Det var då exakt ett år sedan mamma dog.
Ett år kan gå väldigt fort och tiden har en tendens att gå fortare ju äldre man blir; Det kändes som i går när brorsan ringde den 1 oktober 2010 klockan 11 och med gråt i halsen berättade att mamma nu slutat sina dagar.
Jag minns att vi inte sa särskilt många ord där och då. Jag la på och tårarna rann ner för mina kinder. Några timmar senare satt jag på planet.
Sådana här årsdagar får en naturligtvis att reflektera en smula. Mitt första år någonsin som föräldralös - pappa dog våren 1996 - har präglats av bland annat saknad och ett växande behov av att gå tillbaka och minnas. Jag gjorde en motorcykeltur i somras som helt gick i nostalgins tecken. I augusti träffades alla kusiner (utom en som var bortrest) på mammas sida av släkten och pratade minnen och släkthistorier en hel dag. Och jag har kommit på mig själv att bli allt mer intresserad av saker som jag inte ägnat en tanke åt tidigare:
När ens föräldrar är borta är också en bro över generationerna borta. Plötsligt finns det ingen att fråga längre. Det är lite läskigt. Särskilt när det, som på pappas sida, knappt finns en enda släkting kvar...
Nåväl. Det är väl tidevarvens och släktens gång, förmodar jag.
Ett år av saknad.
2 kommentarer:
Förstår precis hur du tänker! Även jag har börjat fundera över saker i det förflutna som jag inte hade vett nog att fråga om (eller lägga på minnet) innan mina föräldrar gick bort. Och det är tomt att inte ha en "back-up" av föräldrar längre.
Det blir så definitivt. Jag har tänkt en del på att det måste ha känts så att emigrera på "Kal-Oskas" tid. När det tog tre månader för ett brev att ta sig över Atlanten och det inte var tal om att åka tillbaka till det gamla landet någon mer gång. Snacka om att tappa alla trådar bakåt...
Skicka en kommentar