Den amerikanska rädslans konsekvenser

Jo, jag vet att det är ett i-landsproblem och att jag överreagerar och att det finns viktigare saker att bli upprörd över här i livet. Men ibland driver trafiken i Distriktet till vansinnets gräns. Och i grunden handlar det om något betydligt mer grundläggande och principiellt intressant: amerikaners utbredda rädsla för nästan allting och vilka praktiska konsekvenser det kan få. "Home of the brave" står det i nationalsången. Ibland får mig den frasen att dra på munnen en smula.

I morse åkte jag och Syster Yster och Big Brother som vanligt iväg till deras respektive skolor vid halv åtta-tiden. Det gick bra och var som vanligt i ungefär en halv kilometer. Sedan var det stopp. Vi stod och väntade i kön en stund, men insåg att det var kört. Jag gjorde en u-sväng och tog en alternativ väg. Big Brother hann precis och Syster Yster kom fem minuter försent. Helt okej med tanke på förutsättningarna.

Glad i hågen vände jag hyrbilen (vår egen bil är fortfarande på verkstan) tillbaka mot hemmet. Körde den vanliga vägen, som ligger rätt långt från den väg som var avstängd. Att den var avstängd berodde för övrigt på att det hittats en "mystisk" väska som det tog ungefär en timme att avlägsna.

Men den vanliga vägen visade sig vara en enda lång parkeringsplats. Sträckan som normalt tar runt tio minuter att köra, tog nu en dryg timme. "Alla" valde förstås att ta den här vägen eftersom övriga vägar också var igenproppade på grund av den där väskan. Dessutom hade man lämpligt nog satt igång ett vägarbete denna morgon, så den normalt tvåfiliga vägen var nu bara enfilig.

Summa sumarum: Jag kom hem en dryg timme senare än vanligt och eftersom hustrun var upptagen med brådskande jobb, så kom även Lillebror försent denna underbara tisdagsmorgon.

Det här med amerikaners rädsla sätter onekligen sina spår här och där. Jag kan förvisso förstå att man är försiktig, bränd som man är efter 9/11. Här i Distriktet härjade ju dessutom en osedvanligt läskig krypskytt strax innan terrorattackerna. Då och då inträffar vansinnesdåd och antalet personer som mördas i DC med omnejd är bra mycket högre än genomsnittet för landet - för att inte tala om mord- och dråpfrekvensen i old Sweden.

Men ändå... För en annan känns mycket av den här rädslan våldsamt överdriven och våldsamt utbredd. Man tar i så förbaskat. Säkerhetstänkandet går mig på nerverna ibland. Det går igen överallt. I annonser, i TV-program, i samtal med vänner och bekanta, på skolan...

Ja, det här blev ju inte en särskilt strukturerad text märker jag. Och jag vet att jag har berört ämnet förut, lika onyanserat och spontant som här ovan. Den amerikanska rädslan är egentligen värt en närmare granskning och djupare analys. Men det får bli en annan gång.

Så himla vackert och som balsam för en stressad själ. Blommor på framsidan av vårt hus. Tusentals. Vad den heter? Ingen aning.