Filmtajm!

Här är en video från dagens Banner Ceremony. Namnet på Lillebrors klass är "Red and Roaring Fireballs". Pretty scary if you ask me. Alla klasser visade upp sina egenhändigt gjorda banners och presenterade dessa med någon slagkraftig ramsa eller sång eller liknande.

Succé, förstås.

Lillebror fick äran att hålla i själva bannern med en kompis. Ni får ursäkta den darriga dogmateknik-filmningen. Jag skyller på min konstnäriga ådra. Eller på förkylningen.

Härlig dag i Distriktet

Underbar dag i Distriktet, sisådär 25 grader och inte så himla fuktigt som de senaste dagarna. Det är attans tråkigt att jag inte hinner vara ute och njuta av vädret, fjättrad vid skrivbordet som jag är numera.

Dessutom har förkylningen förvärrats, så det är väl tveksamt om jag orkat med några utflykter i solen hur som helst. Utebesöken har inskränkt sig till att lämna två av tre barn i skolorna i morse samt hämta ett av dem nu i eftermiddags.

Jag ska inte ge er några detaljerade beskrivningar av förkylningen, jag vägrar se mig själv som ett hjälplöst offer för ödets makter. Däremot ska jag gå och lägga mig en stund och läsa nu.

I morgon ser jag fram mot den så kallade banner-ceremonien på Lillebrors skola. Alla klasser har hittat på ett eget namn på sin klass och sedan har de gjort en banner som förevisas för församlade lärare och föräldrar. Jag återkommer med bildrapport om jag inte tvingas sjukskriva mig helt och hållet.

Take care.

Förkylning och blixt och dunder i Distriktet

The Clash och Spanish Bombs är på i hörlurarna och jag nyser och snyter mig och hostar om vartannat.

Hustruns förkylningvirus hoppade inte oväntat över på mig. Ingen feber och jag håller mig på benen utan problem ännu så länge, men halsen gör ont och näsan rinner. Det var så länge sedan jag var sjuk så jag minns inte ens när det var.

Jag har försökt stämma förkylningen i bäcken genom några dunderkurar med vitlök. Dock utan annan framgång än att jag luktar rätt mycket vitlök.

Big Brother är lite småsnuvig, övriga kids verkar vara friska och krya. Och hustrun är betydligt bättre nu jämfört med för några dagar sedan. Så det finns hopp.

Dagen har, förutom nysningar och snytningar, ägnats åt en massa jobb ända fram till sen kväll. Jag håller på ett par projekt parallellt, vilket ibland innebär rejäla arbetsanhopningar. Men det är mest kul.

I övrigt att notera: Ett fruktansvärt åskoväder drog över Distriktet nu i kväll och en blixt slog ner någonstans alldeles i närheten - det var inte många mikrosekunder mellan blixt och dundet. Lite skrämd av detta så har Lillebror propsat på att få sova tillsammans med hustrun i kväll. Så vi byter rum, grabben och jag. Och det kanske är lika bra det, med tanke på mitt vitlöksintag och min nästäppa...

I morgon är Big Brother ledig från skolan på grund av den judiska högtiden Rosh Hashanah. Syster Yster och Lillebror kör som vanligt.

Om teknik som blir obsolet allt snabbare

Malin, en svensk bekant som bor strax utanför Distriktet, kommenterade mitt inlägg i går (som i sin tur var inspirerat av en annan svensk i trakterna, Annika). Hon skriver apropå olika sätt att spara bilder och annan information så att den inte försvinner när eller om ens dator kraschar.

"CD är bra men tänk på att fler och fler datorer antagligen inte kommer att ha CD brännare i framtiden".

Det där fick mig att tänka på något som jag funderat en del på tidigare. Det där om att teknikens libslängd bara blir kortare och kortare. Det handlar inte bara om att en dators livslängd numera bara är tre, fyra år - förr i världen höll en teknisk pryl åtminstone tio år. Utan också om att tekniken i sig förändras i allt snabbare takt så att det som var sprillans nytt i går är helt obsolet i morgon.

Jag brukar tänka på ett rätt misslyckat inköp av en videokamera som vi gjorde för ett antal år sedan. Ni som varit med ett tag vet att man först spelade in på "riktiga" kassetter, inget digitalt krafs. Sedan kom någon form av nya, smarta kasetter. Lite mer digitala. Men det var fortfarande kasetter.

Därefter började det så smått dyka upp heldigitala videokameror. Man kunde ladda hem filmerna man spelat in direkt i datorn.

Vi lyckades dock slå till med vår stora investering under det cirka ett halvår som alla sa att CD-skivor skulle bli grejen att spela in på. Så vi köpte en kamera som man laddade med någon slags minidisc.

Ett halvår senare talade ingen längre om den tekniken. De CD-baserade kamerorna hade helt försvunnit från butikshyllorna. Fanns det mot förmodan någon kvar till salu, så reades den ut till vrakpris.

Ingen vill ju ha en redan utdöd teknik.

Så vi stod där med vår videokamera och köpte CD-skivor och spelade in och körde skivorna i DVD-spelaren och kände oss en aning ifrånsprungna. Vi som hade varit så heta - med det senaste - bara ett halvår tidigare.

Snart är ju DVD-spelarna ett minne blott. Vi kommer inte ens kunna spela upp de där filmerna. För att inte tala om alla gamla analoga videokasetter man har. Lärdomen är således att man måste spara utrustning för varje utdöd teknik för att överhuvudtaget kunna se på sina filmer eller bilder eller lyssna på inspelningar. Bara snabbt:

• En super-8-projektor (jag har en massa av farsans gamla filmer i en påse i någon källare någonstans).


• En kasettbandspelare (jag har gamla kasettband med inspelade radioprogram från journalistutbildningen med mera)


• En dialbildsprojektor (jag har minst tio lådor med diabilder )


• En skivspelare (jag har kvar åtminstone en back gamla vinylplattor som jag inte har haft hjärta att göra mig av med)


• En DVD-spelare som kan spela minidiskar (vi har massor av inspelade små runda skivor)


• En CD-spelare (det använder vi i ärlighetens namn fortfarande rätt ofta)


• En dator som kan ta emot och läsa stora femtums floppydiskar (jag har åtminstone en halv roman liggande på en sådan diskett).


• En dator som kan läsa tretums-disketter (ytterligare några halvfärdiga böcker ligger på sådana)

Listan kan antagligen göras längre. Men jag stannar där.

Detta inlägg kan möjligen också ha inspirerats av att jag suttit den största delen av dagen på National Archives och bläddrat i gamla handlingar. Ni vet, sådana där riktiga dokument. Av papper.

I övrigt i Distriktet: Varmt och förbålt fuktigt.

Säkerhetskopiera mera!

Jag har dragit lärdom av det som Annika i Reston råkat ut för (kraschad dator och massvis av bilder som kommer att kosta en halv förmögenhet att återskapa) har jag ägnat kvällen åt att ta diverse säkerhetskopior på innehållet i min hårddisk.

För flera år sedan köpte jag en extern hårddisk som jag försökt kopiera över alla bilder och texter och annat intressant på med jämna mellanrum. Jag ligger nog rätt hyfsat till när det gäller säkerhetskopiering. Men för att vara på den säkra sidan har jag även kopierat över framförallt bilder på en gammal laptop som vi har.

