Efter fyra intensiva dagar i fäderneslandet är jag nu tillbaka i hemmets lugna vrå. Trots den lite halvstruliga avslutningen (se förra inlägget), så blev det en bra resa. Särskilt kul - förstså - att träffa sonan och brorsan med familj. Men jag hann även med att träffa andra kompisar och en hel del gamla och nya kollegor. Bland annat lyckades jag få plats för en fika med Ingrid Carlberg, som precis kommit ut med en mycket omfattande och imponerande biografi om Raoul Wallenberg (se länk här). Jag har hjälpt henne med research i amerikanska arkiv. Kul att se att ens arbete omvandlats till en bok (ja, eller till delar av den...).
Sverige visade sig från den bästa vårsidan och det är sannerligen vackert så här års när alla knopparna brister och det finns en späd och fräsch grönska, blommande kärsbärsträd och fågelsång så man nästan blir bedövad. När jag vandrade ut till den väntande taxin kla 3:30 natten till onsdagsmorgonen, så började redan ljuset skymta borta i öster och koltrasten sjöng över nejden i Bromma.
Jämfört med Distriktet ligger våren i Stockholm troligen åtminstone sex veckor efter - eller kanske ännu mer. Här över blommarna körsbärsträden för två månader sedan, i mitten av mars. Vårarna här är rätt korta och ofta regniga. För en svensk brukar det kännas som sommar från omkring slutet av april.
Så för mig blev det inte bara en resa hem till familj och vänner, utan också en resa tillbaka i årstiden. Rätt intressant.
Flygresan över Atlanten gick bra, men den tog lång tid och när jag väl kom hem blixtrade huvudvärken på grund av sömnbrist och allmän trötthet. Hustrun lagade både kaffe och middag och humöret steg snabbt. Det var härligt att träffa familjen igen. Den hade - märkligt nog - överlevt utan mig. Fast Syster Yster klagade lite på frånvaron av min matlagning och det värmde förstås en gammal faders hjärta.
Efter en natts sömn var jag helt på banan i morse. Fördelen med en kort tripp är att kroppen inte riktigt hinner vänja sig vid den nya tidszonen - omställningen går snabbare och smidigare.
I övrigt att berätta: George och hans glada murargäng har varit här och murat om yttertrappan, så nu kan vi inte använda den på ett tag. Och från sportens världs kan rapporteras att GAIS är på väg spikrakt ner i Superettan igen, efter en snudd på katastrofal inledning av årets serie. Förlust i dag igen, denna gång mot bottenlaget Sundsvall. Mycket talar för att det blir möten med svärfars Bollklubb från Halmstad nästa år. Nästan skönt att klubben är tillbaka där den liksom alltid hört hemma: I det botten- och hopplösa träsket. Förra årets framgång måste bara ha varit ett ödets nyck, en tillfällighet, ett misstag.
Det finns bara en sak att göra: sparka tränaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar