Halvdeppig Happy Leap Day

Det har varit en halvdeppig Happy Leap Day (skottdag) så här långt. Det började regna exakt när barnen och jag gav oss ut klockan 7:30 i morse och sedan har det bara fortsatt. Mörkt är det också. Dock hyfsad temperatur, runt 13 grader. Det ska visst bli åska framåt kvällen, söger dom som kan sån't.

Det är vår andra Leap day här i USA, vilket innebär att Lillebror upplevt fler skottdagar här än i Sverige. Han var ju bara fyra år när vi flyttade hit. Och nu är han nio.

Skottdagen är ett konstigt påfund. Särskilt för dom som fyller år just denna dag. Vi har några stycken sådana i bekantskapskretsen. Min gamla ungdomsvän Maria, t ex. Hon fyller nog 13 år i dag, om jag räknar rätt. Trots att hon är ett år äldre än jag.

Det är konstigt.

Jag är skyldig er en rapport om gårdagens TV-äventyr. Caps spelade uruselt i ungefär 57 minuter av matchen, men lyckades få in två mål där på slutet och kvittera. Sedan vann man makalöst nog i förlängningen. Mitt Romney vann i både Arizona och Michigan. Nästa primärvalsanhalt är Super Tuesday (läs mer om detta och lite annat på min "proffsblogg" Amerika-reportage), då tio delstater går till val eller så kallade cacuses (nomeringsmöten).

Dokumentären om Amish-folket är inspelad, liksom sista avsnittet av Parenthood.

I övrigt: Jobb, jobb, jobb. Hustrun har hur mycket på gång som helst och hinner knappt sova. Jag inleder ett större projekt i morgon som lär sträcka sig över hela våren. Och kidsen strävar på med plugg, läxor och diverse aktiviteter. I helgen ska Big Brother spela på en jazzfestival. Syster Yster har körsång i the National Cathedral. Lillebror är medbjuden på en skidtur upp till bergen på söndag - jag funderar på att hänga med. Om det hinns med.

Slutligen lovade jag att ta några smygbilder från den där trädgården jag skrev om häromdagen. Tomten är på uppskattningsvis 1 000 kvadratmeter. Tyvärr är det svårt att ta bilder av trädgården eftersom den ligger en bra bit ovanför trottoarhöjd. Men kanske ni kan få en liten uppfattning av den, bilderna är tagna från vårt hus:

Framsidan och trappan upp från gatan. Rätt okej kåk...

Tomten och trädgården. Det är en stor häck i bortre delen, en del grusade gångar, massor av olika former av träd och buskar samt perenner av olika slag.

Alla dessa svåra TV-val

Alla dessa svåra val i livet.

I kväll är det jobbigt: En två timmar lång dokumentär om Amishfolket på PBS. Bevakning av primärvalsresultaten i Michigan och Arizona på nyhetskanalerna. Caps mot NY Islanders på CSN. Säsongens sista avsnitt av Parenthood på NBC. American Idol på Fox 5.

Ja, det sista programmet är ju inte jag så särskilt intresserad av. Men i alla fall. Jobbigt.

Så det blir nog en TV-kväll i kväll. Och lite zappande hit och dit. Dessutom har min hustru, som inte bara är en av världens vackraste och mest intelligenta kvinnor utan också är ett tekniskt geni, programmerat in digital bandning av både dokumentären och Parenthood.

Så det ska nog lösa sig, trots allt.

Några rader om grannens trädgård

Man märker att det börjar bli vår på allvar när grannens trädgårdsskötare plötsligt dyker upp i större mängder än vanligt.

Grannen har en stor trädgård för att vara Georgetown - i storlek ungefär som en normal svensk villatomt. Denna villatomt sysselsätter i snitt minst en person på heltid fem dagar i veckan.

Jag skojar inte.

Först och främst är det en kille som är där i stort sett dagligen, krattar, blåser bort löv, fixar och donar. Han är den fast anställda handymannen (hans fru fixar städning och annat inomhus). Sedan kommer det ett gäng träd- och buskexperter någon gång per månad. De beskär, ansar och klipper. De - fyra gubbar och två stora fordon, varav den ena var försedd med enorm flistugg - var här i slutet av förra veckan och jobbade intensivt i tre hela dagar.

Och i dag var det dags för ytterligare ett stort fordon och en trädgårdsgubbe: Sprutaren. Han drar ut sin stora slang, sätter på en extremt högljudd motor (någon form av högtrycksmaskin) och går sedan runt och sprutar omväxlande gift och gödselmedel i omkring fem timmar.

Samtidigt sitter jag och försöker träget jobba på. Som ni säkert redan känner till är det enkelfönster här i huset. Min arbetsplats är ett skrivbord i vårt sovrum. Bordet är placerat vid ett fönster. Fönstret vetter mot gatan. Det dånar. Det skallrar i fönstren. jag blir galen.

Jag har redan klagat och föreslagit att de borde skaffa sig någon form av ljuddämpning om de ska fortsätta spruta gödsel och gift med en monstermaskin tio meter från mitt skrivbord. Jag har pratat med själva Sprutaren. Jag har ringt företaget. Jag har mejlat företaget. Jag har hotat med att anmäla dom till kommunen. Jag har insinuerat att jag ska ta kontakt med en advokat.

Ingenting hjälper.

Sedan sticker Sprutaren efter en dags arbete och jag glömmer bort det. Tills det har gått en månad och den där gula tankbilen med helvetesmotorn åter står parkerad på gatan mitt emot.

Under ett par år löste jag detta arbetsmiljöproblem genom att flytta upp till Big Brothers skrivbord under dagtid. Hans fönster är mot gården och där är det lugnt och skönt. Numera använder han dock sitt skrivbord för studier och annat datarelaterat, så han får ha sitt bord i fred.

Också Syster Yster har sitt rum mot gården, men där är det ingen idé att sitta. Det går knappt att se skrivbordet under alla papper, klädhögar, muggar och glas, mjukisdjur, godispapper och tusen andra stora och små saker.

Så jag knyter näven i fickan och försöker tränga bort oljudet. Får trösta mig med att det inte är så ofta Sprutaren kommer.

Det märkligaste av allt är att grannens trädgård inte på något sätt ser särskilt fin eller speciell ut. Men det måste kosta en förmögenhet att hålla igång allt det där trädgårdsjobbet.

En annan märklig sak är att jag aldrig någonsin sett grannen (varken herrn eller frun) ute i sin trädgård. Överhuvudtaget syns dom väldigt sällan. Enligt en annan granne bor de numera mest nere i Florida... Och det är klart, jag förstår att de inte står ut med det där oljudet.

Det gör inte jag heller.

Heroisk insats i Distriktet

Efter en helt sanslös och heroisk insats denna söndag, lyckades jag uppnå veckans mål: 20 bortcyklade Samuel Adams. Men det krävdes en timme och 17 minuter på träningscykeln nere i källaren, bredvid värmepannan. Eller exakt lika lång tid som CD:n The Best of Talking Heads, som jag körde in i Syster Ysters bergsprängare (som jag lånade med mig ner i gymmet - säg inget till henne om det).

Eftersom det inte blev någon träning i går låg jag lite efter i min träningskalender. Vilket innebar att var tvungen att cykla motsvarande sju Sam Adams för att nå till veckans mål. Jag kan meddela att sju Sam Adams motsvarar 1 120 kalorier. Eller ganska exakt ett helt maratonlopp - 42 kilometer.

Men jag klarade det!

I går var vi på fest hemma hos några kompisar. Ytterst trevligt, massor av god mat, vin och som grädde på moset: en härlig och kaloririk efterättskaka. Vi kom inte hem förrän framåt småtimmarna. Men likt förbaskat vaknade jag i arla morgonstund och kunde inte somna om.

Märkligt.

Denna söndag har ägnats åt allehanda verksamheter - körning av dottern hit och dit, stöd för Big Brothers studier i svenska (han pluggar på distans för att få svensk behörighet till gymnasiet, vilket innebär att helgerna numera präglas av svensk-plugg), eget arbete, träningen som sagt, Syster Ysters kyrkjobb samt annat smått och gott.

Nu har vi precis avnjutit en fantastisk god kycklingrätt i saffransås med ris. Pedro är en synnerligen begåvad kock, sanna mina ord.

Vilket klipp i Distriktet!

Det har varit en riktig blåsdag i Distriktet, vilket dock inte hindrade Lillebror från att ge sig ut och åka skridskor klockan sju i morse tillsammans med sin kompis. Han var en aning trött när jag sedan hämtade honom vid 11-tiden. Det hade förstås blivit en sen kväll, sleep over och allt...

Annars bjöd denna dag på en tur till Alexandria, Virginia, där vi bland annat hade ett möte med hustruns revisor samt passade på att handla och tanka - bensinen är betydligt billigare i Virginia och om jag inte alldeles tar fel är även maten det.

Och innan dess gick Lillebror och jag till Nello's för en hårklipp. Som vanligt ville grabben ha det så kort som möjligt. I motsats till resten av världen så är han inte särskilt förtjust i sina vackra lockar. Ju kortare desto rakare. Resultet redovisas nedan.

Nu ska vi iväg på party, hela gänget.

Nyklippt!

Om barnens skridskokompetens

Äntligen fredag.

Lillebror stack iväg på en sleepover direkt efter skolan, med skridskor och hjälm i packningen: Han har en kompis som spelar hockey och nu ska han få pröva på. Kul!

Jag har lite dåligt samvete för mina barns bristande skridskokompetens. När jag växte upp i Småland på 1960- och 70-talet var det helt naturligt att åka skridskor och lira hockey på vintern. Detta var - nota bene - innan klimatförändringarna ändrade förutsättningarna för vintersport av allehanda slag. På min tid hade vi förvisso en eller annan grön vinter, men oftast var det kallt och is och snö. Insjöar, dammar och grusplaner (vattnade av fritidsförvaltningen) frös till och det var inga problem att hitta spontana möjligheter att åka skridskor eller spela hockey tillsammans med kompisar efter plugget eller på helgerna.

Dessutom fanns det generöst med allmänhetens åkning i ishallar och på uterinkar.

Men det var då, det.

När min äldste son växte upp i Skåne fanns det inte hockeyrink på fem mils avstånd. Vi åkte lite skridskor när vi åkte upp till mina föräldrar i Stockholm eller Oskarshamn någon gång då och då. I övrigt aldrig.

Och likadant är det med de tre hemmavarande kidsen här i Distriktet. Is? Finns liksom inte här. Det har väl i snitt blivit en skridskodag (= två timmar) per år sedan vi flyttade hit. Inte konstigt att de alla är som Bambi på hal is när de någon gång snörar på sig skridskor och beger sig ut på det där hala och hårda underlaget.

Här i Distriktet är det komplicerat att åka skridskor. Spontanåkning finns inte på kartan. Det finns ingen rink i vår närhet. Den närmaste är i Pentagon City, en halvtimme härifrån med tunnelbanan. Och det är dyrt. Först ska man betala en rejäl slant för en timmes åkning. Och sedan lika mycket för att hyra skridskor. En timmes skridskoåkning för hela familjen kostar runt 50 dollar (350 kronor).

Frågan är om det är värt det.

I övrigt kan rapporteras att Pedro städat klart hela huset, att er ödmjuke bloggare cyklat bort ytterligare två flaskor öl samt att kvällens middag var fantastiskt god; saffranssås med rökt lax, skaldjur, citron, broccoli, rödlök och färgglad pasta därtill. Samt ett och annat glas vitt vin.

Sam Adams-matematik

Måndag: fyra flaskor Samuel Adams
Tisdag: två flaskor Samuel Adams
Onsdag: tre flaskor Samuel Adams
Torsdag: två flaskor Samuel Adams

Sammanlagt elva flaskor öl på fyra dagar. Inte så pjåkigt, jag är riktigt nöjd. Och då är det ändå helgen kvar...

Jag pratar naturligtvis om min träningsdos denna vecka. Har börjat räkna träningspassen i antal ölflaskor. En flaska Samuel Adams är lika med 160 kalorier som är lika med omkring elva minuters cykling på träningsbiken nere vid värmapannan, på sjuans motstånd. Varje flaska motsvarar omkring sex kilometers sträcka.

Eller med andra ord: I måndags cyklade jag runt 25 kilometer på runt 45 minuter och brände 640 kalorier. Eller fyra flaskor Samuel Adams.

Hur många öl jag druckit under dessa dagar? Inte en enda. Jag ligger alltså rejält på plus inför helgen. Om jag kan klara av att cykla motsvarande nio flaskor till (=tre per i snitt under resterande dagar den här veckan), så kan jag unna mig 20 flaskor Samuel Adams på söndagskvällen och ändå gå plus minus noll!

Fantastiskt.

I övrigt? Vi har på det hela taget haft en fantastisk dag i Distriktet med över 20 grader varmt och strålande solsken på eftermiddagen. Och Caps förlorade förstås gårdagens match mot Senatorerna från Ottawa. Obegripligt nog får dock coachen stanna kvar, åtminstone ett tag till som det verkar.

Svensk sommarvärme i Distriktet

Vädret här i Distriktet är snarlikt en svensk sommar: Runt 18 grader i dag på eftermiddagen och i morgon ska det visst bli drygt 20... Därför kändes det helt logiskt att jag satt och följde GAIS-matchen via twitter från amerikansk lunchtid. Även om vädret i Borås (motståndaren i träningsmatchen var Elfsborgs IF) inte var direkt fotbollsmässigt. Tydligen rejält oväder.

"Ärligt, jag tror ingen tycket det är kul att spela", som rapportören sammanfattade läget.

Hur det gick? 0-0. GAIS är fortfarande obesegrat detta år.

Detsamma gäller inte Caps (jag pratar NHL-hockey här), som senast förlorade med 0-5 mot bottenlaget Hurrikanerna. I kväll väntar Senatorerna från Ottowa. Blir det förlust där, så kan det vara bye bye för coachen Dale Hunter.

I övrigt denna underbara vårdag: Syster Yster travade iväg i morse med en stor poster som hon gjort på temat "African American History" - februari är nämligen Black History Month här i USA. En inte helt okontroversiell företeelse. Läs mer på min "proffsblogg" Amerika-reportage.

Om sambandet mellan Mardi Gras och semlor

Man lär sig så länge man lever.

Det var först i dag som jag insåg att Mardi Gras är samma sak som Fat Tuesday. Eller fettisdagen på svenska.

Därmed fattar jag även sambandet mellan semlor och karnevalsfirande. Frågan är bara var det svenska sportlovet kommer in i detta sammanhang.

Jag trodde länge att Mardi Gras var något speciellt för februarikarnevalen i New Orleans och då särskilt i de franska kvarteren där. Någonstans i bakhuvudet hade jag väl en vag aning om att karnivalsfirande i allmänhet hade något med religion och kristendom att göra.

Nu har jag fått ihop logiken. Det är slut på lidande, mörker och fastande. Läge för party. Dans. Mat. Semlor. Dryck. Lust. Ljus. Vår. (Uppdatering: Nähä, först kommer festen sedan lidandet enligt en vanligtvis välunderrättad källa. Känns lite bakvänt, men jag är ingen expert på religion och lidande. Däremot är jag rätt bra på att njuta.)

Nere i Brasilien berättar svägerskan om den synnerligen klassiska karnevalen i Rio. Hon och familjen verkar ha det bra...

Så värst mycket partystämning kan jag inte hitta i Distriktet. Denna tisdag är som vilken tisdag som helst, förutom att den är som en måndag eftersom kidsen var lediga i går. Däremot är det behaglig temperatur, strax över tolv grader just nu. Det ska visst bli ännu varmare senare i veckan.

Jag ägnade drygt 20 minuter av min lunchrast åt att cykla bort två flaskor Sam Adams. Ligger lite efter på grund av helgens förlustelser. Men nu är det karaktär och disciplin som gäller igen.

Dessutom fick jag säga till Pedro på skarpen i förmiddags, så nu är det städat i åtminstone en tredjedel av huset.

Bowling on President's Day

Den gångna helgen var en långhelg här i USA och den har bara liksom rusta förbi.

I fredags hade vi en sällsynt trevlig middag med ett sällsynt trevligt gäng vänner. Framförallt var Barbara och John och deras kids här. De bor numera i Boston och var en av de första familjerna vi lärde känna när vi flyttade hit för snart fem år sedan. Sedan har vi hållit kontakten. De har varit här och hälsat på några gånger och förra sommaren åkte vi till dom och gjorde Boston i några dagar.

Nu var de här för att hälsa på oss och Johns syster, som precis flyttat hit efter att ha bott många år i Texas. Barnen, plus ytterligare en av Syster Ysters kompisar, stannade hos oss hela helgen och vi har gjort än det ena, än det andra och haft väldigt skojigt.

I dag, måndag, var det President's Day och jag tog med ett gäng kids och bowlade på eftermiddagen. Jag hade utlovat nytt personligt rekord, kände mig i väldigt bra form. Har aldrig lyckats ta mig över 200 poäng, har som bästa haft runt 180.

Nu skulle det äntligen ske. Jag hade ju tränat en hel del på barnens TV-spel.

Men det gick inget vidare. I första serien orkade jag inte ens över 100 poäng. Blev slagen av samliga barn. Banan var helt klart sned, lutade ner mot vänster. Kloten var ojämna. Käglorna för tunga. Fägsättningen fel.

Andra serien också katastrof: 109. Tyckte att banan lutade allt mer.

Tredje serien något bättre. Stänkte in tre strikes och ett par spärrar. 146 poäng.

Nånå.

Caps spelar sämre än någonsin och håller just på att förlora mot ett annat losergäng: Hurrikanerna från Norra Carolinerna. Slutspelet ser allt mer avslägset ut.

Däremot spelar min grönsvarta hjältar bra: Andra raka försäsongssegern i går. Ser bra ut. Så det går säkert åt skogen när den riktiga säsongen drar igång.

Barnbordet vid fredagsmiddagen hemma hos oss. Synnerligen sympatisk afton.

Glatt bowlinggäng.

Mellan liv och död i Distriktet

Det är inte långt mellan harmoni och katastrof. Eller mellan liv och död.

Det slog mig i förmiddags. Jag hade just lämnat tjejerna nere vid M Street, Syster Yster och två av hennes kompisar skulle göra stan på egen hand, och eftersom vädret var vårlikt och synnerligen trevligt bestämde jag mig för att ta mig en promenad ner till floden. Jag njöt av utsikten över floden och solen. Massor av folk flanerade längs kajen och nere vid Washington Harbor hade barerna redan öppnat och falk satt ute, lapade sol, läppjade på öl eller kaffe.

Borta vid Thompsons Boathouse stod ett par brandbilar. Jag tänkte inte närmare på det. Tänkte att brandmännen var på rast och satt på kajkanten med varsin glass...

Så såg jag att baksidan av House of Sweden var avspärrat. Och sedan såg jag att det låg ett bylte under ett vitt plastskynke på den smala gångstigen på andra sidan Rock Creek, runt 25 meter ifrån mig. Ett par poliser stod bredvid. Först fattade jag inte vad det var. Sedan insåg jag att det var ett par skor som stack fram under ena änden av skynket.

Det var en människokropp som låg där. En död kvinna som någon sett flyta i vattnet och som nu dragits upp på land och låg där i väntan på ambulans och transport in till ett bårhus.

På andra sidan House of Sweden pågick våren för fullt. Men plötsligt kändes det som om temperaturen sjönk några grader. Jag huttrade till. Och gick vidare.

Inte sov jag till tolv när jag var tonåring

Big Brother är ledig denna fredag, vilket innebar att man inte såg skymten av honom före lunch.

Värst vad de sover nuförtiden, tonåringarna. Annat var det på min tid. När jag var 13 år började jag jobba på posten, vilket innebar uppstigning klockan fem på morgonen varenda lördag, sommar som vinter. Och på söndagsmorgnarna var det oftast någon ball exkursion - jag var aktiv i Fältbiologerna och var ute för jämnan och kollade in fanerogamer och kryptogamer och insekter och fåglar och annat stort och smått i naturen.

Inte hade jag tid att sova, inte.

Fast i ärlighetens namn hände det nog en och annan gång att jag låg och kvartade till lunchtid, jag med. Om jag var ledig och inte hade något på agendan. Särskilt på somrarna, förstås.

Numera vaknar jag oftast runt 7.30 om jag inte ställer klockan. Det spelar ingen större roll när jag går och lägger mig, det är som om min kropp är programmerad att vakna just runt 7:30.

Ibland, på helgerna, lyckas jag övertala kroppen att somna om. Men ofta tar jag fram en bok och ligger och läser i godan ro i sängvärmen. På vardagarna är det dock uppstigning runt 6:50 vareviga dag - utan föregående bokläsning.

Nå, nå.

I kväll ser jag fram mot att träffa ett gäng gamla goda vänner från när och fjärran. Vi ska ha middag för 17 personer och jag ska snart avrunda här, gå ner i köket och marinera en massa kycklingfiléer.

Trevlig helg på er alla - hoppas ni får sova ut ordentligt!

Många handskakningar för Michelle Obama

Att vara First Lady i Vita Huset är inte bara att glida fram på en räkmacka, minsann.

Jag följer Vita Husets kvitter (twitter) och fick åp så sätt reda på att Michelle Obama skulle överraska en guidad tur i kåken i dag genom att själv dyka upp, tillsammans med the first dog, Bo.

Allt visades naturligtvis live på webb-TV.

Så jag surfade in via länken på kvittret och tänkte inte så mycket mer på det eftersom sändningen ännu inte börjat. jag jobbade på med mina projekt i godan ro. Så hörde jag plötsligt röster strömma ut från datamaskinens högtalare och jag klickade fram det där fönstret - sändningen hade just börjat och man kunde se hur Michelle Obama stod liksom bakom en dörr och väntade tillsammans med vovven. Samtidigt närmade sig intet ont anande turande turister. Som naturligtvis blev alldeles till sig och häpna när de fick se rikets första dam i egen hög person plötsligt stå framför dom.

Nå, det var ju kul att kolla i några minuter. Sedan tog jag åter upp mina dokument och fortsatte vara nyttig, medan Vita Huset-streamingen rullade på i bakgrunden. Och rullade på. Och rullade på.

Det visade sig vara en rätt stor grupp turister som guidades runt i Vita Huset. Michelle Obama skakade hand (eller handskakade som vår kung brukar säga när han inte vänder ett blad), kramade och klappade små barn på kinden i en och en halv timme.

En och en halv timme. Ständigt leende, ständigt med någon personlig replik till var och en (om så bara "And where are you from?"). Jag vet inte hur många hon handskakade, men en uppskattning (utifrån att hon ägnade varje person i snitt fyra sekunder) är att hon hälsade på mer än tusen personer.

Jag undrar om hon tvättade händerna efteråt...

Jag har personligen inte handskakat Michelle Obama, trots att vi har barn i samma klass. Jag har inte heller handskakat maken, the Prez. Det närmaste jag kommit är att jag pratat med senator Dodd några gånger. Han ställde ju faktiskt upp i presidentvalet förra gången det begav sig. Och så har jag kramat Michelle Obamas stabschef.

Inte en enda dag i pulkabacken

Nä, det blir nog ingen riktigt vinter i Distriktet i år. I dag var det ännu en dag med runt tolv grader varmt och strålande sol. Det ser ut att bli det första året sedan vi flyttade hit utan en enda dag i pulkabacken uppe i Montrose Park...

Eftersom jag cyklade bort tre Samuel Adams nere i gymmet vid lunchtid, övergav jag familjen på kvällen och unnade jag mig tre öl tillsammans med polaren Sven på det nya stället District Commons, ett längre stenkast från hemmet. Mycket trevligt, må jag säga.

Sven och hans fru flyttade för övrigt hit mitt under ett av det värsta snöovädren som upplevts i Distriktet i modern tid - det som kallas Snowmageddon i folkmun och som totalt lamslog regionen i en vecka för drygt två år sedan. Det är onekligen lite skillnad jämfört med den här vintern.

I övrigt att rapportera: Washington Post skrev i dag (inte helt oväntat) om krisen för Caps. Enligt tidningen måste det komma in ett gäng nya spelare. Snabbt. Men jag tror inte det är lösningen. Byt ut tränaren istället, mot någon som kan ge laget lite kreativa spelidéer. Dale Hunters taktik verkar enbart handla om att "get the puck in deep" och jaga efter den.

Annars mest bara jobb och skola på alla håll och kanter.

En riktig Valentine's Day Date Night

Världens vackraste hustru och jag efter aftonens date.

Jag vet inte vad det är, men jag blir alltmer romantiskt lagd ju äldre jag blir. Så jag sa faktiskt ja när hustrun frågade om hon fick boka bord för oss på en trevlig och romantisk restaurang på självaste Alla Hjärtans Dag.

För att se presentabel ut, så gick jag iväg till Nello för en hårklipp på eftermiddagen. Nello var lika pratsam som vanligt och vi avhandlade allt från hur man bäst fångar råttor till hur mycket min halvakustiska Hagströms-gitarr (Viking I, den med "fenderhuvud") kan vara värd i USA. Elvis hade ju en sådan.

Så var det då dags för vår date night och ett finfint fönsterbord för två stod dukat och klart. Vi inledde med varsin drink och tittade varandra djupt i ögonen och hustrun fick en ros av mig (tidigare hade hon dessutom fått en chokladask).

Sedan kom varmrätterna och plötsligt hade det gått en och en halv timme och det var dags att vandra hem till barnen igen.

Ack så kort, men ack så trevligt. Man borde nog tillåta sig att ha fler date nights.

Vi laddar upp inför VD

Cyklade bort två öl nere på cykeln bredvid värmepannan i förmiddags. Välbehövligt efter helgens intensiva godisätande. Sedan tog hustrun och jag dessutom en promenad i det vackra vädret. Så nu är jag på gång igen.

Måste fixa ett nytt hål i svångremmen.

Annars är det mest Valentine's Day (VD) som gäller här i Amerika. Som vanligt ska skolbarnen utbyta små presenter och kort och Lillebror har precis skrivit runt 25 personliga små meddelanden till sina klasskompisar och lärare. En trevlig sedvänja, även om många - enligt klassisk amerikansk genvägsmodell - bara skriver ner namnet på mottagaren på de i övrigt färdiggjorda korten.

Hustrun och jag planerar att gå ut och äta en romantisk middag. En riktig date night. Utan kids. Bordet är bokat.

I övrigt har denna måndag bjudit på jobb, en smula städning samt tillagning av en otroligt god vegetarisk tomatröra, serverad med organisk spagetti.

Nu är det hockeymatch på TV:n. Caps ligger under med 0-2 mot hajarna från San José och spelar tämligen uruselt. Allt är precis som vanligt, med andra ord. Alltmer pekar mot att laget missar slutspelet och jag tror att det är en tidsfråga innan den nya coachen Dale Hunter får gå, han med. Den förra coachen, Bruce Boudreau, gör för övrigt succé i bottenlaget Anaheim Ducks. Laget har plockat mängder med poäng de senaste månaderna.

Så kan det gå.

Sanslöst kallt uppe i Appalacherna

Svinkallt. Rysskyla in America.

Jag brukar raljera över washingtonbornas känsla för snö. Så fort det kommer mer än några centimeter eller blir ett par minusgrader så råder det undantagstillstånd, arbetsplatser och skolor stängs och folk hamstrar vilt i affärerna.

Men jag kan inte raljera över appalachbornas inställning till varken minusgrader eller snö. Eller smöstorm.

Barnen och jag stack tidigt på lördag morgon och efter den obligatoriska felkörningen (varför kan jag inte nedlåta mig till att faktiskt använda GPS:en i bilen?) så började vi klättra uppåt bergen framåt förmiddagen. Nere i Distriktet var det runt sex grader varmt när vi startade, men temperaturen sjönk för varje hundra meter vi kom uppåt och snart var det minusgrader och snöfall. När vi började närma oss slutmålet så var det tolv minusgrader och full snöstorm - stormstyrka i byarna.

