Äntligen måndag!
Barnen stack iväg till sina skolor, hustrun jobbade från arla morgon och själv installerade jag mig framför datorn med dagens första och enda kopp kaffe - efter att ha snackat en stund med Jorge som var här för att måla om yttertrappan.
Älskade rutiner.
En fördel med att sitta ensam ensam och jobba är att man är rätt effektiv. Inga jobbarkompisar att fika med, inga spontana korridorsnack. Bara jobb. Nackdelen är att det är rätt... tråkigt. Ju längre jag suttit och pulat i min ensamhet, desto mer har jag saknat arbetskamrater. Det är inte bara det sociala sammanhanget, även om det också är väldigt viktigt. Det handlar också om att de där spontana korridorsnacken ofta ger andra perspektiv och nya idéer.
Jag är övertygad om att kreativitet och utveckling i högre utsträckning föds i fysiska möten med andra människor. Jag tror inte riktigt på det där om det ensamma geniet som sitter på sin kammare och skapar fantastiska verk. Det är en myt. Vi är sociala varelser. Vi behöver bli bekräftade, få beröm, testa idéer, bolla tankar, diskutera, kritisera och bli kritiserade. Vi behöver mötas, träffa varandra.
Därmed inte sagt att jag inte trivs med det jag gör just nu. Tvärtom, det är jättekul. Min poäng är att det med sannolikhet hade varit ännu roligare om jag jobbat ihop med andra. Att jobba ensam är helt enkelt lite... tråkigt.
Desto roligare då att vår goda vän Nina kom flygande från Stockholm i dag. Hon ska stanna ett par dygn, sedan drar hon vidare till The City.
Nu kollar hockeyfantasten Lillebror på Stanley Cup-finalen, jag lyssnar på Theresa Andersson på Spotify, hustrun och Nina diskuterar livets väsentligheter nere i matrummet, Big Brother chattar med en kompis via TV:n (obegripligt) och Syster Yster gör läxor inne i sitt rum. Tror jag.
I morgon är en helt vanlig dag. Men på onsdag är det helgdag i Sverige och jag funderar faktiskt på att ta ledigt, jag med.
3 kommentarer:
Håller med dig att det kan bli riktigt effektivt med ensamarbete. Och ibland tråkigt. Men jag blandar in det med en del resor och webexmöten (i stort sett varje dag) och då är man ju med men samtidigt inte. Om du förstår vad jag menar. Älskar också mina rutiner - Liisa traskar iväg till skolan, kaffe vid datorn och sedan denna underbara TYSTNAD!
Känner igen mej också och instämmer! Gillar de första tysta timmarna vid datorn när maken gått till jobbet (då får jag som mest gjort), men sen måste jag ut och prata lite med tanten i grönsaksaffären, bibliotikarien eller nån vän jag träffar på gatan. Kanske ta en kaffe hos någon. Min parhäst, en svensk fotograf, sitter 65 mil från mej, men vi snackar nästan dagligen i telefon om olika jobbidéer (tur det är gratis numera att ringa till fasta telefoner!).
Taina, jag har tyvärr ingen sån där webex. Skulle väl kunna skypa lite mer, men det är just det där spontana som jag saknar mest...
Ingabritt: 65 mil är onekligen ett rejält avstånd. Telefon är okej, men som jag varit inne på tidigare, jag tror att spontana, jobbrelaterade samtal i korridoren är oslagbart.
Skicka en kommentar