Jodå, senator Dodd var på skolgården denna morgon också. Han såg lite trött ut, men stannade trots det kvar och pratade en stund med föräldrar och barn. Det där nedröstade krispaketet har nog tagit på krafterna.
Själv ägnar jag mig åt betydligt viktigare saker: Det var dags för årets Class Banner. Jag fattar inte varför, jag är totalt värdelös på skapande verksamhet av konstnärlig art och dessutom (eller kanske på grund av) tycker jag att det är skittråkigt. Men ändå hamnar det alltid på min lott - ja, för andra året i rad - att färdigställa en så kallad Class Banner för dotterns klass.
Förra året hade jag god hjälp av bland andra min svärmor, som var på besök och som med sin lärarerfarenhet rodde hela projektet i hamn, trots Barbaras hysteriska förslag och min totala passivitet. Jag satt mest på en stol och tittade tomt framför mig.
I år hade ingen hjälp. Jag var ensam, övergiven och rädd. I uppdraget ingick att klippa till en bild av Vita Huset samt klistra in denna samt 23 bilder av klassens alla elever på ett smakfullt sätt. Dessutom skulle det hela prydas av en käck text. Denna skulle dock fabriceras på annat sätt, så det slapp jag göra.
Efter mycket om och men, svett, svordomar, skrik och allmänt brutalt och för en skola olämpligt uppförande, hade jag åstadkommit ett slags vitt fält mitt på bannern som med en stor portion fantasi kan uttydas som Vita Huset. Eller åtminstone ett vitt hus. Jag föreslog läraren att de kanske kunde hitta en amerikansk flagga i lämplig storlek och sätta upp den på övre delen av det vita fältet ("Vita Huset") för att betraktaren på så sätt kanske skulle kunna identifiera kåken lite lättare.
Bilderna på barnen klistrade jag dit lite random sådär, crazy och wild. Kunde ha blivit bra. Men det blev rätt mycket klister som smetade ut sig på det blåa filttyget, vilket skapade en spänning och överraskning i bilden. Vilket kanske inte riktigt var min avsikt.
Barnen var hur som helst klädsamt vänliga och amerikanskt positiva och tackade mig så väldigt mycket när jag gick därifrån. När jag stängde dörren tyckte jag mig höra jag hur ljudnivån ökade kraftigt och hur ett skratt rullade fram allt högre. Men jag kan ha inbillat mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar