Som ett mantra har Lillebror upprepat dessa ord de senaste veckorna. Klassen har nämligen haft miljö som tema och som gammal miljöaktivist har jag naturligtvis glatt mig oerhört över min yngste sons engagemang. Det är barnen som är vårt hopp!
I dag var det dags för en fieldtrip till en av våra lokala recycling-centers som finns i och runt DC och jag hängde förstås på. Äntligen skulle jag få svar på gåtan: Hur sorterar man all återvinning när man börjar med att samla in allt huller om buller?
Här går det alltså till så att hushållen lägger plast, papper, metall, glas osv i en och samma låda. Sedan ställer man ut denna låda (eller de två lådor plus diverse kassa som vi brukar få ihop) på gatan en dag per vecka. Återvinningsbilen kommer förbi och hämtar upp allting. När bilen är full så dumpar det allt på återvinningscentralen. I en enda stor hög.
Därefter vidtar själva sorteringen. Vilket ju kan tyckas vara en smula omvänt och ineffektivt, jämfört med det svenska systemet med källsortering (alltså sortering vid källan, dvs i hushållen, arbetsplatserna etc). Och visst är det ineffektivt. Det var lätt att konstatera när man såg denna jätteanläggning, som måste sluka mängder av energi och resurser bara för sorteringen. Här används gigantiska skakmaskiner som ska skilja lätt materialt från tyngre. En slags magnettunna, som separerar metall från annat. En vindmaskin som blåser bortpapper. Och en del andra märkliga maskiner som garanterar slukar rätt mycket elkraft.
Men framförallt sorteras det för hand. Bara på den här anläggningen, som verkligen inte tillhör de största, jobbade ett 30-tal personer på heltid med att stå längs bandet och sortera.
Sammantaget får allt det här mig att fundera på om det här systemet verkligen är miljöekonomiskt lönsamt. När jag frågade om det, påstod vår guide att anläggningen går runt rent företagsekonomiskt. Att det som produceras här och sedan säljs vidare till främst förpackningsindustri genererar såpass mycket pengar att det räcker för att finansiera verksamheten.
Men detta bygger förstås på tillgång på - för svenska förhållanden - extremt låga el- och energikostnader samt låga löner. De anställda här ligger förmodligen strax ovanför minimilönen i USA, dvs runt tio dollar per timme.
Hur som helst med den saken - ett synnerligen intressant studiebesök. Och dessutom har vi haft en härlig dag i Distriktet med 30 grader varmt på eftermiddagen.
Tyvärr fick jag av någon obegriplig anledning inte ta några bilder inifrån anläggningen, men jag smygtog några via ett utkiksfönster. Här kommer alltså återvinningen in...
...i en salig röra. Sedan skyfflas allting in på ett stort band som leder in till själva sorteringen, som delvis är automatiserad (skaka, blåsa, magnet...), men det mesta görs för hand.
Prince George's county hade källsortering av återvinningen från början, men har övergått till "single-stream recycling". När jag frågade varför så blev svaret att allting ändå blandades i transporten till centralen... 
Kidsen i Lillebrors second grade.
Stället vi var på.
Slutligen kan jag inte låta bli att visa att Brygg Caféet i Grötviks hamn, Halmstad, pryder väggen i ett klassrum i Washington DC...
2 kommentarer:
Källsorteringen i PG County minns jag. En gång i tiden fick vår lilla stad tom betalt per ton återvinning. Numer måste de betala, men ändå billigare än sopor. Önskar att de hade burkmaskiner i Marylands matbutiker liksom i Sverige. Inte en burk eller plastflaska skulle synas i sopor eller återvinningsbackarna då.
Tack, Malin. Reflekterade inte över att Berwyn Heights ligger i PG County. Mina geografiska kunskaper öster om DC är uppriktigt sagt tämligen skrala, eftersom vi bor i västra delen blir det mest naturligt att ta sig ut från stan åt det här hållet - västerut eller norrut. Men ska ska banne mig ta cykeln och upptäcka lite av dina trakter också!
Skicka en kommentar