Efter morgonens sedvanliga lämningar av ungar på diverse skolor, så gick jag ner till mitt favorithak här i Georgetown: DMV (Department of Motor Vehicles). Det är sannolikt det minst effektiva stället på denna kontinent.
Dagens lilla syfte var att få ett permant parkeringstillstånd för bofasta i Georgetown - något som kostar 15 bucks och som vi är berättigade till som boende här i stadsdelen. Denna lilla lapp, som man fäster på bilens framruta, tar omkring en halv minut att ta fram rent tekniskt. Lägg till runt en minut för att visa erforderliga dokument samt betala, så har vi en totaltid på 1,5 minuter.
Okej, jag känner mig generös. Låt oss säga två minuter effektiv produktionstid.
Så vad hände de övriga 58 minuterna som jag tillbringade på DMV? Ja, först stod jag i kön för att få en nummerlapp. Det tog 25 minuter. När jag väl kom fram så fick jag förklara mitt ärende och visa alla papper för en dam vid disken. Efter att ha förhört mig om ditten och datten, så försvann hon iväg och kom tillbaka några minuter senare med en - nummerlapp.
"Vänta tills ditt nummer ropas upp", sa hon.
Så jag väntade. Och väntade. I nästan en halvtimme. Sedan tog det som sagt två minuter att fixa det hela när det äntligen var min tur.
Alla dessa väntetider höll på att gå mig på nerverna i början, men jag märker att jag börjat vänja mig vid denna ineffektivitet. Man står där i kön och pratar med sina medmänniskor om Redskins pinsamma säsongspremiär (förlust mot Giants i går kväll efter uruselt spel), om hurrikanen Hanna som är på ingång och om Barack Obamas möjligheter att bli den första icke-vita presidenten.
Samtidigt så är det aning irriterande, det hela. Varför kunde inte den första damen tryckt ut parkeringstillståndet direkt, när hon ändå tryckte ut en nummerlapp?
Slut på gnäll. Det är ju fredag. Barnen är i skolan och för första gången på två veckor var Lillebror lite osäker denna morgon. I amerikanska skolor är begreppet "share" väldigt viktigt. Att "shara" (observera en konstig försvenskning) ingår som en närmast daglig rutin för eleverna. Det handlar helt enkelt om att dela med sig av en berättelse, en historia, sina tankar eller funderingar över någonting. På det här sättet tränas ungarna i att kunna berätta och framträda inför andra och genom att det sker så konsekvent, så blir det så småningom inget märkligt eller speciellt.
Men för Lillebrors del är det fullständigt nytt och i kindergarden, där han går, har barnen varsin "share"-dag. Och i dag var det hans tur och strax innan han skulle gå in så kom han fram till mig och sa olyckligt: "Jag vill inte shara".
Jag försökte säga några tröstande ord ("du kan ju berätta om att storebror börjat en ny skola eller att du älskar glass eller att det är kul att det är fredag"), men han bara skakade på huvudet och sa "näe" på sitt mycket typiska sätt. Sedan gick han in i skolan i alla fall och det ska bli intressant att höra hur det hela avlöpte...
Tilläggas kan att Lillebror normalt inte är ett dugg blyg och pratar i stort sett oavbrutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar