700:e inlägget

Värst vad tiden går. Satte mig vid datorn för en sedvanlig uppdatering av bloggen och upptäckte att detta jag precis skriver är lika med inlägg nummer 700 sedan starten i augusti 2007.

Jag har som ambition att skriva något mer eller mindre genialiskt varje dag, förutom under några sommarmånader då det blir en aning sporadiskt. För mig bloggen ett enkelt och kul sätt att föra dagbok och ibland tänker jag att jag borde använda det här digra materialet på något seriöst sätt.

Vi får väl se om det kan bli något vad det lider. Men jag är rätt nöjd bara med det faktum att jag faktiskt lyckats hålla bloggen vid liv så här länge - och det kommer garanterat att bli ett intressant dokument för oss när vi väl avslutat vår vistelse här i Amerika.

Dagen har ägnats åt guldjubel för Kalla, kolla på herrarnas 15 km och Hellners snopna fjärdeplats samt en massa snöskottning. Bilen har äntligen grävts fram under några meter snö och startade faktiskt som den skulle. I morgon ska jag ut och köra den dessutom. Vilket väcker en ytterst intressant fråga. Så här är det:

Här i Washington DC kan man inte "tinga" en parkeringsplats på gatan - om man inte har ett särskilt tillstånd från polisen (t ex för att en flyttbil ska få plats). Och det är ju helt okej i alla normala lägen. Men när det är snö?

Grejen är att man kanske ägnat en timme åt att gräva fram sin bil. Antalet tillgängliga parkeringsplatser är mer begränsat än vanligt eftersom det ligger en massa snöhögar i på platser som normalt går att ställa bilen på. Således markerar många "sina" platser när de åker iväg. De ställer en stol, en soptunna eller orangefärgade koner för att visa att den här platsen har jag skottat ren på snö. Och här ska tamefan ingen annan parkera.

En del skiter högaktningsfullt i detta, går ur bilen, tar bort skräpet och parkerar på den prydligt renskottade platsen. Gatan är fri. Ingen kan reservera en allmän plats som "sin". Det finns inga särskilda "snöregler" här i Distriktet, som det tydligen finns i några andra städer i USA.

Men de flesta respekterar - eller åtminstone accepterar - de boendes markeringar.

Jag ägnade säkert minst en timme i förmiddags åt att ta bort all snö runt vår bil. I morgon bitti kommer jag att markera platsen, även om det känns en smula kluvet. Jag kan ju knappast göra anspråk på den platsen. Men samtidigt har jag ju på något sätt förtjänat den genom hårt arbete, svett och tilltagande ryggvärk.

Eller? Var det inte Rousseau som menade att människans olycka började när den första inhägnaden monterades upp runt ett stycke mark?

På tal om heder och moral, så härjar det alldeles uppenbarligen en sköskovel-liga i trakterna. Flera grannar har rapporterat om stulna spadar och nu har även fenomenet uppmärksammats av den lokala avisen Washington Post.

I morgon ser jag fram emot att skolorna ska dra igång igen och att allt äntligen ska återgå till det normala.