Välkomna till 2013!

Tiden går fort när man har roligt. Nyårsafton har redan passerat och jag har inte ens hunnit uppdatera bloggen med några små kloka rader om det gångna året, om det som komma skall samt om andra vikitga ting som man bör förtälja vid ett årsskifte.

Låt mig bara få konstatera att vi just kommit hem från en väldigt kul nyårsfest, med massor av mat, vin och trevliga människor.

Nu ska jag ramla i säng. Men först:

Gott Nytt År alla miljarder läsare av denna anspråkslösa blogg!

För att ni ska få lite kul så vill jag gärna hänvisa er till följande länk. Den utspelar sig visserligen i påsktider, men högtid som högtid...

Kärt återbesök

Nu har vi fått kära gäster igen. I går kväll sprang en liten mus runt på köksbänken när hustrun skulle plocka undan lite disk. Jag låg och läste och hörde ett plötsligt illtjut. Och det var inte musen som tjöt.

Likaså i kväll hade vi besök. Denna gång kilade den in bakom spisen.

Fem laddade fällor står nu strategiskt utplacerade runt om i köksregionen.

Annars har vi mest ägnat dagen åt att vara sjuka. Den här förkylningen är seg. Som tur är har barnen inte smittats. Åtminstone inte ännu. Nu väntar sängen!

Tandvärk i Distriktet

Ingen rolig natt, den gångna. Sov bara några timmar på grund av en sällsynt smärtsam tandvärk. Ovanpå den rejäla förkylningen. Så det var bara att ringa Doktor Lycka, familjens tandläkare, på morgonen. Naturligtvis var han ledig, men jag fick tid his en av hans kollegor.

Efter diverse röntgenbilder, undersökning och frågor/svar, så kom han fram till att det inte var några problem med tänderna. Istället var hans teori att mina igentäppta bihålor orsakar ett tryck som kan upplevas som tandvärk. En helt rimlig förklaring, eftersom tandsmärtan började så smått när jag blev rejält täppt.

Kände mig lättad, men samtidigt en aning irriterad - smålänning som jag är. För betalningen kom jag ju inte undan. Hade ju knappast fått valuta för pengarna. Påminner mig om den gången när min lilla TV gick sönder och jag lämnade in den på reparation. "Den går inte att laga", meddelade teknikern och begärde 300 spänn för det beskedet.

I övrigt packar och fixar vi en massa. Nästa onsdag kommer flyttfirman och då måste vi ha sorterat och bestämt vad som ska med i lasset och vad som ska säljas eller skänkas bort.

Kan också meddela att äldste sonen lyckligt och väl ankommit Sverige efter sina många resor runt vår jord.

Tack-och-adjö-party

Jag börjar så smått komma ikapp på bloggen, efter de intensiva juldagarna. Det som återstår är en liten rapport från vårt "tack-och-adjö-party" den 23 december. Några timmar innan anlände Big Brother från Köpenhamn. Därmed kunde festen börja. Ett 50-tal gäster, plus ett oräkneligt antal barn, kom, partade, åt och drack.

Det var väldigt kul och rätt så sorgligt på samma gång.

Hustrun höll ett lysande tal i trappan och tackade alla för att de gjort de här fem och ett halvt åren så fantastiska och minnesvärda. Här fanns folk som vi i stort sett lärde känna den första dagen vi flyttade in, andra som vi blivit vänner med långt senare. Grannar, kollegor, kompisar... Massor av polare som ställt upp på en massa olika sätt, allt från att låna ut sina sommarhus till oss till att guida oss genom den  washingtonska byråkratin.

Vi lyckades med bedriften att inte ta en enda bild på hela kvällen, men en av kompisarna som plåtade flitigt har lovat att leverera en cd-skiva inom kort. Så det kanske blir ett bildreportage vad det lider.

Nu ska jag gå och lägga mig. Har haft en ovanligt seg förkylning i snart två veckor och hela kroppen känns som om jag vore typ över 50 år eller nå't sån't. Tyvärr har jag smittat hustrun också. så hon går runt och nyser och hostar och snyter sig, hon med. Barnen är dock friska. Ännu så länge. De ha alla umgåtts med kompisar under dagen. Dessutom har vi haft vår favvohund på sleepover i tre dagar. I natt sov han i Lillebrors säng. Gissa om han var stolt. Lillebror alltså.

Eller som Syster Yster sa när vi hade kört hem vovven: "Vi måste helt enkelt ha en hund".

Ärligt talat börjar jag ge vika. Men vem ska sköta djuret när alla vi är på skolor och jobb? Eller när vi ska resa bort?

Och frmförallt: Vem ska plocka upp bajset?

Tradionell judisk-svensk juldag

Sedan vår andra jul här i Distriktet har vi haft traditionen att fira en "svensk-judisk" juldag - en väldigt trevlig blandning av svenska och judiska traditioner och maträtter. Att det skett just på juldagen har berott på en av de saker svenskar och judar oftast har gemensamt: att vi inte har något speciellt firande på juldagen. Förutom dom som kilar iväg till julottan då - men vi tillhör inte dom.

Vi kör lite hanukah, äter lite janssons temptation och om andan faller på - vilken den ju ofta gör efter några snapsar - avrundas kvällen med ett hundratal Neil Young-låtar framförda av er ödmjuka bloggare.

Detta år blev lite speciellt av flera skäl. Först och främst förstås att det av allt att döma var det sista gemensamma firandet på ett tag. Men också för att vi körde en heldag. Så vi inledde hemma hos polarna Alex och Jennifer där vi intog en helt fantastisk lunch och blev sittande i runt fyra timmar och bara åt. Hade inte Alex varit miljöekonom, hade han definitivt kunna jobba som kock på en exklusiv italiens restaurang - han är från Florens.

Sedan fick vi ledigt några timmar. Ja, ledigt och ledigt. Hustrun och jag stack hem och fixade mat och det gjorde även vännerna Beth och Noel. Sedan återsamling vid 19-tiden hemma hos oss, med smorgasbord bestående av en massa små och stora rätter huller om buller. 

Bilden är tagen när vi (äntligen...) ätit klart och precis tänt hanukah-ljusen och ska dela ut julklappar.

Nu är det annandag jul här i Distriktet och det är en helt vanlig dag, bortsett från att kidsen har winter break. Affärer och arbetsplatser är igång och det är lika ont om parkeringsplatsersom vanligt här utanför på gatan...

Om ett par timmar ska jag köra äldste sonen till flygplatsen, hans mer än fyra månader bortavaro från det svenska fäderneslandet börjar närma sig sitt slut. Om en vecka är det dags för Big Brother att flyga hem. Vi andra stannar ytterligare en vecka efter det.

Så ni lär se fler uppdateringar här på bloggen. Ända in i kaklet. 



Några bilder från sista skoldagen

Något konstig kronologi på bloggen i dag, men här är bilder från Syster Ysters och Lillebrors sista skoldag i fredags. Under de 5,5 år vi varit här, har alla hemmavarande barn gått på vår lokala skola Hyde ES, djupt älskad av oss alla och redan saknad. Det här var skolan som tog emot oss med öppa armar när vi anlände i augusti 2007 och det här stället har betytt så oerhört mycket för oss. Via Hyde har vi lärt känna massor av vänner, både vuxna och barn. Skolan är verkligen väldigt speciell på många sätt. Fantastiska lärare, en otroligt engagerad rektor, föräldrar från stan's alla kanter och hörn. Hyde är definitivt en närmast perfekt symbol för Distriktet, här samsas männiksor med olika religioner, hudfärger, sociala förhållanden. De flesta är förstås "helamerikaner", men det internationella inslaget är stort. Under åren här har vi umgåtts med folk från Indien, Schweiz, Ukraina, Venezuela, Argentina, Vietnam, Finland, Kanada, England, Tyskland, Mongoliet, Sri Lanka, Sydafrika etc, etc...

Bilderna är från den sista julshowen vi bevittnade på Hyde samt Lillebror tillsammans  med kompis, sin lärare samt rektorn.

Jag minns fortfarande när brevet från Sidwell Friends School kom. Det var en vårdag och plötsligt hörde jag hur hustrun ropade - nej, skrek - på dottern.

"Oh My God! Du har kommit in på Sidwell!"

Ni får ursäkta om det här låter en aning skrytsamt, men SFS är utan tvekan den svåraste skolan att komma in på i Distriktet med omnejd. Populariteten har förstås inte minskat sedan Obama-familjen valde att placera sina två döttrar här. Ingen, varken hustrun, jag eller Syster Yster själv, förväntade sig därför att hon faktiskt skulle komma in. 

Men det gjorde hon. Tack vare utomordentliga testresultat, superbra betyg från Hyde, fantastiska omdömen från lärarna och en oerhört väl genomförd intervju med företrädare för SFS. Man må tycka vad man vill om att barn ska behöva konkurrera på det här sättet redan i unga år, men jag kan inte låta bli att vara stolt över tösen. Och såvitt jag kan bedöma upplevde hon ingen direkt press i samband med själva ansökningsförfarandet. Däremot är det en tuff skola att gå på. Oftast har hon suttit och pluggat två, tre timmar varje dag - plus helgerna. Ibland ännu mer. Då och då har det känts som att det är för mycket.

Men jag vet att hon kommer att sakna sitt plugg, lärarna och framförallt alla sina kompisar. På bilderna här nedan syns hon med några av dem när vi hämtade henne i fredags.    



Några julbilder

Dagarna har bara rusat fram och jag har inte hunnit ägna bloggen den uppmärksamhet den är värd. Här är dock lite bilder från självaste julafton - den sista på Dumbarton Street (såvitt vi vet). Tomten kom sedvanligt inramlande via bakdörren med sitt sedvanliga originella röda skägg och coola shades.

Mycket trevlig för en gammal man att ha alla sina barn samlade. 

God Jul till alla miljontals läsare av denna anspråkslösa blogg!

Vi firar Lillejulafton med att ta emot Big Brother, som landar i detta nu på Dulles International Airport. Första gången han flyger över Atlanten på egen hand (ja, en pilot eller två är väl med också). Hustrun och Lillebror är och hämtar honom. Dessutom ska vi ha big party för old friends i afton. Rapport kommer.

Så här ser det ut ett par timmar innan gästerna kommer:

Fredag i Distriktet

Fredag i Distriktet, sista fredagen före jul dessutom. Rätt bra tryck på sta'n med andra ord. Det var ytterst motvilligt som jag gav upp den parkeringsplats som jag lyckades få tag på tidigare i dag. Men det var inte så mycket att välja, Syster Yster och hennes polare skulle köras till ett party långt uppe i Maryland och när jag till slut kom tillbaka till Georgetown fanns det förstås inte en p-plats att uppbringa. Det blev ett par varv runt i grannskapet med stigande frustration. Men det löste sig till slut...

Annars har det mest handlat om skolavslutningar i dag. Återkommer med lite bilder och kommentarer. Men låt mig bara konstatera att Lillebrors play var hur bra som helst och att han var bäst. Och då är jag helt opartisk.

Äldste  sonen verkar redan ha anpassat sig till den amerikanska östkusttiden. Fattar inte hur han klarar att ställa om mat- och sovklockan så snabbt. Själv hade jag sannolikt varit både knäckt och totalt förvirrad om jag rest tillbaka 16 timmar i tiden. Han är liksom redan i morgon på något sätt. Fast ändå inte.

I morgon är det lördag och storhandling inför vår stora fest på söndag. Samma dag som Big Brother flyger in från Köbenhavn. Så då är alla mina barn samlade på samma kontinent, och till och med i smma hus, efter att ha varit tämligen utspridda i världen den gångna hösten...

Jag har packat den sista lunchboxen

Jag har gjort min sista lunchbox!

Tanken slog mig nu i afton, när Lillebror berättade att de skulle bli bjudna på pizza på skolan i morgon - den sista dagen i de amerikanska skolorna för våra kids.

I morgon eftermiddag, fredag, börjar nämligen the Winter Break. Sedan är det ingen skola förrän vi anlänt till Estocolmo en bit in i januari. Stort. Omvälvande. Smått nervöst.

Måtte det gå bra. Måte barnen gilla den svenska skolmaten.

I morgon blir det sedvanlig avslutningsshow på Lillebrors skola och därefter läge att dela ut diverse svenska chokladkartonger och dito souvenirer till lärare, rektor och annan personal.

Syster Yster ska inte ha någon särskild samling på skolan (hennes kompisar hade ju ett gigantiskt överrasknings- och avskedsparty för henne för ett par veckor sedan), men även hon tar med sig lite presenter till favvolärarna och rektorn i morgon bitti.

Annars ser vi fram mot att den äldste sonen kommer hem sent i kväll  efter sex veckor i Australien. Jag ska strax iväg och hämta honom borta på BWI, flygplatsen som ligger mellan Baltimore och DC. Stackarn kommer väl att vara totalt jetlaggad ett tag framöver. Om jag fattat det rätt så ligger Sydney 16 timmar före amerikansk västkusttid. Här är klockan just nu 22, vilket innebär att den 14 på eftermiddagen i morgon down under.

Very confusing.

Dr. Anders pratar germs

Kan inte motstå att kopiera ur senaste veckoinfon från vår kommunala skola. Svärfar jobbar på sin amerikanska karriär:

Fourth Grade Study of Germs!


Health Talk with Dr. Anders! We had a visit last week from Dr. Anders (Joel's grandfather) who works with the Center for Disease and Control Department to teach us more about our bodies and how to stay healthy. Our fourth graders have become experts in germs and bacteria through their latest science unit, Healthy Humans. In our discussion with Dr. Anders we talked about prevention, history of diseases, symptoms of diseases, and healthy habits. Thank you for sharing your knowledge, Dr. Anders!

Konsten att hålla koll på saker och ting

Få saker stör mig så mycket som när saker och ting försvinner. Jag blir irriterad, vrång och missmodig, frustrerad och inte sällan totalt galet fokuserad på att försöka hitta det där som är borta.

Då är det tur att jag har hustrun. Låt mig ta två exempel från denna onsdag.

1. Jag har alltsedan vi sålde lägenheten i Bromma med en stigande desperation försökt hitta köpeavtalet samt kvitton eller fakturor på de renoveringar som vi gjort i lägenheten. Det är ju så fiffigt att man kan dra av nedlagda kostnader för inköp och renoveringar och därmed slippa skatta för hela försäljningssumman. Jag har letat i veckor, först i Stockholm, sedan här i Distriktet. Jag har letat i pärmar, i lådor, i kartonger, i bokhyllor, i källare, i skåp, i kök, i garderober, i badrum samt under sängar. Ingen framgång. Förgäves. Så i dag, när jag beklagade mig, sa hustrun stillsamt: Har du kollat i den där mappen som är märkt "Hemmet"? Nä, sa jag och gick iväg och hämtade mappen. Naturligtvis fanns alla papper där. Det sparar oss sannolikt några hundra tusen kronor...
2. Sedan åkte vi iväg och handlade i eftermiddags. Jag köpte bland annat en finfin yxa med hickoryskaft (min julklapp till mig själv) och kände mig nöjd och belåten när vi gick ner till bilen i parkeringsgaraget och skulle åka iväg. jag famlade efter parkeringsbiljetten, som jag fått stämplad och validerad efter konstens alla regler. Den var borta. Puts väck.Jag stannade bilen igen, gick ut och letade igenom alla fickor, plånbok, tittade under sätet, i handsfacket, mellan stolarna, i fickorna igen. Förgäves. Biljetten var borta. Jag blev alltmer irriterad och hustrun, som känner mig rätt väl efter mer än 16 års äktenskap, sa stillsamt: Vill du att jag ska köra ut? Det är ju nämligen så att man måste visa upp den där vailderade biljetten för att komma ut ur garaget. Har man ingen biljett blir det dyrt. Jättedyrt. Jag fixar det här, sa hustrun och vi bytte plats och efter fem minuters intensiv övertalningskampanj gick p-vakten - motvilligt - med på att släppa ut oss utan att kräva de 26.50 dollar som det egentligen skulle kosta.

Var biljetten tog vägen? Det är ett mysterium. Min teori är att den lömskt försvann in i springa som finns där mittkonsollen övergår i instrumentbrädan.

Sensmoral: Håll koll på saker och ting, så slipper du bli frustrerad. Alternativ: Skaffa dig en partner med sans och vett.

Avskedsparty på Lillebrors skola

Hade precis skrivit ett helt och komplett inlägg. sannolikt mitt livs bästa. Och sedan lyckades jag trycka på fel knapp och raderade alltihop.

Fy bubblan. 

Här är i alla fall ett gäng bilder från eftermiddagen som bland annat ägnades åt ett rörande avskedsparty i Lillebrors klass. Hustrun och jag gick över lastade med cupcakes och äppeljuice och kartor och svenska flaggor.

Det går fort nu. Barnen har bara tre dagar kvar i sina respektive skolor. Det känns onekligen en smula vemodigt. Tänk att fem och ett halvt år kan gå så fort.

Här är några bilder från dagen. Visst ser Lillebror ut som en ung James Dean på utomhusbilden? Som en ren bonus visar jag också vår ursnygga gran, nästan färdigklädd inför julen. 

Granen på plats

Så är då ännu en punkt avklarad på at-göra-listan: julgranen står nu på plats i vardagsrummet. Syster Yster och jag tvekade inte utan slog till direkt på julmarknaden vid Whole Foods uppe i Tenley Town. Bild? Nja, jag väntar tills den är klädd. Men jag kan redan nu avslöja att den är grön och har en massa barr.

I övrigt har denna dag ägnats åt ömsom plugg, ömsom övrigt. Jag har skrivit klart en längre uppgift till min universitetskurs. Enda problemet är att jag inte kan skicka in den eftersom jag inte kan logga in på skolans webbplats av någon anledning. Rätt frustrerande.

Jag har även varit hos optikern och kollat synen. Förutom den sedvanliga närsyntheten och långsyntheten och astigmatismen, sågs (obs vits) inga spår av andra problem. Beställde dessutom två par nya glasögon för den modesta summan av 699 dollar. Men då är dom progressiva, antiflexbehandlade och jättesnygga. Dessutom tror jag inte att jag behöver ha några fler glasögon i mitt liv nu, eftersom jag är så gammal. De här får räcka.

Både på Lillebrors och Syster Ysters respektive skolor var det lite speciellt i morse. Några fler vakter och lite spända - eller snarare allvarliga - anletsdrag bland lärare och föräldrar. Hustrun hämtade Lillebror och berättade att hans fröken fick ett fång rosor av en förälder. Händelsen i Newtown har nog satt sin prägel på många skolor runt om i USA i dag. Och när jag gick till optikern så kunde jag konstatera att de officiella flaggorna fortfarande var på halv stång utanför brandstationer och bibliotek.

Kalas för Lillebror

Tioårs-party i går för Lillebror. Egentligen fyller han inte förrän den 4 januari, men just då är vi av allt att döma mitt uppe i en omfattande och sannolikt fullständigt kaotisk flytt, så vi passade på att ha kalas redan i går. I vanlig ordning blev det ytterst intensiva timmar - men kul. Och Lillebror själv var hur nöjd som helst, liksom även gästerna (ehuru något hesa), vilket ju rimligen är det viktigaste när det gäller event av det här slaget.

Sedan sist har vi även hunnit med Luciafirande på House of Sweden. Väldigt vackert och som en ren bonus - till vår totala förvåning -  framträdde barnens kompis F med underbar solosång. Hon är en av tre systrar som alla har gått på vår kommunala skola här i stadsdelen och som vi lärt känna väl genom åren. Pappa Mark var också på plats - påtagligt stolt över sin yngsta dotter. Hon är bara tio år, tösabiten. Jag pratade med henne efteråt och hon berättade att hon tidigare sjungit för bland andra "the Swedish queen".

Syster Yster har varit på den klassiska baletten The Nutcracker, som spelas på anrika Warner Theatre i centrala DC. Ett helt tjejgäng var där, eftersom deras kompis J är med i uppsättningen. Sedan sov i stort sett hela gänget över hos just J. Jag hämtade Syster Yster för någon timme sedan. Hon såg lite blek ut, de hade visst somnat runt 4.30 i morse...

I övrigt präglas fortfarande mycket av den hemska skjutningen i Newtown. Medierna här är fyllda av nyhetsartiklar, analyser, debattartiklar och mycket handlar förstås om huruvida det är dags att göra något åt de generellt sett liberala vapenlagarna i det här landet. Som vanligt är motståndet mot skärpta lagar stort från vissa håll, med grundargumentet: "Guns don't kill people, people kill people". 

Håhåjaja.  



 Vi började med pizza, sedan gick vi ut i parken...

...därefter cupcakes och sist presentöppning. Däremellan? Sedvanligt kalaskaos.

Fullständigt obegripligt

Nyheten om att en 20-årig man skjutit ihjäl uppemot 30 personer, varav 20 små barn, på en skola i Newtown Connecticut, är obegriplig, hemsk och fullständigt horribel.

Själv ägnade jag hela eftermiddagen åt att ta hand om Lillebror och tre av hans kompisar - de var lediga från skolan denna fredag. Vi stack ner till isrinken, barnen åkte och jag tänkte sitta och plugga i solens sken. Men det var onekligen svårt att fokusera på organiseringen av den svenska statens dualistiska förvaltningsmodell. Vi föräldar stod mest och pratade om skolskjutningen och i takt med att nyheterna flöt in i diverse smarta telefoner runt rinken, blev stämningen allt mer nedstämd.

När jag kom hem för en stund sedan hade båda barnens skolor skickat ut e-post om tragedin och på TV rapporterar förstås alla nationella kanaler direkt från Newtown.

Vilken vinterledighet för alla de drabbade. Jag orkar knappt ens tänka på det. Så outsägligt sorgligt och så komplett vansinnigt och meningslöst. Det går inte att komma ifrån att man åter reflekterar över de generösa vapenlagar som finns i det här landet. Jag vet att reglerna ser olika ut i olika delstater och hur det ser ut i just Connecticut har jag ingen riktig koll på. Men det är aldrig särskilt långt att åka för att komma till en stat där man varken frågar efter licens eller namn för att få köpa ett skjutvapen.

För vår del räcker det med att promenera över bron till Virgina. Det tar en kvart.

Svensk Damtidnings senaste nummer

Min nya favoritblaska Svensk Damtidning har fantastiska reportage i sitt senaste nummer. Läs om kronprinsessor, kungar och Ekots Washingtonkorrespondent.

Av respekt för upphovsrätten kan jag inte publicera bilder av den fantastiska artikeln, men... Gå och köp Sveriges bästa tidning, nu i en kiosk nära dig! Förutsatt att du bor i Sverige, alltså.



Körkonsert, Lucia och sista besöket på Dumbarton

Det börjar lacka mot jul, minsann. I går var det julkonsert på Syster Ysters skola. fast det kallas ju förstås inte julkonsert, eftersom inte alla firar jul. Men vackert var det och flera av låtarna hade tydligt jul-tema. Syster Ysters kör framförde sammanlagt fem låtar och hon var - helt opartiskt - bästa av alla.

Och om någon timme ska vi gå bort till House of Sweden och bli rörda över svenskt luciafirande med dito sång.

Annars är dagens stora händelse att svärmor och svärfar lämnat Distriktet. Det blev ett lite extra känslosamt farväl eftersom det av allt att döma var sista besöket i denna kåk. De hade räknat ut att de varit här sammanlagt tio gånger. Varenda besök har varit lika himla roliga och trevliga.

I morgon är Lillebror ledig från plugget. Vi får väl se om vi hittar på något kul.

Nu blir det santa lucia!

Vacker sång med Syster Ysters kör i går kväll.

 

Sannolikt sista besöket på Dumbarton Street. Svärmor och svärfar sitter nu i ett flygplan på väg mot ett snöigt och kallt Halmstad. 

Skridskoåkning i Distriktet

I brist på NHL-hockey (ligan är inte i gång på grund av en konflikt mellan spelarna och klubbägarna), tvingas man snöra på sig grillerna själv. Lämpligt nog har de gjort om den ganska anskrämliga fontänen nere vid hamnen till en riktigt läcker skridsko-oval. Där kan man skejta runt med Kennedy Art Center, Watergatekomplexet och Potomac-floden som rätt häftig fond.

Vi stack ner dit efter skolan i går och körde hårt med ett gäng kompisar ett par timmar. Hur kul som helst. Och Lillebror har utvecklats enormst snabbt på skridskorna. Det är bara en tidsfråga innan han är i Bäckstrooom-klass.

Temperaturen har sjunkit en aning och höll sig i går på måttliga tolv grader. Och fram mot kvällen sjönk den till bara några plusgrader, vilket ledde till att myndigheterna gick ut med köld-varning.

I övrigt är det full rulle. Precis som vanligt.

 Två blivande hockestjärnor på Georgetowns nya...

...skridsko-oval. Mycket trevligt att glida runt här med utsikt över floden. 

Lillebror trivdes som synes... 

...liksom mamma L och lillebror L

Framme i sommarvarmt DC

Från femton minusgrader till arton grader varmt på ett dygn. Det kan vara rätt stor temperaturskillnad mellan den svenska och den amerikanska huvudstaden.

Nu är jag lyckligt och väl framme i Distriktet. Färden över oceanen gick förhållandevis bra, även om den började en aning kinkigt. På grund av snöoväder ner i sörda Sverige och Danmark var nämligen min flight till den konglige by försinked rätt kraftigt. Men krisande SAS:s personal löste det smidigt och fick med mig på en tidigare avgång (se där nyttan med att vara på flygplatsen i god tid, en lärdom jag förvärvat på ett mycket konkret och smärtsamt sätt).

Så jag anlände till Kastrup i hyfsat god tid och eftersom även planet till DC var försenat, så var det alls ingen ko på isen. Eller på snön rättare sagt.

Hustrun och Lillebror tog emot på flygplatsen och väl framme i Georgetown väntade Syster Yster, svärmor och svärfar och en fantastisk middag. En synnerligen trevlig afton om än lite dimmig på grund av tidsomställningen. Runt halvt tio stupade jag i säng och vaknade pigg och utvilad klockan sex i morse. Min första uppgift var att följa Lillebror till skolan. Kul!

Back in Stockholm lämnade jag kvar gymnasiekillen - stackar'n har ju ett par veckor kvar innan det är dags för jullov... Han ansluter hit dagen före julafton. Och äldste sonen dyker för närvarande i Barriärrevet och verkar ha en jolly good time. Väntas tillbaka till the US runt den 20 december.

I veckan väntar bland annat körkonsert på Syster Ysters skola och Luciafirande på House of Sweden. Plus förstås en massa praktiskt fixande inför Den Stora Flytten.

Take care.

Snowmageddon in Stockholm

För några år sedan hade vi ett monumentalt snöoväder i Distriktet. Sta'n var lamslagen i en vecka, skolor och arbetsplatser var stängda, massor av folk var utan ström, bussar och tunnelbana stod stilla. Det kom att kallas snowmageddon.

Nu har Stockholm sin eget snowmageddon. På ett dygn har det kommit uppemot en halvmeter snö. Men det värsta är att vinden får snön att lägga sig i betydligt större och högre högar här och var. Följden märkte jag i morse, då tunnelbanan var rejält försenad. Bronma flygplats var helt stängd och på Arlanda var det bara ett fåtal plan som kunde lyfta. Pendel- och fjärrtåg ställdes in på löpande band.

Fast inomhus är det mysigt. Gymnasiekillen och jag har tänt våra julbelysningar och nu ska vi laga god mat tillsammans. Snön faller vackert utanför fönstren.

Lägenheten såld

Nu är vår kära lägenhet såld. Var skrev kontrakt i går eftermiddag. Allt gick väldigt fort, det tog bara en dryg vecka, och det känns både lite omtumlande och en aning sorgligt. Här i lyan har barnen tillbringat en del av sin uppväxt. Två av dem har börjat skolan (6-års) tvärs över gatan och de har lekt och härjat på gårdarna runt de tre husen i föreningen. I själva lägenheten finns spår här och där. På insidan av dörren till klädkammaren syns fortfarande markeringarna när vi mätte barnens längdutveckling. I ena sovrummet ritade Lillebror på väggen med vackra och färglada pennor. Strecken är kvar och går inte att få bort...

Nu ska vi ju inte flytta iväg i morgon direkt. Uppriktigt sagt vet vi inte riktigt när vi ska flytta, men förhoppningsvis någon gång i februari. Helst innan containern kommer inseglande från USA.

Den som lever får se.

Dagen har annars präglats av det stundande ovädret. En klass 2-varning har utfärdats för området runt den svenska huvudstaden. Det ska visst komma runt 30 cm snö de närmaste timmarna. Hur spännande som helst. Tur att man inte ska ut och resa. Men jag tror att jag låter cykeln stå i morgon. Lämpligt nog ska jag på en heldagskonferens om samhällets krisberedskap.

Flyttbestyr och skärgårdsdygn

Har precis kommit tillbaka till de västra förorterna efter ett härligt dygn ute i Nynäshamns skärgård tillsammans med brorsan. Gnistrande kallt, sprakande brasa, god mat och en massa nostalgisnack. Och som grädde på moset: filmen Hajen ("we gonna need a bigger boat") och ett glas whisky.

Uppe tidigt i morse, fantastiskt väder, sångsvanar sträckte förbi och två havsörnar jagade ute på fjärden. Trevlig första advent-helg, må jag säga.

Det drar ihop sig till definitiv flytt hem till Sweden. I början av januari går flyttlasset och dagarna fram till dess kommer antagligen vara mer eller mindre fyllda av bestyr.

Om en vecka är det dags att åka flygmaskinen över den atlantiska oceanen. Därifrån rapporteras att Syster Yster "utsattes" för ett surprise-party i fredags. Hon trodde att hon skulle hem på middag hemma hos en kompis. I själva verket hade runt 50 av hennes kompisar samlats för att fira av henne.

"Det var nästan lite läskigt", sa hon när jag pratade med henne tidigare i dag.

Vi planerar dessutom ha en baluns i Distriktet strax före jul på temat "hjälp oss tömma barskåpet". Enligt flyttbestämmelser får man visst inte ta med sig flytande, alkoholhaltiga drycker tillbaka till Sverige. Tur att vi inte byggt upp en vinkällare i staterna...

Nu ska jag gå ut och skotta fram bilen samt inhandla en adventljusstake. Konsum på Brommaplan säljer ut sådana till det helt rimliga priset 49:90.

Glad första advent alla miljontals bloggläsare!

Grattis Big Brother

Tänk att Big Brother, numera omdöpt till Gymnasiegrabben här i bloggspalterna, har fyllt lätt MC! Det är alltså 16 år sedan han föddes, lagom till kvart i fem-ekot den 28 november 1996. På Ystads BB.

Jag minns det som det var i går. 

I morse blev han traditionsenligt sjungen och hurrad för. Bland uppvaktarna fanns också småkusinerna och farbror och faster. 

Födelsedagen har annars präglats av världens oväder, med regn, blåst, kyla och en massa snö nu mot kvällen. Frågan är om det går att cykla i morgon eller om jag måste ta tricken. Fast jag har ju mina regnbyxor. 

Grattis grabben! Bilden är fem år gammal. 

Datorn är emot mig

Det har tame17 regnat hela dagen i det här landet där jag befinner mig och som ligger strax intill nordpolen. Det är så illa att jag kröp till korset och investerade i ett par regnbyxor. Eftersom jag fick en regnjacka i födelsedagspresent av min omstänksamma hustu (ja, jag fick en ipad mini också). så kan jag nu cykla till jobbet utan att bli blöt om varken skjorta eller byxa. Dock ej torrskodd, eftersom stövlar ännu inte ingår i min garderob.

Regnet och datastrul gör att mitt i vanliga fall så prima och genomglada humör inte riktigt är på topp just nu. Jag cyklade hem till brorsan och hans familj (där jag och gymnasiegrabben tillfälligtvis är inhysta) rätt tidigt i dag med målet att sitta i lugn och ro och göra klart diverse arbets- och studierelaterade uppgifter under eftermiddagelogga in sig, trots smartkort och allt. Ytterst irriterande. Utan tillgång till diverse nyckeldokument står jag hjälplös, värnlös och totalt handfallen.

Jag får trösta mig med att jag fått med beröm godkänt betyg på den första delkursen i statsvetenskap - därmed är en fjärdedel av kursen avklarad. Nu har jag tre dagar kvar till deadline för nästa inlämningsuppgift och jag har samlat en massa fakta och textutkast i ett särskilt dokument. Vilket jag således inte kan nå...

Det är ju attans så förargligt.

Om Augustpriset och annat

Grattis till Augustpriset Ingrid Carlberg! Hon fick priset för sin fantastiska bok om Raoul Wallenerg ("Det står ett rum här och väntar på dig", Norstedts 2012). Det känns lite skoj också för mig, eftersom jag bidrog en del till boken. Det var nämligen jag som, på Ingrids uppdrag, grävde djupt i diverse amerikanska arkiv på jakt efter gamla dokument om Wallenberg.

Ingrid är enormt driven, engagerad, noggrann och dessutom en hejdlöst skicklig skribent. Så priset är så himla välförtjänt!

I övrigt kan rapporteras att svägerskan och kusin L nu lämnar Distriktet (om jag inte tar alldeles fel så startar flygmaskinen i detta nu) och återvänder till Halmstad. De har ersatts av svärföräldrarna som ankom i lördags och stannar till Lucia. Jag räknar med att flyga över Atlanten om ett par veckor.

Sedan sist har även min släkting Larry Hagman avlidit. För oss i Hagmans-släkten kom det helt oväntat. Själv visste jag inte ens om att han var sjuk.

Annars präglas dessa dagar av jobb, studier och förberedelser inför gymnasiegrabbens 16-årsdag på onsdag. Tänk vad tiden går...

Lyckliga grabbar efter SHM-gig

Har precis varit och hämtat gymnasiekillen vid Friends Arena. Han och polaren W var hesa, trötta, törstiga och mycket lyckliga efter att ha hoppat till SHM i ett par timmar.

Borta i USA är det kalkonmiddag just nu. Hustrun är hemma hos de vänner som vi firat Thanksgiving med i fem år i rad. Tråkigt att missa det...  Fast svägerskan med dotter är med istället.

Nu är det bums i säng. I morgon är en annan dag.

Äntligen fredag.

Gais mot nya höjder

Som ett flertal vänliga människor redan påpekat via mejl och fb, så förlorade Gais med 1-8 i går kväll mot Hammarby (bandy). Inga knussligheter, rejäla grejer.

Hade själv vaga planer på att ta mig till Zinkens, men det föll på portföljbrist. Jag har faktiskt inte varit på en bandymatch i hela mitt liv, men när nu Gais gör vad man kan för att ge sporten nya dimensioner, så måste jag förstås råda bot på detta.

I övrigt kan rapporteras att det är Thanksgiving idag och att familjens amerikanska gren laddar upp inför en orgie i kalkon. Själv ska jag se till att gymnasiegrabben och hans polare W lyckligt och väl kommer hem från en konsert på nya Friendster Arena. Swedish House Mafia står på scen...

Intensiv helg med konkurshot

En intensiv helg närmar sig sitt slut. Mycket trevlig umgänge. I fredags var jag bjuden på tjejmiddag, i lördags var det jag som bjöd, men då var det nästan bara killar (en tjej, bara) och i dag var gymnasiegrabben och jag över hos brorsan och käkade het kycklingwok.

Däremellan har jag tvättat, handlat, städat, pluggat och kollat in fotboll (Bollklubben åter till allsvenskan!) och skidor på TV. Och nu i kväll följer jag med stort intresse utvecklingen för SAS - blir det konkurs eller inte? Frågan är rätt intressant för oss eftersom vi har en massa poäng som i så fall går upp i rök, antar jag. Dessutom föredrar vi att åka med Scandinavian över Atlanten, trippen via Köpenhamn är en av de bättre från vårt perspektiv.

I USA har för övrigt min svägerska med dotter - kusin L - precis anlänt till Dumbarton Street. Vilket flygbolag de åkte med? SAS...

Och apropå flyg så har äldste sonen lyckligt och väl ankommit till Sydney. Han mejlade kort att han skulle iväg och köpa solskyddsmedel, vilket möjligen indikerar att det är vackert väder down under.

I övrigt att rapportera: Översvämning i källaren i vårt amerikanska hus i fredags kväll. Expansionskärlet hade visst spruckit. Ännu oklart hur mycket som skadats, men en hel del tydligen. Inget roligt alls.

Äldste sonen mot andra sidan

I morgon är han framme om alla byten går som de ska. Äldste sonen sitter förhoppningsvis just nu på ett plan med riktning västerut. Slutmålet är Sydney, down under.

Det är väl ungefär så långt en son kan ta sig från en far, förutsatt att han fortfarande är kvar på Jordens yta.

Australien och jag har aldrig mötts. Däremot vat nitt gamla Haglöfs tält därnere en gång för en herrans massa år sedan. En av mina bästa polare lånade nämligen tältet för en liten tripp till outbacken. Jag minns att tältet kom tillbaka i trasor efter hårda umbäranden och flitigt användande i ett halvår. Det är sån't man får ta.

Sonen räknar med att stanna på andra sidan i någon månad. Sedan bär det av hemåt Sweden igen, via USA. Förhoppningsvis väntar studier därefter, han har ökat diverse kurser och program.

Själv är jag ju också student numera, pluggar statsvetenskap på halvfart. Det är faktiskt oförskämt kul. Nu läser vi om det svenska partiväsendet och jag ska skriva en uppsats om ett valfritt parti. Funderar starkt på att skriva om SD.

I övrigt en vacker dag här i utkanten av Europa. Sol, runt åtta grader och rätt trevligt på det hela taget.

Hemma i Distriktet förbereder sig familjen för fint besök på lördag: svägerskan flyger över från Halmstad, tillsammans med sin äldsta dotter, kusin L. Kul!

Pinsam fotbollsgala och jetlag

Slötittade på fotbollsgalan i måndags. Den var stundtals - ja, rätt ofta vid närmare eftertanke - så pinsam att jag var tvungen att byta kanal. Taffliga artister, ursusel sång (den där versionen av My Way... brrrr), fantasi- och talanglösa tacktal. Tyvärr missade jag Pia Sundhages framträdande av Dylands slagdänga "Times They are a-changing", det var sannolikt galans artistiska höjdpunkt.

Nåväl. Jag satt mest och funderade på vad Gais skulle kunna ha vunnit för pris. Titeln "Sämsta insats någonsin i allsvenskan"? Eller "Laget som vunnit minst antal matcher under en säsong"? Eller helt enkelt: "Allsvenskans sämsta fotbollslag genom tiderna"?

Tacktalet, då?

"Vi skulle vilja tacka vår nya tränare för detta. Utom honom hade vi inte stått här i dag. Sedan han kom till klubben har vi inte vunnit en enda match. ja, vi har faktiskt inte ens varit nära att vinna. Tack Jan Mak!"

Just nu sitter gymnasiegrabben och jag och kollar på Sverige-England på nya nationalarenan, som verkar rätt cool. Grabben ska dit nästa lördag, på Swedish House Mafia. Så då får han se stadion på riktigt. Själv funderar jag på att gå på bandyfinalen som ska gå där i mars någon gång.

Självklart med portfölj.

Jag skäms över att erkänna det, men jag har faktiskt aldrig varit på en enda bandymatch i hela mitt liv. Det vore ju rätt skoj om bandy-Gais lyckas ta sig till final ute i Solna.

Zlatan har just gjort 1-0 och Sverige spelar rätt bra så här långt.

Jag sitter och klipper en smula med ögonen. Trodde att jag klarat av jetlagen utan större problem. Men så slog den till den gångna natten. Jag vaknade klockan 2. Klarvaken. Låg och vred mig en stund, förgäves. Sedan gav jag upp, tände lampan och började läsa. Tre timmar senare lyckades jag slumra in, bara för att vakna av väckarklockan en dryg timme senare.

Det är väl åldern.

Back in Sweden

Gymnasiekillen och Åldringen har nått Sweden.

Resan till Stockholm gick hur bra som helst, men låt mig backa bandet en smula först. Innan vi stack från Distriktet hann vi nämligen kolla in Lillebrors sista match för säsongen. Han Penguins vann med omkring 10-0 och jag har ärligt talat aldrig sett grabben spela så bra någonsin. Två egna mål och runt fyra målgivande passningar. Dessutom en massa coola dribblingar och hörnor och finter och annat som hör fotbollen till.

Samtidigt var Syster Yster på sin skola föravskedsföreställningen på sin teaterpjäs.

Efter matchen körde hustrun oss till Dulles International Airport, där SAS-planet landade samtidigt som vi anlände. Puss- och kramkalas, inna  vi stack in i terminalen. Check-in och säkerhetskontroll klarades smidigt av på en kvart och planet lyfte på utsatt tid.

Efter en lika sömnlös natt som vanligt - jag kan inte sova på flygplan - landade vi i ett dimmigt och regnigt Köpenhamn. Bytet till Stockholmsplanet gick hur bra som helst. SAS är bäst. Alla rykten om bolagets kris kan dementeras, allting funkar hur bra som helst. Jag har sett det med mina egna ögon.

Vi tog flygbussen till S:t Eriksplan och sedan tunnelbana ut till vår västra förort. Uttröttade släpade vi våra våra tunga, stora väskor in i lyan och möttes av ballonger, serpentiner och champagne! Kompisarna Johan, Annika, Wille och Karro hade smyckat ut både hallen och köket. Vilken oerhört trevlig överraskning!

Nu är det söndagskväll. Grabben och Åldringen har båda sovit ett par timmar och det lär i vanlig ordning bli en förvirrad natt. Det där med jetlag har en tendens att bli värre med åren. Åtminstone för mig. Får se om jag orkar ta mig ur sängen i morgon bitti.

Sista kvällen i Distriktet

Min pendlar rullar på. I morgon är det åter dags att kliva in i flygmaskinen som ska ta gymnasiegrabben och mig över den atlantiska oceanen. Sedan åter DC några veckor senare.

Denna fredagskväll blev en perfekt avslutning, eftersom vi hann se Syster Ysters teaterföreställning. Fullsatt, bra stämning och hur bra som helst. Dottern var naturligtvis bäst, men även de andra skådisarna var urbra. Tyvärr fick man av någon obegriplig anledning inte plåta under själva uppsättningen, men jag brände av ett gäng bilder efter densamma.

I morgon blir det lagom att se Lillebrors sista match för säsongen innan vi måste bege oss ut till flygplatsen. Sedan vaknar vi utvilade och på gott humör i Köpenhamn strax efter kl 1 på natten, amerikansk tid. Vi har bara en timme på oss att byta plan, så jag räknar kallt med att vi missar anslutningen. Men det lösersig väl på något sätt.

Tack för de här två veckorna, Distriktet.

 Familjens skådis fångad mellan autografskrivande.

 Några av medskådisarna.

 Så här kan alltså en världsstjärna se ut back stage. Liksom en helt vanlig tjej.

 Två coola bröder som förstås var mäkta imponerade av Syster Ysters insats på tiljorna.

 Jo, dom är väldigt coola, som sagt.

 Trippelcoola, rentav.

Ja, coola var ordet.

Dagen efter i Distriktet

Obama rasade i DC-valet. Den här gången fick han bara 91,7 procent av rösterna, mot 92,7 för fyra år sedan. En kraftfull signal som tydligt visar att Distriktets medborgare är djupt missnöjda med den gångna mandatperioden.

Här är det annars lite dagen efter-stämning. Radiomänniskorna har gjort sitt och just nu plockar de ner 300 kilo teknisk utrustning. I kylskåpet står överbliven pizza och soptunnan är välfylld med diverse skräp. I morgon har Pedro fått ledigt och en riktig städfirma kommer hit för att göra fint.

Det lär behövas. Om jag inte hörde alldeles galet så har det passerat omkring 50 gäster här under det senaste dygnet. De sista gick för en knapp timme sedan.

Hustrun har varit i farten i runt 32 timmar i sträck, med bara två timmars sömn  natt. Fattar uppriktigt sagt inte hur hon orkar. Själv somnade jag innan Romney höll sitt förlust-tal för omkring tolv timmar sedan. Men jag hann i alla fall se hur valet slutade innan jag slocknade.

I dag är det kallt och rått här i DC. Tre av fyra barn är i skolan, gymnasiekillen stack över till sitt gamla plugg för ett par timmar sedan för att hälsa på gamla vänner. Dessutom var han (och jag) uppe i ottan eftersom han hade tid hos ortodontisten tidigt i morse.

Nu ska jag strax ta fram rullatorn och ta en tur på stan. Måste försöka bli av med några av de där junk-kalorierna som jag slängt i mig de senaste dagarna.

Election Day - glädje i Distriktet

Precis som för fyra år sedan sprang jag ner på M Street för att kolla in om befolkningen i Distriktet firar Obamas övertygande seger (ja, min blygsamhet förhindrar mig ifrån att berätta att jag sannolikt var först i världen med denna förutsägelse, baserad på en knivskarp analys).

Och visst firades det. Inte på samma sätt som 2008, då M Streets trottoarer var smockfulla och där bilar körde parad och tutade på gatan.

Denna afton var något mer stillsam, men några hundra personer sprang in mot Vita Huset under de rätt få minuter jag gick läns gatan. Och glädjen gick inte att ta fel på. Här är några lite suddiga bilder, tagna för några minuter sedan:

Election Day, val-tempen stiger

Det börjar bli riktigt spännande nu. Om några timmar stänger vallokalerna här i Distriktet och alla jag pratat med under dagen är väldigt osäkra på utgången.

Det kommer att bli en lång natt - eller tidig morgon rentav. Eller möjligen flera dagars väntan på det slutliga resultet. Fast jag tror att Barack Obama tar hem det här och mitt tips är att han till slut står med över 300 elektorsröster (det krävs 270 för att vinna).

Jag tog med mina äldsta söner på en promenad downtown mitt på dagen. Härligt väder. Kallt med klart. Här är lite bilder:

 

 Dom hade stängt av H Street strax intill Vita Huset. Oklar anledning, men det verkade som om det var av säkerhetskäl.

 Vi stötte på det här käcka gänget på södra sidan av huset...

 ...där julgranen står redo för kommande äventyr.

 Även Pennsylvania Avenue var avstängd av någon obegriplig anledning. Obama är ju inte ens hemma, han är uppe i Chicago och har valvaka.

 Min snygge äldste son njöt i solskenet.

Och hemma är det som vanligt full fart i studion. Sändningen okmmer att fortsätta hela natten och en bra bit in på morgonen, svensk tid.

Election day #2

Radion har invaderat vårt hem. Så här ser det ut just nu:

Election Day

Redan före klockan sju i morse ringlade kön rätt lång utanför vallokalen strax intill vårt hus och just nu, ett par timmar senare, står runt 300 personer och väntar tålmodigt på sin tur att rösta. Enligt de som står längst fram är kötiden omkring en timme. Jag ser kön utanför mitt fönster här där jag sitter och skriver och den rör på sig. Långsamt.

Återigen bekräftas bilden av amerikaner som ett tålmodigt och köande folk. Själv hade jag blivit galen av denna effektivitetsförlust... Samtidigt är det ju rätt stort att se att folk är beredda att ge rätt mycket för att utnyttja sin rösträtt.

Flera vänner stod och väntade i kön. Alla skulle förstås rösta på Obama. Förra valet fick han 93 procent av rösterna i Distriktet. Men valet handlar inte bara om presidenten. Här i DC handlar det också om lokalval. Däremot får man inte rösta i kongressvalet, eftersom man inte har någon representation i varken senaten eller representanhuset (dock någon form av "obervatörsmandat" i huset). Denna avsaknad av rösträtt är orsaken till (sannolikt) världens mest spridda protestskylt: 

"Taxation Without Representation" står det på varenda bil som är registrerad i DC. På nummerplåten... Vi har på vår. 

Valdagens inledning var rejält kylig i Distriktet. När jag körde dottern till skolan vid 7.30 var det bara två grader varmt och tydligen hade det varit frysgrader under natten.

Senare i dag blir det nog en promenad bort till Vita Huset. Måste ju kolla in läget. Här är lite bilder så länge: