Solen tittade faktiskt fram för första gången på evigheter och plötsligt blev det så där varmt och nästan olidligt fuktigt som det kan bli i Distriktet. Runt 30 grader och en luftfuktighet på runt femtusen procent.
Härligt.
Här kretsar annars det mesta kring högtidlighållandet av 9/11. På söndag är det alltså tio år sedan som terrorattackerna mot New York och Washington skedde.
Jag minns det som i går. Jag var precis på väg in på vår montessoriförskola för att hämta dottern, då tre år, när hustrun ringde och berättade att World Trade Centers båda torn blivit attackerade och att hon skulle sticka till New York för att rapportera därifrån.
"Packa en väska och skicka den med en taxi till Arlanda".
Jag sprang in, fick på Syster Yster kläder och hjälm och cyklade hem i rasande fart. Klockan var då ungefär kvart över tre på eftermiddagen och det hade bara gått runt tio minuter sedan plan nummer två träffade skyskrapan.
Hemma satte jag på TV:n medan jag packade väskan och fick höra i direktsändning hur ett tredje plan kraschat in i Pentagon, omkring fyra kilometer från där jag nu sitter.
Jag kommer ihåg att allt kände overkligt.
Några år tidigare hade äldste sonen och jag varit i New York City och promenerat en hel del runt World Trade Center, åkt förbi med tunnelbanan och besökt biljettkioskerna som låg i det stora centret på bottenplanet - vi skulle försöka få tag på biljetter till en Rangers-match på Madison Square Garden. Och Pentagon hade jag också tittat närmare på i samband med några veckors besök i DC sommaren 2000.
Just det faktum att jag personligen varit på båda ställena rätt nyligen gjorde att det obegripliga som hände kändes ännu mera skrämmande och det var med minst sagt kluvna känslor som jag packade hustruns väska.
Sedan skickade jag iväg den med en taxi och Syster Yster och jag åkte iväg hem till Victor, där Big Brother, då fyra år, var på en playdate. Där blev jag sittande i flera timmar, tillsammans med Victors pappa, och tittade på direktsändningarna på TV medan barnen lekte. Någonstans mitt i alltihop tror jag att vi köpte ett gäng pizzor - ingen av oss kände för att laga mat.
Hustrun kom iväg med ett plan, men fastnade i Frankfurt eftersom all flygtrafik i USA ställts in. Hon lyckades sedan komma över med en av de första flygningarna och rapportade från ett Manhattan som såg ut som en krigszon.
Själv minns jag att jag tänkte mycket på vad jag skulle säga till barnen. De såg ju TV-bilderna, de gick inte att undvika.
Hur förklarar man något sådant här för en tre- respektive fyraåring?
I dag, nästan exakt tio år senare, är dottern 13 år och när jag hämtade henne från skolan, berättade hon att de pratat om vad som hände på morgonen den 11 september 2011. Och att de gjort varsin pappersfågel, som de försett med ett budskap. Alla fåglar bands sedan ihop till en lång rad och hängdes upp i skolans samlingssal.
Syster Ysters budskap var: Jag tycker att alla ska vara sams.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar