Vi tar vårt ansvar för den ökade antibiotikaresistensen

Denna text lyckades jag, omtöcknad av trötthet, läkemedel och omgivande sjukdomar (nej, ingen alkohol var inblandad), publicera på fel blogg. Det vill säga min andra blogg, den som jag använder mer "professionellt". Den heter Amerika-reportage. Men nu har jag flyttat över texten till den rätta bloggen. kan läsas här:

Hela söndagseftermiddagen gick åt till sjukbesök, men nu har två av barnen fått varsin dunderkur med antibiotika, örondroppar, nässprayer och diverse andra kuckelimuckmeduciner. Så nu ska det bli bra, allting. Det kommer att ordna sig, allting. Ni ska få se.

När barnen väl fått i sig alla styrketårar och däckat i sina respektive sängar, så lutade jag mig tillbaka i soffan och lyckades zappa fram en svensk film på kanal 197. Det var en Wallander som hette Byfånen på svenska. Och visst är det kul att se en svensk film på svenska i amerikansk TV, det kan jag inte sticka under stol med. Det känns både exotiskt och lite märkligt att höra de svenska skådespelarna pata och se textremsan på engelska under. En och annan rolig översättning av väldigt svenska ord blir det ju...

Men annars satt jag mest och skämdes. För det här var tamefan en av de sämsta filmerna jag sett. Taskigt skådespeleri, urusel historia, tafflig regi. Om jag som gammal ystadsbo ändå kunnat få se lite typiska ystadsmiljöer, men de var räknade på ena handens fingrar. Hur Henning Mankell kunnat acceptera den här produktionen övergår mitt förstånd. Efter vad jag förstår finns dessutom den här storyn inte alls med i bokserien om ystadspolisen Kurt Wallander.

Och det var ju tråkigt att man ägnat nästan två timmar åt en skitfilm bara för att den är svensk...