Att vara First Lady i Vita Huset är inte bara att glida fram på en räkmacka, minsann.
Jag följer Vita Husets kvitter (twitter) och fick åp så sätt reda på att Michelle Obama skulle överraska en guidad tur i kåken i dag genom att själv dyka upp, tillsammans med the first dog, Bo.
Allt visades naturligtvis live på webb-TV.
Så jag surfade in via länken på kvittret och tänkte inte så mycket mer på det eftersom sändningen ännu inte börjat. jag jobbade på med mina projekt i godan ro. Så hörde jag plötsligt röster strömma ut från datamaskinens högtalare och jag klickade fram det där fönstret - sändningen hade just börjat och man kunde se hur Michelle Obama stod liksom bakom en dörr och väntade tillsammans med vovven. Samtidigt närmade sig intet ont anande turande turister. Som naturligtvis blev alldeles till sig och häpna när de fick se rikets första dam i egen hög person plötsligt stå framför dom.
Nå, det var ju kul att kolla i några minuter. Sedan tog jag åter upp mina dokument och fortsatte vara nyttig, medan Vita Huset-streamingen rullade på i bakgrunden. Och rullade på. Och rullade på.
Det visade sig vara en rätt stor grupp turister som guidades runt i Vita Huset. Michelle Obama skakade hand (eller handskakade som vår kung brukar säga när han inte vänder ett blad), kramade och klappade små barn på kinden i en och en halv timme.
En och en halv timme. Ständigt leende, ständigt med någon personlig replik till var och en (om så bara "And where are you from?"). Jag vet inte hur många hon handskakade, men en uppskattning (utifrån att hon ägnade varje person i snitt fyra sekunder) är att hon hälsade på mer än tusen personer.
Jag undrar om hon tvättade händerna efteråt...
Jag har personligen inte handskakat Michelle Obama, trots att vi har barn i samma klass. Jag har inte heller handskakat maken, the Prez. Det närmaste jag kommit är att jag pratat med senator Dodd några gånger. Han ställde ju faktiskt upp i presidentvalet förra gången det begav sig. Och så har jag kramat Michelle Obamas stabschef.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar