Neil Young räddade OS.
För två veckor sedan klagade jag på att han inte var med på invigningen. Och tydligen läser OS-arrangörerna min blogg, för i avslutningsceremonin dök han plötsligt upp, med halvlång rock, akustiskt gitarr, munspel och darrig röst. Låtvalet var en aning märkligt - "Long May You Run". En oerhört vacker låt från mitten av 1970-talet, som väl inte har särskilt mycket med varken Kanada eller OS att göra.
Textens mening har diskuterats en del, inte minst i olika Young-sällskap som jag varit med i under årens lopp. Enligt en tolkning ska den handla om den likbil som Neil Young enligt sägnen åkte ner till Kalifornien med från sitt hemland Kanada. Men en del menar att texten snarare är en metafor för kompisen Stephen Stills narkotikamissbruk.
Den är rätt trevlig att spela på egen hand, innehåller en del roliga vändningar och sitter fint till lite munspelsblås. Kolla videon nederst.
Hur som haver, så blev det en trevlig avrundning av OS, trots den sista dagens nesliga händelser: Den där obehagliga norrmannen Norrhuggaren vann femmilen och de självgoda kanadensarna vann hockeyn efter ett övertidsmål av den tråkige Crosby.
Men den stora händelsen den gångna helgen var naturligtvis baconfesten i delstaten Iowa. Det var tredje året i rad som detta festliga event gick av stapeln inför hundratals entusistiska bacon-älskare, som bland annat avnjöt chokladövertäckt bacon.
För övrigt kan meddelas att allt bra här i Distriktet och att svärmor lagade kvällens middag: Färsk sparris till förrätt. Därefter kyckling/fläskfilé i ugn med fantastisk gräddsås och ugnsstekt klyftpotatis härtill.
Mums.
söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
Och nu: En smula kultur
Av någon märklig anledning har det slumpat sig så att jag under den senaste tiden läst tre böcker som på något sätt länkat i varandra. Alla tre är klart läsvärda.
Det började med att jag läste José Saramagos "Death with Interruptions" ("Dödens nycker"), som handlar om hur Döden plötsligt vägrar att göra sitt jobb och hur ingen längre dör i ett land som påminner rätt mycket om Portugal. Efter något år, då konsekvenserna av Dödens strejk börjar bli mycket kännbara för befolkningen, beslutar hon sig för att börja jobba igen. Men hon ändrar rutinerna en aning, så alla som ska dö får reda på det via ett brev en vecka före. Hennes tanke är att man då ska hinna förbereda sig, avluta sådant som bör avslutas, säga farväl till nära och kära och så vidare. En fin tanke i teorin, men naturligtvis en helt annan sak i praktiken. Så en dag kommer ett av breven i retur, vilket egentligen är omöjligt. Brevet är ställt till en musiker och Döden beslutar sig för att hälsa på denna man som uppenbarligen inte kan eller vill dö. Hon tar sig en mänsklig gestalt - och blir kär i mannen.
Nästa bok i denna slumpartade triologi var Philip Roths "The Plot Against America" ("Konspirationen mot Amerika"). Boken börjar vid andra världskrigets inledning. USA har inte gått in i kriget och det råder milt sagt delade meningar om landet ska blanda sig i de där europeiska konflikterna. Svenskättlingen, nazistsympatisören och flygarhjälten Charles Lindbergh ställer upp i presidentvalet 1940 och vinner stort mot den sittande presidenten Franklin D Roosevelt. Han träffar omedelbart ett vänskapavtal med Hitler-Tyskland och underblåser samtidigt redan existerande anti-judiska stämningar i USA. På bara något år försämras judarnas levnadssituation drastiskt, en amerikansk motsvarighet till kristallnatten inträffar och judar börjar jagas ut ur vissa delar av landet, förföljs, sätts i fängelse och dödas. Allt upplevs och berättas genom den judiska pojken Philip Roth. Boken är en fascinerande berättelse om vad som skulle kunna ha inträffat och Lindbergh sagt ja till erbjudandet om att bli republikanernas presidentkandidat inför valet 1940. Han sa dock nej.
Den tredje boken, som liksom binder ihop de två tidigare, är "Boktjuven" av Markus Zusak. Här återkommer Döden som "huvudperson" - det är hon/han som berättar historien om flickan och boktjuven Liesel Meminger i Tyskland under andra världskriget. Liesels föräldrar är kommunister och förs till arbetsläger. Hennes lillebror dör och hon hamnar ensam som fosterdotter till ett äldre par strax utanför München. Hennes fosterpappa Hans lider svårt av utvecklingen i Hitler-Tyskland och gör vad han förmår för att kämpa för humanism och värme. Bland annat tar han, fostermamman Rosa och Liesel hand om Max, en jude som flytt för sitt liv och som göms nere i familjens råa och kalla källare. I boken beskriver Zusak om ett annat Tyskland, där det mitt i allt vidrigt förtryck och och hemska förföljelser, finns vanliga människor som med risk för sina egna liv solidariskt ställer upp för sina medmänniskor.
Alla tre böcker handlar om olika sätt om liv och död, mänsklighet och människovärde, solidaritet och svek. I två av dem bildar andra världskriget och judeförföljelsen fond, i två är det döden som personifieras och som får mänskliga känslor och närmast framstår som kanske mest mänsklig av alla...
Som sagt, det var en ren slump att jag läste de här tre romanerna i stort sett efter varandra - och i den ovan beskrivna ordningen. Och det var en konstig känsla att läsa den sista, "Boktjuven", och plötsligt inse att allting på något sätt hänger ihop...
Det började med att jag läste José Saramagos "Death with Interruptions" ("Dödens nycker"), som handlar om hur Döden plötsligt vägrar att göra sitt jobb och hur ingen längre dör i ett land som påminner rätt mycket om Portugal. Efter något år, då konsekvenserna av Dödens strejk börjar bli mycket kännbara för befolkningen, beslutar hon sig för att börja jobba igen. Men hon ändrar rutinerna en aning, så alla som ska dö får reda på det via ett brev en vecka före. Hennes tanke är att man då ska hinna förbereda sig, avluta sådant som bör avslutas, säga farväl till nära och kära och så vidare. En fin tanke i teorin, men naturligtvis en helt annan sak i praktiken. Så en dag kommer ett av breven i retur, vilket egentligen är omöjligt. Brevet är ställt till en musiker och Döden beslutar sig för att hälsa på denna man som uppenbarligen inte kan eller vill dö. Hon tar sig en mänsklig gestalt - och blir kär i mannen.
Nästa bok i denna slumpartade triologi var Philip Roths "The Plot Against America" ("Konspirationen mot Amerika"). Boken börjar vid andra världskrigets inledning. USA har inte gått in i kriget och det råder milt sagt delade meningar om landet ska blanda sig i de där europeiska konflikterna. Svenskättlingen, nazistsympatisören och flygarhjälten Charles Lindbergh ställer upp i presidentvalet 1940 och vinner stort mot den sittande presidenten Franklin D Roosevelt. Han träffar omedelbart ett vänskapavtal med Hitler-Tyskland och underblåser samtidigt redan existerande anti-judiska stämningar i USA. På bara något år försämras judarnas levnadssituation drastiskt, en amerikansk motsvarighet till kristallnatten inträffar och judar börjar jagas ut ur vissa delar av landet, förföljs, sätts i fängelse och dödas. Allt upplevs och berättas genom den judiska pojken Philip Roth. Boken är en fascinerande berättelse om vad som skulle kunna ha inträffat och Lindbergh sagt ja till erbjudandet om att bli republikanernas presidentkandidat inför valet 1940. Han sa dock nej.
Den tredje boken, som liksom binder ihop de två tidigare, är "Boktjuven" av Markus Zusak. Här återkommer Döden som "huvudperson" - det är hon/han som berättar historien om flickan och boktjuven Liesel Meminger i Tyskland under andra världskriget. Liesels föräldrar är kommunister och förs till arbetsläger. Hennes lillebror dör och hon hamnar ensam som fosterdotter till ett äldre par strax utanför München. Hennes fosterpappa Hans lider svårt av utvecklingen i Hitler-Tyskland och gör vad han förmår för att kämpa för humanism och värme. Bland annat tar han, fostermamman Rosa och Liesel hand om Max, en jude som flytt för sitt liv och som göms nere i familjens råa och kalla källare. I boken beskriver Zusak om ett annat Tyskland, där det mitt i allt vidrigt förtryck och och hemska förföljelser, finns vanliga människor som med risk för sina egna liv solidariskt ställer upp för sina medmänniskor.
Alla tre böcker handlar om olika sätt om liv och död, mänsklighet och människovärde, solidaritet och svek. I två av dem bildar andra världskriget och judeförföljelsen fond, i två är det döden som personifieras och som får mänskliga känslor och närmast framstår som kanske mest mänsklig av alla...
Som sagt, det var en ren slump att jag läste de här tre romanerna i stort sett efter varandra - och i den ovan beskrivna ordningen. Och det var en konstig känsla att läsa den sista, "Boktjuven", och plötsligt inse att allting på något sätt hänger ihop...
torsdag 25 februari 2010
Kärt besök och telefonhistoria
Lillebror kunde inte sluta hoppa. Han ville bara iväg. Iväg till flygplatsen för att hämta mormor och morfar.
Jag hämtade honom någon timme tidigare från skolan för att han skulle kunna följa med hustrun i bilen till Dulles Airport.
Ett par timmar senare var de hemma igen tillsammans med svärföräldarna. Och nu hoppade alla kidsen. Kul!
Kvällen har ägnats åt en fantastisk kycklingmiddag samt firande av mormors födelsedag med Georgetown cupcakes som dessert. Nu har barn och gäster dragit sig tillbaka för natten och själv funderar jag att göra detsamma inom kort.
Kan också meddela att min ömma moder, 81 år gammal, kastat förankringen till fast telefonabonnemang och numera svävar fritt och modernt med endast ett mobilabonnemang på fickan. Tänk att hon skulle bli först i familjen med detta drastiska steg.
Fast vid närmare eftertanke så har väl äldste sonen, 24 bast, egentligen aldrig haft ett fast abonnemang.
Själv kommer jag fortfarande ihåg hur jag löste ut min röda telefon från Televerket när jag var sisådär 17 år - en telefon som man bara fick till låns och som skulle lämnas tillbaka om man sa upp abonnemanget. Det var en stor grej - den första egna telefonen. Vuxenpoäng.
Jag hämtade honom någon timme tidigare från skolan för att han skulle kunna följa med hustrun i bilen till Dulles Airport.
Ett par timmar senare var de hemma igen tillsammans med svärföräldarna. Och nu hoppade alla kidsen. Kul!
Kvällen har ägnats åt en fantastisk kycklingmiddag samt firande av mormors födelsedag med Georgetown cupcakes som dessert. Nu har barn och gäster dragit sig tillbaka för natten och själv funderar jag att göra detsamma inom kort.
Kan också meddela att min ömma moder, 81 år gammal, kastat förankringen till fast telefonabonnemang och numera svävar fritt och modernt med endast ett mobilabonnemang på fickan. Tänk att hon skulle bli först i familjen med detta drastiska steg.
Fast vid närmare eftertanke så har väl äldste sonen, 24 bast, egentligen aldrig haft ett fast abonnemang.
Själv kommer jag fortfarande ihåg hur jag löste ut min röda telefon från Televerket när jag var sisådär 17 år - en telefon som man bara fick till låns och som skulle lämnas tillbaka om man sa upp abonnemanget. Det var en stor grej - den första egna telefonen. Vuxenpoäng.
onsdag 24 februari 2010
Att se tydligt och klart
Min svägerska Hanna i Brasilien har opererat bort sin närsynthet. Efter 26 år med glasögon eller linser, ser hon nu tydligt och klart utan hjälpmedel. Själva laser-ingreppet tog cirkus fem minuter och var tydligen varken särskilt smärtsamt eller jobbigt.
Det är nästan så man funderar på att göra samma sak.
Själv har jag haft glasögon sedan 15-årsåldern. Mina första var min morfars gamla bågar som optikern, mycket motvilligt, satte nya glas i. Dom var hur coola som helst tyckte jag. Sedan satte jag mig på dom och därmed var deras saga all.
Sedan har det blivit ett antal glasögon genom åren. Alla har ungefär likadana ut. Varför ändra ett vinnande utseende?
En gång provade jag linser. Ja, inte sådana man äter utan sådana man har i ögonen. Farbror optikern i Ystad satte in dom och sedan gick jag runt med blinkande och rinnande ögon en dag och sedan gick jag tillbaka till optikern som sa åt mig att ta ut de där linserna.
"Du ska göra det själv så jag ser att du kan", sa han.
Men det kunde jag inte. Jag blundade så fort fingret närmade sig ögat. Och då var det ju rätt svårt att få ut linser.
"Du får söva ner mig och ta ut dom. Annars går det inte", sa jag.
Optikern såg en smula irriterad ut och lyckades till slut, med milt våld, ta bort linserna.
Sedan dess har jag hållt mig till mina glasögon. Det är ingen större börda, även om det naturligtvis finns situationer när det skulle vara väldigt praktiskt att slippa dom. Till exempel vid diverse vattenaktiviteter som simning, segling, windsurfing och dykning. Eller vid olika sport-aktiviteter, särskilt vid nickning av fotboll. Eller när det regnar. Eller när glasögonen gått sönder...
Ja, det kanske blir en laseroperation. Men först måste jag dra ut de där visdomständerna. Och operera diskbråcket.
Här i Distriktet laddar vi annars upp inför Tre Kronors kvartsfinal som börjar vid midnatt. Samt svärföräldrarnas mycket efterlängtade ankomst i morgon eftermiddag.
Något snökaos har vi ännu inte sett till. Förhoppningsvis slipper vi det. Till och med jag är trött på snön nu. Fast det var ju kul med ett svensk guld i skidstafetten. Det är en klassiker.
Det är nästan så man funderar på att göra samma sak.
Själv har jag haft glasögon sedan 15-årsåldern. Mina första var min morfars gamla bågar som optikern, mycket motvilligt, satte nya glas i. Dom var hur coola som helst tyckte jag. Sedan satte jag mig på dom och därmed var deras saga all.
Sedan har det blivit ett antal glasögon genom åren. Alla har ungefär likadana ut. Varför ändra ett vinnande utseende?
En gång provade jag linser. Ja, inte sådana man äter utan sådana man har i ögonen. Farbror optikern i Ystad satte in dom och sedan gick jag runt med blinkande och rinnande ögon en dag och sedan gick jag tillbaka till optikern som sa åt mig att ta ut de där linserna.
"Du ska göra det själv så jag ser att du kan", sa han.
Men det kunde jag inte. Jag blundade så fort fingret närmade sig ögat. Och då var det ju rätt svårt att få ut linser.
"Du får söva ner mig och ta ut dom. Annars går det inte", sa jag.
Optikern såg en smula irriterad ut och lyckades till slut, med milt våld, ta bort linserna.
Sedan dess har jag hållt mig till mina glasögon. Det är ingen större börda, även om det naturligtvis finns situationer när det skulle vara väldigt praktiskt att slippa dom. Till exempel vid diverse vattenaktiviteter som simning, segling, windsurfing och dykning. Eller vid olika sport-aktiviteter, särskilt vid nickning av fotboll. Eller när det regnar. Eller när glasögonen gått sönder...
Ja, det kanske blir en laseroperation. Men först måste jag dra ut de där visdomständerna. Och operera diskbråcket.
Här i Distriktet laddar vi annars upp inför Tre Kronors kvartsfinal som börjar vid midnatt. Samt svärföräldrarnas mycket efterlängtade ankomst i morgon eftermiddag.
Något snökaos har vi ännu inte sett till. Förhoppningsvis slipper vi det. Till och med jag är trött på snön nu. Fast det var ju kul med ett svensk guld i skidstafetten. Det är en klassiker.
tisdag 23 februari 2010
Skattar bäst som skrattar...
Jättekul. Här i Distriktet har man nu i kväll, amerikansk tid, proklamerat snövarning. Det ska tydligen börja falla i morgon kväll och sedan fortsätta i nästan ett dygn.
Jag som precis varit en smula sarkastisk mot det svenska ovädret. Skattar bäst som skrattar sist, som det brukar heta. Det är bara att hoppas att snön inte ställer till med några problem för de inflygande svärföräldrarna. De landar på torsdag eftermiddag.
Förhoppningsvis.
Här har det annars varit ytterligare en varm dag, över tolv grader på eftermiddagen. Och i morse kände jag att jag inte längre hade så mycket att skylla på, så jag drog på mig löparskorna och sprang en åttakilometersrunda. Första löpningen på säkert tre veckor. Det känns.
Kvällen har ägnats åt den numera traditionella Family Science Night. En kväll om året öppnar Air and Space Museum sin dörrar efter stängning för elever i årskurs 3-5 på stans elementary schools. Det är tredje året i rad vi var med och det är lika kul varje gång. Upplägget är likadant: Först någon halvtimmes fritt strövande i delar av det jättelika muséet. Sedan en inspirerande föreläsning om rymden av den ytterst engagerande astrofysikerna Jeff Goldstein - eller Dr. Jeff for short. Kolla gärna in hans universum-blogg. Slutligen en cool film i en sådan där Imax-teater. Halva publiken kände sig sjösjuk - eller flygsjuk kanske snarare - efteråt.
Men kul var det.
Jag som precis varit en smula sarkastisk mot det svenska ovädret. Skattar bäst som skrattar sist, som det brukar heta. Det är bara att hoppas att snön inte ställer till med några problem för de inflygande svärföräldrarna. De landar på torsdag eftermiddag.
Förhoppningsvis.
Här har det annars varit ytterligare en varm dag, över tolv grader på eftermiddagen. Och i morse kände jag att jag inte längre hade så mycket att skylla på, så jag drog på mig löparskorna och sprang en åttakilometersrunda. Första löpningen på säkert tre veckor. Det känns.
Kvällen har ägnats åt den numera traditionella Family Science Night. En kväll om året öppnar Air and Space Museum sin dörrar efter stängning för elever i årskurs 3-5 på stans elementary schools. Det är tredje året i rad vi var med och det är lika kul varje gång. Upplägget är likadant: Först någon halvtimmes fritt strövande i delar av det jättelika muséet. Sedan en inspirerande föreläsning om rymden av den ytterst engagerande astrofysikerna Jeff Goldstein - eller Dr. Jeff for short. Kolla gärna in hans universum-blogg. Slutligen en cool film i en sådan där Imax-teater. Halva publiken kände sig sjösjuk - eller flygsjuk kanske snarare - efteråt.
Men kul var det.
måndag 22 februari 2010
Snön regnar bort
Ser på Facebook att några av vännerna gått med i gruppen "Den 1 mars häller alla varmvatten på snön OK".
Stackars svenskar.
Det verkar som om folk är rätt trötta på både kyla och snö i det gamla landet. Här i Distriktet har det hällts ofantliga mängder varmvatten på snön redan i dag. Tolv grader varmt och intensivt regnande hela eftermiddagen och kvällen har minskat storleken på de kvarvarande snöhögarna kraftigt. Nu börjar antalet parkeringsplatser längs vår gata snart närma sig det normala.
Jag har hjälpt till genom att gå ut och då och sparka lite i högarna. Man vill ju göra sin del.
Annars kan jag konstatera att GAIS nu vunnit sin första träningsmatch för säsongen. Och inte mot vilket motstånd som helst heller.
Det blev 3-2 mot FC Pyunik.
Från Armenien.
Det ser alltså lovande ut inför den allsvenska premiären på Gamla Ullevi om exakt tre veckor. Förutom möjligen när det gäller underlaget...
Stackars svenskar.
Det verkar som om folk är rätt trötta på både kyla och snö i det gamla landet. Här i Distriktet har det hällts ofantliga mängder varmvatten på snön redan i dag. Tolv grader varmt och intensivt regnande hela eftermiddagen och kvällen har minskat storleken på de kvarvarande snöhögarna kraftigt. Nu börjar antalet parkeringsplatser längs vår gata snart närma sig det normala.
Jag har hjälpt till genom att gå ut och då och sparka lite i högarna. Man vill ju göra sin del.
Annars kan jag konstatera att GAIS nu vunnit sin första träningsmatch för säsongen. Och inte mot vilket motstånd som helst heller.
Det blev 3-2 mot FC Pyunik.
Från Armenien.
Det ser alltså lovande ut inför den allsvenska premiären på Gamla Ullevi om exakt tre veckor. Förutom möjligen när det gäller underlaget...
söndag 21 februari 2010
Super-söndag i Distriktet
Jag är hemskt ledsen över att behöva meddela detta till alla utkylda svenskar (såg just att det var 20 minugrader i Stockholm), men i dag var det premiär för OS-grenen "solning utan t-shirt" på bakgården här i DC. Runt lunchtid var det lite drygt 20 grader i solen och jag satte mig tillrätta solgasset, tog av mig tröjan och njöt någon halvtimme av värme och sol. Underbart skönt, faktiskt.
Förra året åkte vi en sväng till Florida i december och lapade lite värme och sol. I år har det inte blivit någon solresa av olika skäl. Och precis som i Sverige har vi i Distriktet upplevt den kallaste och mest snörika vinter på väldigt många år.
Så de här senaste soldagarna har varit uppskattade.
Annars har denna söndag mest ägnats åt städning och tvättning. Hela huset är skinande rent och tvättkorgen är nästan tom. Till middag blev det en konstig fiskfilé som jag redan glömt namnet på. Denna tillagades på hög värme (450 grader F) i en fanstastisk vin- och citronsås. Till såsen var jag tvungen att öppna en flaska vitt, så det blev ett glas till maten också.
Det är ju söndag.
Till detta serverades ungnstekt klyftpotatis.
Otroligt gott.
Just nu pågår Kanada-USA. 3-2 till red, white and blue just nu. Mycket intensiv match. Jag hoppas givetvis att USA.pojkarna tvålar till den självgoda kanadickerna, men det kan bli tufft.
Om tre timmar börjar Sverige-Finland. Min gode vän Andreas, som bor några kvarter norrut, har meddelat att han ska se matchen och dricka en flaska madeira därtill. Men jag vet inte...
Det är ju en dag i morgon också. Hade det varit GAIS, så...
Förra året åkte vi en sväng till Florida i december och lapade lite värme och sol. I år har det inte blivit någon solresa av olika skäl. Och precis som i Sverige har vi i Distriktet upplevt den kallaste och mest snörika vinter på väldigt många år.
Så de här senaste soldagarna har varit uppskattade.
Annars har denna söndag mest ägnats åt städning och tvättning. Hela huset är skinande rent och tvättkorgen är nästan tom. Till middag blev det en konstig fiskfilé som jag redan glömt namnet på. Denna tillagades på hög värme (450 grader F) i en fanstastisk vin- och citronsås. Till såsen var jag tvungen att öppna en flaska vitt, så det blev ett glas till maten också.
Det är ju söndag.
Till detta serverades ungnstekt klyftpotatis.
Otroligt gott.
Just nu pågår Kanada-USA. 3-2 till red, white and blue just nu. Mycket intensiv match. Jag hoppas givetvis att USA.pojkarna tvålar till den självgoda kanadickerna, men det kan bli tufft.
Om tre timmar börjar Sverige-Finland. Min gode vän Andreas, som bor några kvarter norrut, har meddelat att han ska se matchen och dricka en flaska madeira därtill. Men jag vet inte...
Det är ju en dag i morgon också. Hade det varit GAIS, så...
lördag 20 februari 2010
Miljön i soporna och gatans hjälte
Jag ägnade en del av fredagskvällen åt att organisera och plocka ihop två veckors återvinning - glas, papper, plåt, plast och så vidare. Sedan gick jag ut och placerade allting noogrannt vid gatukanten.
Jag är alltid noga med det där, ser till allt är packat och placerat på ett aptitligt sätt för grabbarna i återvinningsbilen. Men vill ju dra sitt strå till miljöstacken. Och därför var det verkligen kul när grannen Laird sa i morse:
"Did you se that the garbagetruck took everything this morning, both the recycling and the garbage?"
Således hade alla mina mödosamma returambitioner bokstavligt talat hamnat i soporna. Så mycket för det engagemanget.
Det var dock rätt kul att vara ute en stund på vår gata i går kväll. En bil med registreringsskylt från Kalifornien hade lyckats parkera så att bussen inte kom förbi. Så busschauffören parkerade sin högra näve på tutan, alltmededan ett allt större antal bilar bakom stämde in denna hyllningskör till bilföraren från väster.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå och kolla in cirkusen närmare. Som vanligt samlades snabbt ett gäng personer - och som vanligt bara män - som kom med än det ena, än det andra förslaget till lösning. Det ena dummare än det andra. Till slut kom en bärgningsbil och tog bort kaliforniabilen och fältet var fritt igen...
...fram till i förmiddags, då en Florida-registrerad bil parkerat så att bussen inte kunde komma förbi. Bussföraren parkerade sin vänstra hand på tutan, men bilägaren syntes inte till. Ett stor gäng personer - bara män - samlades och diskuterade de mest märkliga lösningar. Till slut tröttnade jag på det hela, gick fram och fällde in backspegeln på flordidabilden samt gjorde detsamma på bilen på andra sidan gatan. Sedan sa jag till busschauffören att försiktigt köra, vilket han gjorde med maximal framgång och sedan var fältet fritt igen. En taxichaufför stannade till och riktade ett särskilt tack till bloggaren.
"We couldn't have done this without you, man".
Det känns bra att vara gatans hjälte.
I övrigt: Syster Yster har varit på bowlingkalas och slagit nytt pers: 108 poäng. Imponerande. Nu är hon på en av sina ändlösa sleepovers. Lillebror har haft en kompis här hela aftermiddagen. Och Big Brother har hållit koll på OS.
Jag är alltid noga med det där, ser till allt är packat och placerat på ett aptitligt sätt för grabbarna i återvinningsbilen. Men vill ju dra sitt strå till miljöstacken. Och därför var det verkligen kul när grannen Laird sa i morse:
"Did you se that the garbagetruck took everything this morning, both the recycling and the garbage?"
Således hade alla mina mödosamma returambitioner bokstavligt talat hamnat i soporna. Så mycket för det engagemanget.
Det var dock rätt kul att vara ute en stund på vår gata i går kväll. En bil med registreringsskylt från Kalifornien hade lyckats parkera så att bussen inte kom förbi. Så busschauffören parkerade sin högra näve på tutan, alltmededan ett allt större antal bilar bakom stämde in denna hyllningskör till bilföraren från väster.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå och kolla in cirkusen närmare. Som vanligt samlades snabbt ett gäng personer - och som vanligt bara män - som kom med än det ena, än det andra förslaget till lösning. Det ena dummare än det andra. Till slut kom en bärgningsbil och tog bort kaliforniabilen och fältet var fritt igen...
...fram till i förmiddags, då en Florida-registrerad bil parkerat så att bussen inte kunde komma förbi. Bussföraren parkerade sin vänstra hand på tutan, men bilägaren syntes inte till. Ett stor gäng personer - bara män - samlades och diskuterade de mest märkliga lösningar. Till slut tröttnade jag på det hela, gick fram och fällde in backspegeln på flordidabilden samt gjorde detsamma på bilen på andra sidan gatan. Sedan sa jag till busschauffören att försiktigt köra, vilket han gjorde med maximal framgång och sedan var fältet fritt igen. En taxichaufför stannade till och riktade ett särskilt tack till bloggaren.
"We couldn't have done this without you, man".
Det känns bra att vara gatans hjälte.
I övrigt: Syster Yster har varit på bowlingkalas och slagit nytt pers: 108 poäng. Imponerande. Nu är hon på en av sina ändlösa sleepovers. Lillebror har haft en kompis här hela aftermiddagen. Och Big Brother har hållit koll på OS.
torsdag 18 februari 2010
Det forsar från taken
Hör att det börjat snöa i delar av Sverige igen. Här i Distriktet smälter nu snön snabbt. I dag har temperaturen orkat upp till sju, åtta grader och i solen var det betydligt varmare än så. Det droppar inte från taken. Det rinner. Eller forsar.
I övrigt inte mycket att notera. Alla mår bra och allt är i stort sett som vanligt.
Några bilder att beskåda:
Lillebror var på fieldtrip till Georgetown Cupcake och hade gjort sin egen cupcake, som han mycket nöjd åt upp ett par sekunder efter att denna bild togs.
Sedan förvandlades han från cupcake-bagare till pizza-bagare. Se sån stil han har grabben. Vad månde bliva?
I övrigt inte mycket att notera. Alla mår bra och allt är i stort sett som vanligt.
Några bilder att beskåda:
Lillebror var på fieldtrip till Georgetown Cupcake och hade gjort sin egen cupcake, som han mycket nöjd åt upp ett par sekunder efter att denna bild togs. 
Sedan förvandlades han från cupcake-bagare till pizza-bagare. Se sån stil han har grabben. Vad månde bliva?onsdag 17 februari 2010
Måttligt intresse för OS
Tjejerna kollar på TV. Inte OS.
Killarna kollar på TV. De kollar på...
...OS. Strikt könsuppdelning i DC.Jag kan väl inte direkt påstå att vinter-OS i Kanada väcker någon gigantisk uppmärksamhet här i Distriktet. I och för sig berättade hustrun att dotterns lärare följer tävlingarna intensivt. Och min gode vän Tom följer varenda hockeyminut som sänds i TV. Men annars är det ingen större upphetsning. Några jag pratat med de senaste dagarna vet knappt om att det finns något som heter vinter-OS. Ja, nu heter det ju inte det på engelska i och för sig. Men ni fattar.
Folk här är väl trötta på snö och is.
Även jag har en aning svårt att känna mig så där himla engagerad, även om jag gör mitt bästa. Jag missade t ex i stort sett hela loppet när Kalla tog guld. Och när den där skidskytte-färjan tog Sveriges andra guld, var amerikansk TV inte på hugget direkt. Loppet eftersändes senare och då hade jag redan via nätet, mer eller mindre av misstag, upptäckt hur tävlingen slutade. Så det var ju halvkul att kolla in den sändningen.
Sedan är det en massa konstiga grenar som jag inte orkar engagera mig i. Skidsprint? Halfpint? Puckelåkning?
Min gamla favoritgren skridsko känns inte heller igen längre. Förr var det utomhus, tufft, snöfall eller regn, tunga banor och Bosse Hansson som kommenterade: "33 och ett halvt på varvet". Sedan var han tyst till nästa mellantid. Man hann tänka till, analysera, räkna ut sannolika sluttider. Jag satt till och med med ett eget stoppur med mellantider strax före den egenliga, bara för känslan att veta trenden innan Bosse Hansson: "Han tappar. Första 34-varvet".
Ha. Visste jag redan.
Det är tur att curlingen är sig lik, även om de norska herrlaget tydligen har extremt fula byxor.
Ikväll var det premiär för Tre Kronor, strax efter att damkronorna förnedrats av Kanada (pinsamma 1-13). Jag är egentligen ingen större hockeyfantast, även om jag följer lokallaget Capitals i brist på bra fotboll. Men det var rätt kul att se landslaget slå Tyskland med 2-0 nu i kväll. Särskilt roligt var det att höra de amerikanska kommentatorerna sanna glädje över att Peter Forsberg var tillbaka på nordamerikansk mark och rink.
Men något guld lär det inte bli för laget. Frågan är om det ens bli medalj. Fast hoppas kan man ju alltid.
tisdag 16 februari 2010
Konsten att ta bort snö med propanbrännare
Jaha. Man upphör aldrig att förvånas över lokalbefolkningens känsla för snö.
Nyligen på en fest berättade någon om hur han hade sett en person spruta vatten på en snö- och istäckt garagenedfart - för att få isen och snön att smälta.
Och i dag förtäljde lokalnyheterna om hur någon, oklart om det var husägaren eller någon som anlitats, gått upp på taket med en propanbrännare (läs eldkastare) för att ta bort snön. Det hela skedde i Rockville, någon mil norr om där jag nu sitter.
Det kunde naturligtvis bara sluta på ett sätt. Huset brann upp. Ingen skadad, som tur var.
I övrigt kan meddelas att jag tog den första bilturen på tio dagar i morse - och markerade min mödosamt framskottade p-plats med vår soptunna. Det gick bra, ingen hade tagit platsen när jag kom tillbaka efter en knapp halvtimme. Nu har jag börjat fundera på tidsaspekten; Hur länge kan man egentligen göra anspråk på en allmän parkeringsplats bara för att man skyfflat bort snön från den?
Mera nyheter från Distriktet: Barnen var alla på sina skolor i dag och de verkar alla vara rätt glada och nöjda över att träffa kompisarna igen. Back to normal, alltså, vilket innebar att jag faktiskt hann jobba en hel del med mina skrivprojekt under dagen.
Take care.
Nyligen på en fest berättade någon om hur han hade sett en person spruta vatten på en snö- och istäckt garagenedfart - för att få isen och snön att smälta.
Och i dag förtäljde lokalnyheterna om hur någon, oklart om det var husägaren eller någon som anlitats, gått upp på taket med en propanbrännare (läs eldkastare) för att ta bort snön. Det hela skedde i Rockville, någon mil norr om där jag nu sitter.
Det kunde naturligtvis bara sluta på ett sätt. Huset brann upp. Ingen skadad, som tur var.
I övrigt kan meddelas att jag tog den första bilturen på tio dagar i morse - och markerade min mödosamt framskottade p-plats med vår soptunna. Det gick bra, ingen hade tagit platsen när jag kom tillbaka efter en knapp halvtimme. Nu har jag börjat fundera på tidsaspekten; Hur länge kan man egentligen göra anspråk på en allmän parkeringsplats bara för att man skyfflat bort snön från den?
Mera nyheter från Distriktet: Barnen var alla på sina skolor i dag och de verkar alla vara rätt glada och nöjda över att träffa kompisarna igen. Back to normal, alltså, vilket innebar att jag faktiskt hann jobba en hel del med mina skrivprojekt under dagen.
Take care.
måndag 15 februari 2010
700:e inlägget
Värst vad tiden går. Satte mig vid datorn för en sedvanlig uppdatering av bloggen och upptäckte att detta jag precis skriver är lika med inlägg nummer 700 sedan starten i augusti 2007.
Jag har som ambition att skriva något mer eller mindre genialiskt varje dag, förutom under några sommarmånader då det blir en aning sporadiskt. För mig bloggen ett enkelt och kul sätt att föra dagbok och ibland tänker jag att jag borde använda det här digra materialet på något seriöst sätt.
Vi får väl se om det kan bli något vad det lider. Men jag är rätt nöjd bara med det faktum att jag faktiskt lyckats hålla bloggen vid liv så här länge - och det kommer garanterat att bli ett intressant dokument för oss när vi väl avslutat vår vistelse här i Amerika.
Dagen har ägnats åt guldjubel för Kalla, kolla på herrarnas 15 km och Hellners snopna fjärdeplats samt en massa snöskottning. Bilen har äntligen grävts fram under några meter snö och startade faktiskt som den skulle. I morgon ska jag ut och köra den dessutom. Vilket väcker en ytterst intressant fråga. Så här är det:
Här i Washington DC kan man inte "tinga" en parkeringsplats på gatan - om man inte har ett särskilt tillstånd från polisen (t ex för att en flyttbil ska få plats). Och det är ju helt okej i alla normala lägen. Men när det är snö?
Grejen är att man kanske ägnat en timme åt att gräva fram sin bil. Antalet tillgängliga parkeringsplatser är mer begränsat än vanligt eftersom det ligger en massa snöhögar i på platser som normalt går att ställa bilen på. Således markerar många "sina" platser när de åker iväg. De ställer en stol, en soptunna eller orangefärgade koner för att visa att den här platsen har jag skottat ren på snö. Och här ska tamefan ingen annan parkera.
En del skiter högaktningsfullt i detta, går ur bilen, tar bort skräpet och parkerar på den prydligt renskottade platsen. Gatan är fri. Ingen kan reservera en allmän plats som "sin". Det finns inga särskilda "snöregler" här i Distriktet, som det tydligen finns i några andra städer i USA.
Men de flesta respekterar - eller åtminstone accepterar - de boendes markeringar.
Jag ägnade säkert minst en timme i förmiddags åt att ta bort all snö runt vår bil. I morgon bitti kommer jag att markera platsen, även om det känns en smula kluvet. Jag kan ju knappast göra anspråk på den platsen. Men samtidigt har jag ju på något sätt förtjänat den genom hårt arbete, svett och tilltagande ryggvärk.
Eller? Var det inte Rousseau som menade att människans olycka började när den första inhägnaden monterades upp runt ett stycke mark?
På tal om heder och moral, så härjar det alldeles uppenbarligen en sköskovel-liga i trakterna. Flera grannar har rapporterat om stulna spadar och nu har även fenomenet uppmärksammats av den lokala avisen Washington Post.
I morgon ser jag fram emot att skolorna ska dra igång igen och att allt äntligen ska återgå till det normala.
Jag har som ambition att skriva något mer eller mindre genialiskt varje dag, förutom under några sommarmånader då det blir en aning sporadiskt. För mig bloggen ett enkelt och kul sätt att föra dagbok och ibland tänker jag att jag borde använda det här digra materialet på något seriöst sätt.
Vi får väl se om det kan bli något vad det lider. Men jag är rätt nöjd bara med det faktum att jag faktiskt lyckats hålla bloggen vid liv så här länge - och det kommer garanterat att bli ett intressant dokument för oss när vi väl avslutat vår vistelse här i Amerika.
Dagen har ägnats åt guldjubel för Kalla, kolla på herrarnas 15 km och Hellners snopna fjärdeplats samt en massa snöskottning. Bilen har äntligen grävts fram under några meter snö och startade faktiskt som den skulle. I morgon ska jag ut och köra den dessutom. Vilket väcker en ytterst intressant fråga. Så här är det:
Här i Washington DC kan man inte "tinga" en parkeringsplats på gatan - om man inte har ett särskilt tillstånd från polisen (t ex för att en flyttbil ska få plats). Och det är ju helt okej i alla normala lägen. Men när det är snö?
Grejen är att man kanske ägnat en timme åt att gräva fram sin bil. Antalet tillgängliga parkeringsplatser är mer begränsat än vanligt eftersom det ligger en massa snöhögar i på platser som normalt går att ställa bilen på. Således markerar många "sina" platser när de åker iväg. De ställer en stol, en soptunna eller orangefärgade koner för att visa att den här platsen har jag skottat ren på snö. Och här ska tamefan ingen annan parkera.
En del skiter högaktningsfullt i detta, går ur bilen, tar bort skräpet och parkerar på den prydligt renskottade platsen. Gatan är fri. Ingen kan reservera en allmän plats som "sin". Det finns inga särskilda "snöregler" här i Distriktet, som det tydligen finns i några andra städer i USA.
Men de flesta respekterar - eller åtminstone accepterar - de boendes markeringar.
Jag ägnade säkert minst en timme i förmiddags åt att ta bort all snö runt vår bil. I morgon bitti kommer jag att markera platsen, även om det känns en smula kluvet. Jag kan ju knappast göra anspråk på den platsen. Men samtidigt har jag ju på något sätt förtjänat den genom hårt arbete, svett och tilltagande ryggvärk.
Eller? Var det inte Rousseau som menade att människans olycka började när den första inhägnaden monterades upp runt ett stycke mark?
På tal om heder och moral, så härjar det alldeles uppenbarligen en sköskovel-liga i trakterna. Flera grannar har rapporterat om stulna spadar och nu har även fenomenet uppmärksammats av den lokala avisen Washington Post.
I morgon ser jag fram emot att skolorna ska dra igång igen och att allt äntligen ska återgå till det normala.
söndag 14 februari 2010
Alla dessa dagar
En vacker dag i Distriktet och en riktig söndag, med lugnt tempo och vinter-sport på TV. Och en massa romantik i luften. Det är ju Valentines Day... Jag fick en hjärtformad ask choklad av hustrun i morse.
Och även om det är måndag i morgon, så är det helgdag här i USA. En annan dag. Närmare bestämt President's Day, som firas till minnet av George Washingstons födelsedag. Den är egentligen den 22 februari. Men dagen firas alltid den tredje måndagen i februari. Så i år är det alltså redan den 15:e.
Av någon anledning verkar President's Day handla om möbel- och madrassförsäljning, åtminstone av TV-reklamen att döma. Fråga mig inte varför.
På tisdag är det meningen att livet här i DC ska återgå till det normala, efter mer än en vecka med snökaos och nästintill undantagtillstånd.
Noterar dock att det förutspås mera snö i morgon och att snöfallet även kan fortsätta in på tisdagen. Så vem vet, det kanske blir några snödagar till?
Här börjar man allvarigt diskutera att förkorta vårlovet ("springbreak") med två, tre dagar. Eller förlänga terminen och skjuta upp sommarlovet. Hittills har de kommunala skolorna varit stängda i fem och en halv dag på grund av vädret.
Förkortat lov eller förlängt skolår lär inte bli populärt varken hos elever, föräldrar eller lärare. Problemet är bara att det finns regler om ett minimiantal skoldagar per läsår. Detta minimiantal klarar man inte av nu, om man inte plockar några dagar någonstans.
Och här i USA är regler inget man tar lätt på. Regler är till att för att följas. Flexibilitet tillhör inte detta lands starkaste grenar. Det har jag lärt mig under dessa år...
Och även om det är måndag i morgon, så är det helgdag här i USA. En annan dag. Närmare bestämt President's Day, som firas till minnet av George Washingstons födelsedag. Den är egentligen den 22 februari. Men dagen firas alltid den tredje måndagen i februari. Så i år är det alltså redan den 15:e.
Av någon anledning verkar President's Day handla om möbel- och madrassförsäljning, åtminstone av TV-reklamen att döma. Fråga mig inte varför.
På tisdag är det meningen att livet här i DC ska återgå till det normala, efter mer än en vecka med snökaos och nästintill undantagtillstånd.
Noterar dock att det förutspås mera snö i morgon och att snöfallet även kan fortsätta in på tisdagen. Så vem vet, det kanske blir några snödagar till?
Här börjar man allvarigt diskutera att förkorta vårlovet ("springbreak") med två, tre dagar. Eller förlänga terminen och skjuta upp sommarlovet. Hittills har de kommunala skolorna varit stängda i fem och en halv dag på grund av vädret.
Förkortat lov eller förlängt skolår lär inte bli populärt varken hos elever, föräldrar eller lärare. Problemet är bara att det finns regler om ett minimiantal skoldagar per läsår. Detta minimiantal klarar man inte av nu, om man inte plockar några dagar någonstans.
Och här i USA är regler inget man tar lätt på. Regler är till att för att följas. Flexibilitet tillhör inte detta lands starkaste grenar. Det har jag lärt mig under dessa år...
lördag 13 februari 2010
Och nu över till sporten
Vinter-OS har dragit igång, som några av er kanske märkt. Det sker nästgårds, på andra sidan gränsen. Vi kollade invigningen igår. Jag har aldrig varit särskilt svag för sådana där tretimmars svulstiga mastodontevenemang, men närde vissa förhoppningar om att kanadicken Neil Young skulle dyka upp och kanske sjunga en duett med landsmaninnan Joni Mitchell.
Två storheter från det stora landet i norr.
Men nähädå. kd lang var förvisso där och sjöng "Hallelujah", men annars var det inte så värst upphetsande. Det mest spännande var väl att se Wayne Gretzky bli en aning svettig på överläppen när den där eldanordningen inte fungerade som den skulle. Men det löste sig.
I dag har själva tävlingarna kommit igång. Jag såg fram emot att få se några svenska medaljer i skidskyttet, men amerikansk TV prioriterade 5 000 meter skridsko, som i vanlig ordning vanns av någon holländare. Någon svensk såg jag aldrig. Inte ens någon som ramlade. Vart tog Göran Claesson vägen?
Dagens höjdare blev istället damkronorna, som vann enkelt över Schweiz. Hela matchen visades direkt. Kanon. Samtidigt kunde jag konstatera via nätet att det inte gick något vidare för se svenska hjältarna i skidskyttet, så det var ju inte så mycket att missa i alla fall.
I kväll har jag kollat in short track och nu är det något helt ointressant freestyle-gren på skidor. Jag är mera inne på Caps sista match före OS-uppehållet (jag snackar NHL-hockey här). Just nu 1-1 mot S:t Louis Blues efter första perioden.
I morgon är det läge att ladda upp inför herrarnas puckelpist. Börjar kl 3 pm, lokal tid.
Två storheter från det stora landet i norr.
Men nähädå. kd lang var förvisso där och sjöng "Hallelujah", men annars var det inte så värst upphetsande. Det mest spännande var väl att se Wayne Gretzky bli en aning svettig på överläppen när den där eldanordningen inte fungerade som den skulle. Men det löste sig.
I dag har själva tävlingarna kommit igång. Jag såg fram emot att få se några svenska medaljer i skidskyttet, men amerikansk TV prioriterade 5 000 meter skridsko, som i vanlig ordning vanns av någon holländare. Någon svensk såg jag aldrig. Inte ens någon som ramlade. Vart tog Göran Claesson vägen?
Dagens höjdare blev istället damkronorna, som vann enkelt över Schweiz. Hela matchen visades direkt. Kanon. Samtidigt kunde jag konstatera via nätet att det inte gick något vidare för se svenska hjältarna i skidskyttet, så det var ju inte så mycket att missa i alla fall.
I kväll har jag kollat in short track och nu är det något helt ointressant freestyle-gren på skidor. Jag är mera inne på Caps sista match före OS-uppehållet (jag snackar NHL-hockey här). Just nu 1-1 mot S:t Louis Blues efter första perioden.
I morgon är det läge att ladda upp inför herrarnas puckelpist. Börjar kl 3 pm, lokal tid.
fredag 12 februari 2010
Alla dessa snöamatörer
Det är naturligvis lätt att göra sig lustig över alla dessa bilförare från närområdet, som inte har den minsta erfarenhet av att köra bil i snö. När de sedan dessutom ofta har blandslitna sommardäck, bakhjulsdrift, sneställer framhjulen och ger full gas med automatlåda - är det det lätt att inse att det bara kan sluta på ett sätt.
Man fastnar.
I går och i dag har jag hjälpt ett antal bilförare som fastnat på vår gata, som ännu inte är plogad. Jag har försökt att sprida ordet. Håll hjulen rakt fram, gasa försiktigt... Men det är ungefär lika framgångsrikt som att försöka få folk i den amerikanska huvudstaden att låta bli att låta motorn gå på tomgång timme ut och timme in.
Fast det är rätt kul att beskåda eländet...
I dag har det varit ännu en vacker vinterdag i Distriktet. Hustrun fick oss att bli lite kulturella och vi knatade iväg hela gänget till konstmuséet Phillips Collection och deras specialutställning av Georgia O'Keeffes målningar. Mycket trevligt.
Det enda som egentligen upprör oss är att någon snott vår ena snöskyffel. Det är väl en bristvara i dessa dagar, antar jag.
Bloggaren och Michael Jackson (jo, han heter faktiskt det) försöker få loss en taxibil som fastnat...
...flera kom fram och hjälpte till...
...alltmedan kön bakom ökade. Det är alltid ett stort stöd när folk tutar irriterat...
...Big Brother tittade storögt på. Syster Yster och Lillebror gav upp och gick in.
Man fastnar.
I går och i dag har jag hjälpt ett antal bilförare som fastnat på vår gata, som ännu inte är plogad. Jag har försökt att sprida ordet. Håll hjulen rakt fram, gasa försiktigt... Men det är ungefär lika framgångsrikt som att försöka få folk i den amerikanska huvudstaden att låta bli att låta motorn gå på tomgång timme ut och timme in.
Fast det är rätt kul att beskåda eländet...
I dag har det varit ännu en vacker vinterdag i Distriktet. Hustrun fick oss att bli lite kulturella och vi knatade iväg hela gänget till konstmuséet Phillips Collection och deras specialutställning av Georgia O'Keeffes målningar. Mycket trevligt.
Det enda som egentligen upprör oss är att någon snott vår ena snöskyffel. Det är väl en bristvara i dessa dagar, antar jag.
Bloggaren och Michael Jackson (jo, han heter faktiskt det) försöker få loss en taxibil som fastnat...
...flera kom fram och hjälpte till...
...alltmedan kön bakom ökade. Det är alltid ett stort stöd när folk tutar irriterat...
...Big Brother tittade storögt på. Syster Yster och Lillebror gav upp och gick in.Bara ett exempel, filmat alldeles nyss:
torsdag 11 februari 2010
Mat-chock på Trader's
Döm om vår förvåning.
Kylskåpet började gapa tomt efter några dagars snöbelägring. Så vi gick till Trader Joe's strax före lunch. Trader's är en av Distriktets absolut mest välbesökta livsmedelsaffärer. Och är det inte smockat med folk, så beror det enbart på att alla varor är slut. Så min sluga baktanke var att endast kolla in på hysterin för att sedan snabbt gå vidare till den väl dolda Safeway-butiken som ligger i källaren i Watergate och som bara vi initierade känner till.
Men vad fick vi se? Det var nästan tomt i affären. Och då menar jag inte tomt på varor utan på kunder. För varor fanns det hur gott om som helst. Det var en helt overklig känsla att i lugn och ro gå runt i gångarna och plocka till sig käk och annat gott av allehanda slag.
Under promenaden hem i det vackra vintervädret roade vi oss med att kolla in alla snöovana bilförare som försökte ta sig fram på oplogade gator. Vi såg de mest märkliga tekniker för att komma fram genom snön. Ingen av dom var särskilt framgångsrik.
Vi sammanstrålade med Syster Yster i pulkabacken under eftermiddagen (där stora delar av vår bekantskapskrets i närområdet också infann sig) och tog sedan med oss henne hem - hon har inte varit hemma sedan i måndags.
Dagen avrundades med en härlig tacos-middag. Nu är det caps-match på TV och jag funderar svagt på att ta mig ett bad. Det gäller att passa på medan värmepannan fungerar.
Kylskåpet började gapa tomt efter några dagars snöbelägring. Så vi gick till Trader Joe's strax före lunch. Trader's är en av Distriktets absolut mest välbesökta livsmedelsaffärer. Och är det inte smockat med folk, så beror det enbart på att alla varor är slut. Så min sluga baktanke var att endast kolla in på hysterin för att sedan snabbt gå vidare till den väl dolda Safeway-butiken som ligger i källaren i Watergate och som bara vi initierade känner till.
Men vad fick vi se? Det var nästan tomt i affären. Och då menar jag inte tomt på varor utan på kunder. För varor fanns det hur gott om som helst. Det var en helt overklig känsla att i lugn och ro gå runt i gångarna och plocka till sig käk och annat gott av allehanda slag.
Under promenaden hem i det vackra vintervädret roade vi oss med att kolla in alla snöovana bilförare som försökte ta sig fram på oplogade gator. Vi såg de mest märkliga tekniker för att komma fram genom snön. Ingen av dom var särskilt framgångsrik.
Vi sammanstrålade med Syster Yster i pulkabacken under eftermiddagen (där stora delar av vår bekantskapskrets i närområdet också infann sig) och tog sedan med oss henne hem - hon har inte varit hemma sedan i måndags.
Dagen avrundades med en härlig tacos-middag. Nu är det caps-match på TV och jag funderar svagt på att ta mig ett bad. Det gäller att passa på medan värmepannan fungerar.
onsdag 10 februari 2010
Snökaos - nu på riktigt
Det känns som om Washington DC givit upp på något sätt. Skolorna har varit stängda sedan i fredags vid lunchtid. De lär inte öppna igen förrän tidigaste efter President's Day på måndag. Alla kontor har stängt. Nio av tio butiker har stängt. De få som har öppet har knappt några färskvaror kvar alls.
I går skulle steg två i detta gigantiska snöoväder komma. Det började lugnt. Inte en snöflinga förrän exakt kl 16.12. Jag vet för jag var precis då på väg att gå hem från Safeway i Watergate, fullastad med diverse matvaror (i den mån det gick att hitta några).
Sedan föll det lite under sen eftermiddag och kväll. Våra vänner Mimi och Pete hade tröttnat på denna ofrivilliga snöisolering och bjöd in ett gäng vänner för att "tömma barskåpet" som de uttryckte saken.
Vi gjorde vad vi kunde och gick hemåt sent på kvällen i snöglopp och hårdnande vind.
I morse väckte hustrun mig med de numera vanliga orden: "det är totalt snökaos ute". Och det visade sig vara helt riktigt. Hård vind kombinerad med snöfall hela natten - och hela onsdagen som det skulle visa sig - ledde till ett snökaos vars make jag sällan, om ens någonsin, varit med om.
Hela stan är helt enkelt totalt lamslagen. Det går knappt att ta sig fram varken till fots eller per bil. Det råder i stort sett undantagstillstånd. Det är ett smärre under att el, Internet och TV:n fungerar. Och vår värmepanna. Peppar, peppar, ta i trä. Det är väldigt skönt att ha värme.
Själv har jag begränsat min utevistelse till någon timme i dag, av både väderskäl och för att jag hade ett reportage att skriva färdigt. Resultatet av promenaden kan beskådas i den bildkavalkad som följer. Reportaget om Obamas sociala agenda får ni förhoppningsvis läsa via länk senare.
I övrigt mår alla bra. Syster Yster har sovit över hos en kompis i två dagar och meddelade just att hon stannar ytterligare en natt. Pojkarna är hemma och leker med lego, spelar dataspel och stör den stackars pappan som försöker dra in pengar till familjen.
Jag längtar efter att skolan ska starta igen. Men det lär som sagt inte bli förrän nästa vecka...
Grannen Jim med snöskoveln i högsta hugg.
Hustrun mitt på vår gata i eftermiddags. Några minusgrader och...
...pilvassa snöflingor gjorde utevistelsen till en rätt jobbig upplevelse.
Five Guys var stängt. Rätt många istappar.
Tuff promenad på Wisconsin...
Pizzeria Uno på M Street. Kolla istapparna vid taket.
Många stängda butiker denna onsdag.
Jo, det är en bil. Det är en antenn som sticker upp där till höger och man anar en backspegel lite till vänster.
Snöhögen utanför vårt hus.
Bild av gården tagen alldeles nyss.
Och så här ser det ut från ytterdörren.
I går skulle steg två i detta gigantiska snöoväder komma. Det började lugnt. Inte en snöflinga förrän exakt kl 16.12. Jag vet för jag var precis då på väg att gå hem från Safeway i Watergate, fullastad med diverse matvaror (i den mån det gick att hitta några).
Sedan föll det lite under sen eftermiddag och kväll. Våra vänner Mimi och Pete hade tröttnat på denna ofrivilliga snöisolering och bjöd in ett gäng vänner för att "tömma barskåpet" som de uttryckte saken.
Vi gjorde vad vi kunde och gick hemåt sent på kvällen i snöglopp och hårdnande vind.
I morse väckte hustrun mig med de numera vanliga orden: "det är totalt snökaos ute". Och det visade sig vara helt riktigt. Hård vind kombinerad med snöfall hela natten - och hela onsdagen som det skulle visa sig - ledde till ett snökaos vars make jag sällan, om ens någonsin, varit med om.
Hela stan är helt enkelt totalt lamslagen. Det går knappt att ta sig fram varken till fots eller per bil. Det råder i stort sett undantagstillstånd. Det är ett smärre under att el, Internet och TV:n fungerar. Och vår värmepanna. Peppar, peppar, ta i trä. Det är väldigt skönt att ha värme.
Själv har jag begränsat min utevistelse till någon timme i dag, av både väderskäl och för att jag hade ett reportage att skriva färdigt. Resultatet av promenaden kan beskådas i den bildkavalkad som följer. Reportaget om Obamas sociala agenda får ni förhoppningsvis läsa via länk senare.
I övrigt mår alla bra. Syster Yster har sovit över hos en kompis i två dagar och meddelade just att hon stannar ytterligare en natt. Pojkarna är hemma och leker med lego, spelar dataspel och stör den stackars pappan som försöker dra in pengar till familjen.
Jag längtar efter att skolan ska starta igen. Men det lär som sagt inte bli förrän nästa vecka...
Grannen Jim med snöskoveln i högsta hugg.
Hustrun mitt på vår gata i eftermiddags. Några minusgrader och...
...pilvassa snöflingor gjorde utevistelsen till en rätt jobbig upplevelse.
Five Guys var stängt. Rätt många istappar.
Tuff promenad på Wisconsin...
Pizzeria Uno på M Street. Kolla istapparna vid taket.
Många stängda butiker denna onsdag.
Jo, det är en bil. Det är en antenn som sticker upp där till höger och man anar en backspegel lite till vänster.
Snöhögen utanför vårt hus.
Bild av gården tagen alldeles nyss.
Och så här ser det ut från ytterdörren.måndag 8 februari 2010
Värmen tillbaka och kaos på Whole Foods
Jag är sotaren på taket i det bleka gryningsljuset över den amerikanska huvudstaden Eftersom värmapannan pajade i går (se förra inlägget), så var det en aning kyligt när vi vaknade. Sisådär tolv grader inomhus. Hustrun gick upp i ottan för att följa med två gäster vi haft här några dagar (Marianne och Margita, mycket trevligt) ner till M Street för att hjälpa dom med bagage och hitta en taxi. De skulle resa vidare till Costa Rica och lär väl vara framme vid det här laget. Det är sannolikt varmare där än här.
Själv gick jag huttrande upp vid 7.30, drog på mig en massa kläder, gick ner i källaren och hämtade stegen och klättrade sedan upp på taket föör att kolla om något ramlat ner i skorstenen. Der var nämligen en teori som värmefirman hade som jag hade pratat med kvällen innan. Är det stopp i skorstenen stänger gaspannan av sig automatiskt.
Men jag kunde inte se något stopp. Allt såg helt normalt ut. Nu är jag förvisso ingen sotare, det är ett av de få jobb jag aldrig haft. Men jag låtsades som om jag visste vad jag gjorde och klev ner igen och berättade för hustrun att allt såg bra ut.
Sedan ringde jag en massa samtal och gick ut och lånade ihop tre "space heaters" - mobila el-element - som jag placerade strategiskt runt om i huset.
På så sätt lyckades vi få upp temperaturen några grader. Jag satte även på ugnen, samtliga plattor samt tände ett par tusen värmeljus.
Vid tvåtiden på eftermiddagen kom så äntligen en expert från värmefirman: The Heating Guy. Och trekvart senare hade han sparkat igång gaspannan.
"I recommend a new boiler", sa han innan han stack iväg på nya spännande uppdrag.
En stund senare började en behaglig värme sprida sig från elementen och vi började få varmvatten i kranarna. Jag gick runt och stängde av ugnen, plattorna, de extra elementen, varmluftsfläkten i vårt badrum samt blåste ut de tiotusen värmeljusen.
Därefter gick jag och handlade på Whole Foods och där var det kaos, omkring tusen personer och tomt på många hyllor.
Det gäller ju att bunkra upp. Det kommer in ett nytt oväder i morgon, tisdag...
Skolorna har naturligtvis varit stängda i dag. De är naturligtvis även stängda i morgon. Och sannolikt resten av veckan. Barnen jublar. Syster Yster är som vanligt ute på vift med kompisar, vi lär inte se röken av henne förrän i morgon. Men grabbarna är i huset.
söndag 7 februari 2010
Uppdatering om levnadsförhållandet
Nu är det kris!
Jag skulle aldrig ha skrivit det förra inlägget om att allt är hur bra som helst. Vår värmepanna har slutat att fungera. Eftersom det är flera minusgrader utomhus, så börjar vi få det en aning svalt inomhus. Och någon tekniker lär inte dyka upp förrän tidigast i morgon.
Vi har tänt tusen värmeljus, stängt alla dörrar till utrymmen som är kalla samt kör de två mycket små elektriska värmeanläggningar som finns i kåken för fullt.
Barnen ligger nu under dubbla täcken och själv kommer jag nog att dra på mig ett par sexiga långkalsonger strax.
Utomhus är det fortfarande, två dagar efter snöfallet, fortfarande rejält rörigt. Bara de större vägarna är plogade och farbara och det är lätt att konstatera att den här stan befinner sig på ren amatörnivå när det gäller snöröjning.
Samtliga skolor är naturligtvis stängda i morgon, så barnen är glada. Stänga är också i stort sett all annan offentlig verksamhet. Tunnelbanan går på lågfart, bussarna står still och flygen till och från området är i princip inställda allihop. Möjligen ska de börja köra i morgon. Internet fungerar extremt långsamt här hos oss. Och fortfarande saknar runt 50 000 hushåll el.
Slutligen en sportuppdatering: Caps vann sin 14:e raka seger i eftermiddags genom att slå ärkerivalen Penguins på övertid, 5-4. Den matchen överskuggades dock av kvällens Super Bowl, som till slut vanns av New Orleans Saints.
"We're back! We're back" skrek borgmästaren och sedan blev det fullt party i stadens franska kvarter. Och jag skulle tro att den festen pågår i många timmar än.
Sannolikt är det hetare där än här...
Jag skulle aldrig ha skrivit det förra inlägget om att allt är hur bra som helst. Vår värmepanna har slutat att fungera. Eftersom det är flera minusgrader utomhus, så börjar vi få det en aning svalt inomhus. Och någon tekniker lär inte dyka upp förrän tidigast i morgon.
Vi har tänt tusen värmeljus, stängt alla dörrar till utrymmen som är kalla samt kör de två mycket små elektriska värmeanläggningar som finns i kåken för fullt.
Barnen ligger nu under dubbla täcken och själv kommer jag nog att dra på mig ett par sexiga långkalsonger strax.
Utomhus är det fortfarande, två dagar efter snöfallet, fortfarande rejält rörigt. Bara de större vägarna är plogade och farbara och det är lätt att konstatera att den här stan befinner sig på ren amatörnivå när det gäller snöröjning.
Samtliga skolor är naturligtvis stängda i morgon, så barnen är glada. Stänga är också i stort sett all annan offentlig verksamhet. Tunnelbanan går på lågfart, bussarna står still och flygen till och från området är i princip inställda allihop. Möjligen ska de börja köra i morgon. Internet fungerar extremt långsamt här hos oss. Och fortfarande saknar runt 50 000 hushåll el.
Slutligen en sportuppdatering: Caps vann sin 14:e raka seger i eftermiddags genom att slå ärkerivalen Penguins på övertid, 5-4. Den matchen överskuggades dock av kvällens Super Bowl, som till slut vanns av New Orleans Saints.
"We're back! We're back" skrek borgmästaren och sedan blev det fullt party i stadens franska kvarter. Och jag skulle tro att den festen pågår i många timmar än.
Sannolikt är det hetare där än här...
Vi lever!
Werner undrar i en kommentar på förra (bild-)inlägget om vi klarat oss i ovädret.
Svaret är ja. Vi har det hur bra som helst. Våra problem ligger på nivån att vi inte fått några dagstidningar levererade på två dagar.
Däremot rapporterade man just om ett rejält problem som många kan drabbas av. Uppemot 70 000 hushåll saknar ström i Distriktet på grund av träd som fallit ner på ledningarna. Och alla dessa kan således missa dagens stora händelse:
Super Bowl.
Ingen el, ingen TV.
Eller som en nyhetsreporter uttryckte det:
"Bjud in era strömlösa grannar. Ingen ska behöva missa Super Bowl."
Annars är det strålande vinterväder här. Sol, klarblå himmel och rejält kallt. All snö ligger kvar och barnen hoppas på att skolorna ska vara stängda i morgon, måndag.
Och på tisdag ska det dra in ett nytt snöväder.
Svaret är ja. Vi har det hur bra som helst. Våra problem ligger på nivån att vi inte fått några dagstidningar levererade på två dagar.
Däremot rapporterade man just om ett rejält problem som många kan drabbas av. Uppemot 70 000 hushåll saknar ström i Distriktet på grund av träd som fallit ner på ledningarna. Och alla dessa kan således missa dagens stora händelse:
Super Bowl.
Ingen el, ingen TV.
Eller som en nyhetsreporter uttryckte det:
"Bjud in era strömlösa grannar. Ingen ska behöva missa Super Bowl."
Annars är det strålande vinterväder här. Sol, klarblå himmel och rejält kallt. All snö ligger kvar och barnen hoppas på att skolorna ska vara stängda i morgon, måndag.
Och på tisdag ska det dra in ett nytt snöväder.
lördag 6 februari 2010
Heavy snow in the District
Bilddokument från ett DC i snökaos. Foton och film tagna på förmiddagen i dag, amerikansk tid.
Mycket snö har fallit sedan i fredags eftermiddag...
Vår trappa har förvandlats till en backe.
Grannens träd har knäckts av den tunga blötsnön.
Vår gata från ena hållet...
...och från andra hållet.
Cowboy-shopen en bit bort.
Bilfritt på Wisconsin Avenue...
...liksom på M Street.
En amerikan har naturligtvis en snöskoter i garaget.
TV var ute och filmade.
En del hade otur...
Det står Endless Summer på hinken...
Mycket snö har fallit sedan i fredags eftermiddag... 
Vår trappa har förvandlats till en backe.
Grannens träd har knäckts av den tunga blötsnön.
Vår gata från ena hållet...
...och från andra hållet.
Cowboy-shopen en bit bort.
Bilfritt på Wisconsin Avenue...
...liksom på M Street.
En amerikan har naturligtvis en snöskoter i garaget.
TV var ute och filmade.
En del hade otur...
Det står Endless Summer på hinken...Åsså lite filmtajm:
torsdag 4 februari 2010
Kaos, kaos och kaos
Först ringde skolchefen Michelle Rhee ett så kallat robocall till alla föräldrar. Sedan fick vi ett meddelande från principalen via e-post:
IN ANTICIPATION OF THE SNOW STORM, SCHOOL WILL BE CLOSED AT 12:00 PM ON FRIDAY, FEBRUARY 5, 2010.
THERE WILL BE NO HYDE-ADDISON AFTERCARE. THE CARIBBEAN CARNIVAL WILL BE RESCHEDULED.
THANK YOU.
Ja, ni fattar läget.
Snökaos väntar i DC.
Hustrun var och handlade på Whole Foods i eftermiddags. Jag ringde och kollade läget.
"Det är totalt kaos här. Det finns inga kundvagnar, köerna är enorma och det är slut på en massa varor."
DC-borna bunkrade upp.
Jag hade någon timme tidigare berättat för henne om mina egna erfarenheter för någon månad sedan, då det stora julovädret blåste in över DC. Jag var och handlade på Trader Joe's och såg till min häpnad hur kön till kassorna började vid... ingången. Den gick alltså runt hela butiken. Och hyllorna med bröd och färskvaror gapade i stort sett tomma.
Ungefär likadant var det på Whole Foods i dag. Vi fick kompletteringshandla på den lokala CVS:en istället - en drugstore runt hörnan där det mesta finns utom grönsaker och frukt och där allting kostar 30 procent mer än i vanliga matbutiker. Men nu har de börjat sälja organisk mjölk.
Så i morgon, fredag, blir det kort dag i skolorna. En intervju jag hade inbokad på morgonen lär bli inställd. Och ett lunchmöte är sannolikt också i farozonen.
Det är med andra ord: Snökaos i Distriktet.
IN ANTICIPATION OF THE SNOW STORM, SCHOOL WILL BE CLOSED AT 12:00 PM ON FRIDAY, FEBRUARY 5, 2010.
THERE WILL BE NO HYDE-ADDISON AFTERCARE. THE CARIBBEAN CARNIVAL WILL BE RESCHEDULED.
THANK YOU.
Ja, ni fattar läget.
Snökaos väntar i DC.
Hustrun var och handlade på Whole Foods i eftermiddags. Jag ringde och kollade läget.
"Det är totalt kaos här. Det finns inga kundvagnar, köerna är enorma och det är slut på en massa varor."
DC-borna bunkrade upp.
Jag hade någon timme tidigare berättat för henne om mina egna erfarenheter för någon månad sedan, då det stora julovädret blåste in över DC. Jag var och handlade på Trader Joe's och såg till min häpnad hur kön till kassorna började vid... ingången. Den gick alltså runt hela butiken. Och hyllorna med bröd och färskvaror gapade i stort sett tomma.
Ungefär likadant var det på Whole Foods i dag. Vi fick kompletteringshandla på den lokala CVS:en istället - en drugstore runt hörnan där det mesta finns utom grönsaker och frukt och där allting kostar 30 procent mer än i vanliga matbutiker. Men nu har de börjat sälja organisk mjölk.
Så i morgon, fredag, blir det kort dag i skolorna. En intervju jag hade inbokad på morgonen lär bli inställd. Och ett lunchmöte är sannolikt också i farozonen.
Det är med andra ord: Snökaos i Distriktet.
onsdag 3 februari 2010
I väntan på nytt kaos
Det börjar bli en aning tjatigt, men vi har precis upplevt ännu ett snökaos i Distriktet. I går eftermiddag gick man ut med "Weather Warning: Winter Storm Watch for District of Columbia", eftersom det fanns risk för att det skulle falla några centimeter snö under natten.
Vilket det också gjorde.
När jag gick upp i morse var det en aning snö på marken. Således gick jag till skrivbordet och satte på datorn och kunde konstatera att Big Brothers skola hade "delayed start due to the weather conditons".
Sovmorgon med andra ord. Jag tackade snöfallet och gick och la mig igen. Ytterligare tre kvart i värmen under täcket. Helt okej. De övriga två behöver inte gå upp förrän vid halv åtta-rycket. Deras skola startade som vanligt och när jag sedan körde Big Brother framåt 9.30-tiden var det kanppt tillstymmelse till snö på gatorna.
Men inte är det slut.
Nu ser jag att man åter gått ut med en "Weather Warning". Snökaos från fredag morgon och fram till lördag kväll. Mellan 12 och 20 inches snö väntas falla (mellan 30 och 50 centimeter).
Läge att bunkra upp föda och vatten och andra livsförnödenheter i morgon...
I övrigt kan meddelas att GAIS misslyckats med att sälja sin superbrasse, skytteligavinnaren Wanderson. Man hade räknat med att få en 20-30 mille för grabben. Det blev noll. Så nu är det ekonomisk kris i föreningen igen. Det är i sanning en märklig klubb. Enda trösten är väl att Wonderboy kanske kan bidra med ytterligare ett 20-tal mål under kommande säsong. Men han blir säkert skadad redan innan första seriematchen.
Vilket det också gjorde.
När jag gick upp i morse var det en aning snö på marken. Således gick jag till skrivbordet och satte på datorn och kunde konstatera att Big Brothers skola hade "delayed start due to the weather conditons".
Sovmorgon med andra ord. Jag tackade snöfallet och gick och la mig igen. Ytterligare tre kvart i värmen under täcket. Helt okej. De övriga två behöver inte gå upp förrän vid halv åtta-rycket. Deras skola startade som vanligt och när jag sedan körde Big Brother framåt 9.30-tiden var det kanppt tillstymmelse till snö på gatorna.
Men inte är det slut.
Nu ser jag att man åter gått ut med en "Weather Warning". Snökaos från fredag morgon och fram till lördag kväll. Mellan 12 och 20 inches snö väntas falla (mellan 30 och 50 centimeter).
Läge att bunkra upp föda och vatten och andra livsförnödenheter i morgon...
I övrigt kan meddelas att GAIS misslyckats med att sälja sin superbrasse, skytteligavinnaren Wanderson. Man hade räknat med att få en 20-30 mille för grabben. Det blev noll. Så nu är det ekonomisk kris i föreningen igen. Det är i sanning en märklig klubb. Enda trösten är väl att Wonderboy kanske kan bidra med ytterligare ett 20-tal mål under kommande säsong. Men han blir säkert skadad redan innan första seriematchen.
tisdag 2 februari 2010
Happy Groundhog Day
I dag är det Groundhog Day, en märklig amerikansk tradition som har sina ursprungliga rötter i europeisk folktro (har jag läst mig till). Enligt sägnen så ska man denna dag, den 2 februari, kunna avgöra om det blir en kort eller lång vinter utifrån om en groundhog (ett slags murmeldjur) ser sin egen skugga eller inte. Ser den sin egen skugga bedöms vintern fortsätta i åtminstone ytterligare sex veckor. Ser den inte sin skugga blir det en tidig vår.
Märkligt var ordet, som sagt.
Jag har i alla fall gått omkring och ropat "Happy Groundhog Day" till alla jag mött i dag.
För den som är intresserad av detta fenomen samt av film kan jag rekommendera "Groundhog Day" ("Måndag hela veckan") med Bill Murray och Andie MacDowell. Inte mina favvoskådisar direkt, men filmen är rätt kul. Den utspelar sig i själva epicentrum av groundhog-firandet: Den lilla staden Punxsutawney i Pennsylvania.
Trailer till filmen "Groundhog Day":
Märkligt var ordet, som sagt.
Jag har i alla fall gått omkring och ropat "Happy Groundhog Day" till alla jag mött i dag.
För den som är intresserad av detta fenomen samt av film kan jag rekommendera "Groundhog Day" ("Måndag hela veckan") med Bill Murray och Andie MacDowell. Inte mina favvoskådisar direkt, men filmen är rätt kul. Den utspelar sig i själva epicentrum av groundhog-firandet: Den lilla staden Punxsutawney i Pennsylvania.
Trailer till filmen "Groundhog Day":
måndag 1 februari 2010
Pulkaåkning och socialt skyddsnät
Snön som föll i helgen är sakta men säkert på väg att smälta bort, så det gäller att åka pulka medan chansen finns. Således vandrade vi upp till Montrose Park efter skolan i dag och åkte tills det blev mörkt. Se bilder nedan.
Enligt rykten kan det dock komma mer snö redan i slutet av veckan, så det kanske blir mer snölek vad det lider.
I övrigt är det inte mycket att förtälja. Det rullar på med diverse skrivprojekt i pajplajnen. I dag har jag t ex varit och pratat med Urban Institute om det amerikanska sociala skyddsnätet. Det gick rätt fort eftersom det knappast finns något socialt skyddsnät i det här landet...
Lillebror i snö för några timmar sedan.
Hej vad det går. Syster Yster i mördarbacken...
...tätt följd av Lillebror...
...samt Big Brother försedd med gymnastikskor av någon anledning.
Verkar vara kul att åka pulka.
Enligt rykten kan det dock komma mer snö redan i slutet av veckan, så det kanske blir mer snölek vad det lider.
I övrigt är det inte mycket att förtälja. Det rullar på med diverse skrivprojekt i pajplajnen. I dag har jag t ex varit och pratat med Urban Institute om det amerikanska sociala skyddsnätet. Det gick rätt fort eftersom det knappast finns något socialt skyddsnät i det här landet...
Lillebror i snö för några timmar sedan.
Hej vad det går. Syster Yster i mördarbacken...
...tätt följd av Lillebror...
...samt Big Brother försedd med gymnastikskor av någon anledning.
Verkar vara kul att åka pulka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)