Vi inledde med en lunch och diskuterade om vi överhuvudtaget skulle palla med att åka några skidor denna dag. Jag tog en kort promenad och fann snabbt svaret: Nej.

Det var ungefär lika skönt som Nordpolen i november. Jag tror inte att vi hade överlevt en halvtimme i det vädret.

Så vi checkade in på hotellet, badade i poolen och låg sedan på våra sängar och åt godis, kollade på TV, läste gick ner och käkade, shoppade lite skidprylar. Allt medan stormen ven utanför fönstren. Det var rätt skönt att vara inne.

Så blev det söndag och vi var uppe tidigt och körde igång med skidåkningen när liftarna öppnade vid nio. Fortfarande rejält kallt och fruktansvärt blåsigt, men vi försökte hitta några nedfarter i hyfsad lä och tidvis var det riktigt bra. Fast vi tog rätt många värmepauser inomhus...

Efter knappt fem timmar hade kidsen fått nog (de var tappra som fixade det så länge). Jag placerade dom på ett varmt ställe och körde hårt på egen hand i de svarta pisterna i någon timme. Hur kul som helst, men oj vad det sved i kinderna! Inte så konstigt, för det var elva minusgrader enligt biltermometern. Lägg till minst lika nycker som kyleffekt på grund av vinden, så fattar ni läget.

Tyvärr var det så kallt att jag aldrig fixade att ta bilder - det var inget kul att ta av vantarna. Men nu är vi hemma i Distriktet igen. Och här är det rena värmeböljan, bara ett par minusgrader. Inget att snacka om för bergsfolk som vi.

Nu får det gärna bli vår och 25 grader varmt i morgon. Jag har haft tillräckligt med vinter.

På väg upp mot bergen

Det kan bli lite stilla på bloggen några dagar framöver på grund av den kommande skidresan. Vi sticker i morgon bitti och är tillbaka söndag kväll igen. Jag är osäker på om det finns någon internetanslutning däruppe i Appalacherna.

Ni som kan er "Deliverence" (filmen) vet vad jag pratar om.

Man kan väl säga att teknikutvecklingen inte går så fort däruppe. Om det inte handlar om skjutvapen.

Här nere i de intellektuella låglandet är det fortsatt vårlikt, även om temeperturen fallit en del på sistone. Just nu är det faktiskt bara elva plusgrader, men det är tillräckligt för att krokusen ska slå ut (se bildbevis nedan).

Nu ska jag strax iväg och hämta kids. Fredagseftermiddagen och -kvällen är en logistisk utmaning. Två av tre hemmavarande barn ska på två olika fester. Dessutom är hustrun på en konferens, vi har lovat att hjälpa till med diverse saker på dotterns skola i eftermiddag och hustrun och jag ska dessutom på party någon gång mellan allt ihop.

Så jag får tillönska er alla tiotusentals läsare en ytterst trevlig helg.

Vackert på vår bakgård. Jag tog bilden alldeles nyss.

Storhetstiden över för Caps

Har märkt att jag inte alls är lika intresserad av NHL-hockey sedan Backstrooom blev skadad. Det är kul att se honom spela och han är en gudabenådad hockeylirare, det fattar t o m jag som egentligen inte är sådär våldsamt intresserad av denna märkliga sport där man åker fram på ett par skenor på fuset vatten och jagar en hård svart sak med en konstig pinne i händerna.

Enligt en intervju i Arbetarbladet, Gävle (Nicklas Bäckströms hometown), så verkar det som han är borta resten av säsongen. Möjligen är han tillbaka till slutspelet, förutsatt förstås att Caps fixar att ta sig vidare till slutspel vilket ser rätt osäkert ut för närvarande. Han har redan varit borta i fem veckor efter att ha fått en hjärnskakning på grund av en tackling mot huvudet.

Tråkigt för grabben, tråkigt för oss Caps-fans och tråkigt för laget - Backstrooom ledde klubbens poängliga överlägset när han skakades.

Det känns som om Capitals haft sina bästa år med det här laget. Många av de andra klubbarna är helt enkelt väldigt mycket bättre. Många gamla Caps-spelare har försvunnit, bytts bort eller inte fått nya kontrakt, och de nya som tillkommit har inte direkt gjort någon succé (med något undantag). Ovetjkin är långt ifrån lika bra som han var fram till för ett par år sedan. Semin är direkt dålig, Green är mest skadad och målvakterna har varit riktigt urusla emellanåt (även om Voukon har spelat bättre nu mot slutet).

Caps hade potential att vinna Stanley Cup under några år - om de inte så totalt fallit ihop i slutspelet första respektive andra omgång. I grundserien tillhörde de definitivt ett av de tre bästa lagen i hela NHL under säsongerna 08/09, 09/10 samt 10/11.

Jag får vara tacksam över att ha fått vara med under de här åren. Vi har sett massor av riktigt bra matcher både live på Verizon Center och via TV.

Jag tror att storhetstiden är över för huvudstadens hockeygäng. Och det är symptomatiskt att eran tar slut just när Backstrooom är långtidsskadad.

Det är bara att hoppas att jag har fel. Det vore onekligen kul om Caps kan lyckas vända på det här och faktiskt ta sig till slutspel. Klubben har aldrig vunnit Stanley Cup.

Och därmed var det slut från sportstudion denna torsdag.

Tankar om kalorier i väntan på snökaos

I går var det vårkänslor, i dag hopar sig tunga moln över Distriktet. I radion i morse varnade man för snöfall framåt sen eftermiddag, kväll. Således har en del skolor i Distriktet ställt in sina "after school"-aktiviteter denna onsdag.

Med tanke på att det fortfarande är uppemot nio grader varmt enligt termometern utanför fönstret där jag sitter, har jag svårt att tänka mig att eventuell snö skulle åstadkomma några större problem. Men det är klart, temperaturen kan falla snabbt. Lika bra att ställa in sig på totalt snökaos.

Har återupptagit cykelträningen efter ett par dagars uppehåll. Cyklade bort två flaskor Samuel Adams (320 kalorier) på lite drygt 20 minuter. Då höll jag hög fart rakt igenom, omkring 36 km/h i snitt.

Frågan är om öl är värd denna insats.

Ett glas vin innehåller ungefär lika många kalorier som en flaska Sam Adams, dvs runt 160. En drink, t ex en GT (drygt två dl), ligger på 200. För oss som gillar margarita är kalorilistan ingen rolig läsning. Ett glas (omkring 1,5 dl) innehåller cirka 300 kalorier.

Allt enligt en diverse sajter som jag hittat medelst googling. Jag garanterar inte sanningshalten, men det låter rätt rimligt.

Jag tror att det - ur strikt kalorisynvinkel - är bäst att dricka ren och okryddad starksprit. Därmed inte sagt att just denna dryck generellt är den bästa att dricka.

Godsaker då?

En pannkaka: 150 kalorier (tio minuters cykling). En kanelbulle: 220. Blandat smågodis 20 bitar: 400-500. En 250-grams chokladkaka: 1325. Jordnötter (en dl): 400. Chips (två dl): 150.

Lite förvånande att jordnötter är så mycket mer kalorifyllda än chips. Den som är intresserad kan se en rätt fullödig (och fullständigt deprimerande) kalorilista här.

Nu ska jag ge mig ut i snökaoset och hämta hem lite kids.

Våren har kommit till Distriktet

Det är fortsatt vårväder här i Distriktet, påskliljor och maskrosor blommar i södersluttningar. Vackert och trevligt. Hustrun och jag tog en liten promenad i eftermiddags. Hur skönt som helst. Blå himmel. Fåglar som kvittrade.

Jag blev allvarligt oroad över snöläget uppe i bergen - vi har ju bokat in en tvådagars skidresa kommande helg. Finns det något att åka skidor på överhuvudtaget?

Så jag gick in och kollade på väderprognosen. Och det verkar inte vara någon större risk för smält snö. Det ska bli mellan 10 och 15 grader på lördag och söndag.

Minus.

Lite väl bra, kanske.

Annars inte mycket att rapportera. Det är jobb och skolor på alla håll och kanter.

Mina fyra stjärnor till barn

Två av tre hemmaboende kids var lediga från skolan i dag. Bara Syster åkte till plugget som vanligt.

Storebrors skola hade någon slags utvecklings- och fortbildningsdag för lärarna, men min högst privata teori är att de behövde en dag utan elever efter söndagskvällens Super Bowl.

För Lillebrors del var det dags för Parent Conference Day, den andra för läsåret. Och som vanligt så stänger man hela skolan och sedan så för föräldrarna signa upp sig på olika tider under dagen. För arbetande föräldrar som inte har någon möjlighet att bestämma öer sin egen arbetstid, är naturligtvis detta system alldeles åt skogen.

Först är skolan stängd en hel dag, vilket innebär att man ofta antingen måste ta ledigt och offra lön eller en av de få semsterdagar man har - eller anställa någon barnvakt för hela dagen (om man inte är så lyckligt lottad att någon släkting kan ställa upp gratis). Dessutom måste man hur som helst ta ledigt ett par timmar för att hinna åka in till skolan, ha sitt kvartssamtal och sedan ta sig tillbaka till jobbet.

Hela systemet känns som en rest från de dagar då mamman fortfarande nästan alltid var hemmafru.

Hur som haver. Lillebror fick i vanlig ordning översvallande omdöme från sin lärare. Han är särskilt duktig i matte och han är dessutom en oerhört trevlig och hänsynsfull kamrat i klassen, en som alla ser upp till och gillar.

Läraren berättade ett illustrativt exempel. För en tid sedan var det ett barn som inte riktigt trivdes i klassen. Läraren föreslog att de skulle äta lunch tillsammans och prata om saken och att den här eleven skulle ta med sig en klasskompis som han/hon (jag vet inte vem det var) själv fick välja. Det blev Lillebror som hängde med på lunchen, lyssnade på sin kompis och som lovade att se till att ägna lite mer tid till den killen/tjejen och se till att han/hon kände sig bättre. Och så blev det.

Det är vår grabb, det! Härligt att kunna skryta över sina barn. Jag har fyra riktiga stjärnor till kids, sanna mina ord!

Annars har denna måndag mest ägnats åt jobb framför datamaskinen. Inte särskilt upphetsande. En god middag blev det dock: klyftpotatis med mangomarinerad lax.

Ett överflöd av onyttigheter

Super Bowl-helg i USA. Vilket innebär ett överflöd av onyttigheter av allehanda slag. Läsk, öl, grogg, friterade och flottiga kycklingbitar doppade i flottig sås, chips, pizza, godis.

You name it. Och vi hade förstås skaffat allt.

Dessutom grundade vi som sagt (se gårdagens inlägg) med lenten buns - eller temlor.

Så man kan väl säga att min järnhårda diet, karaktär och disciplin inte riktigt höll just denna helg. Men i morgon är en annan dag.

Söndagen har vi - förutom dessa excesser - ägnat åt en rejäl utflykt i norra Virginia. Bland annat besökte vi den ytterst sympatiska antikhandeln Old Lucketts Store strax utanför Leesburg. Hustrun gjorde ett och annat fynd, vi andra blev mest hänförda av den fantastiska gamla kåken som var som en labyrint inuti.

Sedan åkte vi och shoppade. Jag köpte två par Levisjeans av klassiskt snitt för drygt 30 bucks styck (runt 200 spänn). Enligt tillförlitliga källor kostar dessa brallor minst en tusenlapp i Sweden.

Nu är det paus i Super Bowl och Madonna har precis uppträtt. Patriots leder med 10-9. Familjen är delad. Big Brother och jag gillar Patriots. Boston är en trevlig stad. Lillebror och Syster Yster är hard core Giants-fans. Lillebror för att alla hans kompisar hejar på Giants. Dottern för att hon är en redig New York-brud.

Vilket lag hustrun lutar åt är något oklart.

Här är lite bilder från i går och i dag:

Kanske den snyggaste semmelbaket jag gjort någonsin. Och så gott sen...

Det var "gör din egen temla"-upplägg. Här fixar hustrun till sin med flinka fingrar.

Lillebror kan knappt vänta....

...och Syster Yster var ännu snabbare.

Old Lucketts Store i Leesburg, Virginia. Big Brother syntes vandra planlöst utanför huvudbyggnaden.

När vi kom hem var det dags för Super Bowl, Patriots mot Giants...

...tillsammans med kyckling, pizza, läsk och öl. Bland annat.

Dags för temlor i Distriktet

Semmeldags!

När Syster Yster föreslog att vi skulle baka semlor så var jag inte svårövertalad. Är det något jag kan tänka mig att baka i sötsaks-väg så är det semlor. Jag är praktiskt taget uppväxt på semlor. Jag älskar semlor.

Semlor byggde denna kropp.

Så jag drog igång ett bullbak - och misslyckades som vanligt med jäsningen. Den här jäkla torrjästen de har i detta brödmässiga u-land fungerar ju aldrig som den ska. Så det blev ett dussin halvstora, halvjästa bullar. Men med lite hemlagad mandelmassa och hempiskad grädde, ska det nog bli en trevlig afton i alla fall.

I övrigt en tämligen lat och tillbakadragen lördag. Pojkarna och jag var i parken någon timme. Hustrun har jobbat. Syster Yster har stekt 200 plättar. Dessutom halvlåg jag och kollade Caps slå Montreal Canadiens med 3-0.

Den stora sportnyheten denna dag var annars - självklart - att Göteborgs Atlet-och Idrottssällskap slog ÖIS med 1-0 i årets första träningsmatch. Målskytt? Wanderson förstås.

jag återkommer förhoppningsvis med bilder på temlorna. Jag förstår att ni kräver att få se dem.

Äntligen lite bilder från Distriktet

Ännu en utsökt vacker dag i Distriktet, om än lite kallare än tidigare dagar. Bara runt tolv grader på eftermiddagen. plusgrader, alltså.

Eftersom Lillebror var ledig från skolan denna fredag så blev det inte så mycket jobbmässigt gjort för en annan. Däremot hann jag cykla bort 526 kalorier nere i källaren. Sitter bra så här inför helgens förlustelser.

Och så gick vi på lokal och åt lunch. J Paul's nere på M Street var en trevlig upplevelse.

Åsså var det lite bilder, som utlovats:

Den sista tidens sommarvärme har gjort att det börjat växa ett och annat i trädgården. Bland annat har de här vårlökarna dykt upp.

Lillebror tar en drink före maten...

...medan hustrun sköter jobbet på distans...

...och bloggaren försöker se intelligent ut. Bilderna tagna på J. Paul's.

Betyg tre gånger per år

Ja, jag vet att jag är urusel på att lägga ut bilder här på bloggen. Jag ska försöka skärpa mig. Halva grejen med att rapportera härifrån är ju att ni - alla tiotusentals läsare av denna anspråklösa blogg - ska kunna se lite exempel på det jag skriver om. Och inte bara läsa en torr text.

En bild säger ju dessutom mer än tusen ord.

I morgon ska det bli av.

Denna torsdag har åter karaktäriserats av varmt väder här i Distriktet. Hustrun och jag tog en fin promenad längs floden innan det var dags att hämta kidsen.

Sedan åkte jag och storhandlade, letade parkeringsplats i en halvtimme samt kollade in Lillebrors betyg. Här får man betyg tre gånger per läsår och det hade redan blivit dags för det andra i tredje klass. Precis som tidigare var det kanonbetyg rakt av. Det är verkligen fantastiskt att alla barnen ärvt hustruns intelligens. Vad de fått från mig? Ja, säg det. Idrottsintresset, kanske? Lillebror har ju dessutom fått mitt lockiga hår.

I morgon är lillgrabben för övrigt ledig. Och på måndag är båda killarna lediga. Bara Syster Yster måste iväg till plugget, stackarn.

Varning för höga pollenhalter

Var ruskigt effektiv hela morgonen och förmiddagen. Levererade tre barn till tre olika skolor på tre olika tider. Ringde flera jobbrelaterade samtal. Vandrade iväg och handlade. Tränade bort 650 kalorier. Dammsög halva huset. Bytte lakan. Körde ett par tvättar. Jobbade framför datorn.

Sedan unnade jag mig en härlig lunch: Hälften av innehållet i svärmors sista burk med julegröt. Fantastiskt gott.

Resten lär gå åt i kväll, jag har sett hur Big Brother kastat lystna blickar på den där burken i kylskåpet.

Annars kan meddelas att temperaturen legat stadigt på runt 20 grader på eftermiddagen för andra dagen i rad. I radion varnade dom för att det varma vädret medfört att det är en hel del pollen i luften, såpass att allergiker kan känna av det.

Samtidigt meddelades det från en bekant i Stockholm att det var tio minusgrader där. Så olika kan ödets lotter alltså falla.

Jag antar att det inte är några större problem med pollen i the old country just nu.

Och i kväll kommer äntligen hustrun hem efter fyra dagar på sydligare breddgrader.