. Och när jag slutligen var klar med rundan hade jag fått en snittid på 5:27.
Men nästa gång ska jag klara av att ligga på 5:45. I alla fall ska jag försöka.
Medan jag tog igen mig och stretschade och duschade, stack resten av familjen till en lokal djurshop där de hade en "adopt a dog day". Det kändes lite illavarslande. Skulle de komma tillbaka med en hund?
Alla hundar älskar mig (borde jag kanske duscha oftare?), men kärleken är generellt rätt obesvarad (förutom charmtrollet Ture - den enda hunden i släkten för närvarande). Mina föräldrar hade en konstig liten näbbig sak, som allmänt gick under beskrivningen "förväxt råtta", men det var långt efter att jag flyttat hemifrån. Jag själv har aldrig haft en hund och kommer aldrig att ha en hund om jag själv får välja. Inte för att jag i princip har något emot hundar, men de är överlag dumma, de skiter överallt (finns det något mer förnedrande för en människa att göra än att plocka upp sin hunds bajs från gatan?) och de kräver rätt mycket skötsel. Dessutom bits de understundom.
Resten av familjen är dock betydligt mer hundvilliga. Hustrun är stor hundfan och är uppvuxen med ett par boxrar i barndomshemmet. Syster Yster har haft ordet "HUND" överst på önskelistan inför jular och födelsedagar under många år nu. Och Bröderna Brothers är också med på hundtåget, även om Lillebror påstår att han gillar katter bättre.
Så frågan är hur länge jag kan stå emot.
Det blev dock inte någon hund i dag. Även om samtliga tydligen hade förälskat sig i en fem månader gammal valp som hette Able och som var någon slags mixras med beaglebas.
I kväll ska vi på kalas, liksom Syster Yster. Storebror är hemma och har åtagit sig att vara barnvakt. Det ska nog gå bra.
Lillebror och charmtrollet Able.
Det blev spunnet socker istället för hund denna lördag. Big Brother lät sig väl smaka...
...liksom Syster Yster.
5 kommentarer:
Vänta här nu, vaddå ointelligenta? Har du aldrig hört talas om Lassie? Hundar kan rädda liv, ledsaga blinda, hitta knark, jaga bort oönskade gäster och hitta hem utan kompass eller GPS. Dessutom är de överlag påhittiga, trofasta, roliga och oerhört kärleksfulla. (De enda undantagen är afghanska vinthundar, de är inte så jättesmarta).
Och bara TITTA på Ables blick. Erkänn att han är helt oemotståndlig! /opartisk i dc
Ååååååh, Able!
Vilken otroligt söt hund.
Vill ha!
Ture hälsar och tackar för berömmet och har några goda hundråd att ge:
1.Du måste bli flockledaren. Flocken måste ha en tydlig ledare och i er situation är du bäst lämpad. Så det är alltså DU som skaffar hund.
2.Kärlek och regler. Du måste ge hunden båda. Det ger trygghet. Resten av flocken bidrar också men måste enas om regler.
3.Tid. Första månaderna måste du lägga mycket tid på att träna valpen. Sen behövs det dagligen rastning morgon, middag, kväll.
4.Ras. Kolla vad som är typiskt för rasen som storlek, lynne, jakt/vakt/vallningsinstinkter, sjukdomar och välj en som passar er.
Om du följer mina regler så kommer du få en hängiven vän och verklig kompis som t.o.m. kan fås att dela din lidandefyllda kärlek till GAIS.
Hälsar Ture
genom sin husse.
Tack Ture - om alla vovvar ändå vore som du.
Jag ska ta min roll som leader of the pack på största allvar. Frågan är bara vad hustrun kommer att säga om det. Det skulle ju innebära en drastisk förändring av maktbalansen i familjen.
Kära Peter!
Flockledarskapet gäller bara vad hunden uppfattar. I övrigt gäller den vanliga matriarkatiska hierarkien.
Voff
Ture
Skicka en kommentar