Den är dock nu helt full och vägrar ta emot en enda bild till.

Så jag börjar fundera på att köpa in ytterligare en extra hårddisk - just to be on the safe side. Dessutom skulle jag då med gott samvete kunna ta bort alla tusentals bilder och filmer på min dator, vilket sannolikt skulle öka prestandan på den avsevärt.

I övrigt: Sommarväder i Distriktet. Big Brothers skollag förlorade tyvärr sin första match nu i kväll. Det blev 1-2 trots att jag skrek mig hes vid sidlinjen. Annars intet nytt att förtälja.

Inget regn och ingen seger

Av det omfattande regnoväder som befarades ligga över Distriktet hela helgen blev inte mycket. Några få droppar, bara. Däremot har vi haft varmt och fuktigt hela tiden och åskan har hängt i luften utan att bryta ut.

Denna söndag började inte bra. Jag var uppe med tuppen för att lyssna på webbsändningen av Göteborgsatleternas match mot Helsingsborgs IF. Jag ska inte göra en tråkig historia längre än absolut nödvändigt: Det blev 1-3. Skåningarna blev några timmar senare svenska mästare eftersom Solna AIK inte lyckades vinna över Malmö FF. Därmed blev HIF.s poängförsprång ointagligt, trort att de återstår tre omgångar.

GAIS lär väl hamna som bäst fyra och som sämst sjua som det ser ut nu. Fast rent teoretiskt kan laget faktiskt ramla ner till nionde plats om jag ser rätt i tabellen. Mitt tips: Femma.

Bra så. Det var länge sedan klubben var och nosade på allsvenska medaljer.

Dagen har annars präglats av diverse barnlogistik. Vid lunchtid hämtade jag Lillebror och Syster Yster, som alltså tillbringat nattsömnen hemma hos sina respektive kompisar. Båda hade haft jättekul och somnat alldeles för sent.

Big Brother hade en kompis, John, här hos oss över natten. Väldigt trevlig bekantskap. Sedan anslöt ytterligare en kompis och de tre gick bland annat ut och åt lunch för sig själva på stan. Värst vad stora kidsen börjar bli.

Sedan körde jag hem John samtidigt som jag tog Lillebror till hans fotbollsträning.

Nu har vi just avnjutit en söndagsmiddag och två av tre barn sitter och gör läxorna, medan det tredje och yngsta omväxlande zappar mellan TV-kanalerna och gäspar. Det får bli en tidig läggning i kväll.

Mycket sport nu

Jag måste börja dagens inlägg med att framföra mitt djupt kända deltagande med svärfar och svärmor i Halmstad; På grund av förlusten mot Syrianska tidigare i kväll, är det nu definitivt kört för Bollklubben.

Med andra ord: Nästa säsong blir det inga allsvenska matcher på Örjans. Superallsvenskan väntar för HBK.

Om det nu är en tröst i bedrövelsen... Jag vet hur det känns. Jag har varit där. Och det finns en väg tillbaka. Tro mig.

Själv ser jag fram mot GAIS-matchen mot de blivande svenska mästarna från Helsingborg i morgon, söndag. Matchen börjar av någon obegriplig anledning redan klockan åtta på morgonen, amerikansk tid. Så jag får väl ställa väckarklockan. Men det är smällar man får ta.

Denna lördag i Distriktet har annars varit intensiv. Shopping och sleep over (borta) för Syster Yster, födelsedagskalas och sleep over (borta) för Lillebror och baseballmatch och sleep over (hemma) för Big brother.

Jag har sysselsatt mig med att köra alla kids hit och dit hela dagen, känns det som. Men jag tog en paus i körandet på eftermiddagen och stack med Big Brother och hans kompis John till the Ballpark och kollade in the National's näst sista hemmamatch för säsongen. En baseball-galen kompis hade i sista stund fått förhinder och gav oss biljetter till matchen.

Och vilka biljetter! Vi satt tio meter från third base.

Inte för att spelet blev roligare för det. Jag har onekligen väldigt svårt att fatta poängen med baseball, även om jag vid det här laget har bra koll på regler och taktik.

Det är ju så tråkigt!

När till och med spelarna gäspar och håller på att somna mellan varven, så förstår man att det här spelet kanske inte är världens mest upphetsande.

Nåväl. Nats vann i alla fall med 4-1. Ska bli intressant att se om GAIS kan nå samma resultat mot HIF. Återkommer med rapport.

Regnet bara öser ner

För andra gången denna höst har det utfärdats varningar för potentiella översvämningar i Distriktet med omnejd.

Det har regnat hela denna fredag och det ska visst fortsätta över helgen. Det bara öser ner.

Både Big Brothers fotbollsmatch nu i kväll och Lillebrors dito i morgon förmiddag är inställda på grund av blötan.

Däremot är Syster Ysters eget sport-event, en lördagsshopping med tre kompisar på Tysons Corner i morgon, definitivt inte inställt. För närvarande pågår hårda förhandlingar internt inom familjen om budgetramar. Dotterns utgångsbud var pengar motsvarade två par jeans, "en del andra kläder", middag samt bio. En slutlig uppgörelse är ännu inte träffad.

I övrigt kan meddelas att hustrun råkat ut för en rejäl förkylning och att husmusen nu inte synts till på flera dagar.

Big Brother i Texas fotspår

Ny match för Big Brother i dag och mot sin vilja flyttade coachen ner honom som vänsterback. Bytet av position visade sig dock bli en succé. Han spelade hela matchen (vilket inte är vanligt eftersom man har flygande byten på den här nivån) och utsågs dessutom till "Player of the Game" - matchens lirare. Matchresultatet 1-0 innebar tredje raka vinsten för skollaget och fortfarande har man inte släppt in ett enda mål.

Grabben har därmed halkat in i min gode vän Texas' fotspår. Per Texas Johansson var vänsterback i GAIS för ett tiotal år sedan och hans namn nämns fortfarande med respekt av de grönsvarta anhängarna - vilka för övrigt gav honom tilltalsnamnet Texas. Sedan försvann han - av en totalt obegriplig anledning - till svärfars bollklubb från Halmstad, där han stannade fram till och med förra säsongen. HBK förlängde inte kontraktet, vilket naturligtvis var ett gigantiskt misstag. Nu åker bollklubben ur allsvenskan med buller och bång.

Texas har bestämt sig för att lägga av med elitfotbollen, men han kan känna sig lugn. Arvtagaren befinner sig här i Distriktet. Jag ska emellertid se till att Big Brother inte ödslar bort tio år i HBK utan söker sig direkt till Atleterna - klubben med tradition, stil och finess - och sedan stannar där tills han får ett kontrakt med FC Barcelona.

Tyvärr kunde jag inte se matchen själv, men redan i morgon (fredag) är det dags för nästa kamp och då räknar jag med att kolla. Återkommer med rapport.

Slutligen: Troy Davis är död. En stund efter att jag skrivit klart gårdagens beslutade USa:s högsta domstol att avslå hans begäran om resning. En dryg halvtimme senare förklarades han död. Läs gärna mer på min "professionella" blogg Amerika-reportage.

Makaber historia om avrättning i Georgia

En fullständigt horribel story utspelar sig här i USA denna onsdagskväll. Troy Davis, dömd som skyldig till ett polismord för drygt 22 år sedan, skulle ha avrättats av delstaten Georgia kl 19 lokal tid. Men avrättningen senarelades i sista stund eftersom den amerikanska högsta domstolen beslutat sig för att ta upp fallet. Så nu sitter halva USA och sannolikt rätt många även i andra länder och följer vad som händer.

Det är - om jag minns rätt - fjärde gången som Davis avrättning skjuts upp.

När jag skriver detta vet ingen vad domstolen kommer fram till - eller när. Det är inget juridiskt som hindrar deltaten att avrätta davis. Men man har meddelat att man kommer att avvakta HD:s beslut.

Davis dödsdom har varit väldigt omdebatterad här i USA eftersom den endast bygger på vittnesuppgifter - och för att sju av de nio vittnena som ledde till den fällande domen senare har ändrat sina vittnesmål.

Nu sitter Troy Davis och lider väl sannolikt alla helvetes kval. Han har ingen aning om hurvuvida han kommer att leva genom natten. Hela historien är absurd och omänsklig på alla plan och visar återigen hur fullständigt vansinnigt det är med mord - oavsett om det är en delstat eller en kriminell som håller i mordvapnet.

I sammanhanget känns det en smula trivialt att berätta om ens egna små bekymmer och glädjeämnen. Låt mig bara i korthet konstatera att GAIS vann med 1-0 över Trelleborgs FF efter ett mål i 86:e minuten samt att jag bakade det sannolikt godaste matbrödet som någonsin bakats på den här sidan Atlantan nu i kväll.

Önskar bara att Troy Davis kunde få smaka en bit - oavsett om han är skyldig till det där mordet eller ej så förtjänar ingen att torteras på det här sättet.

Sensmoral efter dialog med Comcast: Josef K hade inte så mycket att klaga över

Hustrun och jag ägnade en kul timme till att kommunicera med vår TV- och Internetleverantör Comcast. Alla som haft med Comcast att göra förstår vad jag egentligen säger här.

För er andra: om jag uttrycker det så här: Franz Kafkas romanfigur Josef K:s levnadssituation ter sig blott som en sommarbris jämfört med en dialog med Comcast.

Det började med att elbolaget var här och bytte elmätare. De bröt strömmen ett flertal tillfällen, med påföljd att routern (den där som sänder ut trådlösa signaler för Internet, det som kallas Wi-Fi här över) la av. Således ringde jag upp Comcast för att få igång signalerna igen.

Då började Processen. Jag stod ut den första halvtimmen. Då rann svetten och tårarna och hustrun förbarmade sig och tog över

Jag ska inte belasta er med detaljer, men efter det timslånga, magsårsframkallande och ångestfyllda samtalet var vi tillbaka på ruta ett: Inga signaler. Så nu är jag uppkopplad via en gammaldags sladd, vilket innebar att jag tvingades möblera om i Big Brothers rum, som jag använder som mitt arbetsrum på dagarna; sladden räckte inte till skrivbordet.

Men strunt samma. Hustrun har nu köpt en ny router som vi ska försöka installer i morgon. Det ska bli kul. Inte. jag vet inte vad det är, men tekniska prylar och jag connectar inte som det heter på modern svenska. Som tur är är hustrun både tålmodig, skickligt och noggrann och brukar få de mest svårartade maskinerna att fungera - jag bryter bara ihop.

Det är väl något i barndomen, antar jag. Freud?

Annars rundades dagen av betydligt trevligare. Jag tog en ledig sen eftermiddag och åkte iväg och kollade in när Big Brothers skollag i fotboll vann andra matchen i rad med 2-0 efter lysande spel, särskilt i andra halvlek. Det kunde mycket väl ha blivit åtminstone ett par mål till, bland annat hade sonen en bra skott från distans som dock plockades ner av målvakten.

I morgon möter GAIS Trelleborgs FF på Tjångavallen och av någon obegriplig anledning har jag lyckats planera in ett möte exakt samtidigt som matchen går. Lite irriterande men med tanke på hur det gick sist (förlust hemma mot bottenlaget IFK Norrköping), kanske det är lika bra att slippa höra eländet.

En strålande insats som vanligt av Big Brother i dagens vinstmatch mot ärkerivalen Field School. Han började som högerytter, men bytte sedan till renodlad anfallare.

Dagens fynd. Jag har äntligen lyckats få tag på Vilhelm Mobergs Utvandrarepos på engelska (alla delar utom sista). Jag visste att böckerna gavs ut i nyutgåva 1995, men det har varit stört omöjligt att ragga upp några exemplar. Men sist jag var inne på vår lokala bokhandel Bridge Street Books så lyckades de lokalisera några kvarglömda böcker någonstans. Jag beställde dom på stört och kunde hämta dom nu i kväll.

Nytt pers på rundan!

Måndag i Distriktet och morgonen började på bästa tänkbara sätt: Jag slog nytt personligt rekord på min runda.

Nu tror ni kanske att det handlar om löpning. Men jag har inte sprungit en meter sedan jag fick ont i ena stortån i våras - sannolikt på grund av mina joggingsskor.

Nej, det här handlar om en bilrunda.

Det är ju så att jag ger mig ut med bilen vareviga vardagsmorgon vid 7.30-tiden. Först levereras Syster Yster till sin skola. Sedan Big Brother till sin. Därefter hem. Rundan går upp längs Wisconsin Avenue, till höger vid Quebeck Street, därefter Reno Road, Tilden Street och slutligen Rock Creek Parkway tillbaka till Georgetown.

Denna lilla tur brukar normalt ta omkring 35 minuter. Ibland kan den ta 40 minuter eller mer (särskilt när man möter presidentens eller vicepresidentens respektige bilkorteger), ibland 30.

I morse avverkade jag den på 26 minuter!

Och då körde jag inte ovanligt fort eller så. Det var bara ett fruktansvärt flyt med trafikljusen och en närmast total frånvaro av klantiga bilförare och bilköer.

Jag var så lycklig när jag parkerade bilen, stängde av motorn och kollade klockan.

Det här kommer jag att leva på länge. Jag är inte naiv. Jag inser att jag nått så långt som jag rimligen kan nå på det här området. Det går inte att klara rundan fortare än så här.

I övrigt att rapportera: Husmusen verkar leva gott på våra rester i köket och växer alltmer för varje dag. Det är antagligen bara en tidsfråga innan han eller hon bjuder in kompisar till det dukade bordet. Fällorna är den inte alls intresserad av och vi har nu bestämt oss för att trappa upp insatserna. Jag vill gärna bespara er detaljerna, men det blir en cykeltur till vår lokala järn- och diversebutik nu efter lunchen.

Söndagen ägnades åt diverse aktiviteter, bland annat tog vi en promenad till marknaden vid Dupont Circle, uppvaktade en nybliven 50-åring, följde med Lillebror på fotbollsträning samt nätverkade och minglade på en utsökt trevlig fest på kvällen.

Väderrapport: Det har faktiskt passerat en kallfront över DC, så vi har gått omkring och huttrat en smula här. Inte mer än lite drygt 20 grader på dagarna och runt 13-15 på nätterna. Men det ska visst bli varmare igen, sägs det.

Lätt seger i första matchen

Fotbollspremiär för Lillebror och det blev en bra start, 8-0 eller något liknande. Det här är första säsongen de kör med riktiga mål och domare. Till och med offsideregeln är i bruk, även om ingen på plan, inklusive den 14-årige domaren, riktigt förstår just den detaljen.

Men det gör ju inte Eric Bassombeng i GAIS heller.

Lillebror var som vanligt hur bra som helst, men eftersom han spelade i försvaret blev det inget mål denna tidiga lördagsmorgon.

Annars har pojkarna ekiperat sig tillsammans med hustrun och sedan tog jag med dom till Nello för en hårklipp. I vanlig ordning tog detta lilla besök drygt två timmar och inkluderade bland annat gitarrjam och långa berättelser om alla grannar.

Syster Yster då? Jo, hon stack iväg på sleep over hos en kompis i förmiddags och sedan har vi inte hört av henne överhuvudtaget.

Slutligen vill jag rikta ett rungande grattis till svägerskan och bloggkollegan Hanna som fyllde 40 år denna dag!

Lillebror med coachen. Lätt seger i första matchen. Nya fotbollsskor, dessutom.

Fotboll för hela slanten

Nej, det var ingen höjdare. GAIS förlorade hemmamatchen mot Suulo Vaatovaaras gamla klubb IFK Norrköping, bottenlag i allsvenskan.

Jag satt klistrad vid sportradions webbsändning (utmärkt som vanligt) och efter en bra inledning verkar Atleterna ha tappat all sans och vett i andra halvlek. Två snabba mål av Peking. Sedan var det kört. Det kändes igen på något sätt. Tillbaka i de invanda hjulspåren, liksom.

Nog om det.

Roligare då att berätta att Big Brothers skollag vann sin första match för säsongen. 2-0 i torsdags kväll mot Sandy Springs och storebror passade till ett av målen. Jag övervakade eftermiddagens träning och blev imponerad av grabbarnas utveckling. Det är en helt annan tyngd och kraft och teknik i laget nu, jämfört med i middle school förra året. På tisdag ska de möta lokalkonkurrenten Field School. Matchrapport utlovas.

Mera fotboll: Även Lillebrors säsong drar igång. Tyvärr har vi dragit en total nitlott när det gäller tid och plats för matcherna: Lördagsmorgnar klockan 8:30 borta vid Trinity College - en dryg halvtimmes bilfärd hemifrån. Start i morgon bitti.

Bye, bye, slappa lördagsförmiddagar...

I övrig kan meddelas att vi för en gångs skull gick ut och åt på restaurang denna fredagskväll och att husmusen åter skådats i köket.

Senator Dodd bekymrad över svenska filmbranschen

Hade ett långt och intressant samtal med min gode vän Chris Dodd i dag.

Den tidigare presidentkandidaten och senatorn förhörde sig om läget för den svenska filmbranschen. Han var bekymrad över dess tillstånd.

Jag är ärligt talat ingen expert på just detta område (kanske ett av de få områden som jag inte är expert på, för övrigt), men eftersom man inte gärna vill göra en person som Chris besviken,så nickade jag instämmande och såg allvarlig ut. Bekymrad, liksom. Mumlade något om det tunga arvet från Bergman.

Sedan styrde jag snabbt in samtalet på annat.

Dodd har två barn på vår kommunala skola och är en hyvens kille. Bara det faktum att han, med sin position, väljer att sätta sina barn i en vanlig kommunal skola ger ett sympatiskt intryck. DC-skolorna har ju dessutom ett grundmurat uruselt rykte, även om just vår skola är kanonbra.

Annars har dagen präglats av stillasittande skrivbordsaktivitet. Jag är mitt uppe i förberedelserna för ett större seminarium och allting tar ungefär tiotusen gånger mer tid än vad jag trodde från början. Amerikaner är suveräna att samarbeta med, men de är samtidigt enormt hierarkiska. Allting måste gå via högsta chefen, de kan inte släppa en logga eller en lista på namn utan att först ha fått godkänt av bossen. Som inte har tid förrän nästa fredag.

Effektivitet och platt organisation är två begrepp som känns tämligen främmande här. Det är lätt att bli frustrerad. Samtidigt är alla oerhört vänliga och tillmötesgående, så det är svårt att bli förbannad på allvar.

I går tog jag en snabb morgonpromenad för att bli av med lite frustration. Tog mig ner till floden och kunde konstatera att den nya delen av parken vid stranden nu öppnats för allmänheten. Totalt har anläggandet av parkmarken, sammanlagt omkring 500 meter längs Potomacs bädd här i Georgetown, tagit runt tio år. Tio år!

Ytterligare ett tecken på den amerikanska ineffektiviteten. Bland annat stoppades bygget under nästan ett år eftersom pengarna plötsligt tog slut (vilket i sin tur berodde på att hela projektet blivit så försenat och mycket dyrare än beräknat).

Men parken är fin. Och nu kan man äntligen gå längs hela floden. Precis som man kunde för tio år sedan.

I morgon ser jag fram mot att Göteborgsatleterna vinner stort mot det klassiska laget IFK Norrköping. Stor varning för underskattning, dock. Vilket, jag måste tillstå, är en oerhört ovanlig känsla för en GAIS:are. Vi brukar snarare leva på att alla andra lag underskattar oss.

Min dröm om en pool

Över 30 grader varmt i Distriktet och jag gick hem till några kompisar här intill som har en pool och la mig i vattnet i en kvart.

Ofantligt skönt.

Jag vet inte vad det är, men jag har alltid drömt om att ha en pool. I praktiken har jag aldrig ens varit nära att ha en, om man inte räknar några små plastbassänger som inköpts och slitits ut på en sommar. Faktum är att jag i min levnads bostadshistorik knappt har haft ett vanligt badkar ens. Åtminstone inte sedan jag flyttade hemifrån. Det har mest varit duschar eller badkar kombinerade med på tok för små vattenberedare. Eller total avsaknad av både badkar och dusch.

I Göteborg bodde jag tre år i en lägenhet vid Heden, ett stenkast från Avenyn. Där fanns det bara kallvatten och toaletten var "på svalen". Det låg en tvättstuga nere i bottevåningen och dit gick jag ibland och vaskade av mig om jag ville lyxa till det med varmvattentvätt. Annars passade jag på att duscha på något av de många jobb jag hade under denna period av mitt liv. Eller så gick jag till Valhallabadet som låg rätt nära. Och där finns det ju oneklingen en bassäng. Eller flera.

Under hela min uppväxt vistades vi allt som oftast i familjens gamla torp ute i skogen norr om Oskarshamn. Där fanns det inte heller någon dusch de första 25 åren. Jo, en utomhusdusch med kallvatten fanns det. Sedan byggde farsan och jag om skafferiet till en duschhörna. Jag fixade bland annat golvet, vilket jag fick höra de efterföljande åren eftersom jag lyckades luta det åt fel håll. Det är ju bra om vattnet rinner ner i avloppet, så att säga. Det gjorde det inte här.

Men jag har aldrig varit särskilt byggnadstekniskt lagd.

Hur som helst. Inte heller på torpet fanns det således pool. På vintrarna slängde vi oss i snön när vi badade bastu. Och det fanns några diken som svämmade över på vårarna. Närmare pool än så kom vi aldrig, fast jag tog upp frågan med föräldrrna ett flertal gånger. De var helt kallsinniga till min idé.

Och det kanske var lika bra. För en ouppvärmd pool i Sverige är väl ungefär lika smart som att köpa en bil med nedfällbart tak - man kan köra utan taket några veckor per år, de dagar temperaturen orkar över 20 grader. Samma sak med pool-bad, skulle jag tro.

Här däremot är poolerna flitigt använda en bra bit in i oktober. Och folk kör utan tak på bilarna under åtminstone halva året.

Uppriktigt sagt blir det svenska klimatet nog en rejäl utmaning att återvända till...

Rapport från skolans värld

Lite skolrapporter så här en bit in i terminerna:

Big Brother har kommit hem från sin två dagar långa skol-bonding-trip ute i obygderna och rapporterade att det varit väldigt kul på det hela taget. Det är runt 20 nya kids i årskursen, så det är rätt många att lära känna. De flesta är "helt okej" enligt grabben. I morgon är det vanlig skoldag igen och på torsdag är det dags för första riktiga matchen med skolans fotbollslag.

Syster Yster börjar få rätt mycket att göra. Förutom de sedvanliga två timmarnas läxa varje dag, så spelar hon tennis i skolans lag samt sjunger i skolkören. Båda aktiviteterna är åtminstone delvis utamför skoltid. Dessutom hade hon i dag en tre timmar lång audition till skolans play - får hon en roll i pjäsen så lär det bli ytterligare tid som går åt. Vi får väl se hur det blir.

När det gäller Lillebror var vi på Back to School Night på hans skola nu i kväll. Vi börjar känna oss som veteraner, det är femte året som vi har barn på Hyde. Två av dom har redan graduatat. Och skolan har förändrats aoerhört mycket under de år som gått. När vi började var det runt 170 elever, nu är det över 300. Det fanns bara en skolbyggnad, nu är det två. Och antalet lärare och annan personal har säkert fördubblats.

Det finns både fördelar och nackdelar med det där. Den intima känslan, där alla kände alla, finns inte kvar på samma sätt. Samtidigt är det en helt annan professionalitet när det gäller det mesta numera. Men när vi uppmanades att skriva ner våra hopes and dreams för skolan på några års sikt, plitade jag bland annat ner att jag inte vill att skolan ska växa mer nu. Det är redan så trångt på skolgården att bollar inte längre är tillåtna... Och ungar i det här landet behöver verkligen röra på sig.

I övrigt fortsätter det vackra sensommarvädret, men jag sitter tyvärr mest inomhus och jobbar. Husmusen har inte synts till på fem dagar, vår McGyver-uppfinning skrämde nog bort den.

I dag gick Lillebror och jag bort till Andreas i chokladbutiken, eftersom det var Internationella Chokladdagen och han bjöd på gratis smakprov. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att köpa en låda med mig hem också. Så nu blir det en god och trevlig avrundning på denna tisdagskväll. Medan jag mumsar på denna fantastiskt goda choklad, lovar jag att sända en och annan tanke till svägerskan, som klagar våldsamt över bristen på gott godis i Brasilien.

GAIS har nog aldrig varit bättre

Det är underbart att vara GAIS:are.

Så står det i visan.

Under de snart 30 år som gått sedan jag blev övertalad att gå med en kompis på en GAIS-match och därmed - helt oväntat måste jag tillstå och erkänna - fastnade som grönsvart supporter, har stunderna då det varit underbart varit tämligen få.

Okej. Visst finns det guldkorn. Några oväntade resultat. En och annan spelarprofil. Den osannolika 3-3-matchen mot Solna AIK på Råsunda 2005 inför nästan 25 000 personer kommer jag inte att glömma i första taget. Eller vinsten i kvalet mot Landskrona BoIS senare samma år och återkomsten till allsvenskan. Längre tillbaka? Naturligtvis Samir Bakaou. Sören Zamora Järelöv. Uffe Köhl. Min gamle favorit Tony Persson. Tränaren Bosse Falk. Mer eller mindre hela säsongen 1989, med Samirs 2-2-mål i matchens sista minut mot Malmö FF hemma på Ullevi i slutspelet som en av höjdpunkterna. Den ruggigt spännande serieavslutningen 1987, då GAIS äntligen gick upp i allsvenska igen efter mer än tio års harvande i gärdsgårdsserierna. Jag var på plats när Atleterna vann över Kalmar AIK (inte FF) i sista matchen, samtidigt som Trelleborgs FF förlorade sin match och därmed seriesegern. Det var sanslösa scener och nästan 15 000 personer på läktarna...

Men mest har det varit elände, stolpe ut, baklängesmål i sista minuten, storstryk, nedflyttning...

Tills nu. Frågan är om jag någonsin tidigareag har sett ett GAIS-lag som spelat så förbålt bra som dagens.

I eftermiddags cyklade jag hem i ilfart från ett möte på Institute of Medicine och hann lagom till att andra halvlek satte igång. 0-0 och enligt kommentatorn hade Elfsborgs IF helt dominerat första halvlek.

Via ett tips på en av alla dessa GAIS-sidor på nätet lyckades jag på något konstigt sätt få in en streamad TV-sändning från matchen och andra halvlek var en total njutning att se för en grönsvart själ. Grabbarna spelar ju fotboll! De vårdar bollen, är säkra i passningsspelet, är pilsnabba med omställningar och kontringar, utmanar och dribblar.

Och gör mål.

Inom loppet av en kvart hade GAIS gjort 3-0 mot en av guldkandidaterna och det kunde ärligt talat ha blivit ytterligare ett par mål. Istället fick Elfsborgs lite turligt in en reducering. Men det gjorde inte så mycket. Segern var aldrig i fara.

Och det slår mig att hade Atleterna spelat så här bra också i inledningen av säsongen, så hade de utan tvivel varit uppe och slagits om guldet. Jag tror tamesjutton att GAIS är Sverigea bästa klubblag just nu.

Wow.

I övrigt denna dag: Big Brother har åkt iväg på någon slags bonding trip ute i ödemarken och ska tillbringa natten där. Syster Yster spelade inte tennis med Obamadottern i dag, men hon fick sina nya skoldator - och var besviken. Ingen touch screen, ingen vridbar skärm. Bara en vanlig laptop... När jag var i hennes ålder fick man vara glad om man fick en penna och ett sudd. Dessutom fick jag gå två mil till skolan varje dag - enkel väg. Utan skor. Och det var vinter hela tiden. Och ingen värme i klassrummet eftersom de inte hade råd med ved.

Det är kort sagt ett under att jag överlevde överhuvudtaget.

Några tankar om Borgs och Stenmarks samhälleliga betydelse i folkhemmets 1970-tal

Syster Yster hade fått i läxa att träna tennis, en uppgift jag mer än gärna hjälpte till med. Och det visade sig att hela familjen ville lira, så vi travade upp hela gänget och spelade en timme Montrose Parke, i nästan 30-gradig värme.

Himla kul. Jag hoppas att vi fortsätter spela åtminstone någon gång per helg. Jag, precis som många andra i min generation, började spela tennis när Björn Borg slog igenom. Den tiden, runt 1973-74, sammanföll med att det anlades många enkla tennisbanor i asfalt runt om i vårt land. Plötsligt blev denna sport, som alltid varit förknippad med elit och överklass, en folkidrott. Allt man behövde var ett racket och några bollar. Kommunen stod för tennisplanen.

Jag och ett gäng kompisar ägnade rätt många timmar åt att spela på vår närmaste asfaltsbana. Ibland, på sommarlovet och på helgerna, gick vi upp extra tidigt för att kunna nöta serve, backhand, forehand och volley några extra timmar.

Att gå med i en tennisklubb var det ingen som tänkte på. Vi spelade själva, de flesta kopierade Borgs dubbelfattade backhand och stod kvar på baslinjen.

Själv kunde jag naturligtvis inte låta bli att göra uppror mot det konforma. Så jag körde med enkelfattade backhand och rusade på nät så fort jag kunde. Jag kan, så här 30 år senare, erkänna att jag var rätt inspirerad av Nastase, den galne rumänen. Jag kopierade också hans humör på banan och skrek och hade mig. Alla andra var borgskt kyliga.

Min taktik fungerade väl sådär. Jag stod mig väl okej i konkurrensen bland kompisarna, men när det då och då kom ner någon "riktig" tennisspelare, som tränade i klubben, blev det storstryk. Det spelade ingen roll hur mycket jag skrek.

Jag kom att tänka på den där tiden i dag, när jag grävde djupt i tennisbagen och fick fram min gamla träspade, en Dunlop som jag köpte för egna pengar på Domus i Oskarshamn 1974. Då hade jag tröttnat på att spela med farsans gamla sneda och vinda racket från 1940-talet och hostade upp en ansenlig summa från mitt sparkapital. Jag minns inte vad spaden kostade, men jag kommer ihåg att den var strängad med natursena, vilket ansågs extra exklusivt vid denna tid.

Denna sena sitter för övrigt fortfarande kvar, men tyvärr har den gått av. Så jag tvingas väl investera i en ny sena vad det lider.

För övrigt finns det en direkt parallell med Ingemar Stenmark och utförsåkningen. Även där innebar en persons stora framgångar i en idrott som tidigare mestadels utövades av överklassen, plötsligt blev en folksport. Till och med i en kuststad i södra Sverige, Oskarshamn, anlades en "alpin" backe - Storåkersbacken - med släplift och allt. Ett liftkort kostade en femma per kväll och hela kalaset sköttes av Friluftsfrämjandet, som fick bidrag från kommunens fritidsnämnd för alla kostnader för drift och anläggning.

Så gick det till på den tiden när det fortfarande fanns gemensamma resurser samhället...

Även här fick farsan ställa upp med utrustningen; gamla pjäxor från 1950-talet, tillsammans med hans skidor med skruvade stålkanter och "råttafälla"-bindningar.

Det fungerade naturligtvis inte. Jag blev nesligt omåkt av alla coola ungar med rediga grejer. Så jag gick åter till Domus och köpte ett par "Elan"-skidor med bindningar och oranga slalompjucks därtill. Sedan åkte jag som en galning, varenda kväll och helg när det fanns snö. Hur kul som helst.

Hur som haver. Denna söndag har naturligtvis annars mest präglats av minnesstunderna från NY City, Pentagon och Pennsylvania. Samt säsongspremiären för Redskins (amerikansk fotboll). Vi vandrade över till några vänner som bjudit in till "football party". Hustrun, som är totalt ointresserad av själva sporten, följde med enbart av sociala skäl och var tvungen att gå hem och fortsätta jobba efter en stund. Lillebror och jag var dock kvar under hela matchen och kunde konstatera att Redskins vann med 28-14 över NY Giants.

På partyt pratade jag med en kille som suttit och jobbat i Pentagon den där dagen för tio år sedan. Och en annan som två timmar tidigare ätit lunch vid bordet bredvid vicepresident Joe Biden.

Sådant händer liksom bara i Distriktet, känns det som...

Picknick med presidentbarnen

Ibland känns det som om mitt liv mest består av att transportera barn hit och dit. Denna löradg har det handlat om dottern till hundra procent. I morse skulle hon på en bat mitzva och jag körde dit henne. Sedan hem igen. Sedan hämtade jag henne några timmar senare. Hem igen. Därefter picknick på dotterns skola. Därefter hem. Sedan party för henne på kvällen. Tillbaka hem. Sedan hämta igen (fast det har hustrun lovat göra).

Picknicken på dotterns skola var onekligen en trevlig tillställning, med båda Obamabarnen närvarande. Ingen av föräldrarna i sikte dock. Däremot ett tiotal säkerhetsvakter. Jag antar att de är på helspänn så här dagen före 9/11.

Syster Yster spelar för övrigt med i samma tennislag som äldsta presidentdottern. Så nu väntar vi bara på att bli inbjudna på tenniskalas i Vita Huset.

Denna lördag i Distriktet har i övrigt präglats av vackert väder och inte en droppe regn så långt ögat kunna nå. Trevligt på det hela taget. Det är så här det ska vara på höstarna i Distriktet.

Tio år sedan terrorattackerna

Solen tittade faktiskt fram för första gången på evigheter och plötsligt blev det så där varmt och nästan olidligt fuktigt som det kan bli i Distriktet. Runt 30 grader och en luftfuktighet på runt femtusen procent.

Härligt.

Här kretsar annars det mesta kring högtidlighållandet av 9/11. På söndag är det alltså tio år sedan som terrorattackerna mot New York och Washington skedde.

Jag minns det som i går. Jag var precis på väg in på vår montessoriförskola för att hämta dottern, då tre år, när hustrun ringde och berättade att World Trade Centers båda torn blivit attackerade och att hon skulle sticka till New York för att rapportera därifrån.

"Packa en väska och skicka den med en taxi till Arlanda".

Jag sprang in, fick på Syster Yster kläder och hjälm och cyklade hem i rasande fart. Klockan var då ungefär kvart över tre på eftermiddagen och det hade bara gått runt tio minuter sedan plan nummer två träffade skyskrapan.

Hemma satte jag på TV:n medan jag packade väskan och fick höra i direktsändning hur ett tredje plan kraschat in i Pentagon, omkring fyra kilometer från där jag nu sitter.

Jag kommer ihåg att allt kände overkligt.

Några år tidigare hade äldste sonen och jag varit i New York City och promenerat en hel del runt World Trade Center, åkt förbi med tunnelbanan och besökt biljettkioskerna som låg i det stora centret på bottenplanet - vi skulle försöka få tag på biljetter till en Rangers-match på Madison Square Garden. Och Pentagon hade jag också tittat närmare på i samband med några veckors besök i DC sommaren 2000.

Just det faktum att jag personligen varit på båda ställena rätt nyligen gjorde att det obegripliga som hände kändes ännu mera skrämmande och det var med minst sagt kluvna känslor som jag packade hustruns väska.

Sedan skickade jag iväg den med en taxi och Syster Yster och jag åkte iväg hem till Victor, där Big Brother, då fyra år, var på en playdate. Där blev jag sittande i flera timmar, tillsammans med Victors pappa, och tittade på direktsändningarna på TV medan barnen lekte. Någonstans mitt i alltihop tror jag att vi köpte ett gäng pizzor - ingen av oss kände för att laga mat.

Hustrun kom iväg med ett plan, men fastnade i Frankfurt eftersom all flygtrafik i USA ställts in. Hon lyckades sedan komma över med en av de första flygningarna och rapportade från ett Manhattan som såg ut som en krigszon.

Själv minns jag att jag tänkte mycket på vad jag skulle säga till barnen. De såg ju TV-bilderna, de gick inte att undvika.

Hur förklarar man något sådant här för en tre- respektive fyraåring?

I dag, nästan exakt tio år senare, är dottern 13 år och när jag hämtade henne från skolan, berättade hon att de pratat om vad som hände på morgonen den 11 september 2011. Och att de gjort varsin pappersfågel, som de försett med ett budskap. Alla fåglar bands sedan ihop till en lång rad och hängdes upp i skolans samlingssal.

Syster Ysters budskap var: Jag tycker att alla ska vara sams.

Personligt regnrekord i Distriktet

Jo, jag vet att det är tjatigt, men det det regnar i Distriktet. Jag som brukar skryta över det vackra och stabila höstvädret i DC. De uttalandena får jag äta upp nu. Eller dricka upp, kanske är bättre uttryckt för närvarande. Jag har nog aldrig tidigare varit med om maken till regnande. Personligt regnrekord, sanna mina ord.

Potomac River fortsätter att stiga och alla små och stora tillflöden, normalt beskedliga små bäckar och åar, har förvandlats till veritabla forsar. Mängder med gator och vägar i och runt Distriktet har stängts av på grund av översvämningar. Det är ingen måtta på det, helt enkelt. Och enligt den senadte prognosen ska regnet fortsätta till helgen.

Det parkerade lågtrycket har lett till att jag lider av en konstant huvudvärk, något jag försöker bota med en klassiker: kaffe. Dock med måttligt framgång. För att fortsätta på det religiösa spåret (se tidigae inlägg): Det här har jag väl för mina synder.

Dagen började annars med en frisk promenad ner till Watergate. Jag och de tre barnen tog varsitt paraply, kryssade mellan pölarna och tog oss fram till vår tandläkare, Dr. Glädje. Det var dags för kidsens check up. En och en halv timme senare var vi klara: Inga hål någonstans och Lillebror var dessutom en mjölktand fattigare. Det vill säga, han hade kvar den, men den var placerad i en liten ask istället för att den hängde på trekvart i munnen.

Doktor Glädje spände ögonen i mig och påpekade att det var hög tid för min egen check up. Men eftersom jag jag en oavslutad romans med mina fyra visdomständer (som jag lovat Dr Glädje att dra ut hos en specialist, det är en lång historia), så drog jag på svaret och erbjöd istället att min hustru kunde komma på check up. Den smarta manövern fick doktorn att glömma bort sitt krav på besök från min sida och lättad kunde jag ta mig därifrån.

Jag ska ta tag i de där visdomständerna senare. Någon gång. I vinter kanske. Ska bara avvakta om Jorden går under den 21 oktober först.

Nu ska jag ge mig ut i regnet och hämta upp Big Brother från hans fotbollsträning.

Är Gud arg på oss?

Det har öst ner regn till och från hela denna onsdag och vattennivåerna i traktens vattendrag börjar bli rejält höga. Jag var nere vid floden tidigare i dag och alla tillgängliga "vattenmurar" är upphissade. Och kommuner ger bort sandsäckar till behövande nu i kväll.

Det har även åskat och blåst ordentligt. Så ordentligt så att den stora kranen vid National Cathedral välte mitt på dagen. Kranen monterades upp för en knapp vecka sedan för att fixa de skador som jordbävningen ställde till med på katedralens torn. Tyvärr ställde kranen till med ännu större skador, inte på själva kyrkan men på ett par hus i närheten. Dessutom krossades några bilar. Inga personskador dock.

Men det känns som att det är något bibliskt över allt som händer.

Är det domedagen som närmar sig? Finns Gud? Är hon eller han ilsken på oss? I så fall varför? Är det möjligen för att vi inte gör tillräckligt åt klimatförändringarna? Eller för att orättvisorna i världen bara ökar?

Alla dessa frågor - och inga svar.

Musrapport: Ingen framgång så här långt. Jag agnade fällorna med majs indränkta i jordnötssmör i går kväll. Vilken mus kan motstå den frestelsen?

Vår husmus, tydligen.

Kan det vara så att det är en förklädd gud, egentligen? En husmusgud?

Vi simmar lugnt och fiskar möss

Jomenvisst regnar det i Distriktet. Rejält. Och det lär fortsätta något dygn till. Men ännu så länge simmar vi lugnt.

Alla kidsen travade iväg till sina skolor i morse och jag installerade mig vid skrivbordet och ägnade mig åt diverse översättningsprojekt och dokumentskrivande i ett antal timmar. Det känns uppriktisgt sagt och ärligt talat rätt bra att få tillbaka vardagsrutinerna.

Kvällen bjöd på tacos samt fåfäng musjakt. Vår kära husmus börjar nu bli så hemmatam så han eller hon tämligen obekymrat knatar omkring på köksgolvet på sin ständiga jakt efter tappade smulor. Det fick oss att byta taktik och leka McGyver (heter han väl, den där TV-figuren som alltid hittar en massa konstiga lösningar på problem?).

Vi vände upp och ner på en papperskorg, knöt ett snöre till en liten pryl som höll ena änden av korgen lite öppen (om ni fattar). Sedan serverade vi lite godsaker inne i korgen och satte oss och väntade på att husmusen skulle gå in och börja kalasa. Då, var tanken, skulle vi dra undan snöret, den lilla prylen skulle åka ur och korgen skulle stänga. Och vips hade vi fått en instängd husmus.

Det lät ju bra i teorin. Och känslan av att sitta där och vänta var rätt okej. Ungefär som att fiska. Vänta på napp.

Problemet var bara att det inte nappade. För inte fan gick musen in i korgen.

Den sniffade runt lite, tog något varv. Men gick inte in.

Antingen är den rejält dum och fattar inte hur den kommer in. Eller så är den smart och anar oråd.

Jag tror på det senare alternativet. Jag återkommer med rapport.

Det kändes lite som att fiska. Men jag fick aldrig napp. Här sitter jag beredd att slita till snöret och stänga in musen i papperskorgen som står på köksgolvet.

Syndaflod i Distriktet

Nina, Lillebror, Syster Yster och jag kämpade oss igenom hela Billy Goat Trail i dag, medan hustrun jobbade och Big Brother stack på bio med kompisar. Så här ser det ut i omkring tre kilometer. Det tog oss nästan två timmar att gå hela leden.

Knappt har jordbävningen och hurrikanen Irene hunnit lämna oss, förrän det är dags för nästa spännande naturfenomen: översvämningar.

Jag vet inte vad vi gjort för att förtjäna det här, men makterna verkar hur som helst upprörda. Kanske har galningen Harold Camping rätt, trots allt? Det var han som förutsåg att Jorden skulle börja gå under den 21 maj för att definitivt upphöra den 21 oktober. han har för övrigt tidigare förutsett Jordens undergång till den 21 maj 1988 samt till den 7 september 1994.

Syndafloden är nämligen på väg.

En "flood warning" på grund av extremt mycket regn har utfärdats för en stor del av östra USA, från Alabama och Georgia i söder och upp till Pennsylvania i norr. I vårt område började det regna i eftermiddags. Just när jag skriver detta öser detr ner. Men det stora skyfallet beräknas komma tidigt i morgon och sedan fortsätta i ett par dagar. I regnets kölvatten är det dessutom risk för tornados.

Åhå jaja. Det verkar aldrig ta slut. Som tur är så bor vi hyfsat högt upp, så risken för att vi ska drabbas av översvämning är rätt liten. Möjligen kan det bli lite rotblöta nera i källaren. Men under de fyra år vi bott i det här huset har vi faktiskt aldrig haft några problem med vatten i källaren, trots att det understundom regnat rejält.

I väntan på Det Stora Regnet ägnade vi denna Labor Day åt att gå den alltid lika utmanande Billy Goat Trail - en vandringsled längs Potomac River som innehåller mer klättring än vandring. Man upptäcker muskler man inte visste att man hade. Utmärkt träning, särskilt i 30-gradig värme.

I morgon är det vanlig vardag i Distriktet. Alla kidsen är tillbaka i sina respektive skolor, även om Big Brother mjukstartar med en halvdag.

Det återstår dock att se om vi kan ta oss fram genom vågskvalpet.

Labor Day Weekend med kräftor från Ajkia

Vi firar Labor Day weekend här i Distriktet. Själva Labor Day, som inte påminner det minsta om 1 maj hemmavid, är i morgon, måndag. Traditionellt markerar dagen slutet på sommaren. Skolorna drar igång, folk kommer tillbaka från några veckors augustisemester, de kommunala utomhuspoolerna stänger...

Vi markerade helgen genom att parta loss med en kräftskiva här på Dumbarton Street i går kväll. Våra vänner Marissa och Andreas kom över med ett par kartonger goda skaldjur, inköpta på Ajkia. Dessutom var Andreas barndomsvän Björn med. Han mellanlandar i DC på väg till Seattle, där han ska plugga på college i ett år.

Vi hade en sällsynt trevlig kväll, som inte blev sämre av att kompisen Nina så småningom dök upp sådär lite lagom jetlaggad efter att ha rest från Stockholm på morgonen. Dessutom var Lillebrors kompis H här på sleep over. Fullt hus, med andra ord.

Denna söndag har ägnats åt diverse aktiviteter av allehanda slag i drygt 30-gradig värme. Bland annat har Lillebrors fotbollsträning kommit igång igen. Dagen avrundades med grillning på bakgården - kyckling och hamburgare. Oerhört gott.

Dagens roligaste händelse: Efter träningen åkte Lillebror och jag och handlade på Safewaay. Och vem stod framför oss i kön om inte senator Joe Lieberman. Han hade frun med sig, handlade mest frukt och grönsaker och bar kortbyxor. Hans ben hade inte sett mycket av solen den gångna sommaren, kan jag meddela.

Kräftskiva i går.

Behaglig tid på året

Ett rejält åskoväder höll oss vakna halva natten. Åtminstone kändes det som det. Åtminstone sa dottern att det kändes som det. Hur som haver, åskovädren här är ofta av det mer dramatiska slaget. Vi bor ju i en subtropisk klimatzon, vilket innebär att oväder normalt slår till med betydligt mera kraft än de gör uppe i tempererade zoner. Åskar det så åskar det rejält. Regnar det så öser det ner.

Annars är vi nu inne i den mest behagliga delen av året här i Distriktet. Månaderna september och fram till november är ofta ytterst sympatiska, med stabilt och vackert väder. Dagstemperaturerna ligger just nu på runt 25-28 grader och luftfuktigheten börjar avta en aning. Samtidigt börjar nätterna bli en aning svala och uppfriskande (även om det är 24 grader just nu kl 21:30).

Kort sagt så är höstarna oerhört trevliga här i trakten.

I dag var Syster Yster på halvdag ("Orientation Day") i skolan och hon var närmast överentusiastisk när hon kom tillbaka. Allt var hur bra som helst. Hon hade fått de bästa lärarna, det bästa schemat, de bästa kompisarna. Toppen, helt enkelt.

Även Lillebror stortrivs med sin nya klass och med sin nya lärare.

Big Brother har inte börjat sitt plugg ännu. Däremot tränar han soccer varenda dag med skollaget. Och har redan lyckats bli skadad i ena foten. Innan säsongen ens har börjat... Men förhoppningsvis är det inget långvarigt. Landslaget verkar ju behöva förstärkning, efter vad jag förstår.

Vår lilla husmus springer lyckligt omkring i köket och bryr sig inte ett smack om mina godsaker i fällorna. Det är nästan så att han/hon har gjort sig förtjänt av ett fortsatt liv. Önskar bara att detta liv kunde flytta ut från vårt kök och från vårt hus.

I morgon ser jag fram mot några kära besök: Nina kommer inflygande från Sweden och Andreas och Marissa kommer gående från grannskapet; vi ska ordna en liten kräftskiva här hemma.

Skål!

De är USA:s sämsta bilförare

Dagens koldioxidavtryck:

Körning av son till läkare för att ta om ett blodprov: 12 km
Körning av son till fotbollsträning: 10 km
Hämtning av son från fotbollsträning: 8 km
Handling + körning av dotter till kompis: 15 km
Hämtning av dotter från kompis: 15 km

Summa: 60 km i stadstrafik. Borde innebära omkring tolv liter bensin.

Och jag kallar mig miljövän...

Apropå trafik kan jag meddela att ett försäkringsbolag nu defintivt kunnat slå fast något som jag länge anat: DC-borna är USA:s sämsta bilförare. Bolaget har gått igenom statistiken och funnit att en genomsnittlig invånare i Distriktet råkar ut för en olycka, som inneburit någon form av ekonomisk konsekvens, vart 4,8:e år. Det är minst intervall i landet. I sammanhanget kan vara värt att påpeka att vi nu bott i DC i 4,1 år...

Tvåa på denna lista ligger grannarna i Maryland. Där tar det 5,2 år mellan krascherna. Snitte för hela USA vill jag minnas ligger på runt tio år och i Colorado går det hela 14 år.

Jaja...

I övrigt har vi ännu inte sett skymten av någon mus, trots byte av lockbete i fällorna. Den är väl helt enkelt för smart för oss.

Till middag i dag serverades kycklingwok med nudlar. Fantastiskt gott om jag får säga det själv.